På konstskattjakt i Heestrand

Så skimrande var aldrig havet som när Gunnel Jonasson höll i penseln. 

Lisa Åstrand på konstskattjakt i Heestrand.

Plötsligt hajar min förströdda blick till därinne i sommargalleriet. En tavla föreställande en liten flicka med en hundvalp i famnen drabbar mig. Den här målningen är inte bara dekor på duk med färg. Den är laddad med liv. Gunnel Jonasson, Heestrand står det i verkförteckningen. Jonasson, det var min farmors flicknamn. Heestrand? Då kan det ju vara en släkting till mig.

Jo, det visar sig att jag och Gunnel är från samma Jonassonsläkt och vi har träffats på jularna -men då var hon inte riktigt sig själv. Hon var vår jultomte. Varför har ingen berättat att vi har en riktig konstnär i släkten? Jag som bara trodde det fanns skutskeppare på den här sidan familjen. Varför har ingen ens nämnt detta för mig? ´
Kanske för att måleri i denna miljö betraktades som en hobby, inte som ett yrke med ett värde i sig.
Och måleri var ju inte heller Gunnels yrke. Sitt brödjobb hade hon på konservfabriken i Bovallstrand där hon skar sill.

Och kanske hennes gärning kom i skuggan av historierna om hennes far Axels äventyr. Han som rymde till sjöss och var borta så många år att familjen trodde han var död. Övervintrade på Sydgeorgien. Var på luffen i Sydamerika. Tjuvåkte under tåg. Att det gällde att inte klamra sig fast under vagnen där skithuset var. För då blev det… ja ni kan tänka er.
Axel Jonasson hade jag ju hört talas om många gånger. Men aldrig om hans dotter Gunnel Jonasson.
Några efterforskningar om vem tomten var har jag aldrig gjort. Jag är en sån som vill tro på tomten.

På det där sommargalleriet i Bovallstrand hängde bara en tavla av Gunnel, men den tog andan ur mig.
Jag googlar ”Gunnel Jonasson” och läser i tidskriften Zenit:

Ibland ställs vi inför bildkonst, som träffar rakt i hjärtat och som på ett oförklarligt sätt håller fast oss under lång tid. Innehållet kan vara av olika art och vara fullt av hemligheter, magi och bära på en särskild stämning eller en märklig färgbehandling. Det kan ställa frågor som får våra invanda värderingar att gunga. Ofta handlar det om djupt existentiella spörsmål.

Just så! Jag tänker jag ska knacka på hos Gunnel i Heestrand för att få uppleva fler mysterier. Jag tänker och tänker. Åren går men jag kommer mig inte iväg. När jag blir tillfrågad att skriva något för Bottna Bulletinen tar jag min chans. Som person är jag inte den som tränger mig på, men i egenskap av journalist kan jag faktiskt slå ett telefonnummer och fråga om jag får komma och hälsa på. När Gunnel svarar aktualiseras devisen ”Gör det nu”. Eller ja, ”Gör det då” snarare, för hon har inga tavlor kvar.
”Men jag har två tavlor från en ung man som gick på Gerlesborgsskolan” tröstar hon mig. ”Han tyckte om att fiska och dessvärre gick han under en dag när han var ute med båten.”
”Och så har jag två katter! En från Göteborg och en som några badgäster åkte från efter sommaren. En badgästkatt.”
Så jag åker till Heestrand för att se på tavlorna av den unge undergångsseglaren och två katter. Och kanske hon har någon liten tavla kvar som hon själv målat… Så står jag här vid dörren till tomtens verkstad, ett sekelskifteshus med granittrappa och snickarglädje.

”Ja från den här trappan har många blåst av” säger Gunnel. Det kan jag mycket väl tänka mig. Vid husets räckeslösa trappa i söder ligger utsikten av en bit hav med obruten horisont på.
Även om den blyblå skymningen snart övergått i svart februarinatt är utsikten från trappan ögonbedövande vacker.

”Ja, då skulle du sett solnedgången häromkvällen!” Gunnel beskriver ingående det dragspel av nyanser som vecklades ut över himmel och hav den kvällen.”Då måste den varit vackert. För du måste ju ha sett många solnedgångar här genom åren!”
”Men denna… jag har aldrig sett något liknande. Det var så grant att jag fick gråda.
”Många solnedgångar har det blivit. Förutom en kort sejour i Göteborg så har Gunnel bott i detta huset hela sitt liv.
Som barn ritade hon på påsar, omslagspapper och kartonger. Allt hon kom över. På Arne Isacsson och George Suttners tid gick hon två sommarkurser på Gerlesborgsskolan, samt några studier på det som då hette Hovedskous målarskola i Göteborg.
Nu är hon 83 år och har inte målat på ett tag. Axellångt vitt hår. Vit stickad tröja.
Interiören är smakfull och enkel. Förutom en elektrisk spis så har huset inte blivit utsatt för några våldsamma renoveringar. De mönstrade tapeterna. Kakelugnen. Trägolven. Allt är kvar.
Förutom målningarna.

”Har du verkligen inte sparat en enda tavla du gjort?”
”Nej.”
”Men du målar ju så fantastiskt. Var det inte någon enda tavla som du inte klarade av att släppa från dig som du sparat som minne!”
”Jag vet inte om jag tyckte de var så fantastiska jag. Det fanns alltid något man kunde göra för att den skulle bli bättre …”

Förutom att tavlorna nu är borta så har även minnet börjat lämna Gunnel. Vart tavlorna hamnat vet hon inte riktigt. Men på ett kalas fick hon höra att ett av hennes verk hade deltagit på en utställning på Göteborgs konstmuseum.
Och det var visst någon gallerist som inte var så petnoga med att berätta när hen sålt någon av Gunnels tavlor.
”Pengarna, det spelar ingen roll. Men det hade ju varit roligt att få veta att den hamnat på ett så fint ställe!” skrattar Gunnel.
För ett tag sen var hon på Kvilles äldreboende och åt och passade på att titta på konsten som hängde i korridorerna.
”Då var det en som jag liksom kände igen. Och det stod GJ. Den hade jag gjort!”
”Så dina tavlor lever sitt eget liv nu?”
”Ja, det gör de” säger Gunnel osentimentalt.

Jag får se på målningarna gjorda av den unga mannen innan han seglade in i evigheten. Den ena föreställer en båt på ett stormigt hav. Den andra, en grupp människor som står på en klippa och ser ut över mörkt, stormigt hav. Som ett målat förebud. Där de står och spejar ut över havet och väntar på honom som aldrig kom hem igen.
Ett fotografi av en äldre man i skepparmössa känner jag igen. Axel Jonasson, Gunnels far. Han som de slutade spana efter men som kom hem igen.
”Han var tokig i att läsa. Som jag. När han var sexton jobbade han i Berget och fick lite pengar. För dem köpte han böcker. Men hans mamma tog böckerna och slängde i havet och då gav han sig iväg.”
”Varför gjorde hon det?”
”Hon tänkte väl han skulle bli galen i huvudet om han läste så mycket.”
Konst och kultur hade en helt annan dignitet i Nordbohuslän än den har idag. Eller så läste den unge Axel ”fel” böcker helt enkelt. Och det var samma då som idag. Vad vet jag.
Och vad vet Gunnel. Minnena flyter fram och tillbaka. I Zenits artikel från 2011 berättar hon om ett av sina tidigaste minnen. Hon sitter på den höga stentrappan framför huset. Kanske ett eller två år gammal:

Plötsligt ser jag naturens alla färger och deras innebörd och mening. Allt sjunger och gnistrar omkring mig. Som litet barn fick jag en märklig insikt i färgernas hemligheter och det är egentligen denna färgupplevelse som jag berättar om i bild efter bild ännu idag.

Kanske ställer jag fel frågor. Kanske Gunnel släppt taget om de frågorna.
”Det vete gudarna” är det svar jag får på mina frågor om inspirationen bakom hennes målningar.
Vilket iochförsig är ett nog så precist svar. Den som vet exakt vad den gör skapar ju inget stort. Det gör bara den som låter något större än sig själv leda handen.
Förutom den handmålade bården av rönnbärsklasar ovanför spisen, finner jag inga fysiska spår av det livslånga konstnärskapet i det gamla sekelskifteshuset.
”Men jag tänker ta upp det igen” säger Gunnel och tar fram en plastpåse med färgtuber.
Den mesta av akrylen har stelnat.
En koboltblå färg lever än.
”Det ska bli roligt att se om det går an att måla igen!”

När jag går ut i februarikvällens ösregn är det sålunda utan att ha sett en enda av Gunnels tavlor.
Utan att fått med mig några andra tankar kring konsten än ”Det vete gudarna.”
Utan att ha tagit ett enda kort av denna åldrade älva, så fri från bindningar till sitt eget livsverk. Inte ens detta porträtt vill hon läsa innan det publiceras: för det spelar ingen roll.
Denna absoluta avsaknad av fåfänga.
Vilken elegans.

Nej, jag fick inte se några av Gunnels målningar. Men jag bär med mig minnet av en en konstnärsjäl som liksom vatten låtit intrycken flöda genom sin varelse, på papper och dukar, och ut i världen, utan någon önskan att hålla kvar i det. Inga pengar, inget namn.
Ingen ansamling tavlor som ett monument över sig själv.
Det handlade inte om henne. Det var genom henne.
Den minnesbilden är kanske mer värdefull att bära med än vilken sensibelt färgsatt duk som helst.

Några på den lista detta brev går ut till är goda vänner med Gunnel. Andra har liksom mig aldrig hört talas om denna diskreta särling. Och här fick ni inte veta särskilt mycket mer än ni redan inte vet.
Men råkar ni på en målning signerad GJ med ett sällsamt skimmer och lyskraft, så vet ni nu iallafall att det är Gunnel Jonasson från Heestrand som hållt i penseln.

Och det ska bli roligt att se om det går an. Om det blir någon mer målning.
I koboltblått.

– Lisa Åstrand

Foto Lisa Åstrand och Gun Hellervik

Texten har publicerats i Bottnabulletinen  2019-03-08


Editerad av: Helena Svensson (2019-04-04 11:20:28)