GAMLA KOMMINISTERGÅRDEN RAMSVIK,
UTÖ SOCKEN, SÖDERMANLAND
UR EN RAPPORT från Nordiska museet 1922 framgår att "Ramsvik, som är beläget på södra delen av Utö tämligen nära platsen för gamla kyrkan" (på nuvarande gamla kyrkogårdens plats inom Utö skjutfälts område) "var från omkring 1747 kapellpredikantens bostad. Omkring 1790 blev dock "det på en tid givna bostället" indraget och närmast därefter fick pastor "som kommer att leva ogift" åtnjuta fri mat och dryck med de i hus vanliga förmåner, därtill löneförmåner. Därefter erhölls boställe i Utö by."
Fotografiet nedan från 1922 visar Ramsvik med alla uthusen, vilka tyvärr var i så dåligt skick att de inte gick att rädda. Torpet ligger längst bort i bild. Idag står en skylt på plats som minner om torpet.
På bilden överst: Torpet Ramsvik med alla sina uthus. Foto: Hr. Selling, Nordiska museet 1922.
På bilden under: Själva boningshuset innan det flyttades till nuvarande plats. Fotograf: Okänd. Ca 1940-tal.
ENLIGT FOLKTRADITIONEN flyttades dock prästen till gruvbyn (1790-tal) eftersom herrefolket behövde en fjärde man i priffe, dåtidens populäraste kortspel. Vidare rapporterades att " Ramsvik är i det stora hela ur etnisk synpunkt synnerligen väl bibehållet, säkerligen från den tid då det tjänade som prästboställe, något som säkerligen till stor del beror på Utö Gruvbolags synnerligen bristfälliga underhåll av sina gårdar, varför Ramsvik ej under senaste århundradet torde ha undergått någon större förändring."
Efter att kapellpredikanten flyttat till Gruvbyn blev huset bostad åt två torparfamiljer.
Trä- och laggkärl, järn- och bleksaker, kaffekittel, kaffepannor och kopparkastruller - det var föremål som dåtidens människor använde i sin vardag. Idag finns de bevarade i vår hembygdsgård.
VAD HÄNDE SEDAN?
Staten skulle anlägga skjutfält på det område där Utös gamla bebyggelse låg och 1943 var samtliga brukare lösta från sina kontrakt. Den siste arrendatorn till Ramsvik hette Bernt Wennerström och han och samtliga som brukade torpen på det tilltänkta skjutfältet fick ekonomisk ersättning. Wennerström skänkte torpet till Utös hembygdsförening och under åren 1944-1947 uppfördes torpet av frivilliga krafter.1948 byggdes en tiondebod och sjöbod.
Så småningom behövde föreningen säkrare och bättre förvaringsutrymme för alla de fotografier och handlingar som finns i föreningens arkiv och 2004 blev tillbyggaden "Lilla Ramsvik" färdigställd efter många vedermödor och bekymmer med byråkratin.
Det gamla hemlighuset/avträdet/toan/dasset hade tjänat ut och 2013 hade föreningen ett handikappvänligt och fräscht dass. Arnold Kajerdal stod för uppförandet av både Lilla Ramsvik och dasset. Bredvid dasset är en sjöbod inredd och i anslutning till den en Utö-eka. 2022 invigdes en boulebana vid hembygdsgården.
Man kan hyra Utö Hembygdsgård för mottagningar - se kontaktuppgifter under fliken "Kontakta oss".
Text Ann Wallin
Vi anordnar utställningar i gården, ex.
2013 "Om skolundervisningen på Utö" med skolfoton från 1890-talet till 2012.
2014 "Hembygdsföreningen 70 år" med fotoutställning mm.
2015 visades en akvarellutställning.
2016 "Hagbergs tavlor", xylografen Carl Hagbergs motiv från Gruvan vid sekelskiftet 18-1900.
2017 fotoutställningen "Ett år på Utö".
2023 Bildspel "Utö för 50 år sedan"
Vi anordnar "flakloppis" i juli varje sommar och under vintermånaderna visar vi filmer, fotografier eller träffas vid berättarkvällar.
Måndageftermiddagar pågår arkivarbete året runt i Lilla Ramsvik.
Interiörer Sjöboden
UTMÅL
När man går stigen ner mot Södersandvik så ligger det ett fundament en bit in från vägen, halvt dolt bakom buskar och ormbunkar. Det ser ut som en milstolpe men här på Utö är detta ett utmål! Utmålet markerade att innehavaren av utmålet hade äganderätt till ev. malmfyndighet, dvs. han fick bryta mineral och tillgodogöra sig detta. År 1804 hade man på Utö bildat ett gruvbolag med 25 intressenter och det var några av dessa gruvägare som hade mutat in sina revir. Om ägaren till detta revir hittade någon malm är väl tveksamt, men intressant är, att det fortfarande efter ca 200 år står ett monument över en svunnen tid inte långt från den stig, där vi nutida människor hastar förbi för att komma ner till stranden. /Text Ann Wallin. Foto Eva Schröder.