Långgruvan som har ett djup på 140 meter började brytas tidigt under 1600-talet. Gruvan skadades svårt under ryssarnas skövling av Stockholms skärgård 1719. Brytningen i den här gruvan upphörde helt under 1840-talet. Idag är samtliga gruvor vattenfyllda. Foto Eva Schröder.
Nyöpingsgruvan, på andra sidan vägen som går förbi Långgruvan, var den mest lönsamma gruvan av dem alla. Med ett djup på 215 meter uppstod dock många problem med vattenintrång, gruvras och dålig ventilation och enorma mödor lades ner på att pumpa bort allt vatten och staga upp väggarna. Med gruvarbetarnas väl och ve var det dock inte mycket bevänt och många olyckor inträffade. Under sommaren 2019 och 2020 har utforskningsdykningar i flera av gruvorna utförts av dykare från In Water Under Land. Besök dem gärna på Facebok.com/InWaterUnderland där bilder mm visar de spännande fynd man hittat. En utställning med bilder och filmer planeras i Utö Gruvmuseum under 2021.
OM MAN FÖLJER vägen rakt fram vid Spruthuset (Utö Gruvmuseum) kommer man till gruvorna. Utö Gruvor är förmodligen de äldsta i Sverige där man började bryta järnmalm redan på 1100-talet. Gruvorna (Silvergruvan) nämns i skrift första gången 1607 och den 9 oktober 1613 fick man tillstånd att undersöka malmen på Utö. År 1624 fanns det nio gruvor på Utö.
Under rysshärjningarna 1719 blev Utö hårt drabbat och gruvorna delvis förstörda. Inspektorn och sedermera ägaren av Utö, Matthias Wefwerstedt, satte med enorm energi igång gruvorna efter rysshärjningarna och man var efter bara några år uppe i samma kvantitet bruten malm som före kriget.
1804 såldes hela ön till ett gruvbolag med 25 delägare, Utö Grufvor. Under åren 1804 - 1806 byggdes brukskontoret, som idag är Utö Värdshus, och disponentbostaden som idag innehåller konferenslokaler. Stugorna på Lurgatan som rymde gruvarbetarfamiljer uppfördes omkring 1750 - 1800. De som arbetade i gruvorna hade det mycket slitsamt och dåligt betalt. Även barnen fick slita hårt från tidig ålder. Gruvbrytningen nådde sin kulmen i mitten av 1800-talet.
Grundämnet Litium upptäcktes 1817 i ett mineralprov från Utö av kemisten J.A.Arfwedson, lärjunge till Berzelius och framställdes året därpå av två engelska kemister genom elektrolys av litiumoxid. Litium används idag bl.a inom läkemedelsindustrin och i moderna batterier. 1920 upptäcktes ett mycket sällsynt mineral, Holmquistit, av geologen och professor emiritus P.J.Holmqvist.
De viktigaste av Utös järnmalmsmineraler är magnetit (svartmalm) och hematit (blodstensmalm).
1879 var Utö Gruvors saga all och brytningen lades ner efter mer än 300 år av brytning.
Ställbergsbolagen gjorde provbrytningar under åren 1952-58 och man hade stora planer på att bygga upp en stor gruvstad, men projektet lades ner bl.a. på grund av vikande konjunkturer.
Välkommen in till Gruvmuséet för mer information och skrifter.