Ett av föreningens förvaltningsobjekt  är Ausås mölla. Hembygdsföreningen förvärvade den 1959.

Den är belägen på den s.k. Möllebacken, 49,3 m över havet. Möllan byggdes under 1800-talets första hälft, och var i drift fram till 1950. Det är en så kallad skinnklockaremölla eller jordholländare, det vill säga en holländarekvarn utan omgång i sten.

Möllan är helt komplett med kvarnstenar, axlar och kugghjul av trä, vingar med segel samt hissutrusning för mjölsäckar.

Vid tjänlig vind driftsätter föreningen möllan och maler mjöl av vete och råg odlat i bygden. Mjölet bjuds ut till försäljning vid olika evenemang, bland annat på möllornas dag.

Nedan följer en omarbetad text författad av Bo Larsson. Texten publicerades ursprungligen i boken Glimtar från Ausås socken, utgiven av Spannarpsortens Hembygdsförening 1987

Förr var det en vanligt förekommande syn. Numera ser man den mera sällan. Anblicken av en väderkvarn med snurrande vingar. Den synen kan man fortfarande få erfara i Ausås om man vänder blicken mot möllebacken och hembygdsföreningen råkar vara igång med att mala mjöl.

Vinden var väderkvarnarnas ombytliga moder. Ibland kunde den ryta till och försätta möllaren i svåra situationer. När det blåste för mycket, gällde det för honom att reva seglen. För att minska segelytan fanns det fyra alternativ. Först var det "snoppen", sedan "rev" och "höjrev" och slutligen "Stormbräderna". Mellan varje gång måste möllan stannas.

Kvarnens siste möllare Thure Johnsson (f 1909 d 1987) berättar i en intervju från 1986 följande episod:

"Det hela utspelade sig i mitten på 1940-talet, ett par år efter det att jag övertagit möllan. En natt hade jag min systerson till hjälp. Om det kommer något väder, så att du inte kan stanna , sa jag till honom, så bara gå och raka säd i ögat , d.v.s. ögat på kvarnstenen. På den tiden alstrade jag själv ström, och Uno , min systerson , satt och tittade på generatorn. Vinden blåste kraftigt, vingarna snurrade snabbt, och det blev ljust i möllan så att man hade kunnat se en knappnål. Då måste jag själv springa fram och tillbaka . Trots att jag lade på pressen, dröjde det innan möllan stannade. Det var så, att det var gamla batterier vi körde med så de hade inte laddats upp, och i och med att möllan stannade blev det mörkt. Jag sprang ner i ett litet magasin och tog en spann vattten, tog mig upp till bromsen och slog på vattnet. Då började det ryka av ånga runt hela hatten. Den gången var det inte långt ifrån att möllan bränt. Sen släppte jag igång igen och körde så nätt. Då kom reaktionen; Benen darrade så tofflorna klapprade mot golvet"

Fram till 1952 drevs Ausås mölla i huvudsak med vindkraft. Som reservkraft fanns dock från slutet av 1920-talet en råoljemotor. Denna ersattes senare av en dieselmotor och till sist kom en elmotor i bruk. Då Thure Johnsson tillträdde möllan fanns ingen elekricitet framdragen , utan den alstrades genom en generator direkt inifrån möllan.

Ausås siste möllare Thure Johnsson halar in vingseglet efter malning.

Passerar man så Ausås, och blickar upp mot backen, så står möllan där som ett förnämligt kulturminnesmärke. Inte som ett dött ting utan som en levande varelse där man kan uppleva så mycket av forna tiders kunnande.

Möllan har genomgått diverse reparationer efter att Spannarpsortens Hembygdsförening tog över driften. 1974-1976 fick möllan nya vingar och axel. Nya vingspetsar och och kuggar påmonterades i slutet på 1970-talet.

1993 genomgick möllan en omfattande restaurering, då man bl. a. påmonterade nya vingar samt klädde om möllan med nya stickspån. Även hättan som lyftes av genomgick en omfattande översyn.

2005 drabbades möllan av svåra skador i samband med orkanen Gudrun. Se separat artikel om nya vingar.

Kontakperson för Ausås Mölla är Bo-Göran Johnsson. Tfn: 042-511 71 . Känner du för att göra en insats, så RING