Vid inloppet till Kilen finns en vadräcka på Ankarskär. Idag har den ingen praktisk funktion utan står bara som ett minnesmärke över fisket med vadar, alltså stora fiskegarn. Detta är ett av de objekt som Föreningen Sjöstjärnan har att förvalta.
Folk har strömmat till vår kust under sillperioder. Vid den första mer dokumenterade på 1500-talet byggdes till och med en kyrka i Fiskebäckskil. Under "den stora sillperioden" 1747-1809 drogs än fler hit och trankokerier och salterier anlades för att ta tillvara fångsterna. Men perioden 1877 och några år in på 1900-talet gav faktiskt ändå större fångster tack vare nya redskap och båtar med motorer. Fiskeområdet kunde utökas.
I början på förra seklet fanns det flera vadlag. Vargarna, Korparne, Åbackarne, Skottarne, Lurane, Hejarne, Berntsarne med flera. Vadräckor användes för att torka främst landvadar och skarpsillsvadar tillverkade i bomull. Ofta hörs folk säga att man torkade fisk på ställningen - men det är fel!
Före sekelskiftet syns ingen vadräcka på bilder.
(gammalt vykort från början av 1900-talet)
Många har rasat.
Den 3 feb. 1925 rasade en orkanartad storm, som gjorde det omöjligt att fiska och vadräckan föll ihop och med den två skarpsillsvadar.
1927 hade vadräckan fem saxar och var vitmålad. Vi kan läsa att ”det troligen var för att inte måsskiten skulle synas för badgästerna på Mansholmen.” Hur det ligger till med den ”sanningen” vet vi inte. (På Mansholmen låg kallbadet på den tiden.)
Vid mitten av 1950-talet var vadräckan i ett uselt skick och den behövdes inte längre av Tore Svensson, Johan Johansson och Otto Dahlqvist som nu slutat med vadfiske. De avsade sig rätten till Ankarskär tillhörande Hvitfeldtska stipendieinrättningen och räckan revs.
Då fick Gunnar Ivarsson tillstånd att uppföra en ny med tre spiror i stället för fem. 1958 var den klar. Någon större nytta av den fick han inte då han slutade med vadfisket 1964.
Omkring 1982 började den bli i behov av reparation och Gunnar tänkte riva den. Men samtidigt var det synd att ett gammalt märke skulle försvinna så han tog kontakt med Sjöstjärnan, som tacksamt tog emot erbjudandet. Trots en mindre reparation höll den bara till februari 1990.
Jakten på medel startade. Konstnären Stig Blanck skänkte en tavla med vadräckan som motiv. Det såldes 290 numrerade reproduktioner och med det fick man in 86 000 kr. Thordénstiftelsen lämnade även ett bidrag på 25 000 kr och i juni 1991 stod den på plats igen.
Hållbarheten var inte något vidare och år 2006 var det dags att uppföra en ny. Den här gången är spirorna kraftigare och förhoppningsvis tåligare. Herman Zetterbergs stiftelse och Sparbanksstiftelsen Väst bidrog ekonomiskt den här gången.
foto Claes Lychou
Senaste nytillskottet 2020 är solcellsstyrd belysning, bekostad av Ingemar Johansson som driver passargerarfärjan Carl Wilhelmson och har utflyktsbåten Windros.
Det fanns tidigare en vadräcka på Pinneberget också. Den användes kanske främst för att torka barkade segel. På många platser benämns ställningen "vadbock" men här har den alltid hetat vadräcka. Långräckor med slanor parallellt med marken fanns på flera ställen som på Klubban, Långgap och Råttholmen. På dessa torkade vadarna inte lika bra som på en vadräcka,
Uppgifter om äldre tider kommer från Sjöstjärnans protokoll och från Bo Olsson som samlat tidningsurklipp.
Litet om material.
Tidigare var det hampa som användes i såväl segel som fiskeredskap. Hampa var från 1100-1200-talet en av de viktigaste grödorna i Sverige (tillsammans med lin, bönor, ärter, korn och råg.) Trots det ”importerades” hampa från Baltiska staterna, som delvis då var svenska. Bohuslän blev svenskt från 1658.
Lin var nog det som var mest använt. Så, rensa, skörda, repa, röta, bråka, häckla, spinna, tvinna. Procedurerna var många även om man inte odlade själv. Och skräpiga!
Bomull kom till Sverige 1820 och vid mitten av 1800-talet började den användas i stor skala. Nu kunde de köpa spunnet garn från England och sedan från Göteborgsområdet. Den bästa bomullen ansågs vara den från Egypten. Bomullen förenklade verkligen hanteringen för kvinnorna. Själva bindningen var krävande nog.
bild 4 Carl Wilhelmson: Fiskarkvinnor bindande nät, 1894
Sigvard Fjellsson skriver i boken Carl Wilhelmson, 1989, ”Ett vadlag bestod av 10-12 man, som ägde vaden, snörpvaden, det stora fiskegarnet, gemensamt. Varje man skulle göra sin del av vaden, tre till fyra slyngor nät på vardera 3 famnars bredd och 20 famnars längd […]En van binderska kunde göra över 1000 maskor i timmen och det behövdes ca 2 miljoner maskor eller drygt 2000 arbetstimmar för att få sin andel av vaden klar.”
I Olof Hasslöfs Svenska västkustfiskarna från 1949 kan man fördjupa sig i garn och redskap för krokfiske, backefiske, och makrilldörjet. I Grundsund satsade de mer på backefiske. Backelinan var före bomullens tid av hampa och känsorna, tafsarna som avslutades med krok, av tagel. (Backor= östsvenskt långrev) Detta gällde också för makrilldörjer.
Idag översvämmas vi av böcker om att inte göra något och avslappningsappar – precis som om det vore en förmåga som gått förlorad. Det var knappast så att man satt och slappade om man levde i ett fiskesamhälle. Jo, kanske i kyrkan på söndagar.