Julfirande på 1870-talet


Hur Julen firades i Misterhult för 80 år sedan

Minnesbilder från Sjöhagen i Höckhult, berättade av Karl A. Karlsson, född 1858 i Sjöhagen, avled 1952.

 

Till julförberedelserna hörde julbyken. Då sådant stök ej varit för handen sedan midsommarbyken gått av stapeln, är det begripligt, att kvinnfolken hade en del arbete innan det stöket var över.

Julslakten kom sedan. Grisen slaktades. Fä- och fårslaktaren gjordes på hösten vid potatisplockningstiden. Rökt fårlår gömdes ända tills sommaren, då den åts ”spicket”. Blodkorv, s.k. svettekorv kokades. Innehållet tömdes i tarmarna som flytande massa, varefter kokningen vidtog. Sylta gjordes också. Nackstycket, =nacksteken, var detsamma som vår julskinka.

Till jul bakades stora bak, och brödet avsågs att räcka till februari månad. Det bakades grov limpa, fin limpa och ”grannt bröd”. Det senare var bakat av siktat rågmjöl. Vetebröd hörde också till julbaket.

Ljusstöpning ägde också rum. Resterna blev ”ljusdankar”, som bl. a. användes till ljuskronan.

Efter städningen ströddes hackat granris inne på golvet. På sommaren var det hackat löv. En kraftig torrstock sattes in i den öppna spisen omgiven av småved. Denna stock ”julhönan” brann sedan hela juldygnet.

Så togs julkronan fram. Den bestod av barkad gran eller tall, som gömdes efter julen till annat år. I toppen på den var en ljusdank och på grenarna var det 6 andra ljusdankar. Det var föregångarna till vår nu använda julgran. Den första julgranen fick Karlsson och några andra pojkar se i Höckhult hos August Larsson omkring 1870. Genom fönstret kunde de nyfikna gossarna se granen, där den stod pyntad med äpplen och småkakor samt vaxstaplar. Säkerligen lyste gossögonen i kapp med de tända staplarna, och pojkarna var en upplevelse rikare.

Julveden höggs. Så stod julbordet dukat. På var sin tallrik fick de julmat upplagd. Det var salt julål av numera ovanlig storlek, kokt fläsk, ost pannkakor av stärkelse och så var det ”dopp i gryta”. De olika brödsorterna voro också framme jämte smör.

Till kvällsvard bjöds på risgrynsgröt, fruktsoppa och pannkakor med smör.

Julgåvor användes ej i detta hem.

På julmorgonen gick färden till julottan. Även de mindre gårdarna hade stall. I kyrkan var det kallt, så man satt med vantarna på och slog fötterna mot varandra. När ottan, som började klockan fem, var slut, hade den fullpackade kyrkan uppvärmts av de närvarande.

Efter gudstjänsten gällde det att komma fort iväg och först hem. På Misterhults gärde blev sjöhagsbonden omkörd av JantErik (Johan Erik) i Uvö. Just när uvöbonden körde om, svepte han till sin häst med piskan. Men snärten träffade sjöhagshästen, som gjorde ett ryck, så att sjöhagsmoran föll ur. Ada, JantEriks häst, var en känd snabbspringare och troligen avkomling efter den hingst, som Anders Persa i Höckhult sålde till Sven Persa i Elmekärr. Den beskällarens avkomma voro storspringare. Sjöhagsbonden kom ej först hem den gången efter olyckstillbudet.

Annandag jul började julgästningen, sedan juldagen förflutit lugnt. Kalaserna började vid fyratiden, och man höll på dagligen till bekantskapskretsen var besökt. Skillnaden mellan små- och storbönder märktes nu, då man höll till hos jämlikar.

I Sjöhagen var Karldagen en stor dag, då flera i släkten hette karl. Till ett sådant Karlkalas skulle sjöhagsbonden bjuda på Torsk –färsk sådan-. Isen var tjock ute på Höckhults höl, där det var cirka 22 famnar vatten. Ishålet höggs upp, och fiskeredskapen släpptes ned. Napp. En torsk på tre tt halades upp. Napp igen. En torsk på 11 tt syntes i hålet. Så var det napp igen. ”Han därnere brukte allvar, och de gjorde jag också”, sa Karlsson. 13 tt var vikten, och den torsken betalade Karl Jansa i Uvö 1 krona för. I issumpen var det fisk så det förslog. (Issump var en urhuggning i isen. Så höggs ett mindre hål i botten på issumpen, så att vattnet steg upp. Så var sumpen klar.) Så nappade det, och återigen syntes en torsk i hålet. Men det var en ”kalkhäst”, en mager stackare. Den släpptes ner i hålet, och han gick rakt ner med buken upp. Sen var det slut med fiskelyckan den dagen. När de andra försökte senare, var det ingen som fick någon torsk det året på det stället. ”Min dumhet blev omtalad”, är Karlssons egna ord.

Men gästerna på Karldagskalaset fick emellertid ett torskkalas, som livligt gillades.

Editerad av: Anders Welander (2019-03-05 21:59:19)