Örö Sanka


ÖRÖ SANKA

Av

R. W-n.

Tidningsklipp i J A Lindhs efterlämnade papper.

 

Det är en dyster klang i skärgården, namnet Örö Sanka. Det för tanken på rasande höststormar och lurande undervattensgrund, på havets alla skräckinjagande faror, på skepp som slås i spillror av bränningarna, på hemska nödrop i natten, som ett lömskt, rovgirigt vidunder ligger den på lur i havsbandet, Örö Sanka. Långa rev och skarpa klippgrund äro de klor med vilka den griper sitt rov. Stormen underlättar dess våldsgärningar, mörkret och dimman äro värdiga bundsförvanter.

Den är en av havets mest illa beryktade platser. Varje fiskare känner dess hemska dåd, varje sjöman undflyr den. Endast några få övervattensskär äro de synliga tecknen på dess befintlighet. På den ligga sälarna uppkrupna då havet är lugnt. Man kan vida omkring höra deras tjut. Skrakfåglar vila sig där stundom i stora massor. Svarta klumpiga havstjädrar flaxa däromkring. Inga fåglar häcka där. Vågorna skulle spola bort deras reden.

Örö Sanka, d.v.s. det, som i vidsträckt bemärkelse kallas med detta namn, är ett stort grundområde. Att angiva dess geografiska läge skulle vara en ganska onyttig upplysning för allmänheten. Dess avstånd från Smålandskusten är endast sju latitudsminuter. När man från Idö Stångskär går till sjöss i rakt sydostlig riktning får man det inom kort på styrbords sida på ett avstånd av något mer än en halv minut. Frön öster till väster mäter grundområdet 1¾, från norr till söder 1 minut. Namnet Örö Sanka, som vanligen gives hela området, betecknar egentligen endast tre skär med kringliggande grund i områdets nordöstra hörn. Områdets västligaste hörn utgöres av Långbådan, av folkhumorn omdöpt till Bolstern, emedan oförvägna fiskare ofta övernattat där på den hårda graniten till bädd. I söder begränsas det av Smällen och Knallarna. Ungefär mitt i detsamma ligger Solrevet, vidsträckt och farligt. Mellan dessa skär, som alla, åtminstone tidvis, ligga under vattnet, utbreder sig en mängd av bådar och grund av olika beskaffenhet. Djupet mellan dessa är här och där ganska stort, men deras talrikhet gör det nästan omöjligt för större fartyg att även vid vackert väder passera mellan dem.

Örö Sanka är icke utprickat. Man utprickar icke grund, som ej ligga i allmän farled. Det är emellertid ett faktum, att inga grundsamlingar i Smålands skärgård försakat så många skeppsbrott som Örö Sanka. Att dessa olyckor skulle kunnat förekommas genom utprickning är emellertid osannolikt. Vanligen ha de skett under storm och osiktbar luft, stundom även på grund av felaktig navigering.

Från vilken tid Örö Sanka räknar sitt dåliga rykte är omöjligt att uttala sig om. Säkerligen har den i alla tider gjort sig fruktad av sjöfarande. Möjligen kunde tullverkets strandningsrullar lämna upplysningar därom.

Den tidigaste, där timade strandning, om vilken skärgårdsbefolkningen berättar, förlägges till omkring 1805, då en spansk örloggsman, som skulle ha hetat Magerot förolyckats. Om vad den spanske örloggsmannen vid denna tid haft för ärende i våra farvatten kunna inga upplysningar erhållas av de, som hört till dagelsen berättas. Man anser, att den varit en tredäckare, bestyckad med metallkanoner. Hela artilleriet ligger kvar kring olycksplatsen, gömt i dyn och säkerligen oåtkomligt. Några försök att bärga det ha ej gjorts. Med säkerhet vet man att hela besättningen räddades. Det övre däcket drev i land till en grupp holmar, belägen en halv sjömil från grundet. På sjöbottnen utanför denna kan man ännu idag finna rester därav.

Utom Magerot strandade under 1800 talets första hälft ett par mindre fartyg, av vilka ett, slupen Anton, förbyggdes på Örö, den bebodda ö, som ligger närmast Örö Sanka. Ombord på Anton fann man tvenne lik, vilka ej kunde identifieras. De begravdes å en för ändamålet avsedd gravplats vid stranden av ett skogigt skär.

År 1859 inträffade ett större skeppsbrott. Då grundstötte vid de förut omnämnda Knallarna den tyska postångaren Nagler, som trafikerade linjen Stockholm – Kalmar – Stettin. Nagler, en hjulbåt på omkring 800 ton, kom från Stockholm och hade under hela resan haft osiktbar luft, varvid inga fyrar kunde iakttagas. Dessutom märktes hon kompasserna en olycksdiger missvisning, föranledd därav att däckslasten delvis utgjordes av järn och andra metallvaror.

Tidigt en höstmorgon grundstötte den. Vädret var jämförelsevis gott. Besättningen, som uppgick till 33 man och de ungefär lika många passagerare, lämnade fartyget i båtarna för att söka land. Som ej båtarna kunde rymma alla, stannade kaptenen och några man ur besättningen kvar ombord. Några timmar efter grundstöttningen uppstod en stark nordostlig storm. De ombordvarandes liv svävade i fara. Snart kommo emellertid två båtar från Örö till deras hjälp och lyckades efter ett hårt och farligt arbete att rädda dem. Därefter överlämnades ångaren åt elementens raseri. De väldiga brottsjöarna bröt av den och drogo den ned i djupet. Lasten utgjordes till största delen av järn och stål. Danska och svenska dykerifirmor räddade de närmaste åren efter skeppsbrottet vad som räddas kunde. I lasten fanns bland andra intressanta detaljer ett kyrktak i koppar, inpackat i tunnor. Taket hade förut legat på Klara kyrka i Stockholm. En spekulativ kopparslagare hade emellertid tillhandlat sig det. Som ersättning lade han på ett nytt i det gamlas ställe. Det gamla taket innehöll guld trodde han. Nagler skulle föra det till Tyskland, där det skulle berövas sin värdefulla beståndsdel. Vid skeppsbrottet spridde vågorna de tunnor, i vilka det var förvarat vida omkring på sjöbottnen. Man lyckades ej bärga en enda. Ägaren höll på att bliva vansinnig.

Ännu idag kan man vid lugnt väder se det ena av Naglers skovelhjul på platsen för grundstötningen. Några maskinaxlar ligga bredvid. Hjulaxeln är grov som en timmerstock.

Sjutton år förflöto till näst skeppsbrott timade på Örö Sänkas vidsträckta grundområde. Det var den tyske briggen Segler, som då törnade på vid Långbåden. Den hade en dräktighet av ett par hundra tons och kom från Norrland destinerad till Kiel. Tät tjocka var orsaken till grundstötningen. Ombord trodde man att man hamnat på Öland. I likhet med förhållandet under föregående strandning uppstod stax efter olyckan en stark nordostlig storm. För att förbättra situationen sökte man kapa riggen. Då masterna hunnit bli någorlunda fria, började de svänga fram och tillbaka, vilket omöjliggjorde kapningens fullbordande och i hög grad ökade faran. Man beslöt att lämna fartyget och satte ut en båt. En enda man hann att hoppa i båten. Omedelbart därefter kom en väldig sjö och fattade den. Båten kapsejsade och karlen drunknade. När slutligen lotsar och fiskare från Örö i sina båtar arbetat sig ut till vraket, hade de kvarvarande, sju till antalet, samlat sig på fördäck. Alla hade sina tillhörigheter akterut, men ingen vågade sig dit bort att rädda något. En fallande rå kunde krossa den djärve. De ankomna båtarna kunde ej komma vraket synnerligen nära, bränningarna hindrade dem. Man lyckades emellertid åstadkomma förbindelse med vraket och en av båtarna genom en tross, på vilket en livboj löpte. Medelst denna inrättning halades varje man ombord. Kaptenen gjorde själv fast räddningslinan omkring midjan på sig och kastade sig i vågorna. Skeppshunden stod kvar på fördäcket och tjöt ömkligt. Han kände sitt öde. Knappt hade besättningen blivit bärgad, förrän vraket rämnade och sjönk. Lasten, som utgjordes av trä, spriddes av vågorna vida omkring. Öar och skär garnerades av bjälkar och sparrar. Öbefolkningen tjänade pengar på att bärga dem.

Ett vida mindre men i hög grad sorgligare skeppsbrott inträffade i närheten av Solrevet år 1881. Då påträffade fiskare från Örö morgonen efter en stormig oktobernatt det lilla ramponerade vraket efter skonerten Anna från Brantevik. Ej en varelse fanns ombord. Besättningen, tre man, hade slukats av vågorna. Ingen hade bevittnat deras förtvivlade kamp mot storm och sjö, ingen hade hört deras skärande nödrop. Deras lik fann man aldrig.

Efter Annas sorgliga förlisning förflöt en lång tid innan ånyo ett fartygs öde beseglades av Örö Sankas blindskär. Visserligen grundstötte Gävleångaren Vanhem, men han lyckades komma loss igen efter att ha kastat över bord en god del av lasten, bestående av järn och stål.

Kort tid före jul 1898 inträffade emellertid en svårare grundstöttning. Då törnade nämligen ångaren Amsterdam från Stockholm, en vacker och väl inredd ångare om 800 ton avsedd för såväl passagerare- och fraktgodstrafik. Den kom från Stockholm med last av styckegods, dörrar och stål. I Oskarshamn skulle den intaga lastfyllnad för att sedan fortsätta sin färd till Hamburg. Vid grundstöttningen rådde vackert väder. Vem som skulle tillskrivas olyckan var omtvistat. Efter allt att döma berodde det på en blunder av förste styrman, som hade befälet för tillfället. Ångaren lyckades på ett oförklarligt sätt passera genom nästan hela grundområdet. Först i denna södra kant lade en slät lång häll hinder i vägen för dess vidare framfart. Med full fart körde den upp på grundet. Två famnar av kölen förifrån räknat, stod torr. I närmare två veckor stod Amsterdam över vattnet. Under denna tid räddades något litet av lasten samt besättningens tillhörigheter. Slutligen kom en orkanlik storm från nordost och slog Amsterdam i spillror. Endast dess ena mast syntes sedan över bränningarna. I tre år stod den kvar som ett varnande sjömärke.

Ej fullt ett år därefter grundstötte ångaren Rutland från Kristiania vid Knallarna. Den var lastad med trä från Norrland och ämnade förmodligen sig till England. Orsaken till olyckan känner man ej. Det påstås, att ångaren tidigt samma morgon den törnade på, varit synlig långt söder om Strupö lotsplats, varifrån lotsar genast gåvo sig för att söka uppnå den. Ångaren vände emellertid kosan åt norr och upphanns ej förrän den stod på grund. Under dagen blåste det upp en västlig storm, som frampå eftermiddagen kantrade över till nordost. Kaptenen och en man av besättningen reste med lotsbåten till Västervik och återvände därifrån med ångaren Ran, som tog lots vid Idö. Då stormen alltmer tilltog i styrka, sökte lotsarna förmå kapten och besättningen att överge vraket och följa med Ran i land. Besättningen hade inget däremot. De började genast föra sina saker över till Ran. Då befallde kaptenen sitt folk att stanna kvar. De häpnade och lydde. Endast den man som följt kaptenen till Västervik, och som var drucken vägrade. Tre andra hade med tillhjälp av fiskare från Östra Eknö lämnat vraket. De fingo under natten ligga kvar på ett öde skär, där de eldade med vrakspillror. Ran låg kvar därute till sent på kvällen. Faran att stanna längre var överhängande, och efter det man för sista gången gjort Rutlands kapten fruktlösa föreställningar lämnade man vraket åt sitt öde.

Längre fram på natten funno de skeppsbrutna emellertid ställningen hopplös. Stormen hade växt till orkan, och sjöarna hotade med varje ögonblick att sluka den förolyckade ångaren i sitt skummande gap. Det återstod ej annat för dem än att medelst båtarna söka uppnå land. Två båtar utsattes och sjömännen, tolv till antalet, begåvo sig av. Den ena båten, på vilken förste styrmannen förde befälet, hörde man aldrig av mera. Sannolikt hade den förolyckats helt nära vraket. Den andra lyckades klara grund och bådar och fördes av vindar i sydostlig riktning. Den kamp de skeppsbrutne hade att utkämpa under denna natt var fasansfull. Vid Furön utanför Oskarshamn kantrade båten. Efter förtvivlade ansträngningar lyckades man få den på rätt köl igen och komma i den. Kaptenen dog kort därefter. Flera andra följde efter den ena efter den andra. Stormen drev båten ned mot Öland. Som ett nötskal kastades den omkring omgiven av kolsvart natt och skummande vågtoppar. Iskalla störtsjöar fyllde den. Med de nödställdes berättigade hänsynslöshet drogo de stövlarna av liken och öste med dem. Efter att ha drivit redlöst den sex mil långa färden, hamnade den slutligen på Ölandskusten. Tre man voro då ännu i livet, men två av dem dogo därefter. Den tredje, andre styrman för övrigt, lyckades uppnå människoboningar och blev räddad. Han var den ende av tolv, som överlevde natten.

Ännu på morgonen därpå stod vraket kvar på grundet. Sjöarna hade vräkt det på sidan och bröto vita och skummade däröver. Det är möjligt, att besättningen kunde ha räddats, om den stannat kvar ombord. Efter ett par dagar hade stormen fullbordat sitt verk. Rutland syntes icke mer. Dess ena mast stod lutande över vattnet någon tid. Drivisen bröt slutligen omkull den.

Det är tydligt att de båda så kort efter varandra förlista fartygen skulle bli föremål för spekulation. Redan sommaren efter Amsterdams förlisning hade Neptunbolaget idkat ett inkomstbringande dykeri vid dess vrak. Ett konsortium i Göteborg köpte Rutland och tog med sin dykarbåt Raketen under tre somrar upp största delen av denna ångares kvarlevor.

Den sista strandning, som hittills förorsakats vid Örö Sanka, inträffade år 1902. Då törnade en liten dansk skonert, som hette Ring Andersen. Den var lastad med järn. Så råkade den komma för nära kusten och stötte på grund utan några andra orsaker. En av Neptunbolagets ångare bärgade sedan lasten. Ring Andersens kapten hjälpte själv till med dykeriet. Litet järn lämnade man kvar, annars kunde skutan ha flutit upp. Den var högt försäkrad.

I åtta år har Örö Sanka förgäves lurat på rov. Länge kommer det nog ej att dröja. Den är farlig Örö Sanka. En fiskare skulle ej bli mycket förvånad om ett nytt skeppsbrott därute. Nu igen, skulle han tänka.

När höststormarna rasa är örö Sanka vit, glänsande vit. Då solen lyser är den praktfull. När skymningen faller på, svepes den i en blå vemodsmättad färgton. Vågorna glänsa ur töcknet som tänder ur ett hotfullt gap. Lömskt döljer natten Örö Sanka. Det dånar från bränningarna.

 

Förening:

Misterhults Hembygdsförening

Skapad av: Anders Welander (2019-03-04 18:29:21) Kontakta föreningen
Ändrad av: Anders Welander (2019-03-04 20:36:09) Kontakta föreningen