Gamla farmor berättar


Gamla sagor, sägner och skildringar

Om duktiga män och kvinnor

i

Misterhult

/Gamla farmor berättar/

 

Avskrift av prisbelönt uppsats i Samfundet för hembygdsvård pristävlan 1938, insänd av Henry Johansson i Flivik.

 

I forna tider bodde i Grönö en man, som hette Erik Pettersson. Men man kallade honom alltid Rolig. När de sade Rolig till honom, blev han mycket arg. Man sade: ”Jag heter inte Rolig utan Pettersson.” Denne var mycket känd, för att han kunde äta så mycket. Han åt upp en hålkaka, en kappe potatis och fem skålpund sill och en kanna kärnmjölk i ett mål.

En gång kom han till Karlskrona. Han skulle vara med på kustbevakningen. Han kom ombord på kronofartyget Kamilla. Pettersson tordes inte gå upp i masten. En gång skulle han gå upp i masten, men när han kom halvvägs, ropade han: ”jag släpper taget.” De andra ropade tillbaka: ”Håll i dig Rolig.” Sjömännen hade mycket roligt åt honom, för han åt så mycket. Om de fingo någon bit kvar, sade de åt honom: ”Här har du Rolig.” När han kom från Karlskrona, var han så tjock och fet, så att de inte sågo ögonen på honom. Han var som igensvullen i ansiktet.

 

Vid samma tid bodde en torpare i Gersebohagen. Hans hamn var Nils Persa. Förr var det inte så många, som kunde skriva. Men Nils Persa hade lärt sig konsten. Detta var han mycket stolt över. Han sade: ”Det jag skriver kan även kyrkoherden läsa, de andra skriver kråkfötter.” Vid ett tillfälle då han var drucken, tände han en mängd ljus och ställde på bordet. Han sade: ”se mina ljus så klart de brinna, men ”fasters” ljus de slockna.” Faster kallade han sin hustru.

 

I slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet ägdes Askaremåla och Koppremåla gårdar av en sjökapten, som hette Berg. I sin ungdom hade han varit sjökapten. Han var en stor ”vetenskapsman”. Det säges, att han erhållit sin lärdom i Finland. Lärdomen bestod däri, att han kunde tala om för gubbarna, vem som tog deras Ägodelar. På den tiden stals det oerhört mycket här och där. Det säges om honom, att han kunde med sin ”vetenskap” tvinga tjuven att bära hem det stulna. Han kunde ställa fram en spegel, där den bestulne kunde få se tjuven, som stulit ifrån honom. Det var ju bra att veta, vem det var.

På den tiden var det stora julkalas på Askaremåla. Till dessa voro ortens gubbar bjudna. Där gick det gladeligt till. Sjökaptenen var både hatad och älskad för sin vetenskaps skull. På dessa kalas skulle Nils Olovsson i Stora Grönö alltid vara med, de voro goda vänner. En gång när Olovsson skulle gå till Askaremåla på julkalas, tog han vägen över Vimmerfjärd. När han skulle gå i land, fick han se sjökaptens fisksump ligga till hälften nedfrusen i isen. Det behagade gubben att titta i sumpen, om det fanns någon fisk i den. När gubbarna senare på kvällen voro som bäst i samspråk, kom kapten till honom och sade: ”Min bästa Nils Olovsson, du var och tittade i min fisksump, man jag vet, stt du ej hade någon ond mening med det.” Det blev för de övriga ett stort nöje.

Kapten hade en stor segelbåt. Den hade han, när han var och gjorde affärer i Västervik. Ett par dagar efter midsommar ett år, var han i Västervik. Då hade han köpt tågvirke till sin segelbåt. Han hade tjärat det och lade det på tork. En dag kom en luffare till kapten. När han gick, behagade han taga ett stycke av tågvirket. Men det lyckades inte för honom. Han blev stående på ett ställe. Det var en het sommardag och luffaren fick stå där från förmiddagen till sena kvällen. Då sade kapten till sitt folk i Askaremåla: ”Jag har en stackare nere vid sjön, och jag skall gå och förlossa honom.” När han kom ner, sade han till luffaren: ”Tack skall du ha, för att du sett efter mitt tågvirke. Nu får du gå.”

I närheten av Askaremåla bodde en gammal gumma, som hette Lotta med binamnet Korglotta. En natt skulle hon försöka stjäla en väv, som låg på blekning i Askaremåla. Väven låg så nära gärdesgården, så hon behövde inte klättra över för att nå den. Hon drog till sig väven genom gärdesgården. När hon dragit till sig ungefär häften, kunde hon inte få till sig mer. Hon kunde inte heller gå därifrån, utan hon blev sittande med väven i knäet. Gumman fick sitta där hela natten och långt fram på förmiddagen. Då som först kom kapten. Han tackade också henne, för att hon sett efter väven. Sedan fick hon gå hem.

I forna tider var det ej sed att skicka ko- och oxhudar till garverierna. Lädret gjorde de själva i ordning hemma. När de fått lädret i ordning, kom skomakaren och gjorde skor. Då pratades ofta sägner och historier.

I Grönö bodde en man vid namn Ola Andersson. Där hade man nyss slaktat en ko. När man skulle ha bort håren från huden, lade man den i kalkvatten. Därefter tog man en räckspade, som man skrapade av håret på huden. Ola Andersson höll nu på att skrapa huden i sin sjöbod. Han skulle sluta för dagen. När han kom tillbaka till sjöboden dagen efter, fanns inte huden där. Medan han var borta, hade någon stulit den. Det hade frusit på natten, så att det låg tunn is på vattnet. Där syntes spåren efter där tjuven rott fram. Ola följde spåren. Det visade sig att tjuven var från Grönö by. Han sade till grönöbon, att denne tagit huden, men grönöbon nekade. Då visste Ola inte någon annan råd än att gå till kapten Berg. Han bad då Berg, att han skulle hjälpa honom. ”Ja, om du följer med till körgårn i natt”, svarade kapten Berg. Det ville han inte, utan han började gråta. Då sade kapten: ”Gå hem då! I morgon är huden på sin plats.” När Ola på morgonen efter kom ner till sjöboden, var kohuden där.

 

På den tiden var det inte bara männen, som hade konsten att ställa hem stulet. Det kunde kvinnor också. Vi hade en kvinna som hette Lotta Nordström. Hon kallades alltid Spålotta. Hon kunde inte ställa hem det, som var stulet, men hon kunde visa, vem det var. Däeom kunde Anders Petter Andersson i Flivik berätta, när han en gång besökte Spålotta. Han hade blivit bestulen på fiskredskap. Han gick till henne och omtalade, hur det förehade sig. Hon tog en spegel och satte den på bordet. Innanför dörren stod en vattenså, som alltid var brukligt i tiden. Därefter gick hom efter psalmboken. Sedan tog hon en nyckel och lade den på psalmbokens psalm 464. Därpå skulle han räkna upp sina närmaste grannar i Flivik. När han kom till namnet Nisse Lind i Flivik, vred sig nyckeln tre slag. Anders Petter Andersson stod framför vattensån. Han fick titta över axeln i spegeln, och där såg han Nisse Lind, när han kom och rodde och tog redskapen. Anders Petter Andersson sade sedan: ”Om jag så blir betulen på allt vad jag äger, så går jag aldrig till Spålotta mer. ”För den synen han såg i spegeln, försvann inte från hans ögon.

 

I forna tider ägdes Tjustgöl av flera bönder. I närheten av Tjustgöl ligger en grotta, som heter Eskedalsgrottan. Där bodde sjörövare. Den första, som kom till grottan var en munk, som blivit dömd fågelfri. Han var katolik, och ville inte övergå till Luthers lära. Sedan kom det sjörövare dit. De hade sina stora fartyg nere vid Bäckeby i Flivik. Sedan hade de mindre båtar, som de rodde upp i Tjustgölen med. Det säges, att när bönderna hade kalas, kommo sjörövarna in och togo maten. Bönderna tordes inte göra något motstånd, ty sjörövarna voro så mycket beväpnade.

En middag skulle en piga gå och vattna djuren. Hon vattnade dem i Ålbäcken. Men flickan kom inte tillbaka. Det var sjörövarna, som tagit henne. En söndag efter många år bad hon sjörövarna, att hon skulle få gå åt kyrkan. Det fick hon, men hon fick lova att inte prata med någon människa. Det lovade hon. När folket gått in i kyrkan gick hon fram till Bengt Skalles bild, som hängde över sakristiedörren. Hon talade om för honom, hur det var hos sjörövarna. Hon hade varit där i sju år, och på den tiden hade hon fått sju barn. De voro inte elaka vid henne. Hon talade om för bengt Skalle, att de skulle fara en dag i veckan på rövarstråt. ”Och om du vill, så kan du hjälpa mig.” Allt folket hade hört, vad hon hade sagt. Den dag som rövarna föro, kommo bönderna och togo flickan tillbaka. Sedan bemannade bönderna sig för att sticka ned sjörövarna.

 

För ett par århundranden sedan ägdes Flivik av en och samma person vid namn Botvid. Han hade två döttrar. Så skulle en av döttrarna gifta sig, och det rustades till bröllop i Kungsgårn. Samtidigt bodde på Hunö en kvinna, som kallades Röda Malin. Hos henne vistades nu sjörövarna, som kallades snapphanar. Snapphanarna skulle upp och erövra Flivik. Men då samlades bröllopsgästerna och alla, som funnos i byn, och mötte snapphanarna i Fliviken. Ute på Norrängsfjärden sänkte de snapphanarna. Det säges att inte en av dem kunde undkomma.

 

Fakta:

Gustaf Henry Johansson, * 1924 i Flivik.

Henrys farmor Anna Lisa Andersdotter (1856 – 1941)

Nils Olofsson i Grönö (1785 – 1847) Anna Lisas farfar

Ola Andersson i Grönö (1754 – 1829) var Anna Lisas farfars far.

Jakob Berg (1758 – 1826)

Anders Petter Andersson (1841 – 1931)

Nils Persson (1768 – 1842)

Editerad av: Anders Welander (2019-03-03 19:37:56)