Röda Malin

Ur Misterhulta hävder av J. A. Lindh

På nordvästra sidan av Hunö, belägen i mynningen av Gåsöfjärden i norra Misterhult, bodde Röda Malin, som i orten hade namn om sig att i hemlighet vara Nils Dackes anhängare tillgiven. Väl försökte hom med all den list, som plägar stå en kvinna till buds, rentvå sig, men det fanns för många vittnen på hennes brottslighet, och då en kulen höstdag år 1542 ett halvt dussin bönder från Adriansnäs, Flivik och andra ställen oförmodat kommo över till Hunö för att utkräva hämnd, lyckades det för Malin att fly undan.

Då hon satte sin fot på fastlandet, vände hon sig mot Hunö, där hon såg sin gamla stuga gå upp i lågor, knöt händerna mot sitt forna hemvist och utslungade denna förbannelse: ”Må min arm ej vissna och mitt sinne ej slappas, förrän jag utkrävt en gruvlig hämd på Eder. Om det finns någon förbannelse, som vedergäller alla oförrätter, må då denna i rikaste mått drabba Eder och i synnerhet Dig, Botvid i Flivik, ty jag vet, att det är Du, som anstiftat allt detta. Måtte himmelens djupaste förbannelse drabba Dig och de Dina. Mig ser Du snart åter.”

Efter denna monolog skyndade Röda Malin iväg. Då hon kom till Grönhult, som är belägen på Östra stranden av Viksjön, anropades hon av ett par ytterst trasigt klädda karlar. Röda Malin stannade genast och såg på trashankarna länge. Slutligen sade hon: Vad vill Ni? Hon hade knappt hunnit göra frågan, förrän en av trashankarna brast ut i gapskratt och sade: Känner Du inte igen mig, Röda Malin?

Hon gick närmare och såg en stund på trasvargens smutsiga ansikte. Så sade hon: Sannerligen tror jag inte, att det är Sune i Kalsebo? Jo, jo, svarade Sune, förstår Du inte, varför Du ser mig, sådan jag nu är? Nej sade Röda Malin. Om jag nu berättar, att jag givit mig till Dackes folk, som Du ju i hemlighet tillhör, och om ----

Aha, avbröt Röda Malin, Du vill åt Botvid i Flivik för hans dotters skull. Rätt gissat, Du vet, att Ragna den högfärdiga slynan avvisat mina frierier och i stället tagit Anselm. Nu vet jag, att Botvid i dagarna ämnar hålla bröllop åt dem, och då vill jag passa på, ser Du. Här i närheten har jag ett halvt dussin av Dackes folk, och som jag väl vet, att ….

Sune fick ej tala till slut. Med ilsken röst avbröt Röda Malin honom: Du visste också, innan Du gav Dig på flykten, att jag höll med Dackes parti mot den omilda kungen. När jag sedan talar om för Dig, att det var Botvid och några bönder, som brände min stuga i förgår, så kan Du väl begripa, att jag inte vill vara borta, när jag kan få se Bolvids hjärteblod. Anselm får Du ta på Din egen del.

Jag tänker göra så, sade Sune. Men kom nu till gästabud, som skall firas i denna skog i natt. Ett sådant kalas har ingen sett maken till. Du vill väl vara med? Hans röst lät gäckande, men det märkte ej Röda malin, som svarade med allvarlig röst: Jag kan ej bli lugn, förrän jag fått se Botvids hjärteblod, det har jag sagt förut. Till en så viktig sak är man tvungen att stärka sig. Var är de andra?

Efter en halv timmas vandring genom mer eller mindre otillgängliga snår uppnåddes den plats, där upprorsmännen voro. Och här började ett kalas, som ej slutade förrän den nya dagen var inne. Sedan upprorsmännen vilat en stund, smögo de sig fullständigt tysta och med vapnen i ordning mot Flivik.

Botvid var den rikaste och mest ansedda bonden i Flivik. Han hade ett försonligt sinne, och mot sina tjänare var han en god husbonde. Därför var det ovanligt, att någon flyttade från honom. Hände det någon gång, var det av någon särskild anledning.

Ett sådant undantag var det 1542. Botvid hade tagit en föräldralös yngling till dräng. Han hette Anselm. Mycket fort vann denne sin husbondes gunst. Då Anselm frampå sensommaren begärde att få arrendera ett litet torp, som låg en åttondels mil söder om Flivik, fick han löfte därom genast. Så snart Anselm blivit sin egen, började han att arbeta av alla krafter. Glad var han, när han började, men hans sinne blev allt tyngre, när han träffade Botvids fagra dotter Ragna. De båda unga hade länge tyckt om varandra och lovat varandra trohet. Men Anselm var ju bara en simpel arrendator under den rike Botvid. Därtill var torpet mycket litet, så det det kunde ju ej ge någon större vinst, hur mycket arbete som än Anselm lade ner.

En vacker sommarafton sutto Anselm och Ragna och talade om framtidsutsikterna. Ragna började gråta och sade: Vad ska vi göra? Ska vi vänta tills far är död? Det behöver Ni inte, kära barn, sade en manlig och på samma gång vänlig stämma. Det vat Botvid, som av en händelse fick höra de ungas samtal. Tag min dotter. Jag kan inte få en bättre måg.

Därmed var allt klart, och snart nog började bestyren att ordna bröllop hos Botvid. Som det var oroliga tider, ansågs det vara dumt att vänta.

Det var endast några dagar efter Botvids och hans likatänkandes besök på Hunö, som de ungas bröllop skulle stå. Botvid, som förstod, att Röda Malin skulle komma igen, bjöd in de av Fliviks inbyggare, som han kunde lita på, att bebeväpnade komma till bröllopet. Han sade rent ut, att han var rädd för Sune och Röda Malin.

Bröllopsglädjen stod högt i tak. Ingen tänkte på att den skulle bliva störd. Så föll ett skott, och en kula ven genom fönstret. Den snuddade vid  Anselms axel och borrade sig in i motsatta väggen. Botvid och hans gäster störtade ut. Snart var halva skaran upprorsmän fallen. De andra togos till fånga. Bland de fångna var även Sune och Röda Malin.

Det behövdes ej lång tid till överläggning. Fångarna fördes ner till sjöstranden, och det dröjde ej länge, förrän vågorna förde med sig deras kroppar för att gömma dem för evigt. Länge var denna händelse samtalsämnet i orten. Nils Dackes anhängare, först och främst Röda Malin och Sune, voro borta. Men ett varaktigare minne från denna händelse var den lycka och sällhet, som allt framgent blomstrade för Anselm och Ragna. Även för deras efterlevande gick allt väl i händer.