1932
Under föregående år var det magert med arbetstillfällena. Sammanfattningen för det året Pappa så här: ”För närvarande vet man ej var man skall få tjäna 1 kr".
Den sittande fågeln hittar inget korn, medan den flygande har chansen. Redan den 2 jan var Pappa till Torsten Björkman på Tjustgöl och hörde efter arbete. Torsten var en yngre bror till
Ragnar Björkman som bl a ägde Virum, där Pappa kom att arbeta många år. Torsten Björkman arrenderade också Robackshem. Nåväl, Pappa fick lite påhugg i Tjustgöl. Han fick börja att hugga grenved av ekar samt ekknugg. Ekknubben, som Pappa skriver var också ett sortiment när jag högg i skogen under krigsåren, men då talade vi om eller Tanninved, som jag tror det talades om i avtalet. Tannin var ett företag i Västervik som tillverkade garvningsmedel och då använde då ek som ingrediens. Ekknubben behövde inte klyvas som regel, som väl var, för det var nog att behöva såga den med handkraft för ek är hårt.
Pappa har berättat om det speciella hugget, som han nu började. Om jag minns rätt hade det huggits på åkerkanterna och Pappas arbeta var att ta reda på grenar och toppar samt ta med de mindre ekarna på rot. Det framstod för Pappa som det absolut jobbigaste och minst inkomstbringande han haft. Josef kommer kanske i håg för han var med, åtminstone första dagen den 7 jan. Pappa noterar att han hade 75 öre/m3 och att förtjänsten stannade vid omkring 3 kr/dag. Men vad var att göra. Det var bättre än ingenting. Det är också att tänka på att det gick åt verktyg som kostade.
Den 12 sågade han av sågbladet och ett nytt kostade 1:80 i Flivik.
Jag har tidigare noterat att jag saknat varje tillstymmelse till arbetslöshetsunderstöd. Den 15 januari demonstrerade arbetarna i Flivik och Kallsebo, stenindustrins huvudorter, till kommunalfullmäktige om arbete eller understöd. Pappa hade dagen innan varit till Lindström i Späckemåla, som var kommunalnämndens ordförande, och anmält sig till vägen. Det var förmodligen den blivande vägen till Flivik han avsåg.
Den 17 jan var Pappa till Virum och fick gallringshuggning. Det gick bättre. Förtjänsten kunde bli 4 kr/dag, väl det, när Josef är med. 1:20 kr/m3 för meterved bl a. Efter ytterligare ett par dar i ekskogen i Tjustgöl är det knäcket slut, så nu blir det Virum en tid.
Pappa talar om att Josef och han hjälper Kalle, farbror Kalle, att hugga på Virum, Kalle var ju inte så företagsam och hade dålig organisation på sin arbetsdag. Av någon anledning hade Kalle sågat all veden för lång och det blev ett elände när den sedan skulle transporteras för den tog ju större utrymme. Kanske kan detta ha sin förklaring att "tumstock" inte alltid var varje mans egendom på den tiden. Ofta nöjde man sig med en avbruten som man kommit över och då var det lätt att mäta fel. Synd i alla fall om den stackars farbror Kalle.
Den 10 januari börjar de såga åt David Pettersson vid Grönhult. Sågarn och kantarn har logi i Grönhagen. De bodde där i tre veckor och betalade 1:75 om dagen. Kan undra om det var per person eller för båda.
Den 20 februari var han till David i Lyckedal och betalade för en grisränta och ett huvud, 50 öre/kg för huvud och 1 kr för räntan. När någon slaktade två grisar på en gång såldes ofta huvudet och räntan. Av huvudet gjordes sylta. Vad var da räntan? Jo, det var innanmätet, kommer inte i håg exakt vad. Tror att lungorna hörde dit så det kunde göras korvkaka. Tarmarna gjorde det och de rensades från ister som sedan användes vid matlagningen. Det gällde att ta vara på allt och kolesterolet var det ingen människa som visste något om.
Söndagen 28 febr är noterat att Josef var till Götehult. Johan var hemkommen står det kort och gott. Och har döljer sig något som behandlats med allra största hemlighet för oss barn, i varje fall för mig. Jag tror att Johan Westerberg, som var faster Elnas make, blev för någon misshandelshistoria. Och fick "sitta inne" några år. Och nu var straffet avtjänat. Inte ens på senare år var mamma intresserad av att tala om det här. Kanske rent av upprinnelsen låg före hennes tid. Jag minns att jag under mina första skolår uppe på vinden hittade gamla tidningar där händelserna skildrades. Tyvärr blev jag ganska fort upptäckt och tidningarnas åtkomlighet strök med. Nar vi rensade upp i Grönhagen sökte jag dessa tidningar, men de var försvunna. Vi upplevde nog Johan som en bitvarg, vrång och knölig, men allt har två sidor. Jag har på senare tid fatt klart för mig att det i bygden fanns omdömesgillt folk som hade en annan uppfattning om Johan. Större män än han har omvärderats. Den 6 mars var pappa själv till Götehult och noterar om igen att Johan var hemkommen, men inget mer.
Den 7 mars var det pappas födelsedag och det kan noteras att han varje födelsedag får kaffe och tårta på sängen. Så det firades.
Lördagen den 12 mars arbetade Pappa hela dagen med att göra skidor åt Josef och dagen efter gjorde han bindslen. Förmodligen blev jag väl avundsjuk och ställde till bråk kan jag tänka för han fick göra mig ett par också. Vad nu detta kunde var för slags skidor. Vanliga skidor åt barn var på den tiden silltunneträ. Det var de bågformade delarna i en silltunna. De hade ju rätt böjning, så det var bara att förse dem med bindsel, som oftast bara bestod av en tåhätta. Nar Pappa talar om bindsel har är nog en tåhätta möjligen kompletterad med läderremmar som man knöt runt vristen. Remsor av ålskinn användes också. Det var starkt. Det gällde nog riktiga skidor på något sätt och inte silltunneträ. Hur de nu kunde se ut för någon finsnickare var inte Pappa Erik.
Det börjar bli intressantare för mig nu. Jag minns en del episoder, även om jag inte helt har detaljerna klart för mig. Den 17 mars står det skrivet att han hittade en sönderslagen ägglåda på morgonen. Det minns jag. Jag tror den var ganska stor och att allt inte var sönderslaget.
Under mars var det dags för fruktträdsbeskärningar både hemma och hos prästen Karlen i Grönhult. Han har också talat vid Johansson i Dalstugan och fått besked att äpplena mitt för bina heter Ripston. Men där är de nog ute och åker. Det visade sig nog vara Cox Orange, som för övrigt blev Pappas favoritäpple som ympades in överallt där det gick att placera en ympkvist. Det har jag väl som farsarv att när jag väl far för mig något så är det ingen måtta, ingen gräns.
Den 31 mars kalvade Rosa och kalven såldes 4 dagar senare till charkuteristen Österman i Solstadsström för 12 kr. Tala om spädkalv. Självförädlade fruktträd sålde han även i år och i början av april odlades på den tillköpta markbiten. Till min namnsdag hade mamma gjort ostkaka, mums. Under denna vinter har huvudsysselsättningen varit skogsarbetet på Virum
Tisdagen den 19 april är det i alla fall dags att börja på Fliviksvägen. Men det blev ingen långvarig trygghet med vägarbetet, för den 4 maj blev vägen blockerad av Tuna väg-och vattenavd. Pappa fick söka konfliktunderstöd hos lantarbetareförbundet som han tillhörde.
Jag tror jag med en gång skall klara av vad strejken betydde för hela det har året med en gång. Jag har ögnat igenom hela året och jag kan avslöja att det blev ingen återgång till vägen under detta år. Pappa har inte med ett enda ord berört vad som egentligen föranledde strejken eller om han tyckte den var befogad eller inte. Skall man möjligen tolka det som om han tyckte den var obefogad. Jag var i femårsåldern då och kan inte ha så värst säkra minnen från den har tiden. Jag vet dock att, eller tror mig veta, att Josef och jag, en gäng nar vi var till Gölghult blev tillsagda att inte veta någonting om morbror Viktor började fråga ut oss. Pelle, Mammas morbror var nog egentligen en snäll man, men han var fruktansvärt nyfiken och pratglad. De påstods att när han var ute och körde häst och sa god dag, så stannade hästen för det blev alltid en pratstund. När han träffade nån av oss barn stannade han alltid och sa. "Guda på Da pöjklu, Vagör Din pappe i da?" Och då gällde det att hålla tungan rätt i mun om pappa strejkade. Det var som om pappa inte onödigtvis ville skylta med att han deltog i strejken Han var ju till sin försörjning betydligt mer beroende av bönderna än exemplevis stenhuggarna, som av hävd inte hade något emot att stå på kant med ”bonnjävla”. Josef har berättat att det väl också i hans skola kunde förekomma gliringar om strejken från bondsönerna. Det är att märka att blockaden riktade sig mot en vägmästare Alfredsson, men att bönderna av hävd tyckte illa om all uppstudsighet.
Det förekom flera strejkmöten både i Flivik och vid Gölghult. Vid i ett möte Gölghult den 13 aug förelåg ett brev från förbundet att de skulle återgå till arbetet omedelbart annars indrogs understödet. Mötet avslog dock detta, men inga vidare kommentarer från pappas sida. Nog måste väl strejken ha varit lite knepigt tillkommen när förbundet ställer sig så, men åter igen så fick pappa understöd från lantarbetareförbundet i varje fall till årets slut. Pappa sysselsatte sig under året med olika arbeten, som jag återkommer till, men av de 994 kr han tjänade det året så var 392 konfliktunderstöd. Pappa fick ju på det har sättet tid att hålla på med sin odling förmodligen med konfliktunderstöd samtidigt. Kanske var det detta han lite genant inför grannarna och helst inte ville beröra. Förmodligen kommer vi inte denna gåtans lösning.
Eriksdagen den 18 maj var det dags för kaffe på sängen igen. Mamma hade gjort ostkaka så de hade fest hela dagen. Ostkaka är den verkliga småländska nationalrätten. På alla tillställningar så bjöds det på kaffe och ostkaka. Det var gott med grädde och hallonsylt eller saft.
Andersson i Fredriksdal låg ju förlamad efter en hjärnblödning och pappa ställde upp och hjälpte dem med vedhuggning, slåtter, reparera svinhuset och att köpa gris som skedde den 25 maj. Vid den har tiden kom mycket regn att det gick vågor på mossen utanför Grönhagen och att bron på Grönlundvägen flöt bort.
Den 12 juni begravdes Karl-Johan Karlsson i Lyckedal, Davids far. Pappa var med och bar honom till graven.
Sommaren var en bråd tid, då det gällde att få tag i så mycket hö som möjligt för att säkerställa kons försörjning till vintern utan att då behöva köpa så mycket. Han slog på utlagda småängar på Virum, vid Skogtorpet och vid sjön innanför Nätholmen. Det blev tillsammans några värdefulla lass. Så gick vi och vaktade kon på gårdar och vägrenar för att få reda på det som kanske var för smått att slå. Han fick sammanlagt tre hästlass hö på det han köpt på Virum förutom det han slog på Skogtorpet. Det var för övrigt en våt juli. Så våt att han tidvis inte kunde odla tomten för vattnet.
Den 14 september köpte han 43 träd av kronojägaren. Det var träd han sågade upp till timmer och vidare till virke som han sålde. Han försatt inga chanser att få det att gå runt. Kalle och Pappa åtog sig också ett dike för 200 kr från Ängkärret åt Snäckedalshållet till. Där lade de om en trumma också och det minns jag mycket väl för då var jag med ett slag, så liten jag var.
Söndagen den 18 sept var han och röstade till andra kammaren. "Var där mest hela dan" säger han, sa nu har nog det där politiska intresset jag efterlyst vaknat. Det fackliga intresset utvecklas också. Han ingick i en kommitte' på tre personer som skulle åka till Misterhults gård och agitera, "men dom hade väl mera betalt än på Virum”. Så intresset för facklig anslutning kanske inte var sa stort, men som vanligt saknas närmare kommentarer.
Vad berodde det på att pappa trots den stora lågkonjunkturen och arbetslösheten i stort sett höll sig med arbete. Svaret är att han var kunnig på flera områden och försatt inga chanser till att söka arbete. Där till hade han kompetens att spränga och förtroendet att handha sprängämnen. Under det har året har han i huvudsak varit sysselsatt på Virum. Det har varit olika arbeten såsom höbärgning, dikesgrävning, skogsarbete och sprängning av stenar. Agronomen var intresserad av ett rationellt jordbruk och kanske var det pappa som intresserade honom för att få bort stenarna på åkrarna. Pappa var ofta sysselsatt med att spränga sten på de olika åkrarna.
Dikesgrävningar var också svårt att ta åt sig om man inte kunde spränga de stenar som kunde komma fram. Så där hade Pappa ett övertag, Hackade potatis gjorde han också på Virum, som var en stor potatisproducent. Det betalades med 25 öre /hektolitern och genomsnittsförtjänsten blev 4:50 kr/dag. Det innebar 18 hl, dvs 36 korgar per dag. Det var mycket krökt rygg som gömmer sig bakom det resultatet. Agronomen Björkman provade med att använda Nybomossen som potatismosse. Genom allsidig gödning skulle han visa att gick utan byte till annan växtlighet. Men det gick ut sig till slut, så han fick byta.
Pappa köpte ju detta år 43 träd av kronojägaren. Han högg upp dem och körde ut dem med lånad häst. Det blev 106 stockar och 4 famnar ved. Det var förmodligen vindfällor eller på annat sätt skadade träd som han köpte. Hur mycket är då en famn i m3 räknat. Ja, säg det. Det lär ha funnits 35-40 olika mått på en famn i vad avser begreppet rymdmått. Det varierar från strax under 3 m3 och upp till 6 m3. Jag har mina dubier om att Pappa räknade 4 m3 på en famn.
Han fiskade i Bangöl, dels i smyg tror jag och dels i sällskap med Ragnar Björkman. Han fick mycket fisk och bla a mycket fina abborrar, varav en del såldes i Mörtfors.
Den 25 oktober är noterat att Kalle äntligen fick sitt understöd efter mycket bråk. Han fick sedan 4 maj, 171:75, men har haft mycket besvär för att få det. en känga åt facket som skötte vägkonflikten. Kalle var ju så eftergiven, så det var förstås Pappa som fått föra hans talan.
Bland de födkrokar som Pappa hade fanns också uppsättning av telefonledningar, som han denna gång satte upp mellan och Elmekärr och Flivik.
Den 17 november var han till Virum och förhandlade om nytt skogsarbetareavtal. "Det gick bättre än jag trott", säger Pappa, men så hade de också en ombudsman som hette Gunnar Sträng som medhjälpare. Sträng höll tal i Folkets park kl 18.
Söndagen den 18 dec var Pappa ute med sina två gossar och letade efter tranbär, men hittade inga. Vi barn hade plockat förut och det blev en ypperlig sylt. Visst det var jättegott, men det gick åt mycket socker, vilket smärtade var hushållsamma mamma.
Det verkar som den goda julmaten på julaftonen tog musten av familjen. Juldagen var definitivt dagen efter för hela familjen, Ingvar kanske undantagen, för han nämnes icke.
Tisdagen den 27 december fick Pappa en slitning i ryggen vid arbetet i Nybodiket. Han gick till doktorn, men fann honom icke hemma. Dagen efter hade han bättre tur. Doktorn var hemma och ordinerade att han skulle ta fritt i 14 dar (ligga) inom parentes. Men låg gjorde han inte förstås och det var kanske klokt ur våra ögon sett. Han byggde nät och laga skor och var nog ute och gick lite också.
Bengtsson kommer ni kanske i håg. Gårdfarihandlaren som bodde hos oss i Grönhagen, men som flyttade till Jakobsberg, när vi behövde större utrymme. Den 29 december for de till lasarettet med honom.
Så var det slut med det året. Som vanligt kommer de ekonomiska sammanställningarna och årssammanfattningen efter det här (dock ej på hembygdsföreningens version). Sammanfattningen är inte skriven i samma mörka stil som förra året, även om det betonas att det är svårt med arbete. Det var så. Även om Pappa var priviligerad vad gällde arbete, så var det inget som gällde på längre sikt. Det var dag för dag och otryggt.
Ett par små kommentarer till kommande sammandrag. Vad gäller sjukkassan noterar han utgifterna och ställer det mot hjälp och konstaterar att sjukhjälpen överstiger utgiften, med en viss tillfredställelse tycker jag mig märka. Och visst det gällde ju att allt skulle löna sig. Förlustkonton fick bara inte finnas.
Vad gäller bigården utgår han varje år från begynnelsen och plussar på. Det innebär att från starten 1924 tom 1932 har bigården givit ett överskott på 176:79. Kanske en lite konstig redovisning. Bigården gav dock så litet överskott så det var nog påfrestande för det goda humöret att bokföra det år för år. Byggde man på undan för undan i stället såg man ju att det trots allt blev en slant med åren. Bigården var under uppbyggnad och varje år kunde inte bära sin kostnad.
Till 1933