1927

1927

Tidigare har jag försökt skriva i kronologisk ordning. Det har året får bli ett försök med samman-fattning under rubriker istället. Det förefaller enklare för mig vid sammanstallningen. För läsaren har det fördelen att, om intresse finns för en viss detalj, kanske den lättare kan återfinnas. Vi får se.

Väderlek: Det var nog ett medelår, väderleksmässigt sett. Vintern var ganska mild med snö fram i mars. Jag får ett intryck av att sommaren var ganska vacker. Framåt jul blev det kyla och snö.

Pappa talar om 18 tum, vilket för ungdomen i dag behöver översättas med 45 cm, så det var inte så dåligt.

Arbete:

Förra året avslutades med att de högg ved vid Skogstorpet. De tjänade dock så dåligt att de gick hem. Men nytt år och nya tag. På nyåret är de åter i Skogstorpsskogen. Den 14 februari börjar de dock hugga timmer på Rögölsö, som ligger mellan Rögöl och Kallsebo. Mitt för ”Helsikes höl”, som är moraset där Kallsebovägen korsar gränsen mellan Grönhult och Kallsebo.
En liten parentes från min skoltid i slutet på trettiotalet. Allan i Marstrand hade, med avvikelse från sin vanliga skolväg, följt mig hemvägen och tagit en genväg från Helsikes höl till Marstrand. Lärarinnan tog på den tiden, och det kanske inte vore så dumt om så skedde än i dag, som sin uppgift att se till att eleverna tog raka vägen. Hon undrade förstås varför Allan inte hade gått raka vägen hem. Han svarade då att han följde med mig vägen över Helsikes höl. Att han uttryckte sig så renderade honom omdelbart ett par kraftiga örfilar. Det var ju hemskt att använda sig av sådant ord, förstås. Men ingen av oss visste annat ord och hade mycket svårt att förstå det berättigade i bestraffningen.
Nåväl, Timmerhuggningen på Rögölsö varade bara tio dagar. De återgick till Virum och slutade där 4 mars. Sedan fick pappa arbete i Kallsebo hos ”Rydberg” och började hugga knott den 10 aug i Albin Söderbergs berg. Det var marigt skriver han första dan.
Han har också berättat att han aldrig fick upp någon fermitet med det hantverket. Det var heller ingen längre tid han ägnade sig åt det. Det blev återgång till dagsverksjobbet med att borr och spränga, göra väg, arbeta vid jordbruket och sågen och att ofta deltaga vid lastningen av stenskutor. Knott var en smågatsten med ett sidomått på ca 10 cm, gissningsvis. Stenen kilades ut i skivor med denna tjocklek, som sedan delades i bitar av fyra knotts storlek. När denna skiva sedan delades mejslades en rits på ena sidan. Stenen vändes sedan och man knackade till och den delade sig vid ritsen. Ytterligare en delning på samma satt så var knotten klar för lite avputsning.
Det är också noterat att Martin (i Klinten, förmodar jag) och han slaktade en sugga den 7 juni. Den vägde 240 kg, så det var lite att ta i. I juli lossade han kalk i Hålvik. Det var så, att kalken som användes i jordbruket, kom sjöledes på skutor och var osläckt. Det gick budkavle från bonde till bonde att kalkskutan kommit. Oftast var det till Flivik. Sedan släcktes kalken genom vattenbegjutning. Det var ett säkerhetsproblem när kalkskutorna kom i sjönöd och tog in vatten.

Sjukdom:

I januari var pappa hemma tre dar för skoskav och i mars var han till doktorn och tog ut en tand. Det hade varit en svår tid med förfärlig tandvärk. Det är att märka att det är provinsialläkaren som tar fram tången. Tandläkaren bodde i ”stan” och det var för långt dit. Den 27 april fick pappa en i stålbit i benet och fick gå hem klockan halv fyra. Dagen efter fick han föra rakt ben, men var tillbaka i arbetet efter tre dagar. Efter en vecka skjutsade Rydberg honom till Västerviks lasarett för att få bort stålbiten, men doktorn tyckte den kunde sitta kvar.

En parentes. Har ligger kanske en orsak till förvaltaruppdraget kompletterades med trafikbil. Stenarbetet var farligt med många olycksfall. Turerna med Rydbergs taxi till läkare och sjukhus var täta. Stålbitar kom farande från hammare och borrar och det var ett problem för stenarbetarna. Farligast var det förstås med ögonen, men konstigt nog kan jag inte påminna mig en enda enögd stenhuggare eller dagsverkare skulle jag vilja tillägga. Det var stor skillnad mellan statusen för stenhuggare och dagsverkare, i varje fall i stenhuggarnas ögon. De ansåg att det var de som stod för kunnandet.

Att vara dagsverkare och få loss stenblocken var dock en stor konst. Ett väl uttaget stenblock underlättade oerhört för stenhuggaren.
Söndagen den 21 augusti var en historisk dag. Jag citerar: "Var jag till Jakobsberg och anmälde mig för fyra dar i sjukkassan. Hörde radio för första gången, en gudstjänst från Stockholm. Sen var jag till Virum och beställde 100 kg korn. ”Tvära kast, men det fick man vara beredd på i samröret med Erik. Sjukpenningen utbetalades nog ofta efter i efterskott lämnad egen uppgift. Kommunikationerna medgav inte anmälan som i dag och man var säkert tvinga att försöka lita på varann. Det är också att notera att anslutningen var helt frivillig och ersättningen var inte så stor. Pappa var inne, som det hette, för 2 kr per dag vilket ungefär motsvarade 40 % av inkomsten vid arbete skulle jag tro. Den 20 november var pappa till doktor Svensson med ”Ingvar" men det är inte omtalat vad som fattades minstingen.

Grannar:

I januari skrev pappa på borgen för ett lån på 105 kr till Olsson i Grönlund. De fick försöka hjälpa varandra när det skulle lånas till en ny ko eller när grisen dog.
Pappa sprängde ju och hade tillgång till sprängmedel, vilket inte var kreti och pleti som hade. På den tiden fick det inhandlas efter en resolution från kommunalnämndens ordförande. 23 jan var han till Hellerum med ammunition i utbyte mot 10 kg mjöl som han fått före jul. Pappa verkar vara mycket anlitad som ympare av fruktträd även i år. Den 26 maj ympade han inte mindre än 13 träd åt Olsson i Grönlund.

Husdjur:

Den 12 maj köptes det grisar, 2 st, i Kallsebo för 45 kr. De försäkrades dagen efter. Den 7 oktober slaktades den första grisen som såldes till föreningen och drogs dit på dragkärra på kvällen. Jag har själv ett minne från tiden då jag själv var ungefär i sjuårsåldern, skulle jag tro. En gris levererades till föreningen på dragkärra en kväll och pappa ville ha med mig att hålla i grisen så den inte skulle ramla av sade han. Givetvis ställde jag upp när pappa var i nöd. För besväret fick jag ett paket fyllda rån att kalasa på under hemfärden. Det var underbart gott. Numera har det gått upp för mig att jag givetvis inte behövdes för att kolla att grisen blev kvar. Anledningen var snarare att han ville ha sällskap eller kanske han tyckte jag behövde komma ut bland folk, eller bådadera. Två fullt godtagbara anledningar.
Den 26 nov var det dags att slakta den återstående grisen. Den grisen vägde 100 kg, så nu rör det sig om större grisar än förut.

Insändare:

Den 6 jan skrev han till Såningsmannen. Det var tydligen insändare på gång.

5.2.27

Arbetslösheten tilltager och det allmänna söker att avhjälpa dess värsta vådor genom anordnande av nödhjälpsarbete.   Det är ju gott och väl för tillfället, men kan ej i längden fortgå. Det har emellertid fortsatt nu fyra, fem år. Industrin ligger ju nere, eller ock drives med halva arbetsstyrkan, under det att en del varor, som här kunde produceras, införas från utlandet. Ett varaktigt verkande medel mot arbetslösheten vore att skaffa jord åt skötsamma jordbruksarbetare, genom styckning av kronojord, och större vanhävdade jordagods. Till följd av de goda förtjänsterna vid industrin under krigstiden strömmade folk från landet till industrin; av dessa vilja säkert många tillbaka till jorden igen. Men inte behöver folket skickas från södra Sverige till Norrland för att få jord, när det finns gott om obrukad sådan söderut. Jag känner till en gård med 175 tunnland med därtill hörande skogs- och betesmarker. Den s. k. Patron har fört och fortfar att föra ett supigt levende, förstör mycket pengar, och har blivit skuldsatt, har ingen lejd arbetare på gården och om han någon gång har någon, får denne för det mesta gå utan betalning. Det är verkligen sorgligt att se så mycket god jord ligga så gott som utan skörd. En sådan gård kunde gott styckas till 17 mindre jordbruk. Där finns utom den odlade mycken odlingsmark. 17 familjer kunde, som sagt då här få sitt uppehälle; nu knappast en, och det allmänna söker att avhjälpa den värsta vådan genom anordnande av nödhjälpsarbeten.                                                                                                                                        E. A.

 

Utan datum

Den obligatoriska skolgången, särskilt avseende fortsättningsskolan, kan nog vara bra, dock syntes det som om det ej var rätt att allt för bokstavligen hålla sig till författningarna.   Ett exempel skall visa detta. En äldre arbetare och dennes hustru i Offerdal,  Jämtland, ha en enda son, som de äro för sin existens i fullständigt beroende av hans arbetsförtjänst. Vid ett sågverk förtjänar 4 kr om dagen, men han är i den åldern. Att han skulle gå i fortsättningsskolan. Det anser skolrådet vara så oavvisligt, att de hos länsstyrelsen begärt handräckning för gossens inställande i fortsättningsskolan. Utom sonens arbetskraft var föräldrarnas enda tillgång en ko, och den har nu utmätts för kostnaderna för sonens inställande i fortsättningsskolan. Fadern till gossen har nu hos regeringen anfört besvär över länsstyrelsens beslut. Om detta besvär ej länder till av arbetaren avsedd verkan, nödgas han och hustrun anlita fattigvården.   Att helt ruinera en familj för skolpliktens skull, det syntes dock vara allt för orimligt.   Här behövs en uppmjukning av lagbestämmelser, som till på köpet kunna överträdas av skolrådet, om någon av dess medlem så finner för gott.                                                                                                                                                  Offerdaling

 

21.5.27

Barnen och fortsättningsskolan. Med anledning av offerdalings inlägg i nr 16 vill jag framhålla, att den fattige ha de allra största skäl att göra vad de kan för barnens undervisning, alldenstund den blir det enda arv barnen få.   Nog var det illa, att faderns enda ko skulle tagas i mät för hans ingripande. Men hade fadern inte kunnat förmå arbetsgivaren att låta sonen få ledigt några timmar om dagen för sonens skolgång. Lagen säger, att ingen arbetsgivare har rätt att hindra ett barn från dess skolgång. Om skolrådet i detta fall ej sökt att ordna saken utan att vålla sådan skada, då faller dock en hård dom över det.                                                                                                                                                      E. A.

 

Biodling, bärplockning m m.

Den 22 febr skickade Astrid vax till Klintemåla. Jag tror att det var för att få det pressat till kakmellanväggar. Den 20 mars drog bina frömjöl för första gången och den 5 juni kom första svärmen.

Den 3 september togs det ner 2 stockar med Olssons medverkan.

Den 22 september tillverkade pappa två bikransar. Det innebar att det gjordes ringar av samma diameter som halmkuporna och oftast av 2" virke = 5 cm. Dessa ringar kunde sedan i olika antal läggas in under halmkuporna för att få en större förvaringsvolym. Samma dag var pappa och Josef och plockade lingon. Pappa plockade 4 l och Josef  2 l.

Fiske :

Vintern var den tid då det skulle ses över att det fanns fångstredskap till sommaren. Den 27 feb fick pappa hem en nätslinga d v s själva nätet som han sedan sköt fast telnar på. Inte med dynamit eller krut utan med tråd. Det var en konst för det gällde att få nätet lagom sträckt i förhållande till telnarna. Därpå berodde nätets ”fisklighet”. Telnen var den grövre tråd som syddes fast vid nätets över- och underkant. Överst fanns det korkar som flöten och underst sänken. Sänkena kunde vara i form av blytelnar eller släta stenar som det borrats hål i. Det kunde också vara små påsar av tyg, som var fyllda med sand. För detta ändamål fick han tygprovsbitar ur kataloger från skräddarna i Gröndal. De passade utmärkt både till funktionen och ur ekonomisk synpunkt.

Josef var ofta med till sjön och det var många ålar som fångades. De är alla ordentligt bokförda.

Söndagen den 10 juli citerar jag: ”Var jag först till sjön. Sen laga jag skor. Sen var Josef och jag till sjön och bada. Josef fick tre abborrar, de första han fått på metet. Sen byggde jag nät, (Bygga nät = Laga nät). Astrid och Josef var till Grönslätt

Familjen:

  Den 8 febr gick mormor hem ett slag. Hon var tydligen längre tider hos oss. Den 26 febr var det åter dags för en milstolpe i Josefs utveckling. Då var han för första gången ensam till Grönlund och hämtade mjölk. Den 7 mars var det dags för pappas födelsedag. Citat: "Min födelsedag. Mamma bjöd på kaffe och Josef sjöng Hurra för lilla pappa vi ropa allesammans, vi önska honom lycka och leve han så säll. Sen var Kalle och jag och såga props. Josef var med. Sen ömsa jag lappar (bottnar) på bina. Bina var krya och fick mat. Sen var jag åt Kallsebo och hörde efter stenhuggning och fick i Albin Söderbergs berg."

Den 1 maj det året demonstrerade Pappa och Josef. Tåget gick från Solstadström till Blankaholm. Josef gick före med barntemplet. Den 17 juli var pappa och Josef på halvårsmöte med "föreninga". Det var fest och de dansade och hade rätt roligt. Jag tror väl att dansen var mer för barnens förnöjelser och förmodligen ringlekar.

  Den 24 juli var det dags för Mörtfors basar. Det var en basar med dans och amatörteater som anordnades i Mörtfors på en bestämd söndag varje år. Drivande kraft var Axel Bjurstam som också var duktig att spela teater. Utöver de lokala förmågorna kunde även badgästerna från Stockholm medverka. Jag tror att behållningen gick till Mörtfors bästa, kanske gatubelysning så småningom. Josef var med farbror Kalle till det här nöjet. Det började klockan 2 på eftermiddagen, tror jag, med teater klockan 18 och sedan tog dansen och slagsmålen vid.

  Den 31 juli började pappa plocka blåbär klockan 4 på morgonen och plockade 10 liter. Mamma och Josef var med på eftermiddagen då de också passade på att bada alla tre.

Den 18 augusti var det dags för utökning av familjen. Pappa skriver: ”Blev Astrid sjuk klockan 2 på morron. Erik i Gölghult for efter barnmorskan. Hon kom klockan halv fem och tio minuter över fem på eftermiddan föddes Ingvar. Jag högg ved på dagen".

  Den 24 september är det dags för ett nytt citat: ”Lastade vi kantsten till klockan halv två. På eftermiddagen var Karlén här och döpte Ingvar. Vi lastade Svanen från Östhammar. Erik på Kärrsvik var här. Gustav Söder och jag var till Myhrman (kyrkoherden) och betalade honom för besvär och porto med planen. Senare var jag till kyrkan”. Det är alltså på gång att de skall köpa mer mark där huset står. Samma gäller tydligen Söderbergs i Grönslätt. Karlén var kommunister i Grönhult.

  Dagen därpå gick han upp klockan fem och högg en torrtall som han högg sönder och bar hem. Det var förmodligen något som hade lite ”tjuvhuggning” över sig och som helst borde vara avklarat innan allt för många vaknade till och kom i rörelse.

  Den 25 november var det dags för en ny milstolpe. Josef var till föreningen ensam för första gången och handlade. Han åkte spark och hade 8 kg last.

  Den 30 november var Josef till Hellersberg och gav farfar ett par kalsonger på Anders-dagen. Den 3 dec kom mormor till Grönhagen. Bertil på Ävrö skjutsade henne.

  Bankbesök var det den 4 dec då det sattes in 5 kr på banken. Beloppet delades lika mellan pappas och mammas böcker. Många bäckar små kan man kanske saga. Den 7 dec var Josef med mat till pappa i berget i Kallsebo.

Affärer:

Procenten i föreningen var 8 % och det gav 28:63 kr, vilka förvandlades till lakan samt förklädestyg till mamma.

Såningsmannen kostade 1:59/kvartal.

  Den 9 maj var Gustav Söderberg och pappa till Myhrman angående utökning av tomterna. Den 18 juni han 100 kg korn på Virum med 21 kr. Den 23 juni var de till Myhrman igen. De måste skaffa borgen för markaffären.

  16:25 resp 13:- kr kostade skor av bästa sort åt sig själv och mamma 5 juli. Inköpet skedde i Ängstugan.

  Den 24 oktober gjordes värdering av tomten av Nilsson i Hägerum, Karlén, Myhrman och Karlsson (förmodligen Grönhult). Den 5 nov betalade han på postanvisning 23:- för syneförrättningen. Samtidigt bytte han bankbok åt Ingvar och köpte tyg till kläder åt Josef.

Till 1928