1926

1926

Vad väderleken beträffar förefaller året varit ganska milt och det har inte varit speciellt mycket snö. Sommaren verkar normal. Regn och snöslask förekommer givetvis ofta ändå och då måste man ha klart för sig hur svårt det var att arbeta under regn på den tiden då det inte fanns några regnkläder att ta till. Det var att bli genomvåt ganska fort och att sedan fortsätta så länge som det var möjligt. Att stanna hemma innebar att den nödvändiga inkomsten försvann. så allt för mycket regn var förödande för ekonomien.

Huvudsysselsättningen var timmer- och vedhuggning. Det höggs timmer åt Pettersson i Gölghult, åt David Pettersson i Figeholm och åt Nilsson i Snäckedal. Det sistnämnda var förresten från skog som köptes efter "nya vägen” för 25 kr och sedan sålt till Nilsson för 30 kr.

Fick sedan arbete med huggningen förutom femman i förtjänst.

Grenved högg han på Gölghult och dvs kluven ved på Virum. I Kallsebo var det odling och cementeringsarbeten. Där byggdes tydligen lagård eller svinhus. Det där med ”sementering” hade tydligen gripit honom, för det finns mycket noggrant beskrivet på sista sidan hur man gör cement och hur man slipar golv mm.

Timmerhuggningen åt Petterson i Gölghult gav 3:93 kr per dag.

Bättre gick det åt David Pettersson, som köpt skog på Tjustgöl. Där blev dagpenningen lite över 5 kr.

Under 1925-skriveriet funderade jag lite på hur det var ställt med ägareförhållande beträffande kon. Det var tydligen så att Oskar och pappa hade vid denna tid var sin ko i Gröndal. Den 21 febr sålde pappa sin ko till Oskar som i sin tur sålde sin till Frisk.

Frisk var en "slaktare" i Bjurvik invid Mörtfors. Han var glad i sprit och for omkring med kött på en liten lastbil med flugsvärmar omkring det i värsta sommarvärmen. Det gick det också.

Det är noterat att vi köpte mjölk i Gölghult, Tjustgöl, Hällerum och Hellersberg. Det var ju så att, även om det fanns en ko, stod den i sin ibland i avvaktan på kalvningen.

Den 4 febr körde han 6 lass gödsel från kon till en mosse, som låg uppe på Lillskogen, väster om Grönslätt och i närheten av Viksjön. Där satte han också en hel del potatis. En dag under sommaren skriver Pappa att han kupade potatis på Oskars mosse från 5 på morgonen till 10 på kvällen. Det var ingen åttatimmarsdag. Mossen var inte så liten. Även om den numera är igenvuxen med skog fås en god uppfattning om storleken. All sättning, hackning och kupning skedde helt för handkraft utan dragare och helt på fritid. Så det var en prestation. Han grävde ned potatisen och det gick med stor fermitet som det mesta pappa tog sig före, Redan i mycket tidiga år var det barnens uppgift att stoppa potatisen under spadbladet när han lättade lite på jorden. Det gällde sättningen.

Potatis på den tiden räknades i tunnor och halvspannekorgar.

En tunna är ett gammalt rymdmått om vars storlek jag icke lyckats finna någon helt tillförlitlig uppgift. Storleken lär ha varierat beroende vad som mättes. En spannmålstunna lär vara ungefär 1,5

hektoliter, dvs tre halvhektoliterkorgar som vi hackade potatis i under min ungdom. Dessutom förekom halvspannekorg med grepe, en grepe. Vi tömde 1.5 halvhektoliterkorg i en säck som då blev ungefär 50 kg. Pappa säger att han betalat 6 och 7 kr tunnan för potatisen men har värderat sin egen till 12 kr tunnan. En rimlig gissning är att en tunna ungefär motsvarar 100 kg och det skulle då ge ett kilopris på 6 -12 öre.

Trädgården och dess produkter var viktiga. Sköttes säkert med stor omsorg. Det är noterat hur det göddes med bergjord, som jag tror är den jord som samlades under mossan på bergen. Mamma ansåg den bra att använda som jord till krukväxterna. Det var före Simonstorps solsken eller vad det skall vara nu. Det såldes också potatis, grönsaker och äpplen. Den 2 okt var pappa tillsammans med Josef och sålde på torget i Blankeholm och sålde för 38 kr och 50 öre.

50 öre kilot för friska äpplen och 25 öre för maskiga. Det skulle nog många villafruktodlare med glädje acceptera även i dag. Faktiskt när det bara är besvär att bli av med dem. 35 öre/kg för morötter, 90 öre/kg för lök, 12 öre/kg för potatis och 1.25 för ägg.

Äggpriset var kanske för kg, men ägg såldes ofta per kull som var 12 stycken.

Pappa fortsatte att bygga ut fruktträdgården. Han tog hem vildäppleträd som han satte och ympade. Han hämtade päronträd i Grönlund. Den 14 mars var han med Josef ute och samlade grankåda till ympvaxet som han gjorde dagen därpå av talg, vax och kåda. Han ympade mycket. Han tog tidigt ympkvistar, som han förvarade i stickbacke eller i sand i källaren. Han ympade runt om i bygden såsom i Grönslätt, Viksjöhult och Grönlund och han till och med sålde färdiga träd till Lyckedal.

Biodlingen utökades. Han köpte kupor på Uvö. Han gjorde skattlådor sedan han varit till Adrian i Ängeholm och fått virke utsågat från det egna brädförrådet. Han byggde också skärmtak för bikuporna. Det byggdes till vänster om vägen till uthuset eller dasset på den tiden. Det långa nu befintliga uthuset fanns inte på den tiden. Jag minns inte om det bara var gavlar eller om det även var en baksida som skydd för kuporna. Det arrangemanget har jag inte sett någon annan stans. Den 4 september trummade han sin första stock berättar han, kanske lite stolt. Förra året trummade Olsson i Grönlund och det kostade 2 kr.

Trumning ja, det kanske förtjänar sin egen mässa. Det gällde ju halmkupor och ovanpå dessa placerade skattlådor. Skattlådorna var bara att ta bort, men värre var det med halmkuporna. Biodlingen på den tiden byggde på att bina skulle svärma. Man fick sommartid många samhällen som alla samlade honung. Första och andra svärmen kunde ge gott utbyte medan tredje svärmar och svärmar från svärmar som kunde förekomma inte var mycket efterlängtade. En tidig svärm var bra för den fick god tid på sig att växa sig stark. I äldre tider gick skattningen till så det grävdes en grop i marken där det nedsattes smält svavel och kupan sattes där över. Bina dog snabbt och honungen kunde tillvaratas. Det var rått. Pappa slog i stället vid skattningen på hösten ihop flera samhällen och såg då till att han fick en ung och livskraftig drottning i det samhälle som skulle leva vidare. Den kupa som skulle leva vidare placerades då över den kupa som skulle tömmas så att bakkanterna stod på varandra. Vid framkanten var däremot en rejäl öppning så man kunde gripa den drottning som fanns i den undre kupan när dessa bin vandrade vidare till den övre kupan. Bina drevs på med rök och kraftiga klappningar på den undre. Röken var också till för att de skulle få samma lukt och inte råka med varandra. Det finns konstigt nog inget noterat om honungsskörd eller försäljning.

Olika sorters jobb blev han verkligen utsatt för. Lindal på Kullen, som ligger vid Gåsfjärden inte långt från Saltholmen, bogserade pråmar med sin motorbåt. Och pappa var med och körde aska från

Blankeholm och tydligen till Hålvik, men det står inte. Askan var till Rydberg. Det sades att man arbetade åt Rydberg, men Rydberg var bara förvaltare åt stenhuggeribolaget, men fick väl symbolisera arbetsgivaren. Rydberg hade varit stenhuggare men jag tror att han fick lungsot och då bereddes det en förvaltare-uppgift åt honom. Det måste ha varit duktigt gjort att sköta en så omfattande verksamhet som stenhuggeri, skog, jordbruk och ibland såg.

Men nu var det aska det gällde. Jag kan inte förstå vad det var för aska och vad den skulle användas till. De hade väl förmodligen några stora ångmaskiner vid Blankeholmssågen. Möjligen var det aska där ifrån och kanske användes den som någon isolerande fyllning vid lagård eller svinhusbygget.

Rydberg hade för övrigt persontrafikbil och skjutsade oss ibland till tandläkare i Oskarshamn eller till skolfilm i Misterhult. Jag minns att han sa till Hilma, vår lärarinna, "Nu går det inte dåligt. Vi är uppe i 50 km". På den tiden gällde det att försörja sig och jag kan tänka mig att förvaltarlönen inte var så överdådig. En annan orsak till taxirörelsen var kanske att han fick skjutsa de höga bolagsherrar som ofta kom på besök och då skulle hämtas i Oskarshamn. Rydberg var gift med Anna och de hade fostersonen Harry som var god cyklist och hade racercykel. De hade också dottern Anna som blev gift med Jsef Karl-Osker1) och de blev sedan bönder i Sulegång. I Gröndale verkstad fick jag som liten veta att det var Anna Rydberg som var Jotebo pige och som var upphov till talesättet "Det var det det" sa Jotebo pige och dansade och sket. Hon var pigg på att dansa i ungdomen, men hade ovanan att släppa sig och ville väl på något sätt skyla över fadäsen. Det här är nog sant för det var Palm i Grönhorva som berättade det. Han var ju en god sköneberättare och enligt egen utsago ett sanningsvittne. Och han sa att det var sant. Det minns jag särskilt.

Grisen gick det inte särskilt bra med detta år. Den 25 maj tog pappa gris i Kallsebo för 33 kr. Den 7 juni konstaterar han kort och gott: Grisen dog. Samtidigt står det: ”Fick två ålar på kvällen." I kanten står det 12 och det innebar att det var den tolfte ålen för året. Pappa var i grunden en stor optimist som endast böjde sig för det oundvikliga och då försökte han glädja sig åt något annat. Grisen dog och fick två ålar är något av att herren gav och herren tog, välsignat vare herrens namn.  Ingen dum filosofi, som jag till min glädje ärvt och haft god nytta av under mitt ”uppe och nere" liv. Åter till grisen. Skam den som ger sig. Dagen efter hämtades två nya grisar från Kallsebo. Dessa kostade konstigt nog 40 kr tillsammans och han fick avräknat de 33 kr han betalat för den som dog. Hur går det i hop. Pappa tog ibland hand om vanpattingar dvs efterblivna eller eftersatta grisar som han köpte med en mycket stor rabatt. Dessa kunde ibland, när de fick personlig omsorg, arta sig mycket väl och visa sig bli en bra investering.

Kanske var det så i detta fall. På den tredje dagen for han för säkerhets skull till och försäkrade de nya grisarna.

Det gick vägen med dessa grisar, blev inte så stora. Den första slaktades 26 okt och såldes hälften till Oskar i Gröndal och hälften till Gustav Söderberg i Grönslätt. Hälfterna vägde 27 resp 26 kg och de fick betala 1:35 kr/kg. Hela grisen vägde 59 kg, men betänk att den slaktades halvannan månad före ordinarie julslaktaretid. Det var inget ovanligt om man hade två grisar.

Fläsket såldes, men huvud, blod och inälvor behöll vi själva.

Det blev palt och korvkaka och av huvudet blev det sylta. Den 3 dec slaktade Martin i Klinten den andra grisen, som då var uppe i 75 kg.

Ett visst umgänge fanns det mellan folket i Gölghult, Grönslätt, Lyckedal, Grönhult, och Viksjöhult, men även längre bort, exempelvis Jakobsberg hos Gustav Karlsson. Sjukkassan betalades till honom. Ibland kom han till Grönhagen och i bland var det tvärt om. Missionsmöten och söndagsskolefester var något man gladdes at. Exempelvis var det lustturer med båt till religiösa möten såväl i Lindnäs som Figeholm. Båten gick väl från Flivik eller Hålvik. Pappa skrev ibland rätt uppskattande att det varit rätt trevligt. Ljusgudstjänsten i kyrkan på trettondagen förefaller ofta vara besökt. Viking hette båten till Figeholm förresten.

Missionsauktioner var också mycket uppskattade.

Såningsmannen prenumererade han på redan då. David i Lyckedal var ombud och den kostade 1:15 i kvartalet. Han har noterat att han fick sin första insändare införd den 27 nov och det blev flera innan årets slut. Ett par smakprov följer nedan.

27.11.26

Röster från fältet 12.12.26.

Traktorn i st. f. hästar. Det är sant, att vid många jordbruks- och andra arbeten kan ha traktor i st. f. hästar. Men att från grytig och bergig mark få hem ved med traktor i st. f. häst låter sig ej göra. Det känner jag till av egen erfarenhet. Åtminstonde är den traktorn ännu ej konstruerad. Men hästen kan göra arbetet utan att överansträngas                                             E. W. A

Nu när julen stundar, förstör ej julglädjen med sprit!   Du, som förr firat jul med sprit och kortspel, bestäm dig nu att fr. o. m. julen 1926 aldrig mer smaka denna djävulska dryck, aldrig spela kort. Du ska då få erfara vad verklig julfrid vill säga. Har du en god hustru och du vill vara en god far för dina barn, kan du ingen bättre julklapp ge dem än den att låta boken med spritbolaget förtäras av elden. För pengarne, som du annars köpt sprit för, kan du köpa en motbok med närmaste bank. För sju år sedan brände jag min spritbok och jag har sedan dess aldrig smakat en droppe av någon sorts rusgivande dryck, att göra det. Jag har sedan dess känt mig mycket kraftigare i allt arbete. Fastän man har tungt arbete ibland, har det varit en glädje för mig. Jag har ock en god hustru och en liten rar sex års pojke. Och så, det bästa av allt, frukten av vårt arbete är en egen rödmålad stuga med en liten trädgård. Lyd mitt råd, det är icke för sent, antingen du är gammal eller ung; du ska aldrig ångra dig, utan du skall med glädje minnas julen 1926.                                                                                                E. V. A.

 

I jul-insändaren kommer hans känsla fram för familjen. Det är inte så ofta Pappa låter känslorna spela.

Nu kommer ett litet axplock från året, sådant som jag kanske inte nämnt förut. "Föreninga", Konsum, gav 7 % återbäring, så det blev en liten slant till lika extrainköp, i första hand till Astrid. Han tillverkade också kvastar av björkkvistar och sålde under året 16 st för en sammanlagd summa av 16 kr. En gång köpte han en kofta åt mamma för 13:50. Det lämnades också garn till stickning hos sådana som köpt stickmaskin. Fru Falk i Flivik var en sådan stickerska. För rågmjölet i Hellerum betalade han 20 öre/kg och han fick 1:59/kullen för ägg vid något tillfälle.

Pappa tog också upp brunnar med slagruta, klyka, och det inbringade honom vid ett tillfälle en hel krona. Det är också noterat att han betalade planskatten den 22 febr.

Det gällde också att vara väl förberedd till sommarens fiske. I februari skar han metspö och den 2 april fick han första gäddan. Dagen efter blev det 11 mörtar den 8 febr satte han pinnar i ljustret. Ljustret användes i första hand för att ”stödja” ål med. Dvs ljustrets pinnar stacks in i ålen. Det skedde nattetid med bloss. I äldre tider stickor som antändes i en korg.

Den 16 april var en mörk dag på sjön då han både bröt av en åra och tappade klockan i sjön. Tur att det inte var en gummibåt. Astrid fiskade också. Den 7 april fick hon två gäddor.

Den 6 mars satte pappa in 150 kr på banken och samtidigt 4 kr på Josefs bok. Förmodligen var det pengarna för kon som sattes in. Den 19 mars var det Josefdagen och han uppvaktades med kaffe på sängen. Skall man tro att det var kaffe? Han fick krans och småbröd från Gölghult. Av Anders Petter, som jag tror var far till moster Hilda i Gölghult, fick han 50 öre. Kanske var bankinsättningen ett förskott på namnsdagsfirandet.

Den 28 mars var Karl i Viksjöhult på besök och hade med sig Gösta, så Josef och han fick leka. Den 20 april tågade vår gårdfarihandlare i väg för att inte återkomma förrän den 7 oktober, så långt ungefär var alltså ett gårdfarihandlareår. Pappa byggde också en hönsgård under året. Det hade väl visat sig ohållbart med sprättande höns över allt. Den 12 maj dog moster Rudin i Gröndal.

Kristi Himmelsfärdsdag skulle det metas för första gången och det gjorde pappa också. Det var nog ganska mycket folk vid sjön för så var traditionen. Kycklinghönan lades på ägg den 20 maj.

Det blev så småningom bara 7 kycklingar som kom fram, men i gengäld var det bara hönor. Den 26 maj härkade han potatisen. Härka är det småländska ordet för kratta. Hade man dragit med årder drog man ut "vallarna" strax innan potatisen kom upp och det gjordes med härken. Det gick också att använda härkan som universalverktyg för att störa ogräset.

Den 29 maj körde han bort ”tåtra”, tattarna, från Gröndal. Det var ett för mamma kontroversiellt ämne. Tattarna var ett kringflackande folk. De kom med sina arsenikuppiggade hastar och våldgästade där de inte fann något motstånd. Exempelvis var grannarna i Gröndal ett kärt tillhåll eftersom de aldrig satte sig emot. De kunde ge sig in i skåpen och ta mat och även lasta sina åkdon fulla med hö. Pappa fanns sig ju inte i det, utan som god granne jagade han i väg dem. Mamma var givetvis rädd för reprisalier. Även om hon tyckte att han gjorde rätt så tyckte hon nog att han borde låta bli.

Den tidens människor fick inte vara rädda för att arbeta. Mjöl fick man genom att köpa så där 50 -100 kg säd, råg, vete och så havre till grisen. Sedan var det att låna häst eller oxar och i väg till kvarns, oftast i Mörtfors. Det tog en dryg halv dag förstås. Det är också antecknat att Josef var med på kvarnfärderna ibland. Speciellt kli var det ibland svårt att få tag på. Han skriver att han for till kvarnen i Virum, men där fanns inget att få, så det var att åka till Mörtfors dagen efter.

Samma sak var det nar det gällde att hämta skor, finskor som var inlämnade på reparation. Ibland var skorna inte färdiga utan det var att göra en ny färd.

Som bara att hämta avlöningarna. Det var ofta en halvmil till arbetsgivaren och det var inte alltid han fanns till hands vid önskat tillfälle. Det fanns ingen telefon att tillgå, så man kunde bestämma tid i förväg. Vid ett tillfälle, en söndag, noterar pappa att han satt inne och läste för finskorna var på lagning. Ofta är det noterat: ”var till kyrkan”. Det är nog inte fråga om någon stor kyrklighet utan kyrkan för oss var kyrkbyn Misterhult. Oftast var det väl handels- eller postbesök det gällde. Eller omsättning av lånen på banken eller inlämning av bankböckerna. Det var intressant att få räntan

införd, så böckerna lämnades till någon av huvudmännen i god tid innan årets slut för att sedan hämtas fram på nyåret. För att med glädje konstatera att pengarna växt utan någon arbetsansträngning.

Den 3 aug köpte han en flugspruta hos fru Sandberg och dagen därpå återlämnade han den. Varför?

Ångrade han sig eller använde han den, gjorde den ren och sedan återlämnade den? Kanske?

Den 8 aug var det dags för körsbärsplockning ute hos mormor på Pettersborg. Det var en efterlängtad utflykt som dock ofta resulterade i en ganska "lättstyrd" mage. Den 27 aug slaktades tuppen och den 10 sept gifte sig Ester och Axel och de bosatte sig i Arvidsmåla, pappas bror. Mormor kom på besök ibland och stannade en tid. Pappa har inga kommentarer till det utan bara att mormor kom och mormor gick hem. Ibland följde Josef och mamma henne en bit på hemvägen. I oktober stannade hon 11 dagar.

Den 2 november fick pappa ont i ryggen. Det är noterat att Kalle kom med sprit på kvällen och dagen efter arbetade han igen. Nu gällde det inte sprit for invändigt bruk utan rödsprit som han framgångsrikt använde vid yttre åkommor såsom ryggskott och när han slagit sig. Kanske var den massiva tron betydelsefull, men faktum är att det gjorde nytta på honom. Det hände förresten en liten episod fram på femtiotalet, tror jag det var. Fru Blomqwist, änkan som ägde Virum, hade börjat uppvaktas av dr Elmqvist i Oskarshamn. Det hände sig en vinter att han på sin friarfärd körde i diket. Pappa och Erik i Ugglekärr, som också var rödspritfrälst, hjälpte honom upp på vägen igen. Det bar sig inte bättre än Erik i Ugglekärr skrapade sig på handen så blodet trängde fram. Doktorn beklagade att, så läkare han var, varken hade förband eller något att tvätta såret med. "Det gör ingenting" sade Ugglekärrarn förstås. "Jag följer med Erik in och får lite rödsprit att tvätta det med och så blir det bra". "Det var en god ide” sade doktorn. Så efter det ansåg sig de båda Erikarna ha läkarord på att rödsprit var det allra bästa som fanns för utvändiga behandlingar av olika slag.

Den 14 nov gick Josef och pappa till Virum, där det nya skolhuset skulle invigas, men det var fel. Invigningen skulle ske först nästa helg.

Noteringar från juni: 21 grävde brunn, var ej angivet. 22. Kom på berg. Öste igen brunnen. 23. Tog upp ny brunn under eken och det är väl den brunn som användes ända fram till 50-talet, då vattenledning drogs in.

1) Dottern hette Asta och gifte sig först med Josef Carlsson, senare med Karl-Martin Svensson (AW not)

Till 1927