1925
Vid den har tiden var det arbetande folket mycket mer beroende av hur vädret var än vi är i dag. Regn och kyla var svåra att bemästra med den utrustning som stod till buds. Väderleken redovisas därför genomgående i pappas dagböcker. Det här året präglades av en mild vinter, även om det i mars blixtrade till och blev kallt. Sommaren verkar ha varit helt medelmåttig. Så även hösten även om det kallnade till några dagar fram i december.
Under vintern var det dominerande arbetet trinn-och stafver-huggning. Det är materialet till en gärdesgård och trinne heter gärdsel i skogsarbetareavtalet och i rikssvenskan. Stafver var de parvis nedsatta stöttorna, mellan vilka trinnena lades och bildade gärdesgården, Stafvrarna sattes ned i hål i marken som gjorts med en hotstång (spett). Där det var berg lades en tvärgående plankstump, i vilken borrades hål for stafvrarna. Ett par var ett hot. Stödstafrar i hotet sattes in vid minst vart annat hot. Stafvrarna i hotet sammanhölls av ståltråd (hängnetråd). Tidigare hade använts granvidjor. De hade basats = värmts över eld för att bli mjuka. Mellan hoten var det ett avstånd på 1,5 - 2 m, tror jag. Kunde det var en famn kanske? I sa fall 1,8 m. Man hade betalt per hot också ett dagsbeting.
Jag tror att allt detta trinnhuggande berodde på att pappa och jag tror tillsammans med farbror Kalle åtagit sig att hägna gärdesgård på båda sidor om den nyanlagda Virumsvägen från Grönhult till Virumsgränsen. Det gällde 2162 hot, vilket innebär att det är en vägsträcka på 1,5 - 2 km, vilket stämmer ganska bra. Karlsson i Grönhult hjälpte honom att köra fram det från skogen, men han körde också fram själv med oxar han lånade av Karlsson i Lyckedal. Han var också med och hjälpte Karlsson i att köra props. Det är ganska typiskt att mycket fick formen av bytestjänster.
Props ja, Det var stöttor som användes till att stötta upp gruv-gångarna i England med. Den skulle vara vinkelrätt avsågad vid ändarna och det skulle vara ett visst förhållande mellan längden i fot och tvärmåttet i lilländen mätt i tum. Förmodligen engelska sådana. Det fanns svenska tum eller verktum också. Propsskutor var ett vanligt inslag i sjöfarten på Smålandskusten på den tiden,
Beträffande Virumsvägen har pappa berättat en episod. Det sista som var att göra innan avsyningen var att sätta fast räckesföljarna i stenstolparna. Det skulle pappa och farbror Kalle göra och de hade fullt sjå att bli färdiga den sista natten innan avsyningen.
Av någon anledning hade det momentet kommit på efterkälken. Infästningen av hållarna gjordes med svavel. Tyvärr tog svavlet slut fram på småtimmarna. Det var typiskt småländskt på den tiden att ta till så litet som möjligt så att risken för att något skulle bli över och förfaras minimerades för att använda ett modernt ord. Svavel fanns på den tiden på landet endast på apoteket, så pappa for i väg till och bultade upp apotekaren fram på morgonkvisten. Apotekaren var känd som ett riktigt "vresbör" (tjurskalle) och det är väl förståeligt om han inte var speciellt positiv till att gå upp och sälja svavel vid denna tidiga timme.
Men pappa fick sitt svavel och räcket kom på plats i tid. Visst var han handlingskraftig och orädd vår pappa.
Pappa sysslade med lite småaffärer. Han köpte "skatar" (toppändar) och avfall från trinnhuggningen. Det högg han upp till ved, som han delvis sålde. Han köpte också "vindfäller" (vindfälld skog). Han högg upp det till timmer som han sågade till virke som han oftast sålde i småpartier till arbetskamrater. Men han sålde också vid något tillfälle lite större parti till David Pettersson i Fighult, som var virkeshandlare och som samarbetade med Andersson i Berga. Andersson som påstods ha en "fästmö" bredvid i Oskarshamn. Han köpte gärna någon liter blåbär när han var ute i bygden och det skulle han väl ha med sig till fästmön, trodde mamma. Ved och virke användes också som bytesvara när det gällde att få i hop hö till vår ko.
Att få i hop foder till en ko var ingen sinekur (lätt sak). Det var att slå småbitar hos Söderbergs i Grönslätt, hos Axel Söderberg i Hålvik, undangömda småängar på Virum och i sjöar och i gölar. Och det kostade pengar att få slå gräset på den tiden. Och vilket arbete. Det är noterat hur han lånade oxar i Gölghult och körde ved till Söderbergs i Hålvik, tog hö i hemlass och utbyte samt kli från Föreningen (Konsum). Det är också beskrivet hur han for omkring till bönderna på våren och ville köpa hö men fick inget. På den tiden fick korna ofta uppehålla livet fram på senvintern med halm. Halmen kunde dock, om inte armodet var all för stort, blandas med lite hö för att göra det aptitligare. Det kunde också "sörpes" på halmen dvs det slängdes på lite kli och vatten.
Vid lite större gårdarna blandades vattnet med melass som var en biprodukt vid sockertillverkningen.
Nar man betänker den blygsamma inkomsten förstår man att det gällde att vara om sig.
Det fiskades mycket och det såldes fisk. Mestadels till Mörtfors och till prästen men också till arbetskamrater. Redan den 18 februari fick han 18 fiskar på nät, så man förstår att det var en mild vinter.
Grisen som slaktades detta år var den sjunde från starten. Den vägde 89 kg. Med grisen stod och föll välfärden. I november blev grisen sjuk och fick stora mörka fläckar. Han bäddades in så han blev varm och frisknade till. I mars köptes en ko i Arvidsmåla. Det tvingade honom till banken och ta lån för det som "felde" (fattades).
I april började pappa arbeta i Kallsebo. Huvudsakligen arbetade han i stenhuggeriet. Han "dagsverkade" som det hette. Han hade betalt per timme medan stenhuggarna arbetade på ackord. For pappas del innebar det att han borrade och med krut sköt ut de stora blocken, som stenhuggarna sedan högg olika stensortiment av. Han schaktade och gjorde vägar. Var med när stenen mättes för ackordet. Det fordrades fingerfärdighet att räkna smågatsten att räkna "knott" (smågatsten) om det skulle gå undan. Han "skravlade" också, vilket innebar att han röjde upp bland de små stenbitar som inte gick att använda vid förädlingen.
Pappa arbetade också vid jordbruket. Han grävde dike och odlade. Och lastade stenskutor. Stenen forslades med hast till kajen i Hålvik eller Flivik och sedan sjöledes vidare med skutor. Han arbetade också vid sågverket ibland och var också med när de gjorde nya foderbord i ladugården. När det grävdes dike behövdes det stövlar. Sådana var han en dag till Misterhult och köpte, men sålde dem dagen därpå till Olsson Grönlund i för att de var för små. För att den tredje dagen åter åka till Misterhult och köpa ett par som var större. Det gällde att inte var "mödryg" (rädd för möda och besvär) om man skulle klara sig. Han arbetade också i skogen och högg timmer både i Kallsebo, åt Nilsson i Snäckedal och åt Viktor Pettersson i Gölghult. Mitt i arbetet i var han i Gölghult och arbetade med tröskningen. Anställningen var inte så fast. Det fanns ingen uppsägningstid. Fanns det inte arbete en dag var det bara att gå hem eller till någon annan.
Potatisen var stommen i mathållningen tillsammans med grisen, hönsen, fisket och lingonplockningen. Han var med och plockade bär om söndagarna. Utom i trädgården sattes det potatis på Nylandet, som låg väster om vägen alldeles innan Grönhult -mitt emot Grönslätt.
Potatisen förvarades i jordkällare och till stor del också i kupar. Dvs i en hög på marken som täcktes med halm eller granris och sedan med jord. Det gällde att den täcktes med så mycket jord så att inte potatisen frös när det blev kallt. Det gick förstås endast att ta fram potatisen ur kupan under milda vinterdagar och detta år gick det bra i januari. Under krigsåren med dess hårda vintrar var detta ett problem.
Höns fanns det också. Det är noterat att de lade en höna på ägg den 26 april och att kycklingarna kom fram den 17 maj dvs tre veckor senare ungefär. Den 23 juli såldes tre ungtuppar i Mörtfors. En krona för de små, två kronor för de stora och 1:50 för en ål. Det var Nylanders pensionat, badrestaurangen eller samhällets honoratiores som var köpare. Det fanns läkare, apotekare och veterinär i Mörtfors på den tiden.
Det umgicks en del också. Speciellt var det så i samband med julen. Då var de på kaffe i och bjudning i Gölghult. Bjudning innebar säkerligen att det bjöds på mat. Granraskning i Viksjöhult var också med i programmet. Det gjordes också en del påhälsningar på öarna Ävrö och Marsö. Föräldrarna i Hellersberg besöktes också regelbundet. Den 17 augusti gick Josef till Hellersberg alldeles ensam berättar pappa stolt. Han berättar också att de var och badade alla tre och drack kaffe i gröngräset. Och att de var ute och åkte spark eller att de var ute och gick i månskenet. Så trots allt slit fanns det tydligen tid även för lite familjeaktiviteter tillsammans. Han har också noterat att han satt inne och läste och det gjorde han nog mer än de flesta på den tiden.
Att laga skor var också något som återkommer. Det var en tvingande nödvändighet att själv kunna se till sina vardagsskor. Det syddes på bötter på kängorna med becktråd och skärnål. Att kunna pligga fast ett par nya sulor på skorna var också nödvändigt att kunna.
Gick man skorna sneda på sulor och klackar fick man slå dit en koling dvs en anpassad läderbit på det slitna stället.
Det har sagts att djuren var viktiga. Kon var på något sätt till hälften med grannen i Gröndal, Rudin. Kon "bodde" där och de arrenderade en liten mosse uppe i skogen, Lillskogen. Som arrende gjorde Emil i Gröndal vissa dagsverken i Grönhult. Kon sköttes gemensamt på något sätt. Jag tror att sättet för samägandet varierade under åren. Bin nämns också. Pappa var till Uvö och Björkmossen och köpte kupor. Det sägs också att Olsson i Grönlund var och trummade bina. Det tyder på att det var i begynnelsen av pappas biodling eftersom han inte gjorde det själv. Det finns också bokfört inköp av samhällen och inträde i biodlareföreningen. Så det var tydligen nu det började. Honungsskörden blev 11 kg, så det var blygsamt.
Under året var han på auktioner i Snäckedal och Ramnebo. Han var också till Velinder i Målehorva och fick klockan lagad. Det är ganska långt dit, men det var långt med cykel till det mesta.
Velinder var vegatarian och mycket mån om att hålla sig varm.
Jag köpte 1941 min första klocka av honom. Det var sensommaren. Han satt med stortröjan på och pälsmössan nerdragen över såväl hår som skägg. Där till var det nyeldat i kaminen på hans kammare.
Det bodde en gårdfarihandlare som hette Bengtsson hos oss på ovanvåningen. Det är noterat att han gick i väg den 14 april, men jag har inte hittat när han återvände, Han kunde bara vandra under den varma årstiden. Jag tror jag har hört att han fick planera sin affärsresa noga, så det i förväg var bestämt var han skulle få påfyllning av sitt lager. Jag tror att han huvudsakligen gick, precis som pappa säger. Jag tror inte han cyklade. Det har jag då aldrig hört.
Det där med bin, ja. Det är antecknat att han gick hemma och väntade på bisvärmar och att de också flög bort ibland. Eftersom det var halmkupor fanns ingen möjlighet till svärmförhindring, så det gällde att passa dem och ta till vara svärmen. För den var värdefull. En första svärm i maj och en spädgris ansågs lika mycket värda enligt ett talesätt förr i världen. Vi barn fick faktiskt ganska tidigt vänja oss vid att vara ensamma hemma och vakta bina och också att försöka ta in svärmar. I slutet av trettiotalet var Mamma och Ingrid till Trelleborg tio dagar under sommaren och då fick jag själv klara skutan om dagarna. Fast jag minns hur glad jag blev när Olsson i Grönlund kom och stannade till när jag hade en svärm i gärdesgården efter Grönlundvägen. När bisvärmar flög bort blev det vi barn som fick försöka följa dem och se var de satte sig. Det går bra att följa en bisvärm på slät mark, men Småland är bitvis ganska svårforserat med berg och djupa dalar. Där kom bina fram obehindrat, medan den lille jagande gossen fick springa runt omkring hindret. Så han blev alltid förloraren.
Det är också antecknat att Josef och han var och tittade på mossar som skulle vara möjliga att odla och också att han skrev till kronojägaren om den saken. Vad skulle han inte ha kunnat åstadkomma i utveckling om han ägt en egen gård med fiskesjö. Egen sjö också var önskedrömmen som han talade om, det hade gått att plantera in önskade arter.
Arbetet i berget var inte ofarligt. Den 31 juli är antecknat att andra laddningen tog eld och tog i högra ögat och i högra handen.
Han fick gå till doktorn och var sjukskriven till 14 augusti. Under tiden lagade han nät, hjälpte till med byken mm så han var oftast sysselsatt.
Den 8 augusti beställde han en kostym kläder av skräddaren Gustav Karlsson i Jakobsberg, han som lät bygga Grönhagen. Gustav levererade kostymen den 11 okt som också var mammas födelsedag, då hon blev bjuden på kaffe på sängen. Observera språkbruket "en kostym kläder". Det sades så. Söndagen den 27 dec var
Pettersons i Gölghult och farfar på besök och bjöds på stekt hare som Mauritz i Gröndal presentat. Mauritz var en duktig jägare och en lurig tjuvskytt. För det var det det handlade om.
Bland arbetena som förekom i Kallsebo var också att hugga stickubb. Stickor var ett utomordentligt taktäckningsmaterial för uthus m m. Stickorna hyvlades från i stort sett kvistfria grankubbar, kanske ungefär halvmetern långa, 1/2 cm tjocka och ett par decimeter breda. De lades i flera lager på taken med förskjutna skarvar i såväl sid- som höjdled. Ett förträffligt taktäckningsmaterial som både höll tätt och andades. Och det gav också en viss värmeisolering så inte kondensen rann på undersidan som vid plåttak av i dag.
Vilken fördel det måste varit att ha tillgång till en sådan arbetskraft, som pappa var, i Kallsebo och på andra ställen. Han kunde borra, spränga, bygga vägar, gräva diken och utfall, en hejare i skogen, kunde justera props och där till kunnig i samtliga till jordbruket hörande sysslor. Men så var det heller inte långa stunder som han behövde gå sysslolös ens när det kärvade till med tiderna. Att lönen var dålig är en helt annan historia.Hur julen förlöpte låter jag pappa själv berätta om:
Torsdag d. 4 december Julafton. "7 gr Kallt på kvällen, Var jag först till fru Sandberg och handla. Sen högg jag ved, började hugga kl 5 på morgonen till 2 på efm, sen klädde vi gran, fick julklapp af Bengtsson, 6 Tallrikar och en ljuskrona. Josef fick leksaker af honom. Farbror Karl var här, gaf Josef russin, fikon, karameller och apelsiner. Kl half 6 tände vi gran och Martin spelte grammofon, drack kaffe, Bengtsson var nere, drack kaffe. Sen kom Gustav Söderberg, han åt kvällsmat hos oss. Sen kom tomten, gav Josef griffeltafla och andra småsaker. Vi fick lite var".
Juldagen 25. "1 gr Kallt Vackert. Satt vi hemma och läste. Bengtsson var nere, åt frukost. Martin och Erik i Grönlund. Var nere hos Josef och åkte spark. Astrid och jag var åt Gröndal på efm, bjöd dem på kaffe".
Annandag jul 26, "0 gr Vackert. Var jag åt Rögöl, skulle meta bete. Isen var 12 tum, sen var vi åt Hellersberg. Var sen ute å gick i månskenet på kvällen".
Nog verkar det skrivet av en harmonisk man, som förefaller nöjd med hur det är ordnat för hans lilla familj, eller hur? Noteras kan också att vedhuggningen började klockan fem på julaftonsmorgonen. Det var en allmän sed i trakten att julveden skulle huggas med start i ottan på julaftonens morgon.
Det gav väl en viss julsamhörighet att höra vedklyvningen från stuga till stuga.
Pappa förde noggranna ekonomiska anteckningar. Kopior av dessa kommer på följande sidor. Dessa kan ibland vara lite svåra att riktigt helt förstå. Kanske är de inte alltid konsekvent förda. Han värderade det mesta: fisk, bin gris, höns, ko, mjölk osv och även det som gick till hushållet. Det är nog inte alltid så att en antecknad inkomst tillförde kassan reda pengar utan det kan också vara i form av natura. Och det är ju riktigt för det gav i änden samma resultat. Sammantaget tryggade det en hygglig bärgning efter den tidens mått räknat.
Till 1926