Minnen från Grönö


MINNEN FRÅN GRÖNÖ.

Nedtecknade av fru Anna Nilsson

Jag är nu fyllda 84 år och har bara 2 års skola och behärskar därför dåligt svenska språket. Vad jag har önskat att jag som nutidens ungdom fått 9 års eller mera skolundervisning, men ändå kan jag ej underlåta att skriva lite om Grönö där jag levat hela mitt långa liv utom 7 år i USA.

Kanske kan det intressera någon att få veta något om vem som bodde i stugorna där under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Jag börjar med Åkerholm och Stensnäs. De blev utflyttade från Grönö på senare delen av 1800-talet. I en liten röd stuga nere vid sjön bodde en fiskare Johan Petter Nilsson med hustru Tilda och en son Johan Viktor. Snälla och trevliga människor, som senare köpte gård i närheten av Flivik. Nu har en överste med familj den som sommarnöje. Själva gården Åkerholm ägdes av Gustaf Svensson med hustu Lovisa, som var en duktig kvinna, som anlitades mycket vid barnsbörd och vid olika sjukdommar hos djur. Barn Lydia, Nils-Johan och Karl Petter som utvandrat till Amerika, hemvarande Charlott, Lisbeth, Algot och David. Algot övertog gården och en son till honom är nu ägare till den. Arbetssamma, duktiga mäniskor.

Stensnäs.

I den stora byggnaden som nu ägs av Direktör Winroth bodde Magnusson med hustru Lismaria och döttrarna Augusta? och Emmy. Nuvarande Verner Nilssons gård ägdes av Anders Petter och hans hustru Anna-Maria, barn Emil och Anna vilka emigrerat till USA.

Dessa smågårdar har senare bytt ägare flera gånger, men dem har jag skrivit ner minns jag från tidiga barna-år.

Så förflyttar jag mig till stugan vid Tjuviken. Det berättas att i den bortrivna stugan där de nuvarande ägarna Olle och Inga-Britt Henriksson håller på att uppföra en ny, bodde kort före min tid en fattig änka med två små döttrar. Vid en på den tidens största vinterstormar, då ingen väg fanns plöjd till byn, hade hon varken mat eller ved. Hon lämnade de små hungriga barnen och gav sig ut för att försöka få hjälp från byn, men orkade inte forcera drivorna och vände åter för att få dö med sina två döttrar, men en godhjärtad kvinna i byn blev orolig och tänkte på hur änkan hade det. Hennes 18-årige son sade när han hörde moderns oro, jag skall försöka ta mig dit ner om ni vill. Han fick en kruka mjölk och andra matvaror med sig och kom lyckligt dit ner, de fick mat och han högg en torr björk och eldade i spisen. En av de små flickorna blev som vuxen författarinna. Jag minns henne. Nu är hon död för en hel del år sedan. Senare köptes gården av Nils Didriksson, med dottern Karolina, hon ingick äktenskap med karl Oskar Nilsson, som var en berest sjöman, och kunde berätta många roliga historier. De hade sju barn, trevliga, arbetssamma människor.

I en liten stuga i närheten av dem bodde två ensamma kvinnor, gamla och rara, Sara och Johanna. Sara dog senare i fattigstugan, men Johanna reste till sin dotter i Amerika. Stugan ägs nu av Harald Gustafsson.

Nu fortsätter jag till Stora Grönö, Oppbyn kallad. Där var på dåvarande Karl Perssons gård en numera bortriven stuga där Karl Karlsson med hustru Kristina bodde med sina fem barn, de fyra äldsta barnen hade som så många andra av byns ungdomar rest till Amerika. De hade bara yngsta sonen Ossian hemma, en trevlig och käck ung man, som var sina föräldrars glädje och ålderdomdströst. Han seglade med en skuta, Vega, som gick under med man och allt. Jag tror det var i närheten av Tyskland under en förskräcklig storm 1903. Föräldrarnas sorg var oberskrivlig, och jag vet att alla grannar sörjde med dem, ty Ossian var omtyckt av alla.

I den stora stugan på gården bodde en gammal änkeman Karl Persson, jag minns honom som sängliggande, han hade fem barn, alla flyttade till USA, men men 1905 kom en dotter med måg och två söner en åtta och en 11 år hem och hälsade på. När de varit hemma i åtta dagar, dog dog den gamle mannen som många trodde var av glädje. Dottern köpte gården, men återvände efter några år till USA, efter flera år såldes den till Algot Svensson, som senare styckade den, behöll en del själv som låg nära hans gård Åkerholm. Marken vid Grönö såldes till Johan Petter Johansson och ägs nu av dennes dotterson Thor Persson, stugan står ännu kvar, men hur länge? Hon ansågs vara ditflyttad från Rambo? Karl Persson var begåvad och vidsynt man, som forskat i gamla böcker om mycket av Grönös forntid. Om jag fått tala vid den gubben jag minns honom som en glad och mycket gammal man.

På nästa gård som nu ägs av Thor Persson bodde en änka mor Kristina (mannen Johan Persson hade dött 1887) med sina tre barn, två döttrar och en son Johan Petter Johansson som övertog gården, som tog god vård av son mor och systrar tills dessa fick egna hem. Han bildade sedan familj och välsignades med 6 barn, 3 söner och 3 döttrar, en dotterson äger nu gården. En liten solskenshistoria om hans fru Tant Amanda, när hon mjölkat sina kor, och gick förbi Karl Karlssons stuga finns där en liten grop i berget utanför. Den fyllde hon med mjölk till deras katt. En liten vänlighet som säkert uppskattades av både katten och hennes matmor.

Nu till nästa gård Knallen kallad, varför vet jag ej. Den ägdes av Karl Nilsson och hustrun mor Fia. De hade 10 barn. De fem äldsta hade rest till Amerika före min tid, de övriga minns jag. Mina i ljusaste barndomsminnen är förknippade med denna familj, min bror Sven och deras son otto var jämnåriga, han bleb min idol. Redan som femtonåring tog han hyra på ett fartyg som var destinerat till England. När han kom hem från en av sina resor fick jag en vacker docka. Den vänligheten glömmer jag aldrig. Det blev alltid glädje när han kom hem från sina resor på havet, och med glädje och inlevelse sjöng han. ”Säkert är den kände lotsen, Jsus är hans namn". Det var en begåvad familj, musikaliska som själva tillverkade sina fioler dessutom spelade de dragspel. Otto kom sedermera till USA och studerade där han bildade Compassmissionen, där han tog hand om hemlösa, arbetslösa sjömän och skogsarbetare. Han besökte efter 40 år sin hembygd och prdikade i Misterhults kyrka söndagen den 20 juni 1937 där också hans fru Alva sjöng och spelade harpa. Fadern Karl Nilsson var en händig man byggmästare och möbelsnickare, dessutom tillverkade han laggkärl mm, jag fick en docka, och en vagga av honom. När de 1901 sålde gården och reste till sina barn i Amerika var det sorg hos grannarna i Grönö. Det kändes som solen gått ned mär de var borta. Ja mycket vore att skriva om denna familj men det sagda får vara nog. Men varje jul får jag hälsningar från tre av Ottos söner. Alla lärda och framstående män som hedrar sin fars minne.

Nu till Sven Lorans gård, som nu ägs av Tore Källander. Den ägdes av Sven Loran med hustru Fia (Sofia) och deras fyra barn. Tre vistades i Amerika. Sven Loran var en god och glad man. Han roade oss barn med att med grov röst härma hundarna på de större gårdarna. När de skällde lät det som om de sade ”Kött och korv det har vi nock, nock, nock”. Och på de mindre gårdarna gnällde de ”Det vi inte har det har vi haft, haft, haft”. Han ägde en vit häst, som hade den ovanan att vilja gå nära vägkanterna i stället för mitt på vägen, det blev Sven Lorans död, ty en mycket mörk natt när han for hem från Krisdala marknad, i en backe skjälpte både häst och vagn och Sven Loran dödades i fallet. Änkan med hemmavarande dotter och son, fosterson reste också till det stora landet i väster.

I nedre byn kallad Utbyn var det tre smågårdar med var sin ägare. I den äldsta numera Grönöstugan flyttad till hembygdsgården vid Misterhults kyrka 1931, där den bevaras för kommande generationer. Där bodde mina föräldrar Sven Petter Andersson och hans hustru Sara Lotta Nilsdotter. De ingick i äktenskap 1869. Far hade ärvt gården efter sin far som i sin tur övertagit den av sin far, så hade den gått i arv i flera generationer, hur många vet jag ej. När jag föddes i januari 1893 var det sträng vinter med mycket snö. Min mor brukade säga: När jag var barn och det var snöstormar, måtte det inte bli som som det var när Anna föddes. I år har det ju också varit massor av snö, men det var nog värre då när det ej fanns plogbilar och små dåliga vägar, och en stackars häst eller oxe fick dra plogen. Vi var många syskon. En halvbror från fars tidigare äktenskap hade fått en gård av sin mormor och flyttade som nittonåring hemifrån. En syster hade rest till Amerika 1890 och kom hem och hälsade på när jag var tre år, stannade hemma ett år och återvände med en något yngre syster till USA 1897. Det var fest när Amerikabreven kom, i synnerlighet när det låg en 5-dollarssedel innesluten i dem. Fast lilla mor nog sörjde att ha sina kära barn så långt borta, men värre skulle det bli. Min äldsta syster som varit min mors stöd när vi yngre var små, hon var född 1870, reste med sin make och en 1-årig dotter till USA 1905 och min ende bror reste 1907. Jag själv den yngste år 1914, så nog fick hon fälla många tårar för det förlovade landet.

Mitt hem var så ringa dess dörr var så lång, men aldrig en kärare boning jag såg kring hela den grönskande jorden.

Frid över alla mina kära. Jag är ensam kvar men har otaliga ljusa minnen från i synnerhet jularna i Ryggåsstugan. Nu ägs hela Utbyn av min systerson Ingvar Carlsson och hans hustru Ulla.

Nu till stugan på kullen. Den uppfördes någon gång under 1860-70-talet, av jag tror Anders Petter Andersson och hans hustru Charlotta. De hade fem döttrar och hon blev tidigt änka. Alla Barnen utom en reste till Amerika, hon sålde gården till Carl-Erik Karlsson och hans hustru Anna. De hade en son och tre döttrar. De köpte senare en gård vid Mörtfors. De var trevliga och goda grannar.

Så till den tredje gården som också inköptes av Car-Erik Karlsson som nu ägde två gårdar. Den hade förut ägts av Nils Johan Nilsson med hustrun Ida. De hade fem barn. De båda äldsta sönerna hade rest till Amerika och 1890 eller 91 reste föräldrarna och de hemmavarande barnen också dit över. Det berättas att när de hållit auktion på allt och skulle resa påföljande dag var Nils Johan ledsen, men mor Ida tröstade honom med följande ord: ”Var inte ledsen du far jag skall koka oss en god kopp kaffe”. Även då var kaffe bra att ha när man kände sig nere i humöret, Det piggar upp än år 1977. Ja mycket vore att skriva om dessa goda arbetssamma människor som strävat för de sina och som jag är tacksam att de lever i mitt minne, vad skulle jag annars skriva om.

Nu övergår jag att skriva om Lilla Grönö och Vakthem. Underlydande Gersebo gård, men våra kära uppskattade vänner på torpet Lilla Grönö, bodde Karl Samuelsson med hustru Matilda. De hade fem barn, två söner och tre döttrar. Farbror Samuelsson var en ståtlig fin man med utseende och sätt, som jag tror många adelsmän skulle avundas honom, bestämd god och rättskaffens. Han var min söndagsskollärare. Dog 1906 endast 43 år gammal. Hans hustru moster Tilda som vi barn var tillsagda att säga till äldre tanter, var en duktig och orädd människa som ej skydde några mödor då det gällde att ta hand om hem och barn eller att räcka en hjälpande hand vid dödsfall och andra svårigheter hos grannarna.

Frid över deras minne.

I fiskarstugan vid sjön kallad Vakthem bodde en fiskare Karl Petter Karlsson med hustru Kristin och deras tre barn, två döttrar och en son. Han var liksom sin granne Samuelsson en mycket försynt och god man. Levde helt för sin familj och deras bästa, tyvärr drunknade han 1917 i ett sund nära Kärsvik då han kom ut på svag is – ännu en hjärtegod människa hade lemnat Grönö. Kan ej underlåta att skriva ned en liten episod från min barndom. Fiskare Karlsson och min far hade sina sjöbodar så nära varandra att de kunde samtala. De hade båda lagt ut sikgarn och då jag kom ner och skulle hjälpa far med garnen, ropade farbror karlsson ”Goda Sven Petter, hur många sikar har du fått idag”? Far svarade att ”det fattades nitton i ett tjog”. Jag tyckte det var ett kul svar, och har skrattat åt det många gånger.

Mor Kristin var också en god människa och min mors bästa väninna. De hade båda kommit till Grönö samtidigt.

Ja, nu har jag i korthet skrivit om gamla Grönö där det mest är tomma stugor och ödegårdar. Må alla goda väsen skydda den gamla byn önskar av allt hjärta gamla Anna.

 

EN GAMMAL STUGAS ÖDE

En gammal suga är om natten aldrig tyst

Det knäpper i väggarna som om någon knackar bryskt

I fönstren har glaset med spröjsar fallit ur

Och det rinner genom taket när det regnar en skur

Och golvtiljor knarra och jämra sig värre

Förstörelsen kommit en objuden herre

Taksparrarna ruttna de snart faller ned

Och dörrarna gnissla och hänga på sned

Förr funnos familjer som sutto vid härden

Där brasan dem värmde och ro fanns i världen

Nu sitter jag här öde förfallen och grå

Skall grävskopan komma att mig sönderslå?

Ty så är ju tidsandan, riv eller bränn

Det gamla ska bort, men betänk dock min vän

Det släkter i sekler har knogat ihop

Där lämnas några stenar och en stor ful grop

Men vart man vänder blicken och var man går

Syns spår av fädrens händer och arbetssamma år

De odlat upp jorden satt gärdsgård av sten

Med slit från tidig morgon till afton sen.

När decennier gått kanske många ska undra

Vem levde väl här under år sjuttonhundra

Den frågan jag tror blir svår att få besvarad

De gamla är borta, som kunde förklarat.

 

1977-12-08

Anna Nilsson

 

Förening:

Misterhults Hembygdsförening

Skapad av: Anders Welander (2021-07-25 14:28:26) Kontakta föreningen
Ändrad av: Anders Welander (2021-07-25 14:28:43) Kontakta föreningen