Gustaf Wessberghs memoarer
Minnen från min sjömanstid
Min första sjöresa gälde en resa från Oskarshamn till Vismar och åter på sommaren 1889 med skonerten Elisabet. Men utresan som var ganska blåsig skördade jag ingen glädje af, ty sjösjukan tog helt öferhand på mig. Men hemresan Vismar – Ohamn blef bättre ty då hade vi både frisk vind å sjö akterlig, så fartygets rörelser blevo mjuka å behagliga jämfört med utresans motiga vindar å ganska höga sjö som förorsakade våldsamma (rörelser?) af fartyget och hos mig sjösjuka.
När vi kom hem till Ohamn hade jag för tillfället fått nog av både kockyrket å sjösjuka på Elisabet och lemnade tjänsten ”jag tror till ömsesidig belåtenhet”. Men sjön drog så jag glömde både sjösjuka å däraf kommande besvärligheter. Så i september 1889 mönstrade jag som kock med skonerten Rudolf å gjorde 2:ne resor med detta fartyg, (nemligen??) Ohamn – Köpenhamn – Ohamn – Aalborg å tillbaka till Ohamn och afmönstrade den 14/11 1890.
Den 20/11 1890 mönstrade jag som kock med skonerten Ingeborg kapt Pettersson samt med detta fartyg 2:ne Ohamn – Ekonförde(??) – Ohamn – Rönne – Bornholm. Men nu hade jag blivit lite mer sjövan å ville ut på större vatten å mönstrade med skonerten Robert 11 augusti 1890 för en resa till Skottland (South-Alloa?) därifrån till Åhus och Oskarshamn samt afmönstrade 16 oktober 1890. Den 19/10 mönstrade jag med skonerten Johanna af (Brantevek?) å gjorde med denna en resa till Köpenhamn, tillbaka till Ohamn å afmönstrade 5/11 1890.
Omkring den 8/12 1890 mönstrade jag i Ohamn med en dansk bark Caneordia (?) Skelsköö (?) i Danmark. Den 13/12 1890 gick vi från Oskarshamn till Rio de Janeiro och framkom till Rio 13/2 1891. Vid afgång från Ohamn utgjordes besättningen Kapt J. Anderssén, 1:e styrman Anderssen. Dässa båda voro bröder och voro på alla sätt ”präcktiga Männ”. ”:e styrmans namn har jag glömt men han var dansk å en bra karl. Stuverten var från Lessö en ö i Kattegatt. Segelmakaren var Köpenhamnare och utlärd i yrket. //
En ung norrman som hette Peder, jag tror han var mycket närmare 7 än 6 fot lång ty när han stod på skansdurken trädde han huvudet upp genom genom en lucka i skanstaket. Men han var lika snäll som han var lång. En svensk Olof som L matros var från Kalmartrakten. En matros Karl Rassmus Karlsen Agarsö (en ö i Stora Bält), från denna ö bröderna Andersen (kapten och 1. styrman) o jungman Rassmus.
Caneordia var byggd i England och var en utmärkt seglare. I Oskarshamn vid Thorens (?) varv hade Caneordia (förhygt? förbygts?) från barlastlinien och upp å helt nytt däck och var till alla delar i förstklassigt skick. Ja allt var bra och fridfullt ombord ja bättre kunde det knappast ha varit. Den 13 februari 1891 kom (vi?) genom det ganska smala men vackra inloppet till Rio de Janeiros hamn. En af de absolut största å vackraste hamnar i världen å i denna en skog av master af såvidt jag kan bedöma minst ett hundratal af dåtidens största fartyg från Världens alla håll å kanter.
När vi legat där cirka 10 o 15 (?) fick vi en morgon se ett fartyg som på sin förmast hissat flaggan (2?) hvilket betydde att (de?) hade sjukdom ombord och önskade läkarhjälp. Alla som såg flaggan förstod att det var ”gula febern” som brutit ut. Nästa dags morgon var det 6 a 7 fartyg som hade samma signal uppe. Å morgonen därpå var det 20-talet som behövde läkarhjälp och däribland vi på Coneordia som fick släppa till en kamrat som vi hade små utsigter att få återse, å bland (?) vår Kapten. Och någon eller några dagar blef det min tur att säga adjö till de kvarvarande kamraterna. Å hur det kändes kunnen I själva göra Eder en föreställning om.
Sjukhuset låg långt från själva staden inbäddat i tropisk grönska, det var mycket stort. Den byggning jag först låg uti hyste 4 sängrader om 50 sängar, den var hög och (utmärk?) luftväxling. Skötseln var utmärkt, ja den kunde ej ha varit bättre. Omsättningen var också liflig. Det var ofta man såg vaktmästare gå förbi egna bädden, med döda, burna i lakan, en vid huvudet, en vid fötterna. Det var häller inte långt mellan dessa transporter. Och jag måste erkänna att man kunde ej ha blivit bättre skött i ens egna hem. Äfter 3 dagars vistelse i beskrivna byggnad blef jag förflyttad ner till en annan byggning hvar jag träffade 2 äldre svänska män som voro stadda på bättringsväg (feberfria). Där var flera byggnader med sjuksängar. Förmodligen afsedda för befäl eller mera ansedda personer. I ett af (byggnaderna?) fick jag se vår egen Kapten Andersen sittande i sängen läsande sin Bibel. Dagen därefter var han försvunnen (för alltid). Och efter ytterligare någon eller några dagar blef jag sänd ombord. Och kunde då underrätta de ombordvarande om Kaptens å mina 2 skanskamraters bortgång.
Därmed var dock ej dödens skördar slut. Andra besättningsmän hade påmönstrats, bland däm en yngre Amerikanare som jag blef synnerligen god vänn mäd, trots språkskillnad. Äfter några dagar blef också han sjuk, sändes iland och dog. Endast 1:e styrman Andersen broder till Kapt Andersen var den ende som undgick ”Gula febern” när vi var i hamnen. Han blef nu förordnad till ”befälhavare” och vi fick en annan 1:e styrman från en Dansk bark Aurorita (?) från Randers (?). Och ungefär kl 10 fm Söndagen före Påsk år 1891 paserade vi ut genom det vackra men ej särskilt breda inloppet till Rio de Janeiro Och var som vi ”trodde” gott och väl ombord. Men Gula Jack hade inte släppt taget, utan på påskdagen kl 10 fm (brassades?) storårerna (?) back och med flaggan på half stång när sista ofret, den andre kapten Andersens stoft sänktes (?) i Södra Atlantens djup. När en i närheten af befintlig seglare såg oss måste de ha förstått vårt förehavande ty äfven de hissade flagga på halv stång å brassade back. ”En gammal men vacker sed att visa sitt deltagande med yrkesbröder” som jag senare ej fått uppleva.
Resan fortsatte därefter till distinationsorten ”Maervo”. Där fanns ingen hamn. Men när vi närmade platsen fick vi se en underlig syn. Ett segel men ingen båt, men en manika(?) (människa??) som satt på en ställning samt ytterligare en man som stod bortom ställningen. Men när vi kom närmare så kom äfven lösningen. Ställningen stod en flotte af 7 a 9 stockar af en i vattnet utbyggd brygga, hvarifrån bomullslasten medelst pråmar fördes ut till Caneordia och stuvades af arbetare från land, som hade mat å kaffe med sig för varje dag. Kaffet hade de mäd sig i 3 liters krukor, vi fick smaka deras kaffe, å det måste jag tillstå att jag aldrig, hvarken före eller äfteråt smakat så godt kaffe. Med bomullslasten blef Caneordia helt lätt lastad å däraf behaglig å enastående välseglande. Men elden måste vi vara särskilt försigtiga med. Resan gick nu till Helsingör för order. Vi anlände till Helsingör i slutet af Juni samt afmönstrade där.
Från Helsingör reste jag till Köpenhamn, för att söka ny hyra ty ombyte är ju också ett slags förnöjelse. Därför mönstrade jag där den 15/9 -91 med danska skonerten Anne från Marstal (Marstad?) samt var (dennes? Denna?) till Bouerghead (?) å vidare Derfsort (?) på Leittsfjorden (??) å Odense i Danmark. Därifrån till Skelefteå. Snt Malo i Frankrike, London Sunderland o Ekenförde (??) hvar vi afmönstrade. Kapten Jörgensen reste hem till Marstal, å jag följde med honom till Marstal. Och mönstrade åter med honom den 23/3 1892 samt med Anne till följande platser: Göteborg, Penzanee (?), Cardiff, Vianna Saffi Qweenstown Ayr Saffi (i Marocko) Falmouth (?) Irvin Snt Servan, Sunderland, Faaborg hvar vi afmönstrade den 14/1 1893. Sista resan Sunderland – Faaborg var den svåraste jag varit med, å vill ej göra om en sådan till, om så hela världens rikedomar bjöds mig därför, ty jag kunde ej överleva den. Vi fick lemna (?) Anne fast i isen, ty vi hade våra fötter mer eller mindre förfrusna.
Från Faaborg reste jag hem till Oskarshamn å stannade hemma till våren 1893 då jag å några till for ner till Fensburg för att hämta hem en bark. Richard som jag lemnade i Oskarshamn den 9 maj 1893. Samt stanade hemma några veckor, hvaräfter jag reste till Hälsingborg, för att där söka hyra på något utåt gående fartyg.
Den 5 juli mönstrade jag i Helsingör med en Stockholmsbark som hette Mathilda, samt gick med detta fartyg ner till Santander (?), hvar vi lossade trälasten, när denna var uträttad tog vi in barlast å gick in till Edie (?) i södra Spanien hvar vi salt (?), med hvilket gick till Fredrikshamn i Finland. När saltlasten var utlossad gick vi till Wiborg i Östra Finland å lastade plank till Spanien igen. Men vi kom aldrig så långt, ty i Nordsjön möttes vi af mycket dårligt väder. Ihållande hävda (?) å motiga stormar så att Mathilda sprang läck, så vi måste gå in till Norsk hamn Arendal, å där afmönstrade hela besättningen den 28 Februari 1894. I Arendal mönstrade jag den 2 Mars 1894 mäd Finska barken Christina-Charlotta me hvilken jag gjorde ett par Nordsjöresor samt afmönstrade den 5 September 1894 i Köpenhamn. Samma dag gick jag med en skonert ”Hiram” hem till O-hamn. Äfter nogen vecka hemma, reste jag ner till Hamburg för att komma ut på längre resor.
Den 16/11 1894 mönstrade jag i Hamburg med en fullriggare Turrakina (Furrakina?) 1188 Regton, hemmahörande i London för en resa till New Zealand å därifrån till London, och afmönstrades där (i London) den 2/7 1895. Turrakina var en af världens absolut bästa seglare. Under den tid jag var med Turrakina såg vi hvarken Ångare eller seglare som kunde följa oss i frisk bris15 a 16 knop var alls inte ovanligt. En gång i ”Stilla havet” seglade vi om en (post & pasagerar) ångare som hette (Ruapehu???). Turrakina var den gången uppe i 17 a 17½ knops fart. En a två dagar däräfter kom vi in till Port Chalmers i Nya Zealand. Hvar vi tog in full last af färskt fårkött. Hemresan Port Chalmers – London gjordes på 75 dagar. Hvaraf i Nordatlanten – Ekvator – London i stiltje å labra (??) vindar tog hela 33 dagar. Således endast 42 från Port Chalmers till Eqvatorn i Atlanten, hvilket om det ej var världsrekord så var det i alla fall bra nära världsrekord. Och för mig är den resan ett minne för livet och en som ej vill hava ogjord. Jag afmönstrade i London den 2/7 -95.
Den 20/7/95 påmönstrades jag de 4 mastade barken Loch Broom i London. Den egdes af Lochline i Glasgow och var 2044 Reg ton och i alla afseende ett fint å förstklassigt fartyg, samt god seglare när den någon gång fick visa hvad den kunde. Befälhavaren var en väldigt storväxt Karl, men en till ytterlighet försigtig befälhavare. Så Loch Broom fick sällan visa hvad han kunde. Från London gick resan till Port Elisabet i sydost Afrika hvar lasten som bestod af styckegods lossades på redden i stora läktare (pråmar) å därmed forslades iland. Emellertid gick lossningen utan missöden. Och när lasten var utlossad lättades ankarna å Loch Broom knatade iväg, denna gång till New Castle i New South Wales Australien resan gick utan anmärkning. Vi angjorde / eller kom in å fick landkänning vid Sidney å följde kusten uppåt, gynnade af fin tilltagande vind upp mot New Castle hvar vi fick bogsering för ingång i hamnen. Men vinden hade friskat i till hård kuling så Loch Broom begynde krångla med bogserbåten så att det till slut blef 4 bogserbåtar som hade fullt upp med att hålla oss klara men när vi fick sätta en del stagsegel lyckades Loch Broom komma i hamn. Men på ens hade vi sett en stor seglare ackterom oss som vi styrande för New Castle. Men han lyckades ej klara revet utan begravdes i sanden, men besättningen räddades som väl var. New Castle var då endast en liten stad men hade en stor hamn som egentligen var en stor flod, bred och med djupt vatten. Och hade stor kolexport. Vi var där tillsammans med ett stort antal fartyg å alla lastade kol. Vi tillika med ett godt tiotal skulle lasta för San Fransisco i Kalifornien, bland dem fullriggaren Brablock (?) som egdes af Lochline å en ny stor 4mastbark Republik. Som väl var blef inte uppehållet här så långvarigt. Ty aldrig har jag varit i värre myghål ty de var en förfärlig plåga. I vår skans var vi 10 man, af dem var jag den ende som kunde ligga i skansen. Rästen låg ute å rullade in sig i vad de kunde finna för att undgå myggen. Det var flera som sov uppe i riggen.
Från New Castle hade vi i tidningen läst om flera fartyg som måst söka närmaste hamn enär de fått eld i lasten. Å vi slapp inte undan helt skattefria (??) häller, ty vår last började också att bliva ohyggligt varm, så vi fick gräva oss ner i lasten för att få största möjliga luftväxling. Och hålla alla luckor öppna så länge som var. Emellertid klarade vi oss fram till Frisko utan eld i lasten. Vi kom in en förmiddag å på samma dags em kom Brablock in med eld i lasten så hon måste sänkas på ”passande djup” innanför Golden Gate-inloppet till San Fransisco. Republiks besättning måste lämna sitt brinnande fartyg ute till sjöss, å innan dom hunnit till det räddande fartyget sprang Republiks däck å rigg i luften så det var i sista minuten de lemnade sitt olyckliga fartyg. Det räddande fartyget ”Knight of Snt Mikael” var samtidigt med oss i New Castle men fick sin last långt före oss och afgick på sin resa San Fransisco men fick tidigt eld i sin last och lyckades taga sig in till en hamn i Newzealand var elden släktes, å med den kvarvarande delen af sin kollast fortsattes resan till Frisco, samt kom just i sista minuten Republiks besättning. Loch Broom och en mindre amerikansk träskuta var vist de enda som kom helskinnade fram med sina kollaster till Sanfransisko. Lossningen gick utan anmärkning. Men det hjälpte föga. Ty vi fick invänta säsongen för den nya skörden. Å när den tiden kom bogserades Loch Broom upp till en lastplats i Sacramentofloden som heter ”Porto Costa” hvar en last af 3 350 ton korn intogs och hvilken var distinerad till Storbritannien.
Och sedan Loch Broom provianterats och klarerats ut anträddes hemresan i början af September 1896 och den gick utan anmärkningar den gamla vägen rundt Kap Horn, något sakta men säkert. Och kom upp i Engelska kanalen vid nyårstiden 1897. Vi fick där order att gå upp till Leiht i Skotland, samt äfven bogsering, men bogserbåten måste först gå upp till London äfter en ny kabel. Så vi ankrade på The Downs å låg där ett (par?) dagar till bogserbåten kom med den nya kabeln hvaräfter bogseringen fortsatte, men vinder kom snart, dvs NNW å Nord-NO således rätt emot. Ökade hela tiden till mycket hård storm. Men bogserbåten knogade iväg med oss äfter bästa förmåga. Stagseglen (?) sattes å fick stå tills de blåste (ur-likens?). En morgon kl 6 blef det min rortörn. Rodret slog mycket hårdt så det hade hela natten varit en man till roders. Å jag fick Australiensk prentic till hjälp. Ungefär vid 7-tiden sprang bogserkabeln, farten saktade af, kapten sporde om jag kunde klara min ensam, ty alla behöfdes dels för segelsättning hvilket måste ske så fort som möjligt, enär Skottlands klippiga kust var endast några få distansminuter i lä. Kl ungefär 11 fm var kabeln inhalad och 3 undra märsegel satta, hvilket räddade fartyget och oss samtliga ombord, och jag blef då aflöst vid rodret äfter den värsta ’rortörn’ jag varit med om. ”Å Loch Broom fick visa vad hon kunde”. Nästa dag var vädret bättre å bogserbåten fick tag i oss igen. Vår befälhavare antog ytterligare en bogserare så nu gick resten af resan som en dans å dagen äfter kom Loch Broom in till Leeth å sades vara det största segelfartyg som dittills varit inne i Leehts dockor. Den 31 januari 1897 blef vi afmönstrade å reste till London.
Den 7/3 1897 mönstrade jag i London med ångaren Saba gick i reguljär fart på West Indien, med styckegods å passagerare när så passade. Huvudstaden i Westindien var Barbados, dässutom var vi på 11 andra öar å lossade. Saba var den största af rederiets båtar sånär det passade fick Saba taga extra bättre betalande laster. Därför lastade Saba råsocker i Barbados å gick till Newyork, därifrån till en plats i Sydöstra staterna å lastade Pitspine till Delfzegl (?) i Holland, vidare till Scheilds, dockades å fick botten rengjord å målad, därifrån till London hvar jag afmönstrade de 9/7 1897. Reste hem å söckte inträde vid Kalmar Navigationsskola. Den 23 maj 1898 aflade jag styrmansexamen. Den 18/7 1898 mönstrade jag som styrman med skonertskeppet Rosa från Figeholm. Var med detta fartyg 2 resor till England å afmönstrade i Oskarshamn den 3/12 1898.
Den 13/12 1898 mönstrade jag som styrman med ett nybyggt skonertskepp med namn Sweden å var med det till den 2/6 1899. Den 6/6 mönstrade jag med skonerten Kurir var styrman där ombord till 19/12 1899.
Reste på nyåret till Kalmar för att läsa ångmaskinslära samt aflade examen den 4de April. Den 15 Maj mönstrade jag som styrman med Henry samt afmönstrade den 2dra augusti 1900.
Den 2dre September 1900 mönstrade jag som 1sta styrman med en bark Edvard samt var med detta fartyg på en tur O-hamn London Welmington London Umeå samt afmönstrade i Umeå 1901 den 3 September. Reste åter till Kalmar Navigationsskola samt aflade sjökaptensexamen den 22 maj 1902. Den 10 Augusti 1902 mönstrade jag som ende styrman med barken M Roosvall o afmönstrade den 22/02/1902.
Den 31 Mars mönstrade jag som styrman med skonskepp (?) Lilly och gjorde med Lilly flera Englandsresor och afmönstrade i Ohamn den 25/11/1903. Den 5/4/1904 mönstrade i Ohamn sk-skepp Lilly som styrman samt afmönstrade i Cimbrishamn den 21 maj 1904. Reste hem och övertog befälet å 3/mast skon ”Vira” från Figeholm hvilket fartyg jag sedan förde under Selationåren (?) 904-1905-1906 utan missöde. År 1907 tjenstgjorde jag som styrman med S/S Borgholm i kustfart med passagerare och styckegods tom den 22/12/1907. Åren 1908-1909 förde jag befälet å S/S Nora af O-hamn i Östersjöfart. År 1910 mönstrade jag i Norrköping som 1ste styrman i ångaren Blanka i Östersjö Nordsjö o Medelhaf + Atlantfart samt afmönstrade i Gäfle vid krigsutbrottet 1914 30/4.
1915 i mars övertog jag befälet å tremast skon Valker (??? Valkyr?) som legat över vintern 1914-15 i Landskrona med en staflast inne som skulle till Great Yarmouht. Köparna vill väl gärna få sin staf, så de erbjöd fri bogsering Leithfjorden (???) Great Yarmocht, om vi seglade öfver med lasten till Leithfjorden så gång i Mars eller början af April gick Valkyr från Landskrona å äfter ganska vanlig resa kom vi helbrägda till Leihtfjorden hvar sedan bogserbåten tog hand om oss å bogserade oss ner till Yarmouht å glada var vi som sluppit klara förbi minor och undervattensbåtar. Men att komma till ett krigförande land kan många gånger vara allvarligt nog. Jag hade ett väldigt huvudbry med fracktslut. Men till slut lyckades det genom en Mäklare uppe i Skottland. Det blef att gå i barlast över till Canada för att där lasta bräder och plank till Liverpool. Så när stavlasten var utlossad i Great Yarmouht togs in 90 a 95 ton barlast bestående af fin sand. Hvaräfter vi afgick med en frisk NO påkörare men när vi närmaste the Downs såg vi en större Bogserångare som kom styrande äfter oss men han hade svårt att hinna så slutligen började han skuta lösa skott äfter oss så vi förstod att han ville oss något, så därför minskade vi segel så att han hann ifatt oss och så, gaf oss order att gå in under land å ankra, hvilket vi också gjorde. Där låg vi 1 dag utan att någon kom till oss med förhållningsorder. Andra dagen hissade vi signaler med förfråga om vi fick fortsätta resan, och sent omsider kom samme bogserångare upp till oss. Skepparen var klädd i mässing ”så han lyste på långt håll” å arg som ett bi å jag själv var inte mycket sämre till humöret. Plötsligt kom det fram en af Engelska flottans officerare, ”Lugn, sansad och perfekt Gentleman”, som det var ett sant nöje att tala med. Han gaf klara och fullständiga instruktioner för pasagen genom Engelska Kanalen. Följden af samtalet blef att vi genast kunde lätta ankar å fortsätta vår resa genom Engelska Kanalen å ut på Atlanten, å äfven där gick det bra utan att något nämnvärt inträffade tills vi var halvvägs då vi fick en ricktigt rivande sommarstorm som varade någon eller några dagar. Pumparna användes som vanligt å vi förundrade oss över att Valkyr inte läckte mer än vanligt. När vi öppnade eller tog af luckorna fick vi förklaringen. Det stod vatten uppe i barlasten som spolats ut och var utbredd över nästan hela fartyget. Alla luftportar i garnerigen (?) var utslagna. Så nu förstod vi hvarför vi inte fick ut den vanliga vattenmängden i pumparna. Och hade stormen varat någon längre tid så hade troligen Walkyr förökat antalet spårlöst försvunna fartyg. Men som väl var fick vi fint väder resten af resan, dock mest med undantag för den sedvanliga tjockan på Newfoundlands bankar å äfter en medelgod resa framkom Valkyr till Richebuchto (???) i Newbrunswich (???), hvar vi lastade plank å (????) för Liverpool. Resan till Liverpool gick på 30 dagar. Alltså en medelmåttig hemresa (öfver Atlanten) menar jag. Lossningen i Liverpool gick också normalt å hemresan började utmärkt bra det tog oss endast ett par dagar till vi var igenom Engelska Kanalen och i närheten av Dover träffade vi på våra gamle vänner från utresan till Liverpool. Samme gentleman Officeren hälsade mig med orden Kommer DU nu igen, vet Du inte om att det är farligt? Jag förklarade allt varför vi kom denna vägen. Han kom ombord och gaf mig mycket värdefulla uppgifter om förflyttade sjömärken och fyrskepp, hvilket för mig och oss alla ombord var af största betydenhet. Winden var från Nord o NNO o NO hvilket gjorde att vi kom rätt igenom alla minfälten ja vi såg minor en dag som inte var mer än 2 meter från oss å hur nära vi var på natten vet jag inte alls. Emellertid klarades minorna, men vinden var både stark å motig så Valkyr kunde inte komma fram i kursens ricktning utan kom från Hamburgsbuckten fram i Nordl ricktning, det var visserligen bort från värsta minfälten och det var ju en viss lättnad, men slutligen så långt nordvardt att vi riskare drivas Norr om Skottland ut i Atlanten.
(Endast genom oerhörd segelförig lyckades vi de ena gången slå oss upp emot Stavanger å få lots å under dennes ledning komma inom Karmö (??) å ankra i närheten av Haugesund. Äfter någon dag där gick vi åter ut, men ostlig storm bröt åter ut. På kvällen var vi nere å vände vid Hautsholmen å nästa dags morgon lyckades vi få lots vid Ryvingen (?) och denne tog oss in i en skyddad vik hvar vi blef liggande ett par dagar. Sedan kom ändtligen west vind som ökade till storm, med nedan nämnt resultat)
Sent omsider kom vinden vestlig å då afverkades Nordsjön i ett nafs. Winden varrierade omkr west och ökade till full storm. Valkyr var distinerad Falkenberg, men med Westlig storm visste jag att Valkyr ej klarade inloppet till Falkenberg i barlast så Valkyr fick hålla på till Helsingborg hvarifrån bogsering togs upp till Falkenberg.
I Falkenberg intogs en last af pitprops för Grangemouht, Skottland. Den resan gick ungefär som vanligt med varierande vindar å väder. Här fick vi mera känning af Kriget, ej så mycket af Krigets män som af t ex tullar å hamnpersonal ty de visste knappast hvilket ben de skulle stå på. Däremot voro ”Arméns folk och befäl” synnerligen korrekta och tillmötesgående när man fick med Dem att göra. Lossningen tog sin tid dock ej särskildt lång. När lasten var utlossad halades fartyget ut till mitten af dockan å förtöjdes där befintliga bojjar. Slutligen erhölls order att bogsera ner till Methil hvar vi sedan lastade Kol till Oskarshamn. Resan hem till Oskarshamn gick utan anmärkningar. Besättningen afmönstrades o Stuvare lossade kollasten, hvaräfter fartyget bogserades till Saltvik, togs upp (på?) slipen samt drevs och genomgick grundlig överhalning samt försågs med ny 6 tums lösköl för att något minska fartygets stora afdrift.
Från Saltvik afgick sedan till Karlsborg, en af Sveriges Nordligaste belägna hamnar, för att där intaga en trälast till Randers (??). Resan upp till Karlsborg gick utan anmärkning, äfvenså lastningen där gick i sedvanlig lunk å ordning. Dagen äfter afslutad lastning och Klarering blåste det Nordlig (god vind) så vi afgick ungefär vid 6-tiden och allt gick väl hela resan så vi ankom till Randers äfter en ganska god resa. Lossningen där gick också bra. Under lossningen där blef fartyget sålt till Göteborgsrederi å jag blef erbjuden att stanna kvar som Befälhavare. Resan Randers – Göteborg gick också bra och utan anmärkning. Besättningen utom en man afmönstrades, å själf fick jag resa hem för en liten semester, ja kommer inte ricktigt ihåg längden, men om den blef 2 veckor så blef den ej längre. Emellertid följde min Hustru med till Göteborg. När vi kom dit fick jag veta att vi skulle lasta plank för ”Safi” (?) i Marocko. I Safi finns ingen hamn så där var det svårt att (få?) barlast. Och därför tog vi först in en stenbarlast, hvaräfter planklasten intogs. Besättning påmönstrades, proviantering gjordes för en långresa. Den 16/11 1916 följde jag min Hustru till morgontåget, hvaräfter jag vände ombord. Bogserbåten kom långsidan hvilken sedan förtöjningarna avtagits bogserade Valkyr ut till sjöss.
--------------------
Hopp tillbaka i tiden… klipp… lösa blad med ungefär samma texter…
---------------------------
… som var bultade samman bakom ställningen stod mannen som styrde hela farkosten, som var både välseglare å sjösäker. Mannen som satt på ställningen visade sig vara Mäklarens representant. xxx… lotsade oss till en lämplig ankarplats i närhet af en i vattnet utbygd brygga, hvarifrån bomullslasten i pråmar fördes ut till Caneordia, och stuvades af arbetare från land, hvilka hade mat å kaffe med sig för hela dagarna. Deras kaffe fick vi smaka, och jag måste tillstå mig aldrig, varken förr eller senare smakat så godt kaffe. Lastningen gick normalt å utan (anmärkning?). Med bomullslasten blef Coneordia lätt lastad å maklig i sjön samt enastående välseglad. Men elden måste vi vara enastående försiktiga med under hemresan till Helsingör för order. Vi anlände till helsingör i slutet af juni samt afmönstrade där. Från Helsingör reste jag till Köpenhamn för att där söka ny hyra. Ty ombyte är ju också ett slags förnöjelse. Därför mönstrade jag i Köpenhamn 15/7 -91 med Danska skonerten Anne från Marstal samt var med dem till (Balerhead?, Deysart?), Odense, därifrån till Skellefteå. S:t malo (?) i Frankrike, London Sunderland. Ekenförde (?) hvar vi afmönstrade. Kapten Jörgensen reste hem till Marstal, å jag följde med honom till Marstal å mönstrade åter med honom 23/8 1892 samt var med Anne till följande platser Göteborg, Penzanes (?), Cardiff, Vienna, Saffi, Zwint-nånting, Aya, Saffi (i Marocko), Falmouth, Irvin S:t Servan (?), Sunderland, Faaborg hvar vi afmönstrade den 14.1 1893. Resan Sunderland Faaborg var den svåraste jag varit med om. Å vill ej vara med om en sådan till om så hela världens rikedomar bjöds mig därför, ty jag kunde en överleva den.
Andag jul 1892 afseglade Danska skonerten Anne af Marstal (???) från Sunderland med kollast till Faaborg i Danmark. De första dagarna af resan hade vi fint wäder med aftagande omkring West varierade lätta vindar som slutligen helt dog ut. Vi blef väl liggande någon tid i absolut stiltje hvärefter vi fick helt laker (?) ja knappt märkbar ostl vind som sakta men säkert ökade till kuling. Vi hade passerat Hantsholmen (?) och kommit ett bra stycke in i Skagerack men vind å kyla ökade alltjämnt med överisning som följd. Segelföringen hade reduserats till botterevad (?) gaffelfock och förstång. Vinden hade nu ökat till hård storm med svår öfverspolning och nerisning. Vi hade legat för Styrbords halsar å stävat Nordvardt. På kvällen blef förstång nerhalat, men det blef ej fastgjordt, ty det var som en enda isklump å ingen kunde heller komma åt att göra fast det för öfverspolning o is. Äfter 2 vackter rumplades (?) åter rundt men förstång rubbades inte det minsta. Som vanligt på Danska fartyg var Annes skans under däck med kappen (?) tätt ackter om spelet (?) så skansdurken var sällan torr i ruskväder. Men Kojjerna voro plaserade i sidorna direkt på ekgarneringen och voro som väl var torra. Det fanns ingen af oss 4 i skansen som hade torra kläder. Jag för min del ägde både täcke å filt så på frivackten klädde jag af mig helt naken å svepte yllefilten väl rundt mig, å sof utmärkt på de frivackter vi fick. Men hur tror ni det kändes att draga på sig kalla isiga kläder när det blev vår vackt på däck. Jag tror inte det finns många som kan fatta eller tänka hur hemskt kallt det var. Men det måste gå, å det gick. Ty nöden har ingen lag sägs det. När vi kom upp på däck hade vi fullt upp att göra med isen, synnerligen….. (hittar inte fortsättningen)…
Från Faaborg reste jag hem till Oskarshamn å stannade hemma till våren 1893 då jag och några andra for ner till Flensburg å hämtade hem en gammal bark Riehard som jag lemnade i Oskarshamn å stannade hemma några veckor, hvaräfter jag reste ner till Hälsingborg för att där få hyra med något utgående fartyg.
Den 5 juli 1893 mönstrade jag i Helsingör…. sidbyte…. oklart om resten hör ihop…
… Befälhavaren var en väldigt storväxt Karl, men en till ytterlighet försiktig Befälhavare, så Loch Broom fick sällan visa vad hon kunde. Från London gick resan till Port Elisabeth i sydöstra Afrika, hvar lasten som bestod av styckegods lossades på redden i storaläktare (?) (= pråmar) å därmed forslades iland. Emellertid gick lossningen utan missöden. Och när lasten var utlossad lättades ankaret å Loch Broom knatade iväg, denna gång till New Castle i New South Wales, Australien, resan gick utan anmärkning. Vi angjorde, eller kom å fick landkänning (i) i närheten af Sidney å följde kusten upp mot New Castle gynnade af frisk tilltagande bris. Utanför New Castle fick vi bogserångare men vinden (???) till hård kuling så Loch Broom började krångla med bogserbåten, så till slut blef det 4 stora bogserbåtar som hade fullt upp att göra med att hålla oss klara, men när Loch Broom fick sina stagsegel satta lyckades vi komma in å ankra i New Castle hamn. Men tidigare på eftermiddagen hade vi sett en stor seglare ackter om oss (som?) styrde (mot?) New Castle, han lyckades inte klara revet utan begravdes i sanden, men besättningen räddades som väl var. New Castle var då endast en liten stad, men hade en stor hamn, som egentligen var en rätt stor flod, bred och med djupt vatten. Wi var där tillsammans med ett stort antal fartyg, å alla lastade kol. Vi tillika med ett godt tiotal skulle lasta för San Fransisco i Kalifornien. Bland dem fullriggaren Brablock som också ägdes (av?) Loch Line. Och en ny stor 4 mast bark Republik som aldrig haft en last inne. Som väl var blef inte uppehållet här så långvarigt. Ty aldrig har jag varit i ett värre mygghål ty de var en förfärlig plåga. I vår (st.bords) skans var vi 10 man af dessa var jag den ende som kunde ligga i skansen om nätterna. Rästen låg ute och rullade sig i hvad de kunde finna på för att undgå myggen. Det var flera som sov uppe i riggen, sedan de surrat fast sig så att de inte skulle falla ner å ”slå sönder däcket”. Sent omsider blef vi lastade å gaf oss i väg på resan till Sanfransisko i Kalifornien. Men Newcastle kolen voro synnerligen eldfarliga så innan vi afseglade hade vi läst i tidningen om fina fartyg som måst söka närmaste hamn när de fått eld i lasten. Å vi slapp inte helt skottfria häller, ty vår last började att bliva ohyggligt varm. Så vi måste gräva oss ner i lasten för att få största möjliga luftväxling å hålla alla luckor öppna så länge som möjligt var. Emellertid klarade vi oss fram till Sanfransisco utan eld i lasten. Vi kom in på en fm å samma dags em kom Brablock in med eld i lasten, så hon måste sänkas på passande djup innanför Golden Gate (inloppet till Sanfransisco). Republiks besättning måste lämna sitt brinnande fartyg ute till sjöss. Och innan de med båtarna hunnit fram till det räddande fartyget sprang Republiks rigg och däck i luften. Så det var i sista minuten de lemnade sitt olyckliga fartyg. Det räddande fartyget, Knight of S:t Mikael, var samtidigt med oss i NewCastle men fick in sin last före oss å afgick, fick eld i lasten, men lyckades läga sig i en hamn på New Zealand å fick elden släkt där. Och med den kvarvarande delen af lasten fortsatte resan till Frisco, samt kom ju i sista minuten för att rädda Republiks besättning. Loch Broom och en mindre omkr 500 (vad? ton?) amerikansk seglare var vist de enda af hela bunten som kom helskinnade fram till Frisco.
Lossningen gick utan anmärkning. Men det hjälpte föga, ty vi fick invänta säsongen för den nya skörden. Å när den kom bogserades Loch Broom upp för Sakramentofloden till en plats som hette Port Aessta (???) hvar en last af 3 350 ton korn intogs som var distinerad till England. Eller kanske rättare till Storbritannien. Och sedan Loch Broom provianterats och klarerats ut anträdde hemresan i början af September 1896. Och den gick utan anmärkningar den gamla vägen rundt Kap Horn något sakta men säkert, å kom upp i Engelska kanalen vid nyårstiden 1897. Vi fick där order att gå upp till Leith i Skottland, äfvenså bogsering men bogserbåten måste gå upp till London äfter en ny kabel så vi blef ankrade på The Downs ett par dagar innan bogserbåten kom med den nya kabeln hvaräfter bogseringen fortsattes men vinden som var rätt (???) och ökade till mycket hård storm, men bogserbåten som var stor å stark (bygd för oceanbogseringar) knegade iväg äfter bästa förmåga, så en morgon kl 6 blef det min rortötn med en Austriensk (?) Prentice pojk som hjälpreda för rodret slog så hårdt så man kunde slås fördärvad. Ungefär vid 7-tiden sprang den nya kabeln. Då farten stannade af så frågade kapten mig om jag kunde klara mig själv. Ty alla behöfdes för inhalning af kabeln, å segelsättning måste ske så fort som någonsin möjligt. Och kl ungefär 11 fm var kabeln inhalad å 3 undre marssegel (???) satta, hvilket räddade fartyg och oss alla ombord, hvilket jag för min (del??) knapt kunde tro, å förresten ingen som ej varit med om en sådan seglats. Men det gälde segla eller driva på klipporna på läsidan hvilket varit lika med allas död. Det var ett stort under att seglen höll, hade ett af dem sprungit så hade dessa rader (ej) blivit skrifna. Men som väl var så höll dom, å nästa dags morgon bättrade vädret å bogserbåten fick tag på oss utanför ”Tyne” (?). Vår befälhavare antog ytterligare en bogserångare så nu gick rästen af resan som en dans. Å dagen äfter ankom Loch Broom till Leith och sades vara det största segelfartyg som dittills varit i Leiths dockor å den 31 januari 1897 blevo vi afmönstrade å reste ner till London.
Den 7/3/97 mönstrade jag i London med en Ångare Saba of London som dick i reguljer fart Wästindien med styckegods, post och passagerare när så passade. Huvudstation (?) i Wästindien var en Ö som heter Barbados men vi var dessutom på 11 andra af de små antillerna. Men som Saba var det största af rederiets båtar så när det passade fick hon gå när bättre lönande frakter erbjöds, därför fick vi göra en extra tur till Newyork med råsocker. Därefter gick vi till en sydstatshamn å lastade trä till en Hollandshamn Dalfzyl. Från Dalfzyl gick Engelsk Ostkusthamn Schilds, därifrån till London hvar jag afmönstrade 8/4 1897. Reste hem och sökte inträde i Kalmar Navigationsskola. Samt avlade där Styrmansexamen 23 maj 1898.