Sippetorp - Barbro berättar

 

Vår storasyster Birgit

Birgit Ingegerd Wessbergh, född 18 mars 1917, på Trastvägen 4, i stadsdelen Orrängen, i Oskarshamn. Birgits föräldrar var Gustaf och Edith Wessbergh. Huset ägdes av möbelhandlaren Axel Olsson och hans hustru Ellen. I huset fanns redan två barn, Erik och Margit. Kanske var också tvillingarna Gunborg och Gunnar födda. Så lekkamrater hade Birgit.

1922 fick Birgit en lillasyster, Ingrid Torborg, född 28 mars. Mamma har berättat för mig att det var inte med någon entusiasm hon fick en syster som tog så mycket av mammas tid. Efter en tid hade Birgit sagt till mamma: bryr du dig inte om mig längre? Då förstod ju mamma att hon kanske hade försummat Birgit en del.

Barnaskaran i huset växte. Hos Olssons kom en flicka, Elly, och 1922 kom en son, Roland. Och jag föddes 1923. 1924 föddes Sven Gustaf. Då var huset ganska fullt med ungar och Olssons väntade sjunde barnet, Sven-Olof. Då var det läge för Wessberghs att flytta. Flytten gick till Sippetorp. Det var på sommaren 1926, och jag fyllde tre år. Gustav i Sippetorp, morbror Gustav, kom och hämtade Ingrid och mig. Vi fick åka med mjölkbilen, som var en lastbil som kunde ta passagerare vid behov. Man fick sitta på lösa bänkar på flaket bland mjölkflaskorna. Gustav och jag satt på yttersta bänken med ryggen mot körriktningen. Man hade monterat en presenning som tak, kapell, över flaket. Men det var öppet bakåt.

Vilka bodde i Sippetorp

Barbros mormor, Anna Sofia Andersson, född 1853, och morfar Sven Andersson född 1844. Han var nämndeman och kyrkvärd. Gårdarna kring Figeholm byggde skepp tillsammans, för frakt av props. Sven Andersson var också delägare.
Moster Anna, född 1879, ev var första barnet Karl, som dog vid 2 års ålder. Ännu en Karl föddes senare.

Johan föddes 1885 och bodde hemma tills mor Anna dog, sen flyttade han till herrgården Grönskog som han arrenderade, Fliseryds socken. Mamma Edith föddes 1887. Sen kom Harry ca 1889, Ester 1893, Erik 1896 och Gustav 1899. Erik, och Gustav med familj, bodde kvar i Sippetorp hela tiden.

Gustaf Wessbergh och Edith flyttade till Sippetorp 1926. Innan bodde de i Oskarshamn, hos möbelhandlare Olsson, Trastvägen 4.

Sysslor

Mormor Anna skötte hönsen, samlade ägg. Hönorna smög ibland undan och la ägg på annan plats. Man kunde hitta mängder av gamla ägg under bodarna.
Gustav hade hand om korna, och jungfrurna skötte mjölkningen. Han var bäst på sjukdom, skador, att trösta, även när barnen gjorde illa sig. Han använde aloe vera när korna hade sår.
Han brukade komma in och säga till mor Anna ”kan jag få ta ett blad från eran kaktus”.

Det fanns en stor grann och snäll tjur som hette Furstemin. På lediga dagar brukade Gustav gå ut med tjuren, ledd bara med ett rep i nosringen. Tjuren var alltid snäll så det hände ingen olycka någon gång. Gustav hade också hand om när mjölkassistenterna kom, de fick ibland övernatta i Sippetorp.
Hästarna skötte Erik, och han körde hem stora lass med ved och sågade och högg tills vedboden var full. En del virke såldes till props, stöttor i kolgruvor, England och Tyskland. Propsen barkades noga.
Johan snickrade mycket, och ordnade med stolpar och staket av kraftigt när. Han planterade flera träd också, bland annat lönnarna vid stora grinden, och fruktträd. Det första äpplet från hans träd mognade samma sommar som Johan dog, så han hann få smaka av frukten. Han byggde en stadig ställning där de tunga mjölkflaskorna kunde stå och torka upp och ned sedan de diskats.

Bakade gjorde mormor Anna, Edit och jungfrun. Det blev grovt rågbröd, surlimpor. Kvällen innan togs det stora baktråget fram. Det fylldes med rågmjöl. Vedspisen eldades, och man satte på stora grytor med vatten. Sen skopade man med stora skopor skållhett vatten på rågmjölet. En hällde vatten och en eller två bearbetade degen med som stora åror. Mormor Anna hade tagit undan en del av föregående degen (invirad i en handduk i skafferiet), och den ympade hon den nya degen med. Så fick degen stå över natten i köket, med stor handduk över. Morgonen därpå, tidigt, eldades stora bakugnen i köket med ’bakar’. På köksbordet bakades brödkakor ut. Runda stora limpor. De fick jäsa. När ugnen var riktigt het och veden var bara glöd skrapades glöd och aska åt sidan eller ut på en plåt. Sen sopades ugnen med blöta granruskor på en ’krake’. När ugnen var ren skjutsades bröden in på en bakspade, en kaka i taget. Ugnen rymde 16 kakor. För att veta om brödet var klart tog man ut en kaka och knackade på den. Det skulle låta på ett särskilt sätt när den var färdig. Värmen i ugnen räckte till en omgång.

Tvätt. Edit tvättade själv familjens tvätt. Hon såg över redan den smutsiga tvätten så att allt var helt. Hon hade stora träbaljor där tvätten las i blöt, i kallt vatten kvällen innan. Hon höll till vid brunnen, nära lillstugan. Vattnet hämtades med en plåthink som hissades ner i den stensatta brunnen med ett rep. På tvättdagen hämtades vatten i hinkar från brunnen och kokades i lillstugan i en stor järnkittel över öppen eld i den öppna spisen. Det kalla vattnet hälldes ut från blötläggningskaren. Och sen på med varmt vatten. Tvättmedel var troligen såpa. Sen skrubbades tvätten mot tvättbräda. Och så skulle tvätten kokas. För sköljningen hinkades massor med vatten från brunnen. Hon tvättade ute på vintern också. Tvätten frös till is ibland när den hängdes upp.

Allt vatten till hushållet fick mamma Edit bära från brunnen och upp till övervåningen. Och allt slaskvatten bar hon ut i hink igen, till en plats en bit från brunnen.

Åkrarna sköttes gemensamt av Erik, Gustav, Johan. Redskap och vagnar drogs av ardennerhästar. Plog med en plogbill, man plöjde på hösten. Pinnharv, tallriksharv fanns också. Grismat ’mixades’ med en hackelsemaskin. En anordning med eggar och så vevade man.

På hösten tröskade man. Det var i september. Gårdarna hade gemensamma tröskverk och gjorde upp om ordningen. Det var Virvhult, Virkvarn, Sippetorp m fl. Buss-Erik (bror till Gagga/Karin i Sjöhorvan) skötte maskineriet. Halmen samlades i ladan ”laet”, halmhuset.
Folk från Virsjödal var med och hjälpte till. Gösta Ekstrand, Bertil i Björkelund, Gustav i Hagalund, ev från Virvhult. Barnen var med och tittade, det var roligt med mycket folk. Det pratades och man berättade historier.

Det fanns ett stort hål i ladväggan, ojämnt, kanske 2 m högt o 1 m brett, började 1 m upp.
Långt senare frågade jag mamma vad det var. Det var till ’vandringen’. Utanför ladan fick hästarna gå runt runt för att dra tröskverkets maskineri.

Köket

Det fanns en murad vitmålad kåpa över spisen. Spisen var en låg vedspis, Husqvarna. Korkmatta på golvet, med trasmattor. Det fanns en stor vedlår bredvid vedspisen, och en liten diskbänk mellan vedspisen och vedlåren. Vatten hämtades i brunnen. Det stod alltid en hink friskt vatten i farstun. Man satte masonit på väggarna och målade grönt. Stolarna var trästolar, 12 st, de som mormor Edit sen hade i köket, avlutade och sen kom två av dem till Selesjö. De var beställda av mormor och morfar och gjorda av en finsnickare i Mörtfors. De var röda med svart sits.

Salen

Bordet var avlångt och kraftigt. Det kallades för Vasa-stilen. Under fanns som en ratt som barnen lekte med. Birgit fick så småningom överta det. En stor gulgrön soffa stod längst bort till vänster när man kom in från köket. Över den hängde tavlor, mormor Annas far, den andra var morfar Svens far som ser ilsken ut. Det fanns också en tavla som moster Anna-Lisa hade målat av, den kända fiskargubben med pipa. En låg buffé (kom senare, köpt av Gustav och Anna) fanns med detsamma till vänster innanför dörren från köket. Spottkoppar fanns också på golven förr. Förr fanns en öppen spis också, från ursprungliga tiden. Mitt emot öppna spisen fanns en Moraklocka som Johan köpt av kusken på Fårbo herrgård.

Boden gamle boa

I källaren fanns potatis, konserver, saft, ungarna fick åla potatis, Edit la in ägg i vattenglas.
Man kom dit genom en stor lucka i golvet, sen brant trappa ner, mycket möss mm. Man stöttade luckan mot en mangel som stor bredvid. Mangeln hade trävalsar. Som tyngd över valsarna hade man en stor trälåda fylld med stora stenar.

Markplanet, där fanns binge med mjöl, man la eventuellt ner brödkakorna där också.
I taket hängde rökta skinkor. Innanför dörren, i högra hörnan, fanns en stor tina med saltat kött. En tina är ett stort runt träkar.

Lagården, gamla.

Revs och det byggdes ny lagård ca 40-talet. Gamla lagårn låg parallellt med landsvägen. Den hade stall för 4 hästar, gödselstad. Det fanns egen ingång till hästarna.
Dörr till lagårn, och kossorna var på långsidan, mot landsvägen. Till vänster vägghylla för mjölkassistenterna, en sorts kontrollanter, hylla med väggstötta. Sen fanns en kalvkätte, sen mellanrum med central vattenpump som gav vatten hos alla kossorna. Självtryck från brunnen. Sen kätte igen, sen mellanrum så man kan gå mellan lagårn och stallet. Mitt i lagårn var det foderbord med kor på båda sidorna, ca 15-20 st.
Till höger var det en stor öppning ner till ’laet’, ett höförråd. Rymmer många hölass. Höskulle fanns också, med öppning i gaveln mot bostadshuset. Hö hävdes upp med högafflar. Ungarna fick hoppa i höet för att packa det. Man kunde också köra in på logen som låg i södra änden, och därifrån lassa ner hö i ’laet’. Halm förvarades i en annan del av logen, det kallades halmhuset, nedervåningen. Intill halmhuset fanns utrymme för vagnarna, med dörr till gården.

Allt utanför staketet kallades för gatan.

Lillstugan låg på andra sidan stenmuren, riktigt nära muren. Det är samma plats som där det senare byggdes ett garage. Det var en röd stuga med vita fönster. Det var en riktig våning och så en vind. Man gick in från brunnshållet. Det var en enkel trappa, ’bron’, med 2 steg. En rejäl tröskel, sen kom man in i en liten förstuga. Till vänster fanns ett rum som var ’luffarrummet’.
Där fanns en säng och en öppen spis och ett fönster. Under vår skolålder, på 30-talet, så var arbetslösheten stor, och det kom många luffare, det var egentligen ’vanligt folk’ som blivit arbetslösa. De bjöds in på ett mål mat, och så fick de sova i lillstugan. På morgonen fick de kaffe och smörgås, och kanske en smörgås med sig. Till höger från farstun fanns en dörr till stora rummet. Där fanns 3 fönster. Till höger stod en utdragssoffa. Och en soffa rakt fram. Till vänster stod en jättefin snickarbänk, hyvelbänk. Till den fanns kraftiga anordningar med en stor träskruv, ca 8 cm i diameter, ’tvingar’, som kunde användas för att pressa ihop limmade föremål. Där fanns alla möjliga verktyg, t ex borrsväng. Sven och jag fick vara där och snickra hur mycket vi ville, det var så roligt. Vi snickrade bilar. Sven fick en gång en stor träbil, och då ville vi göra likadana. Vi hittade bräder och sågade till. Vi gjorde tom hjul. Vi gick till Johan och sa ’vi behöver hjul till bilen’. Jaha hur stora ska de va, sa Johan. Så gick han och hämtade en lagom gren och sågade till lagom stora runda skivor. Under bilen hade vi satt en särskild hjulaxel av trä, som vi spikade fast hjulen i. Sen sålde Sven bilarna, för 1.75.
Innanför dörren fanns en stor öppen spis med en stor bykgryta. Mamma eldade där när hon tvättade. Mitt emot hyvelbänken var det en dörr till köket. Jag minns inte hur det var, jag tyckte inte om att gå dit. Kanske man höll till där och kokade vatten när man slaktade. Från köket fanns en dörr ut mot baksida och vedbon. I köket fanns en vägghylla för porslin mm.
Och en dörr till vindstrappan. Från vindstrappan kunde man se ut genom ett ’lunettfönster’, ett halvmånformat fönster. Uppe på vinden fanns en massa gamla brännvinskrus av lera (jag har nog kvar ett eller två krus därifrån).
Utsidan var jämn och slät, timmerstockarna var sågade och låg tätt intill varandra, mycket välgjort. Väggen var bra att bolla mot, inga bollar kom snett, och jag lärde mig bolla med 4 bollar. Kanske var lillstugan det äldsta huset i Sippetorp.
När mamma Edit var liten bodde en skomakarfamilj i lillstugan, men de flyttade närmare stan sen. Ingen bodde där när vi var små. Mamma berättade att en av flickorna som tog realen samtidigt med mig, hennes mamma var född i Sippetorp, i skomakarfamiljen.

Platser i Sippetorp

Kohagen: Hagen bortom stenmuren vid dasset. Där fanns ett litet rökhus där man rökte kött. Längre in och åt höger kommer man till ”berga”. Det var berg med hällkar som var vattenfyllda efter regn. Var och en hade sitt egna pölar. Vi öste vatten med händerna från den ena till den andra så det rann ner. Det blev som kanaler.

Oxhagen. Om man går grusvägen från lagården, första gärdet är lagårdsgärdet. Sen kommer man till ’kullarna’ där vägen passerar hasselbuskar och en stor myrstack. En av kullarna kallades ormkullen. Sen går man över stordiket, dvs diket som kommer från Flathultsjön via Virsjödal. När man kom till oxhagen kommer vägen till en grind. Oxhagen är skog, så man sa också ’nere i skogen’. För att fortsätta till Figeholm så måste man passera grindarna. Inne i skogen, i oxhagen, ligger ett torp Hagalund, på vänster sida. Sen kommer Pettersborg, till höger. Nästa bebyggelse är Figeholm.

Hästhagen. Man går mellan lagården och grusgropen, i riktning mot Virsjödal, sen tv, förbi en stor ek på v sida. Grindar. Mycket hasselbuskar, och en beteshage. Man kunde gå den vägen mot Virsjödal, då sa man att man gick genom Horvan. Den torra tallskogen upp mot vägen, vänstra sidan, kallades Horvan

Koffmôsen. Grinden in till oxhagen, fram till kolbotten, till höger, så kommer man till mossen. En odlad mosse med svart jord, där odlade de råg.
Om man inte går ända fram till mossen kommer man till berg, och går snett vänster över Harberget, då kommer man till mor Saras stuga. En grå stuga, förfallen. Det finns en bild från 1937. Karlsborg ligger alldeles i närheten, de låg vid samma äng.

Bastmôsen, om man går från vedboden in i kohagen, rakt in, parallellt med staketet, åt Fårbohållet, där fanns en mosse. Där sådde Anna lin senare. Och där hittade Johan en björk, en flambjörk med lite krokiga vedceller. Är det riktigt snirkligt heter det masur. Av den gjorde Johan sin fina chiffonjé, som Sven senare fick. Eller om han lät göra chiffonjen, det fanns en finsnickare i Mörtfors.

Finsnickaren i Mörtfors

Snickaren gjorde 12 köksstolar till mormor och morfar. Det var stolarna med ’krumelur’ i ryggen, Barbro fick två stolar som hon tog bort färgen på, det var hos Sjöbergs.

När Sven skulle hämta ved

Sven brukade hämta ved, då brukade han komma med fullt lass. Han höll ett vedträ i vardera handen för att kunna lassa ännu mer ved uppe på dem. Och så kom han med full fart uppifrån vedboden. Då brummade han brrrrrrr för han var en lastbil. Han hade fullt lass så han såg inte vägen men han kunde den utantill. Så kom han och körde i full fart och tog kurvor och svängar, tog till höger för han skulle in verandaingången. Men innan han kom så långt kom en hund, Bessy, springande från kökstrappan. Hunden skulle korsa Svens väg och trodde att hon skulle hinna före. Så när Sven kom rusande uppifrån så snavade han över Bessy, han fick fötterna under hennes mage. Då såg jag hans ögon just i fallet. Ögonen var uppspärrade och munnen alldeles rund, och så dråsade han i backen. Vedträna flög runt omkring åt alla håll.
Jag har minnesbilden fortfarande kvar. Hunden blev förskräckt och trodde att hon hade ställt till det. Hon kröp nästan på knäna fram till Sven, viftade på svansen och slickade och slickade Sven där han låg bland vedträna. Men Sven säger att han inte minns ett dugg av detta.

Hunden som hälsade

När Bess hade varit borta länge, kanske på jakt, och kom hem igen och var trött men glad då gick han runt till var och en i Sippetorp och hälsade genom att vifta på svansen och visa tänderna, i ett leende. Han härmade, han hade sett när folk om till Sippetorp så gick de runt till alla och hälsade och skrattade och pratade. Bess ville göra likadant.

Hunden som slog kullerbytta

I höladan, i laet, i Sippetorp, så slog vi barn kullerbyttor i höet. Då såg jag Bessy stå och iaktta oss och titta uppmärksamt. Sen böjde hon ner huvudet och borrade ner det i höet, tog sats och försökte slå runt. Men med fyra ben gick det inte alls bra, hon hamnade på sidan. Hon gjorde flera försök men det misslyckades bara. Då plötsligt lämnade hon alltsammans, det var inget roligt längre.

Lapphund

Vi hade en lapphund som hette Priffe. Jag försökte klättra upp på en sten för jag var ordentligt rädd för den. Men när jag kom upp på stenen så var hunden redan där. Han tyckte det var en rolig lek.

Gässen

Det fanns gäss i Sippetorp. Man har berättat för mig att jag var ute bland gässen men Inrid var lite rädd. Då sa jag till Ingrid ”kom du Inga, ässa di bässer inte mej”. Jag hade fått en väldigt bred Sippetorpsdialekt sedan vi flyttat.

När vi bodde i Sippetorp

Birgit var 9 år när vi flyttade, så hon gick i skolan (flickskolan i Oskarshamn). Då bodde hon hos faster Signe under veckorna och kom hem till Sippetorp på lördagar och söndagar. Då var det fest, alla väntade, det var så roligt när Birgit skulle komma. Vi ungar och någon morbror gick tillsammans upp och mötte vid bussen. Birgit ville alltid ha det bästa hon visste, stekt potatis och köttbullar, och smörgås med grovt bröd, och mjölk. Vi samlades alla omkring henne. Oftast var det nere hos mormor. Dom stekte potatis i flott, den var så god. Erik brukade fråga ”va hörs de å i stan?” Birgit berättade ibland om Johan Pål, ett original inne i Oskarshamn och annat som hade hänt.

Det var en god sammanhållning i Birgits klass. Mamma har berättat att alla flickorna gick tillsammans ute på stan. Birgit valdes av kamraterna i skolan som ”Bästa kamrat” i klassen.
En vinterdag ordnade de med häst och vagn, och fullt med hö i vagnen, och åkte hela klassen från Oskarshamn ut till Sippetorp. Mamma hade eldad i kakelugnen och värmt upp i stora salen och tog emot där. Det var en fantastisk upplevelse, och så roligt det måste ha sett ut längs vägen, med ett hölass mitt i vintern.

Vi brukade gå till Flathultsjön och bada. En gång hade tjuren i Flathult kommit lös. Vi var på hemväg, och var halvvägs hemma. Vi hörde tjuren böla, och mamma blev rädd. Hon sa till jungfrun: ta ungarna och spring så fort ni kan, jag stannar här och motar tjuren. Hon tog en stor gren eller något till försvar. Vi sprang, men så småningom kom också mamma välbehållen hem, då var vi glada.

Det var så roligt när Birgit kom hem, hon hittade på så mycket och tog hand om oss syskon, och hjälpte också till att uppfostra oss.

På somrarna gick vi till Flathultsjön och badade och mamma tvättade oss. När det inte var sommar fick ju mamma bära vatten till köket när vi skulle bada. När Birgit var hemma hade hon cykel och tog oss med till sjön. Hon skulle lära oss simma. Hon höll oss under hakan och sa hur vi skulle ta simtag. Men vi lärde oss inte. När jag var 7-8 år tog jag med en hundvalp ut i sjön, och han simmade. Då gjorde jag likadant, och då kunde jag simma hundsim!! Sen var jag inte rädd längre, jag kunde ju flyta, och då kom den vanliga simningen utan att jag märkte det.

Mamma berättade att när hon var barn så åkte bönderna in till stan och sålde bl a körsbär. Då kunde man gå upp till vägen, och när folk åkte förbi med häst och vagn kunde man ropa ’har ni några bär’ så fick man köpa av dem som hade det. När körsbären var mogna så hade de vuxna köpt en hel sockerlåda med körsbär, och vi alla satt ute på gräset och fick äta hur mycket vi ville. Men det fanns bigarråträd i Sippetorp också, ett fanns vid stenmuren mot kohagen.

På vintrarna tog Birgit med oss långt ut i kohagen. Hon visste alltid var det fanns kulleris. Det är när snö har smält och vatten har runnit över stenar, och sen frusit. Då blir det kullriga ispansar över stenarna, som frusna vattenfall. De var utmärkta att åka kana på, vi satt på rumpan och åkte. Hur kunde Birgit hitta den isen? Troligen hade hon fått veta det genom kusinerna i Figgetorp (Yngve, Harald, Helge, Nisse) som hade bott i Sippetorp tidigare. Vi åkte nog ett par gånger om året, och flera år, på 30-talet.

När Birgit blev 16 år var hon och en kamrat ute på långfärder på cykel. I början åkte de till Skåne, Dalarna, och med tiden cyklade de långt upp i Norrland, de cyklade hela vägen. Ingrid var också ute på långa cykelturer, men jag fick aldrig någon cykel. Det var roligt att vara med om förberedelserna, hur de packade och fyllde cykelväskorna.

Ekonomin blev nog svårare med tiden, pappa hade ju förlist på Nordsjön och dessutom skadat sig i stormen när han som siste man klättrade nerför lejdaren till livbåtarna. De satt i livbåtarna med vatten upp till midjan, i oktober. Men så blev de bärgade av en annan båt. Då var jag 13 år. Bertil i Södersjö har berättat att mamma visste att båten var illa ute. Erik kom ut i köket och sa: Di säger på radio att Hedströmen har förlist – då började mamma skrika, men Erik höjde rösten och sa - MEN kapten och hela besättningen är räddade.

Julen i Sippetorp

Vi firade aldrig Lucia, det hade vi inte hört talas om. Och inte i skolan heller. Kan inte heller minnas luciafirande i realskolan. Så småningom började man fira Oskarshamns lucia.

När julen närmade sig åkte mamma in till stan och skaffade vitt, rött och grönt silkespapper. Och ett ark med silverpapper, och guldpapper. Och klister, och bokmärken med änglar. Och så platta mintkarameller som smakade som polkagrisar, fast vita, och runda, avlånga, och smörpapper. Det skulle bli julgranskarameller. Sen klippte vi till silkespapper. Man la pappret dubbelt, med vitt på insidan och rött eller grönt på utsidan och klippte fransar. Varje karamell sveptes in i smörpapper till ett fint paket. Sen lindades det in i fransat silkespapper, fransarna bands ihop med björntråd. På de platta karamellerna klistrades en ängel, och de runda fick en spiral av guld eller silver. Karamellerna brukade bli klara på julaftons förmiddag. Då hade vi hållit på en stor del av hösten.

Klockan tre på julaftons morgon kom Erik och Gustav upp till oss med en jättestor bricka. På den fanns kaffe och julens alla sorters kakor. Alla drack kaffe i sängen. Det var så högtidligt, det var nästan den bästa stunden på hela julen. Några år senare var det Ingrid och Birgit som gick runt och bjöd på kaffe. De turades om med morbröderna och tog vartannat år. Efter kaffet fortsatte alla att sova, utom Gustav och Erik som skulle ut och mjölka och sköta djuren, ca kl 5-6. Det tidiga morgonkaffet var en tradition från både min mormor och morfar, och från deras föräldrar.

Klockan 7 var det gemensam julfrukost nere, med fint porslin. Det var julpyntat, och det fanns en målad träkrans i taket inne i kammaren innanför köket. Till frukosten fanns all julmat framme, utom skinkan som blev färdig senare. Hos handlarn i kanalen köptes girlanger, gröna och röda, som hängde i taket, både i köket och kammarn.

På förmiddagen tog vi in granen och klädde den, bland annat med alla papperskaramellerna.
Vi åt sen upp dem på julgransplundringen, så vi behövde göra nya varje år. Mamma hade också köpt prydnader som var gjorda av godis, och med bokmärke på. Ringar av polkagris.
Och äpplen och pepparkakor. Flaggor på trådar i långa rader hade vi, men inte glitter. Stjärna eller flagga toppen. Och levande ljus som tändes när alla var samlade.

Klockan 11 var det dopp i grytan med skinka och vörtbröd som doppades. Det var inte särskilt gott, men det hörde till och var så roligt.

På kvällen var det julmiddag med fullt smörgåsbord. Sill och korv och Jansson, rödbetor, köttbullar, skinka, sylta. Lutfisk fanns också, och sen risgrynsgröt.

Efter gröten (och disken) satte vi oss i kammarn. Då brukade Gustav säga ’jag såg räven härute, jag är rädd att han tar en höna i hönshuset, jag går ut och ser om jag kan skjuta den.’
Och en stund därefter började det mullra och stampa och bulta ute på verandan. Sen kom tomten in, och frågade med djup röst om det finns några snälla barn. Han hade en jättestor säck, en gammal ut-och-invänd mössa, ut- och invänd rock och en massa skägg av skägglav över hela ansiktet, och en röd näsa bland alla lavarna. Jag fick en paket, och sen måste jag gå och tacka tomten, han tog tag i handen och drog mig intill sig, då blev jag rädd för honom.
Det var världens bästa tomte! Det var ju lite synd om Gustav som var ute och missade tomten vartenda år. Tomten fick lägga hans klappar i en hög till senare. När vi blev lite större och förstod hur det hängde ihop brukade vi säga hördu Gustav ska du inte gå ut och skjuta en räv snart!

Det var inte ofta pappa var hemma under julen. En gång fick jag ett paket som var inslaget med tidningspapper, och när jag öppnade var det en stor potatis! Jag blev så arg så jag slängde potatisen i golvet. Då skrockade pappa, nå nå nå, du kan gott titta efter vad det finns inuti.
Och inne i potatisen låg en hel tvåkrona!

Sven och jag fick en gång varsin ficklampa, stavformade. Det var så roligt. Vi gick ut i mörkret om kvällarna och lyste, det var en ny upplevelse.

Av faster Signe brukade Ingrid få Tomtar och troll varje år. Jag brukade få ett häfte Sagoprinsen, och Sven fick Sagoprinsessan. Sven brukade få en bil. En gång fick han en riktigt fin bil. Efter några dagar började han plocka sönder den för att se hur den såg ut inuti.
Han plockade loss en bit i taget, och granskade den noga, koncentrerat. Sen kunde han nog aldrig få ihop den. En gång tog han en mortel och stötte alla bitarna! Blivande ingenjör!

Jag önskade mig en riktigt stor docka, men jag fick aldrig någon riktigt stor. Ingrid och jag hade varsin liten docka. Och varsin negerdocka av brunt trikåtyg och med vinröd kort kjol.
Den hade faster Signe gjort.

En jul hade tomten med sig en tomtenisse med röd tomtedräkt och luva. Nissen hjälpte tomten att dela ut julklappar. Men så såg vi att nissen hade vårtor på händerna, precis likadana som Birgit hade! Då började vi misstänka ett och annat, men vi sa inget.

När mamma fyllde år

Mamma Edit fyllde år 19 maj, hon är född 1887. Till födelsedagen var Birgit hemma, det var viktigt. Mors dag firades ungefär då också. Vi drog iväg neråt gärdena och kullen. Vi plockade massor med gökabyxor (gullvivor) och kärringtand (gökärt), och så blå skogsvioler.
Skogsviolen är ljusare blå än luktviolen. Violen har korta skaft så vi la blommorna runt kaffekoppen. Vi gjorde kransar av gökabyxorna, vi smög bakom bodarna och trodde vi skulle överraska mamma och höll till vid brunnen med baljor och gjorde kransar. Sen gick vi upp i horvan, upp mot landsvägen. Där var det torrt och fanns mycket kattfot, skära, gråvita och mörkt röda. Det band vi också kransar av och la runt mammas kaffetallrik. Kransarna var roligast men det blev blommor i vas också. Allt detta gjorde vi på kvällen innan födelsedagen.
På födelsedagsmorgonen fick mamma kaffe på sängen, med bricka och kransar.

När åskan gick

Det åskade på nätterna ibland. Då väckte mamma oss så vi skulle gå ner. Vi satt i kammaren, på sängarna och vi kröp bakom ryggarna på de vuxna. Vi kunde inte vara i telefonrummet, det small för mycket i telefonen. Vi var rädda men det var samtidigt lite spännande och mysigt.

Märkliga händelser

En gång när mamma och några till var ute och gick en kväll, kanske en genväg genom skogen, så hörde mamma en röst som sa – gå inte längre. De vände om, och en annan dag gick de tillbaka och tittade, då var det ett stup där de skulle ha gått annars.

Morbror Harry var lite synsk. Han och mamma var på väg hem från Fårbo, när de var unga. Då sa Harry, undrar vem det är som går där framme. Men mamma kunde inte se någon. Då sa Harry, men nu går han över gärsgårn där borta, nu ska vi kunna se lite spår i snön. Men när de kom fram fanns inga spår. Då var Harry tyst resten av vägen.

Marianne har berättat om Harry och en kamrat som skulle övernatta i en stuga i skogen. När de skulle lägga sig och sova drogs filtarna av dem. De sa låt bli min filt – vaddå det är ju du som drar. De fick ha ljus på hela natten för att få vara ifred.

Radio och telefon

Telefon fanns sedan länge. Den har alltid stått i ’telefonrummet’. Det var en väggtelefon, 70 cm hög, i mahogny. Mitt på var det en stor bild av riksvapnet, tre kronor. Det var en riktig telefonlur, den låg i en klyka ovanpå telefonen. Under den var det två ringklockor, ungefär som på en cykel, de satt i väggen på telefonlådan, man kunde kika in i innanmätet.

En gång när Sven kikade in i telefonen kom Gustav och skulle skoja, han sa ’akta så inte polisen kommer och tar dig’. Samtidigt såg Sven morbror Karl komma med bil ute på gården, Karl var landsfiskal, det är ju nästan som polis. Sven blev förskräckt och rusade ut, ut på dass, in i den stora garderoben där och upp på loftet ovanpå.

När man ringde vevade man på en liten vev på telefonens sida. Man kom till telefonisten i Virsjödal, så fick man säga vart man ville ringa. Det var handlarn och släkten däromkring som var telefonister. Telefonnumret till Sippetorp var Virsjö 3. senare på 50-talet blev det Fårbo 63 och på 60-talet Oskarshamn 33063.En dag kom Gustav hem med en trälåda, i den låg det många batterier. Han styrde och ställde, stod borta vid chiffonjen. Så la han fram två hörlurar på bordet. Ungarna tog för sig och lyssnade först. Det var en stor sensation, ’jag hör nåt jag hör nåt’! Senare skaffade han en högtalare som fick stå på en piedestal bakom soffan, då kunde alla lyssna samtidigt.

Tanter och farbröder

Mor Sara bodde i skogsstugan. Det var när mamma Edit var liten. Hon hette Sjöberg. En gång mitt i vintern sa en av skomakarns pojkar ’ska vi inte gå och hälsa på mor Sara. Mamma var ungefär 3-4 år och pojken något år äldre. Det måste ha varit runt 1890. Ungarna traskade iväg och var alldeles blöta när de kom fram. Mor Sara fick elda och hänga upp deras kläder på tork, och ge dem varmt att dricka. Troligen hade hon ingen vedspis utan eldade på öppen härd. Kåpan över eldstaden stöds i hörnet av en järnstång som kallas ’fästman’. På den fanns en krok, det var nog där deras kläder fick hänga och torka. När de var varma fick de väl gå hem igen.

Tili bodde i Sjöhorvan, hon var stor och lång, glad och trevlig. Hon var ca 60-70 år när vi var små.

Tanterna förr hade ofta en stickning med sig när de gick någonstans. Så de stickade strumpor medan de gick.
Kalle-Hasse sålde fisk. Han kom med häst och vagn, kanske kom han från Figeholm. Mamma köpte stora mörtar av honom, de var så goda stekta. En annan fiskgubbe var ’sillegubben’. En gång ropade Sven mormor, mormor, sillegubben kommer. Och då kom gubben in genom dörren och ropade likadant, mormor mormor, sillegubben kommer.

Johan

Johan var lång och ståtlig, längst av bröderna. Och stark, det sas att han kunde bita märken i en spik. Han var snickaren i familjen. Han planterade två lönnar vid infarten tidigt 30-tal, de finns fortfarande kvar, men inte så stora för marken är torr och mager. Han gjorde ett nytt staket runt gården, med röda stolpar och gunnebostängsel.

Johan var intresserad av möbler. Han köpte en moraklocka av kusken på Fårbo. Den stod inne i salen. Den var målad ganska fult, randigt, spräckligt, svart, vitt. Barbro fick den sen. En möbelkunnig husar i Vetlanda (eller Motala?) sa att det var så fint trä, det skulle vara synligt.
Urtavlan har nu romerska siffror, men ursprungligen var det arabiska siffror.

En kväll fick Johan så ont i magen, stora starka karln jämrade sig en massa. Ambulansen hämtade honom till Västervik. Han hade tarmvred, och han opererades, man tog bort många meter tarm. Han kom hem och fick vara konvalescent i telefonrummet. Han fick en speciell toalett att ha inne. Han fick äta linfrö för magen. Så småningom blev han återställd.

När mormor hade dött flyttade Johan. Han arrenderade jord på en herrgård som hette Grönskog. Huset var rödmålat, trevligt inrett. Fönstren på gaveln som vette mot herrgårdsbyggnaden var 4 i rad, 6-rutiga, så att hela väggen nästan var fönster. Långs långsidan hade Johan inrett ett herrum, med chiffonje, rökbord mm. Intill det rummet fanns ett gästrum där Ingrid och Barbro kunde bo. Det var nog på andra våningen, för utanför rummen fanns en balkong där man kunde gå ute mellan rummen. På andra gaveln fanns ett kök med rostfri diskbänk och rinnande kallt vatten, och järnspis. Det var så grönt och lummigt runt huset, många lövträd. Det fanns också en del statarbostäder.
När man kom ut ur huset, till vänster, fanns en stor fruktträdgård. Gick man igenom den kom man till sjön där man kunde bada och ro. Johan hade en cykel med ballongdäck, den lånade jag och vi åkte och handlade.
I herrgårdshuset bodde en ensam kvinna, hon var gammal och lite speciell, hon hade förmyndare. Han visade Edit och Ester runt inomhus en gång, det fanns fin inredning. Under sommaren bodde där en jur stud, som hette Ulf (?) Hård af Segerstad. Johans hushållerska hette Astrid.
Det fanns ett utedass, och det fanns myror där, Barbro vågade nästan inte gå dit.
När Edit och Ester och Sven kom för att hämta hem Ingrid och Barbro skulle Barbro visa Sven allting. Bland annat skulle de ro. De fick en lång och en kort åra, så rodden gick helt ojämnt, men så småningom kom de på att de skulle ta mindre kraftiga tag med den långa åran.
När de kom hem såg de hur torrt och brunbränt det var i Sippetorp, då längtade Barbro så mycket tillbaka.

När mormor dog

På hösten året innan mormor dog fick hon flera gånger kvävningsanfall. Då kom alltid doktor Pettersson från Oskarshamn, och han stannade hos henne ända tills hon sov lugnt igen. En gång hände det dagen före julafton. Den julaftonsmorgonen kom inte Gustav och Erik med kaffe och kakor förrän klockan 5. Efter de anfallen anställdes en sjuksköterska som skulle ta hand om mormor. Det var en ung flicka med full sköterskemundering, mössa, förkläde mm, hon hade kommit redan till julen, och hon var med när vi lekte jullekar.
Den sista kvällen så var Ester och Bengt från Södersjö i Sippetorp. Man hade upptäckt att mormor hade ett jättestort liggsår, fullt med var, och det blödde ymnigt. Jag minns att moster Ester ropade ’mera lakan Edith, mera lakan’. Man försökte stoppa blödningen med lakan. Så småningom kom ambulansen, och de vuxna följde med utom pappa som var hemma med oss barn. Men hon dog den natten, hon hade förlorat så mycket blod.

Flathulte sjö och kanalen i Virsjödal

Åkrarna intill landsvägen vid Sippetorp, mot Flathultshållet, kallades Flathulte sjö av de gamle. Det var förmodligen en sjö förr. Med kanalen i Virsjödal sänktes vattenytan så att det blev mer åkermark. Kanalen rann ut i Figeholm. Den var väldigt djup just vid Virsjödal, och stenklädd, men grundare mot Figeholm.

Roliga uttryck

Har du sitt å Harry! Ja ja sån i jåns
Sköre = skata, klõdre =taltrast.
Han e ålajd = han har lagt å = har lagt av = gett sig iväg
En fjärdingsväg. En kvarts mil.
Aln var vanliga måttet

Gamla saker

I Sippetorp fanns en karbidlampa, med vitt glas. Nu finns den i köket på Selesjö, den står på hyllan på spiskåpan.

När Sverige mobiliserade och Göran föddes

Den 1 september startade andra världskriget när tyskarna gick in i Polen, och den 3 september mobiliserade Sverige. Det var en varm solig dag. Vi hade tre stora fönster ut mot skolgården (realskolan) som stod på vid gavel. Alla Sveriges kyrkklockor började ringa mellan kl 8-9 på morgonen. Vi hade Oskarshamns kyrka på andra sidan skolgården, så det dånade inne i klassrummet. Så hade vi dessutom oturen att ha stans värste nazist, Oat, som lärare i tyska, och vi hade tyska just den lektionen. Oat hänvisade då till fredsuppgörelsen efter första världskriget, då tyskarna ålades många tunga bördor (böter?). Han menade att ’så går det’, och nu var tyskarna starka, framhöll han lite triumferande.

Så småningom blev Erik och Gustav inkallade som ’landsstormsgubbar’. De var förlagda alldeles intill realskolan, samma hus som skolan tidigare hade som frukostrum. Ibland på kvällarna kom de hem till oss (vi bodde hos Sjöbergs då) på en kopp kaffe. Så kom den stora dagen då det kom en ny generation till Sippetorp – det var Göran som gjorde entré den 27 september. Lite längre fram så frågade jag dem ’hur mår Göran?’, och då sa Gustav så stolt – ja han går där hemme på köksgolvet me hännera i byxfeckera och visslar!