Tolv medlemmar i Kronobergs arkeologiska förening deltog i det digra programmet. Läs här Per Andréns referat av de många aktiviteterna:

En 24 timmar lång arkeologisk träff i nordöstra hörnet av Småland för 7:e året i rad under ledning av arkeolog Michael Dahlin och Veronica Palm med
12 föredragningar och en film. Dessutom god mat och trevlig samvaro på Blankaholms Gästgiveri med sammanlagt 35-50 deltagare varav 12 st från Kronobergs Arkeologiska Förening. Här nedan följer mycket korta referat.

 

Misterhult – den största socknen söder om Dalälven - präglas av berghällar och barrskog med insprängda dalgångar med lövskog som en gång varit havsbotten med avsatta ”moränremsor”. Det har givit möjlighet till viss odling (10 % är uppodlat) men ffa betesmark bl.a. på våtmark. Vid Flivik ligger Värnamo och Basthult där boplats från bronsålder ner till mesolitiskt tidsdjup finns. Där finns också 8 gravar, 200 röjningsrösen, 2 skärvstenshögar och 7 skålgropslokaler. Här är ett tjockt (20-25 cm) kulturlager där man bl.a. funnit rikligt med kvartssplitter runt ett block som varit en ”slagplats” i mesolitisk tid. Här planeras en (v.31-32 enligt besked nu) där vi kan få anmäla deltagande enligt tidigare utskick.

 

Här finns 13 lokaler som vårdas och den i Himmelstalund är mest känd. Tyvärr sker här skadegörelse varje sommar. Att göra dem rena tar lång tid och kräver stor försiktighet för att inte förstöra dem. Det är ffa lavar som förstör hällristningar och inte så mycket det sura nedfallet anser man idag. Sprit kan användas för att få bort lav och mossa men tar tid för att få effekt. Såpa och borste tar tid och sliter på hällen. Kaustiksoda, som förrut använts, förstör hällarna på sikt. Man provar nya metoder såsom ”ultrarent vatten” (200 ggr renare än destillerat vatten) som saknar mineraler och då luras lav och mossa att dricka för mycket vatten så de ”lyfter sig” från hällen. Man målar c:a 20 % av ristningarna. Nuvarande färg anses inte direkt skadlig. Man hittar ofta nya ristningar i samband med vården såsom 2013 en 4-hjulig vagn och trädfigurer och dessutom två hästar som drar ”en sol” på stativ. Även på bronsåldern blev ristningarna snabbt dolda av lav och fick kanske ”lysas upp” igen med ny knackning efter 10-15 år. I Tjust har noterats att hällknackade fotsulor ”går ut” från en del gravrösen.

 

Nyköping uppkom som stadsbildning under sent 1000-tal. En parkeringsplats bredvid slottet Nyköpings hus har grävts ut under 2013. Man fann rester av två hus där det ena var fyndrikt med hästskor och sömmar, armbortsspetsar och brynjeringar m.m. och kanske var det ett stall eller en smedja. Det andra huset var fyndfattigt. Också spår av en rätt diskret väg som ledde upp mot slottet. Kanske de styrande kom båtledes istället? En beskrivning för Gripsholm finns som visar två hus grupperade på liknande sätt utanför slottet såsom i Nyköping.

 

Detta skepp byggdes norr om Kalmar av Erik XIV. Skeppet var 50 m långt och 16 m brett och hade 120 kanoner. Det var bland de första som byggdes för att vara ett krigsskepp. Under det ”Nordiska 7-årskriget´s” andra år i maj 1564 gick skeppet under med amiral Bagge och 600-700 man i ett slag mot danskar och lybeckare strax öster om norra Öland. Skeppet hittades 2011 och ligger på 75 meters djup vilket ställer stora krav dykningstekniskt ( en ½ timmes dykning kräver därefter 1,5 timmars succesiv uppstigning). Man försöker nu tillämpa ”icke destruktiv arkeologi” för att kartlägga och dokumentera och visualisera detta fynd bl.a. med omfattande fotografering och 3-D-printer-utskrift! Man har tagit upp en kanon med lavett och tre stycken mynt med Erik XIV`s monogram.
Arbetet leds nu från Södertörns Högskola i samarbete med många andra.

 

Sandbyborg har sin historia under slutet av en rik tid för Öland kopplad till engagemang för Västrom med inflöde av guld. Likheter finns med Eketorp (båda har 54 hus) och med t.ex. Hippodromen i Konstantinopel. Under husgrunderna finns endast ett mycket tunt kulturlager som talar för att man bott här en kort tid. Hittills har grävningarna endast berört ytor inne i hus (c:a 1 % av borgens yta) och de finaste fynden har gjorts i 5 av husen i det centrala kvarteret och framförallt dess södersida. Reliefspännena (troligen gjorda på Öland) låg alla gömda till höger innanför dörren. Dessa spännen var husfruns ”regalie-smycke” med starkt symbolvärde, som ofta i avbildningar förstorats för att understryka statusvärdet. Andra fynd som pekar på breda influenser/kontakter med omvärlden är millefiori-pärla från Romarriket, Kaurisnäcka från Medelhavet, silverspiraler från Baltikum, silverbjällror från norra Polen, pärlor från Tyskland, sländtrissa i millefioriteknik från 200 e.Kr. (rysk influens?) som sedan blivit svärdsknapp + en pärla med liknande motiv och till sist en klockliknande svärdsknapp av silver med förgyllning som har likheter med reliefspännena.
Det hittades också ett knippe av ämnesjärn som pekar på avsikten att stanna och kunna tillverka vapen. En 56 cm lång lansspets hörde också till sommarens fynd. Två hela skelett av unga män som dött på platsen och spår av ytterligare c:a 8 personer har hittats som skulle kunna tala för att det kan finnas bortåt 200 döda individer (sannolikt ölänningar) inom borgens yta som lämnades där efter ett överfall c:a 490 e.Kr varefter borgen övergavs. Också hela skelett av får och gris påträffades i ett hus utefter södra muren. En hemsida har skapats där man kan följa vad som händer www.sandbyborg.se och bl.a. planeras en fyndutställning på Kalmar läns museum under våren.

 

Man har nu med hjälp av murbruksanalyser från fasaden kunnat spåra 11 faser från 1100-tal till 1900-tal. Murbruken (5000 murbruksprover!) är alltså så specifika från de olika skedena att de kunde ge tydliga indelningar som också kunnat kopplas ihop med vad man man vet från historiska källor. Det första stenhuset från mitten av 1100-talet var mycket litet och infattade en brunn som då var 6,5 meter och senare blev 12 meter djup. Här residerade biskop Gisle som var värd för Sveriges första stora kyrkomöte 1153. Hedersgäst var den engelskfödde kardinalen Nikolaus Breakspear som kom resande från Norge där han inrättat biskopssätet i Trondheim. Han blev senare påve med namnet Hadrianus IV. I slottets historia förekommer Albrekt av Mecklenburg som brände ner det omkring 1380. Biskopar fortsätter bygga upp och utvidga fram tills biskop Brask flyr från Gustav Vasa till Polen efter 1523 då dessa två möttes på slottet vid jul. Sedan tar kungarna vid och Gustav Vasa gör ett kök och sonen Johan III bygger till mycket på 1580-tal och Karl IX 1604. 1796 släpper ”kungarna” slottet och från c:a 1800 är det landshövdingeresidens med mycket barock på 1800-talets slut och sedan stramare på 1930-talet. Ann-Charlott grävde också ut en gammal torngrund som nu är landshövdingens kaffeveranda i trädgården.

 

En diskussion om Ölands plats i ett maritimt nätverk under bronsåldern inledde föredragningen. I skriften ”The Baltic Maritorium” av Joakim Wehlin har tydligen Öland inte så så stor plats vilket det rimligen ändå borde ha haft i verkligheten. Det finns 21 stycken storhögar på Öland (förutom Mysinge hög) från bronsåldern ( Tjus hög är den största) talande för Ölands betydenhet under denna tid. Vad gäller skeppen är få utgrävda. Detaljer att försöka hitta på skeppen är: stävsten, midskeppssten, årtullsstenar, relingstenar, förlängd för, toftmarkering/roddarbänkar, ankare/rodersten.
Skeppens orientering är för det mesta i nord-sydlig riktning såsom farlederna gått. Ett undantag är vid Högby nära Hornsjön där en klunga skepp har mer öst-västlig orientering. Här har tydligen funnits en vattenpassage rakt genom Öland neråt sydöst från västkusten räknat. De flesta skeppen har vy över havet men vid ”Alböke 25” norr om Köpingsvik är det mera så att ”havet hörs” men inte syns.
5 st skepp är från yngre järnålder. 7 st är från yngre bronsålder/äldre järnålder med placering ffa på norra hälften av Öland och de är mer nedgrävda. 8 st är från yngre bronsålder belägna ffa på nordvästra och mellersta Öland och de är mer monumentala t.ex. ”Glömminge 58” och ”Böda 38”. En diskussion fördes om ev.placering av skepp ibland i mer ”neutrala gränszoner”. Skeppen uppvisar stor variation speglande en kosmologi som inte var statisk utan istället uttryck för ett kontinuerligt skapande. I nordöstra Småland finns mer av stensatta/fyllda skeppssättningar kanske knutna till yngre bronsålder.

 

Ett försök att med kvantitativ metodik avgöra rösenas synlighet. Metodiken bygger på GIS (=geografiska informationssystem) och Viewshed (siktanalys) som analyserar synlighet baserad på topografiska data och något som kallas ”total viewshed” som blir något slags ”raster” som ger en synlighetssiffra där det högsta värdet är upp mot 900. Bara ensamliggande rösen (728 st) kunde tas med då rösena på gravfält inte har en exakt angiven position utan finns angivna inom en polygon. Rösena klassades i olika storleksgrupper från 0-30 m i diameter. De flesta rösena har inte den högsta synligheten utan hamnar på siffror runt 600. Det gick inte att hitta något klart samband mellan storlek och synlighet. Synlighet verkar spela roll men är inte den enda faktorn vid val av placering. Andra faktorer kan vara tillgänglighet(?), historicitet(?), platsmarkör(?),synlighet åt ett visst håll såsom vägsträckning/färdled/vatten(?).
Landhöjningen här har varit c:a 10 meter sedan bronsåldern. De största rösena verkar vara de äldsta. Ville man möblera om landskapet?

 

”Framtiden har en lång historia” vilken vi kan dra lärdom av. Syrefattiga bottnar i Östersjön fanns också för 5000 år sedan och även längre tillbaka kopplat till varmare perioder och markanvändningen. Paleoekologi kan spåra detta. Man har nu en modell för landskapsrekonstruktion utifrån en borrkärna som tas dels uppe på land och dels ute i Östersjön på 4 ställen utefter Östersjökusten – Blekinge, nordöstra Småland (Storsjön och Gåsfjärden), Ångermanland och Umeå. Man räknar ut en kvot mellan kol och kväve och ser att den har ökat under 500-talet, 1500-talet e. Kr. och nu som tecken på ökat tryck från männsklig aktivitet på havet. Man kan också spåra aska från vulkanutbrott och skulle kunna spåra fimbulvintern 536 e. Kr. om man detaljstuderar.

 

Platsen ligger i Djursdala norr om Vimmerby centralt i ”Juttersdalen” varifrån Stångån rinner norrut mot Linköping. Mellan Lilla Vi på västra kanten och Djursdala kyrka på östra kanten ligger Lunda gärden. Dessa namn har klang från forntiden. I gammal norsk lagstiftning står nämnt att tingsplats skall avhägnas med ”veband” som är kopplat till ”vi”. Lilla Vi är en tydlig naturformation med gravar på en kulle som hade börjat ”ätas” av en grustäkt. 1955 gjordes då en första utgrävning och sedan också 1956. De först noterade 6 gravarna ökade då till 11 gravar. Den äldsta graven är en hällkista från senneolitikum och ovanpå(!) den noteras den yngsta graven från vikingatid. Alla gravar har spår av plundring och dessa ”mystiska gropar” har gett spår till fler gravar som annars inte idag varit så tydliga. En av gravarna (grav 3) härleds till 200 e. Kr. (kanske en blomstringstid för Lilla Vi) och är en skelettgrav med vapen, guldring och svärdspärla av glas som kan kopplas till ett östligt ryttarfolk ”Saramater” med ursprung i Persien. Kanske en gravläggning av en småländsk legosoldat som tjänstgjort i Romarriket. Grav C (750-900 e. Kr.) vid en grop med sten består av ett brandlager med kvarts, pärlor och ”bronsfnyk” där det sista kan spåras ha varit ett bronsspänne av en typ som också hittats i Hedeby, Birka och Ladoga-området. I andra gravar har hittats en nyckel, ett remändesbeslag och ett spänne – alla av brons. Vi fick också en bok ”Lilla Vi – En studie av en järnåldersbygd” utgiven av Stadsmuseet Näktergalen. Här planeras en i regi av Vimmerby Folkhögskola som man kan anmäla sig till senast 5 juni 2014 enligt tidigare utskick. ”Var är boplatserna?” var en fråga som ställdes.

 

Platserna ligger nära varandra vid Siljan i Leksandstrakten. Vid Limsjön hittades makrospån av dalaporfyr som är rester av ett meteoritnedslag för 150 miljoner år sedan. Man fann också bra benmaterial från ren som dateras till 7500 år f.Kr. Också ett hasselnötsskal av samma ålder! En del benfragment är bearbetade och har kanske utgjort en del av en harpunspets. Under mesolitikum låg denna trakt nära ”Östersjökusten”/Ancylussjön. Orsandgrävningen, som är belägen c:a 5-8 meter högre än Limsjön, visade en tidsperiod som var omkring 500 år äldre än Limsjön dvs 8000 år f.Kr. med mer oregelbundna spån i dalaporfyr. Då hade inlandsisen precis försvunnit från denna trakt. Alltså kan detta vara spår av de första människorna här! Liknande slagspån har hittats i Norge, så kanske dessa människor kom därifrån. Limsjöns makrospån – 500 år senare - pekar istället på invandring från öst (Finland/Ryssland/Baltikum).

 

Vid E22-grävningen 2012 gjordes fynd vid Norje-skogen i Blekinge av tillverkning av bergartsyxor m.m. Platsen är daterad till 4500 f.Kr. och var då en ö/udde vid havet ihop med sjön Vesan, som då var en havsvik nära det som idag ligger längst in i Hanöbukten. Ryssberget ligger inne åt land i väster. Här passerade rimligen mycket Kristianstadflinta på väg ut i världen. Invid en järnåldersgrav hittades två svarta gropar som bedömdes vara brandgravar från 4000 f.Kr. Platsen kan ha haft karaktären av ett ”rituellt rum”. I det som man under utgrävningen kallade ”den neolitiska limpan” hittades 33 000 flintor + 50 000 avslag av grönsten (=diabas och basalt), ett 40-tal yxor, c:a 40 råämnen och en liten skivyxa/mejsel i grönsten. Bergarten ryolit finns i bergen åt väster och man har också använt ”Blekinge-Dalarna-diabas”som finns öster om Norje. Man har brutit ur berg eller från istransporterade block och också bytt till sig. Man har också funnit slipstenar som man använt mer vid tillverkning av bergartsyxor än vid flinttillverkning. S.k- spetsovala yxor är vanligast här. Vid Kullaberg och i Bohuslän har man också funnit denna typ av fyndrik tillverkningsplats. Antropologiska studier av ett folkslag ”Dani” i Indonesien på 1900-talet har också givit idéer om hur man nästan ”industriellt” arbetat med denna tillverkning och sålt/bytt vidare ibland med flera mellanled. En bedömning är att det blir c:a 2000 avslag vid tillverkning av en yxa.

 

 

 

Per Andrén