Industristadens kontakt med världen

Sammanställning av Hans Stackegård 2005.

Innehåll

         Gatubilden
         Italienvästeråsarna
         Från skomakeri till cykelimperium
         De finska och norska namnen
         Montörerna
         Elevkursen
         Jaroslavl
         Warszawas förortståg och krigets motståndsrörelser
         De stora vattenkraftprojektens prägling
         Brasilianarna från Itaipu
         ABB säljer av
         Avknoppning

Gatubilden

Industristadens gatubild präglas alltid av industrins utlandsverksamhet. Eftersom ABB är verksamt i alla kontinenter och snart sagt i varje land världen över kommer besökande kunder från alla världsdelar på besök. En kundrepresentant från USA eller Tyskland märks knappast förrän han eller hon talar, men redan en ryss märks på klädedräkten och de som verkligen syns är delegationer från exempelvis kinesiska fastlandet. Detta beror naturligtvis på det asiatiska utseendet, men även på kläderna och framför allt på att delegationen är stor och alltid håller ihop.

Genom att invandringen på senare tid skett från många olika länder krävs det delegationer för att märkas. Det var en annan förutsättning under andra världskrigets sista år. Som omnämnes i artikeln om flygflottiljen i kapitlet Flygstaden internerades då ett stort antal allierade flygbesättningar. Detta satte en klar prägel på gatulivet och på restaurangerna genom att detta var flygare i uniform. Även 60-talets Kinadelegationer var strikt uniformerade i sina Mao-jackor och marscherade på kolonn genom staden. Detta har dock ändrats och mildrats. Det exotiska inslaget finns dock kvar.

Italienvästeråsarna

Den viktigaste långsiktiga påverkan av Västerås befolkningsbild genom tiderna är kanske arbetskraftsimporten från Genua i Italien direkt efter andra världskriget. Detta var en kontingent så stor, att en hel ny stadsdel byggdes som en italiensk enklav av samma typ som finns på så många ställen i USA.

Som berättas i kapitlet Berättelser & anekdoter härbärgerades italienarna från början i logementsfartyg medan en barackstad uppfördes. Sedan byggdes ett småhusområde i samma stadsdel och tätheten av italienare är fortfarande högst i samma område i Hammarby på väster. Italienvästeråsarna, nu i andra och tredje generationen, är det mest rena exemplet på hur den goda arbetstillgången bäddar för en god sammansmältning av olika befolkningsgrupper.

Bild i galleri nedan: Logementsfartyget Aurora i Västerås hamn.

Industristaden präglas av invandring inte bara innanför industriporten utan även inom andra former av verksamhet. Ett annat område som påverkats av industristadens internationella prägel är restaurangutbudet. Det är självklart, att de fjärran kunddelegationerna och de långa användarkurserna på Asea är en attraktiv kundkategori för etablering av restauranger med exotisk prägel. En Kinadelegation uppskattar att efter någon dag med ärter och pannkaka varvad med stekt sill få ett kulinariskt ombyte med kinesiska rätter. På samma sätt blir den bereste ABB-aren medveten om andra länders matkulturer och växlar gärna den svenska husmanskosten med sådana rätter han eller hon upplevt på sina resor.

Flera av pizzarestaurangerna i staden ägs och drivs av efterkommande till de ursprungliga immigranterna från Fiatfabrikerna, så prägeln har bibehållits. En liten kulturdetalj är antalet pizzabutiker, som drivits av eller med Genuaättlingar. La Gondola och Piazza di Spagna är välkända representanter. Det intressanta är, att de ursprungliga ägarna nu börjar bli till åren och pensionerar sig och nu är det andra invandrare som tar över dessa restauranger och bildar nästa generation ägare.

Detta illustrerar på sätt och vis en assimilering till samhället med bibehållen särart.

Bild i galleri nedan: Italienarna bildade fotbollslaget Juventus i Västerås.

Stora befolkningsgrupper med gemensam bakgrund syns ofta på ett positivt sätt genom vitaliseringen av fritidsaktiviteter från hemlandet. Inom fotbollen skapade Italienkolonin både ökat publikintresse och mera idrottsutövande. Västerås kunde länge skryta med att ha sin egen fotbollsklubb Juventus.

Från skomakeri till cykelimperium

(Se även separat artikel om Salvatore Grimaldi)

Ett namn som ofta lyfts fram som exempel på framgångsrik invandring är ägaren av Monark/Bianka cykelimperium, Salvatore Grimaldi. Denne industriman har verkligen på egen hand lyckats gå från enkel svarvare till industriledare inte bara av nationell storhet utan nu även internationellt. Vad som är intressant med exemplet Salvatore Grimaldi i detta kapitel om industristaden är, att han inte alls importerades av Asea. Det var hans farbror, som skrev på och flyttade från Fiat till Aseas verkstäder i det fjärran Norden och var alltså en av de ursprungliga immigranterna till Västerås i första omgången med logementsfartyg i gamla hamnen och alla faser av etablering.

Efter brevväxling med brodern beslöt sig Salvatores far för att flytta efter. Han arbetade på Asea en tid, men etablerade sig så småningom som skomakare på Viksäng, där Salvatore alltså växte upp.

Det var på Volvos växellådsfabrik i Köping Salvatore startade sin yrkesgärning, som han så småningom kompletterade med egen slipverkstad i garaget. Den växte snart ur garage­kostymen till småindustrilokal och så var snöbollen igång. Med denna verksamhet i bas och Salvatore Grimaldis sinne för industriorganisation och mekanisk teknik rullas snöbollen vidare över CD-skivpressar och Monarks cykeltillverkning mot dagens europeiska cykelimperium.

Det är svårt att påvisa, att Västerås klimat av industristad varit betydelsefullt för denna nästan personliga utveckling, men vårt samhälle bygger på denna form för entreprenörsinsatser och för dessa är företagsmiljön och nätverken i närområdet av stor betydelse.

De finska och norska namnen

Efter andra världskriget tog det naturligtvis längre tid att återställa infrastrukturen i Danmark, Norge och Finland än i Sverige eftersom Sverige förskonats från direkta krigshandlingar och ockupation. Ambitionen att utbilda sig kunde emellertid inte vänta och inom de nordiska länderna sökte man relativt formalitetsbefriat efter passande jobb.

De norska ungdomar som strävade efter en utbildning i ingenjörsvetenskap hade högskolan i Trondheim som sin möjlighet på hemmaplan och den hade gott anseende. Kapaciteten räckte emellertid inte till för alla med ingenjörsinriktning. Därför var det många norska ungdomar, främst pojkar, som sökte inträde i de skotska högskolorna, främst Edinburgh, men även Darmstadt hade en ganska stor norsk koloni.

Med det stora behov som Asea hade av kvalificerad ingenjörsarbetskraft både i Västerås och Ludvika var det en stor del av denna koloni, som flyttade antingen till Ludvika eller Västerås för anställning. Efter några praktikår flyttade en stor del av de norska ingenjörerna vidare och tillbaka till Norge och de norska kraftföretagen och Norsk Hydro, men en kärna stannade och fick så småningom nyckelbefattningar i bolaget och vidgade kontakten till vårt västra grannland.

Danskarna kanske inte studerade utomlands lika mycket som norrmännen, men det var samma trend till Asea som det kända elektroföretaget. Tendensen var den samma att det var de nyutexaminerade civilingenjörerna som kom och ganska många stannade och gav sin prägel inte bara på Asea utan även på stadslivet.

Finland bidrog mera med verkstadsarbetare. Det var finländare från landet, som kom och sökte oskolad anställning och ofta placerades på tempojobb. Tillsammans med sudettyskar och senare jugoslaver blev finländarna en värdefull kärna på verkstaden och den Finska Föreningen Katajaist har i alla år varit mycket aktiv. Nu har för länge sedan de finländska ursprungsinvandrarna assimilerats med staden och språkförbistringarna är över.

Montörerna

Asea engagerade sig tidigt i leverans av kompletta anläggningar. Detta gällde både på kraftsidan med hela transformatorstationer och vattenkraftaggregat för att inte tala om tractionområdet spårburna fordon och de stora stålverksbyggena. Montage och igångkörning kan spänna över många år, och ofta är det samma personal som anlitas under stor del av denna tid. Det är speciellt montörerna som stannar länge. Detta i sin tur innebär, att Asea har en ganska stor grupp anställda, som flyttar från det ena projektet till det andra oavsett var i världen installationen sker.

Bild i galleri nedan:  Övermontör Erik Enlund med medarbetare vid generatormontage i Chicoasen 1981.

Utlandsmontörerna blir en exotisk del av stadsbefolkningen med mängder av utlandssouvenirer och minnen förutom ganska vid språkkunskap, men det präglar även montörsfamiljen där hustrun/mamman "driver" familjen nästan enväldigt så länge barnen inte själva gör det.

God ekonomi, men saknad av ett komplett familjeliv är normalbilden för montörsfamiljen och detta gäller naturligtvis även igångkörningsingenjören och i mindre markerad grad förhandlingsingenjören, som trots mycket flygande knappast vistas lika långa tider borta.

Elevkursen

Asea hade som grundkoncept för anställning av ingenjörer - främst nyutexaminerade högskoleingenjörer - att man skulle inskolas i koncernen genom att göra ett elevår. Under elevåret flyttade man från avdelning till avdelning för att känna på olika typer av befattningar och arbetsuppgifter.

Denna inskolning var under efterkrigsåren närmast obligatorisk för icke svenska nyanställda civilingenjörer, och det var många som i den expansionsperioden kom utifrån, speciellt som anställningsmöjligheterna i de krigshärjade länderna i Centraleuropa var ganska få och Asea betraktades som en framstående elektroindustri.

Många kom nog till elevkursen med den föresatsen att lära så mycket som erbjöds och sedan dra vidare. Några gjorde väl det och blev då ofta viktiga länkar till värdefulla kunder för Asea, medan andra aldrig fann en bättre framtid än den de just lagt grundstenarna till inom bolaget genom elevkursen.

Även bland dessa stannfåglar fanns det olika kategorier och de två huvudgrupperna var de som fortsatte i moderbolagets Sverige och de som med kunskap och insikt om centrala Asea flög ut i världen som anställda vid fjärran Aseakontor. Med sina vänkontakter i Västerås blev de ofta en naturlig vänreferens i fjärran länder, som ibland utnyttjades vid familjens turistresor till vännens nya hemland.

En verkligt kuriös företeelse för staden Västerås var att man började spela cricket. Det var naturligtvis de olika anglosaxiska kolonierna som började utöva sin omhuldade sport och det var tillräckligt många engelsmän, skottar, australiensare och nyazeeländare i staden både som elevkursare och som f d elevkursare för att det skulle räcka till två lag och en kuriös sport.

Jarosavl

Vi har valt, att som exempel på de många utlandsproduktioner Asea etablerat genom tiderna beskriva Jaroslavlfabrikens byggnad och drift i en separat artikel: Jaroslavl – med Aseamotorn i österled. Valet är betingat av att fabriken kom till så tidigt och att den upprättades i en mycket turbulent del av Rysslands historia. Valet är också knutet till de efterforskningar som redaktör Kaa Eneberg gjort i bl a KGB:s arkiv om ödet för de Norrlandskommunister, som emigrerade till Ryssland under denna period och som gick ett ofta tragiskt öde till mötes. Artikeln baseras nästan helt på samtal med och bildarkiv från Jan Christer Zanders, som var en av fyra söner till verkstadschefen.

Läs mer om Jaroslavl.

Warszawas förortståg och krigets motståndsrörelser

Ett av mina första utlandsintryck efter andra världskriget var fotografier från det skövlade judiska ghettot i Warszawa. Det var nämligen så, att Asea efter kriget fick en mycket stor order på att bygga upp ett förortsnät av järnvägar i Warszawa. Detta omfattade både stationsutrustning och rullande materiel och pågick under minst tio år. Aseas rullande leveranser omfattade 8 lok och 44 trevagnståg förutom avsevärd matarutrustning.

Hemmafronten begränsades naturligtvis av pappa Anders långa frånvaro, men berättelserna om Warszawajudarnas stora lidanden med fotobekräftelser påverkade även min tidiga medvetenhet om de hemskheter som lurar på trygghetssamhället.

Aseas Warszawachef Sven Norrman gjorde det till en markering att stanna i krigets Warszawa även om det inte gick att göra några affärer. Till slut fann även den modige Norrman, att läget blev för riskabelt och han återvände till Sverige välbehållen för att så snart kriget var över återvända. Lika bra gick det inte för de polska Aseatjänstemännen vid kontoret och vi vet, att någon blev avrättad.

Sverige var ju förskonat från krigsockupation och Asea utvecklades under krigsåren. Många Aseaprodukter fanns redan i grannländernas industrier och järnvägsnät. Dessa krävde underhåll och ibland experthjälp. Det var därför trots avspärrningar en begränsad och godkänd trafik över avspärrningarna. Vissa Aseakontor var länkar mellan motståndsrörelsen och yttervärlden och då och då fungerade Aseas experter som medvetna eller omedvetna kurirer.

Den som kommer till ett land för att arbeta professionellt får alltid en större insikt i invånarnas levnadsförhållanden. En stads inslag av internationell handel ökar otvivelaktigt den internationella medvetenheten.

Det är intressant att veta, att Warszawatågen bildade skola för senare leveranser från Västerås till bl. a. Stockholm av förortståg (X 6). Dessa blev en vital länk i Stockholms totala trafikplanering, och för SL var alltså Warszawa ett utflyktsmål för att bedöma drifterfarenheten av Asealeveranser. Cirkeln var nästan sluten.

De stora vattenkraftprojektens prägling

Bertil I Larsson knyter samman.

Efterkrigstidens Sverige byggdes med billig elkraft som bas. Det var vattenkrafttillgångarna som gjorde det möjligt att hela tiden möta behoven från industri och samhälle. Den kontinuerliga utbyggnaden av våra älvar med ökande svårhetsgrad för utrustningsleverantörerna innebar en alltmer avancerad referenslista både för turbiner (KMW och Nohab) och Asea Västerås för generatorer.

Det var få konkurrenter som kunde visa upp en sådan referenslista och därför anlitades Asea som leverantör till många portalprojekt runt om i världen. Här är några:

• Assuandammens kraftstation, Egypten
• Jaice-dammen i Jugoslavien
• Snowy Mountain-komplexet i Australien

Det är uppenbart, att projekten påverkade Aseas framtid som exportindustri, men en fråga för detta kapitel är, om det påverkade Västerås ställning som industristad på världskartan. Några samband:

• Assuans kraftstation var en jätteinvestering för Egypten, och kontraktet innehöll ett omfattande träningsprogram. Flera av de egyptiska ingenjörerna vistades lång tid som trainees vid både Asea och Vattenfall.
  En av dessa blev sedermera Egyptens energiminister under många år och en självklar förstahandskontakt för Aseas marknadsförare i Kairo, men hans fru har också guidat många svenska officiella delegationer på besök i landet.
• Jaice var egentligen en konsekvens av att Sigfrid Edström och Marcus Wallenberg år 1929 bildade Electro-Invest för att köpa och driva eldistribution i europeiska stadsnät. I Jugoslavien drev Electro-Invest flera stadsnät, bl a i Belgrad.
  Detta blev ett nätverk av utlandskontakter och ordern för generatorleveranserna till Jaice var nära nog betraktad som en inhemsk jugoslavisk leverans även om produktionen skedde i Västerås. Därmed hade Västerås fått status som inhemsk i flera länder, något som ABB-koncernen på senare tid systematiskt eftersträvat.
• Snowy Mountain var ett projekt, som var mycket omfattande. Det innebar för Aseas del 22 generatorer i fyra olika kraftstationer och leveranser över större delen av 60-talet. Det är ingen fråga om, att Snowy satte Västerås på den australiska kartan och bidrog till Aseas tidiga etablering som elektromekanisk industri i landet.
  Man skall inte glömma, att leveranserna till Snowy Mountain var ett av orderbokens åtaganden som motiverade byggandet av den första och fortfarande största fabriken på Finnslättsområdet. Den utveckling, som behandlas i annat kapitel i den här boken.

Följetongen för den aktiva exportindustrin är sedan, att när kraftmyndigheten i länder som Brasilien och Mexiko i anbudsförfrågan krävde, att generatorleveranser för mycket stora vattenkraftstationer skulle baseras på viss inhemsk produktion innebar detta ToT, dvs Transfer of Technology till dessa länder och nya "Finnslätten" uppstod. När sedan de mest attraktiva vattenkraftlägena byggts ut blev världens produktionskapacitet för stor, och ABB drog ned sin organisation för att sedan sälja hela verksamheten till sin franska konkurrent. I Finnslättsverkstäderna huserar nu andra produktionsområden inom ABB-familjen och industristaden fortfar i nästa inkarnation.

Bild i galleri nedan: Aseageneratorer monteras i en vattenkraftstation på Java 1987.

Brasilianarna från Itaipu

Samtal med K A Eriksson
Det är de stora projekten som innebär stora och tidskrävande insatser på plats. Företaget måste upprätta en platsorganisation över kanske fem till tio år. Ett sådant projekt var världens fortfarande största vattenkraftprojekt i Brasilien - Itaipu - i Paranafloden på gränsen till Paraguay. (Skrivet före färdigställandet av Kinas Three Gorges)

Bild: Intervju av Curt Nicolin    I samband med invigningen av Itaipu 1984 ordnade Asea en presskonferens i Sao Paulo. Här intervjuas Curt Nicolin, styrelseordförande, av en brasiliansk journalist.
(Foto: Tord Säfvestad)

Asea lyckades landa ordern på överföringsutrustningen, men var inte inbegripet i generatorstationerna. Detta innebar, att huvudparten av ingenjörerna som rekryterades var Ludvikabaserade, men projektet var så omfattande, att även Västeråsaseater engagerades. Ludvika lånade expertis bl a från Asea-Atom.

Bild i galleri nedan: På bron över gränsfloden Paraná mellan Brasilien och Paraguay möttes presidenterna Figueiredo och Stroessner för att inviga Itaipu-anläggningen.

Det är svårt, att göra sådana långtidsåtaganden för den som har en etablerad tonårsfamilj. Därför var en stor del av personalen ung även om erfarenhet ansågs mycket viktig. Detta var en bidragande orsak till att många hemvändande aseater medförde en brasiliansk fru efter väl förrättat uppdrag. Detta i sin tur gav en viss prägel åt stadslivet. Det är faktiskt så, att i Ludvika arrangeras fortfarande "Rio-karnevaler" under medverkan av stadens genuina Brasilienskönheter.

ABB säljer av

Västerås karaktär av industristad har aldrig varit så fullständig som exempelvis skogsbolagsstäderna eller Ludvika. Metallverken/Outokumpu har även varit storindustri. Trots detta har rollen gått från nav i ett internationellt exportnät till dominerande stad i ett multinationellt företagsnät, dvs ABB med huvudkontor i Zürich, Schweiz.

ABBs tidigare strategi med strävan efter totaltäckning av elektriska kraftsystem med näst intill alla produkter och delsystem inom koncernen har under senare år förändrats till att begränsa sig till de mest lönsamma områdena.

Det första primära verksamhetsområde som ABB lämnade var Traction, dvs utrustning för spårburen transport. Sammanslagningarna började med att Daimler Benz genom ägarskapet till den gamla AEG-verksamheten ville öka beläggningen genom sammanslagning. De två stora tractionaktörerna slog samman på 50/50-basis. ABB-arna var vana vid övertaganden, och såg detta som ett väntat steg på vägen till helt övertagande av AEG. När det gått ett tag förvånade ABB-ledningen med att sälja ut sina 50%. Därmed var Traction i Västerås helägt av Daimler Benz och Adtranz blev ett känt Västeråsbegrepp . Tyskarna var emellertid även de flyttfåglar och efter ytterligare någon tid vidaresåldes Traction till kanadensiska Bombardier.

Det var tillverkning och försäljning av rullande materiel, främst lok och motorvagnar inklusive tunnelbanevagnar som såldes till Bombardier. Vad som kanske inte är så allmänt känt är, att även en annan världskoncern engagerade sig i Västerås rälstransportverksamhet, nämligen Balfour Beatty Rail, som övertog tillverkning och försäljning av elektriska matningssystem för spårburna transporter.

Det andra stora verksamhetsområde som ABB lämnade var kärnkraften. Denna verksamhet är stor vad beträffar framställningen av kärnbränsle och försäljningen till British Nuclear Fuels, BNFL, år 2000 innebar, att en av världens två största kärnkraftskoncerner kom till Västerås. Eftersom BNFL redan övertagit Westinghouse kärnkraftsverksamhet innebar övertagandet stor omstrukturering. Det är därför den blå neonskylten på Tegnér säger Westinghouse Atom. Kärnkraften förde med andra ord både engelsmän och amerikaner till Västerås som industriella huvudmän. Det är inte osannolikt, att konstellationen amerikansk huvudman under engelsk huvudman kan ha sina delikata sidor, men internationellt är det så det förslår.

Världens produktionskapacitet för vattenkraftgeneratorer är skyhög i jämförelse med behovet. Vattenkraft är emellertid så lönsam, att framställningskostnaden är konkurrenskraftig jämfört med andra energislag även vid låg fabriksutnyttjning.

Bild i galleri nedan: Aseas lönsamma tillverkning av standardmotorer ägde rum i fabriker världen över, t ex i Mexiko där bilden togs 1980 av Tord Säfvestad.

I längden leder emellertid dålig utnyttjning till, att sammanslagningar blir mycket attraktiva. Tiden var kommen till ABB Generation och en fusion med den franska ärkekonkurrenten Alsthom annonserades. Det tog inte lång tid innan fusionen även här blev försäljning som slutstation. I detta fall som i så många fall av mindre rationaliseringsövertaganden på lägre nivå visade det sig ganska snart, att när förutsättningen för fusionen skulle bli konsekvens, dvs nedläggning av överflödig verkstadskapacitet då var blod tjockare än vatten, och Alsthom flyttade Västeråsverksamheten till Frankrike. Alsthom representerar därmed ett franskt huvudmannaskap i staden, som i sin tur nu sugs upp av det tyska Siemens eller i varje fall ett Siemensägt holdingbolag.

Avknoppning

En annan form för utökad prägling av industristaden på den internationella scenen är de avknoppningar som görs av ABB-experter inom sitt respektive specialområde. Denna avknoppning förenklas och befrämjas på så sätt, att ett koncept får större chans att lyckas genom tillgången till en teknikpark. Detta är kanske det största övergripande värdet av Teknikbyn vid sidan av att leda högskolans innovatörer ut på marknad och lönsam produkt- och tjänsteverksamhet.

Industristaden Västerås internationella nätverk förändras ständigt och byggs på.

Av Hans Stackegård

OBS, det finns även en film DVD 17 till salu, inspelad 2013, som behandlar Italiensk arbetskraftsinvandring.

Om författaren

Se Tornen i Stadssilhuetten.