En industribyggare i ett industribyggande Västerås

Västerås industri och stad i ömsesidig utveckling under 1900-talet - av Bengt J Matsson 2001

Innehåll

    Prolog
    Tiden 1900- till 1930-talet
    Tiden 1930- till 1950-talet
    Tiden 1960- 1970-talen
    Slutet av 1900-talet
    "ANDERSONS" - Historik

Prolog

Det kanske mest karakteristiska för Västerås under 1900-talet är dess utveckling från en ganska stillsam landsortsstad till ett livaktigt och effektivt handels- och industricentrum. Förändringen har i huvudsak ägt rum från 1920-talet och framåt. Under större delen av denna tid verkade Byggnadsaktiebolaget Paul Anderson, sedermera ByggPaul i staden. Företaget koncentrerade sin verksamhet till kontors- och industribyggande och blev i Västerås dominerande inom nämnda sektorer. Det må därför vara tillåtet att här betrakta 1900-talets utveckling på området ur ByggPauls perspektiv.

Utvecklingen av industribyggandet under 1900-talet innebar i huvudsak för en byggnads-entreprenör att arbeta inom de ramar, som beställare och myndigheter bestämt. De hade normalt, mer eller mindre detaljerat, angivit kraven, och sedan har det varit byggarens uppgift att på bästa sätt möta dessa krav genom att tillämpa landvinningar inom estetik, layout, miljö, konstruktions-, installations- och produktionsteknik. Resultatet kan speglas i de uppförda byggnaderna, som skiftar i karaktär från epok till epok och som representerar kunnande och tänkesätt under dessa perioder. Några skarpa tidsgränser finns ej, men de byggnader, som beskrivs nedan framstår som typiska exempel för sin tid.

Tiden 1900- till 1930-talet

De allmänna förutsättningar, som gällde under 1900-talets första årtionden var att man ville åstadkomma byggnader med kvalitet och hållbarhet. Industribyggnader var dessutom inte sällan ett byggherrens monument, varför man också ofta lade ned stor möda på fasadernas estetiska utformning och att förse dessa med många dekorativa detaljer.

Konstruktionerna baserades på stålstommar i väggar och tak med infackade tegelmurar i väggarna. Taktäckningen var i regel av trä med plåt, tegel eller, senare, takpapp på ovansidan. Bjälklagen konstruerades ofta med tegelvalv, som spände mellan stålbalkar. Eftersom beräkningsmetoderna inte var särskilt förfinade tog man till alla dimensioner med god marginal, vilket visserligen kostade en del i initialskedet, men som senare ofta innebar att man utan extra förstärkningar kunde genomföra omfattande ändringar och tillbyggnader. Någon större hänsyn till miljö och värmeekonomi togs ej, utan klimatet inomhus berodde för det mesta på vilken verksamhet, som bedrevs i lokalerna.

Byggnaderna i kv. Kopparlunden och Mimer på bilderna nedan, som till stor del tillkom på 1920- och 30-talen är goda exempel på hus, som i dag gått att omforma från dåtida lokaler för kontor och tillverkning av tung utrustning till nutida funktionella och miljövänliga utrymmen för bl. a. modern produktions- och IT-verksamhet, samlingssalar. utställningshallar m m.

Bild: Merparten av byggnaderna i kv. Kopparlunden har tillkommit under 1920- och 1930-talen. De kan efter genomförda ombyggnader och renoveringar på ett utmärkt sätt möta dagens krav på funktionella och ekonomiska lösningar.
Foto: Okänd.

Bild: Mimerverkstaden som påbörjades på 1911 har fortfarande stora estetiska och funktionella kvaliteter.
Foto: Okänd. Bildkälla: ABBs arkiv Västmanlands läns museum (VLM).

Tiden 1930- till 1950-talet

Beräkningsmetoderna förfinades nu alltmer, inte minst på betongsidan, vilket innebar en ökad användning av detta byggmaterial. Bjälklag och tak utfördes allt oftare i armerad betong med allt längre spännvidder.

Bild: 1946 års Emausverkstad med skaltak av betong och med en för sin tid imponerande fri spännvidd. Detta är det sista verkstadsskeppet längst åt söder. Här fanns utställningen ASEA 100 år 1983. 
Foto: Okänd. Bildkälla: ABBs arkiv Västmanlands läns museum (VLM).

Allt större kvantiteter betong behövdes också för det ökande skyddsrumsbyggande, som följde med andra världskrigets utbrott och som fortsatte i decennier efter krigsslutet.

Bild: Grunden till Aseas kontor i kv. Nore täcktes med ett kraftigt splitterskydd i väntan på färdigställande av byggnaden efter kriget.
Foto: Okänd. Bildkälla: ABBs arkiv Västmanlands läns museum (VLM).

För att möta behoven uppförde Paul Andersons på Kungsängen i Västerås en av landets allra första permanenta fabriker för färdigblandad betong, där man sålde betong både till den egna verksamheten och till konkurrenter. Verksamheten blev med tiden så uppskattad att det efter ett par decennier det var undantag att inte köpa färdig betong från någon av de två fabriker som då fanns i staden.

Bild: Ekebros betongfabrik i Västerås byggdes 1947 som den tredje i landet. Den hade en kapacitet efter utbyggnad på 700 m3 färdig betong per dag. Hörnet Kungsängsgatan - Verksgatan. Den revs 2020.
Foto: Okänd.

Utvecklingen på byggsidan bedrevs även på andra fronter. Betongpålar blev alltmera förekommande. De tillät grundläggning på större djup, i andra markförhållanden och med större laster än med tidigare använda träpålar och öppnade på så sätt möjligheter för stadsplanerare och projektörer att förlägga kontors- och industrilokaler till områden, som tidigare betraktats som olämpliga att exploatera för dessa ändamål.

Paul Andersons uppförde 1947 som ett av de första företagen i landet en stationär fabrik för tillverkning av betongpålar. Företaget erbjöd även slagning av såväl trä- som betongpålar och marknadsområdet omfattade inte bara Västerås utan större delen av Mälardalen.

Bild: ByggPauls påltillverkning i stor skala av fyrkantiga pålar startades på 1940-talet. På 1950-talet etablerades i Västerås också en anläggning för tillverkning av runda pålar med förspänd armering (stolpfabrik).
Foto: Okänd. 

 

Att utveckling kan innebära att se det, som är fördolt för andra, kan illustreras av följande: En sockerfabrik i Sydsverige skulle lägga ned sin produktion av toppsocker och till salu blev en mängd formar för tillverkning av detta. De var gjorda i grov plåt med nedre delen formad som en kon och med en anslutande övre cylindrisk del med diametern 15-20 cm. Den kände Västeråsprofilen Arvid Svensson köpte formarna för en spottstyver. Sedan skar han av den övre delen av cylindern och sålde till Paul Andersons som förstärkningsringar till träpålar (pålskor). På den undre delen av formen satte han tre ben och sålde med god förtjänst som julgransfötter!

 

Bild: Vid barnens dag i Västerås 1960 visades att en mobilkran kan duga till annat än att klara tunga lyft! Stora gatan vid Sundinska huset.
Foto: Okänd. 

Även på transportområdet var Paul Andersons tidigt ute. Den första grävmaskinen, en Ruston Bucyrus RB 19 inköptes redan 1936 och den första mobilkranen 1947. Hur fort utvecklingen ibland kan gå kan belysas av följande: Firmans konstruktionschef och sedermera vd, Arne Mattson, hade i samråd med en Köpingsfirma tagit fram företagets första mobila lyftredskap. Det var en förlängd traktor med framhjulen placerade längre isär än vanligt och med en mast med en vinkel framåt, som sköt ut 1,5 m. Den fick smeknamnet "ankan" på grund av sitt utseende och sitt sätt att röra sig. Arne kom ut med en sådan till verkmästare Fredrikssons bygge och framhöll dess förtjänster. "Allt djävulskap skall jag ha" gnällde Fredrik, som var litet konservativ och inte särskilt pigg på mekaniska nyheter. Men kranföraren var mycket skicklig och gjorde snabbt både sig själv och sitt underliga fordon populära. Efter någon vecka ville en annan arbetsplats låna ankan. "Jaså, är det meningen att mitt bygge skall stanna då?" klagade Fredrik. Så fort kan bra idéer slå igenom.

Ett för en byggfirma något udda inslag i Västerås utveckling har Paul Andersons bidragit med. Asea hade svårigheter att landvägen transportera större transformatorer och annan tyngre utrustning från Västerås och övervägde därför alternativa tillverkningsorter för dessa produkter. Arne Mattson, som även var vice ordförande i Västerås hamnstyrelse, lovade då att Paul Anderson skulle konstruera och leverera en specialkran, som kunde lyfta alla tunga enheter från kaj till båtar för vidaretransport vattenvägen. 

Resultatet blev en tunglyftskran som placerades på hörnet av kajen vid nuvarande Östra hamnen. Kranen var färdig 1963. Kranens lyftförmåga provades i omgångar. Slutligen demonsterades kranen för pressen med ett spektakulärt lyft av ett av SJs ånglokomotiv. Lokomotivet hängde i kroken över vattnet vid kajen. Kranen användes i många år men flyttades 2001 till Västerås djuphamn.

Bild: Tunglyftskranen i Västerås hamn har en lyftkapacitet på 210 ton. Vid ett demonstrationslyft fick ett större ånglok dingla i krankroken.
Bildkälla: Digitalt museum

Apropå hamnen - att jobba i och vid vatten erbjuder ofta mer komplicerade situationer än man tänkt sig. Detta gäller inte minst längs Västerås strand, som delvis utgöres av utfylld mark, som inte är överdrivet homogen. Ett exempel var en händelse vid schaktningen för Lögarängsbadet, där grävmaskinisten i sin skopa fick en ett par dm lång lake trots att han grävde mer än 50 m från strandlinjen.

Ytterligare ett exempel på Västerås "ihåliga" strand: Vattenintaget till värmekraftverket skulle byggas till och modifieras. Detta innebar betonggjutningar långt under vattenytan. Sådana kan utföras antingen genom att gjuta under vatten enligt ett speciellt system eller, oftast snabbare och enklare, genom att slå en spont runt byggstället, varefter man pumpar läns inom sponten och gjuter i torrhet på vanligt sätt. Vi beslutade att arbeta efter den senare modellen .Den profilerade järnsponten slogs och eftersom spontplankan stannade på olika nivåer kunde man befara att grunden var ojämn och möjligen vattengenomsläpplig. Detta fick man snart kvitto på, ty när man pumpat läns läckte det så mycket att pumparna hade svårt att hålla undan. Det vanliga sättet att få tätt är då att hälla sågspån och kolstybb på utsidan av sponten och låta blandningen sugas mot läckorna och täta dessa. Resultatet i detta fall blev att vattnet på insidan blev svart av kolstybben, men att ändå läckaget syntes öka. Nu skickades tygremsor, trasor och även filtar m m ned på utsidan, men en morgon, när man kom till bygget, hade vattnet brutit igenom för gott. På en vattenyta inom sponten, i nivå med Mälaren utanför, återfanns bland simmande änder både trasor, filtar och t.o.m. madrasser som, i stället för att täta, pressats in i schaktet genom håligheter i grunden långt under sponten. Då återstod bara att kasta in handduken och övergå till "gjuta under vatten"-metoden för att få kontroll på situationen.

Tiden 1960- 1970-talen

De tankar på bättre brandsäkerhet och arbetsmiljö, som börjat göra sig gällande under och efter kriget förstärktes nu och tog sig bl.a. uttryck i krav på bättre ventilation och värmeekonomi. De gamla tegelväggarna försågs med tilläggsisolering eller ersattes med lättbetong. Stålstommarna i kontor isolerades mot brand och industribyggnadernas trätak försvann till förmån för värmeisolerad betong eller lättbetong. När man lyckats konstruera och tillverka en tillräckligt hållbar korrugerad plåt blev även detta en vanlig konstruktionslösning. Det ökande medvetandet om asbestens risker gjorde att användningen av Eternitplattor för tak och som väggbeklädnad (de s k fattiglapparna) successivt minskade för att så småningom helt försvinna. Prefabricerade element, inte minst i betong, ökade i användning både i industrilokaler och i kontor även om stål och platsgjuten betong fortfarande var vanligt förekommande.

Successivt förändrades synen på industribyggnaders funktion. Stor livslängd blev inte längre det första kravet, utan byggnaderna skulle mer utgöra en funktionell och prisbillig "kappa" runt den verksamhet, som skulle bedrivas. Utrymmet för satsningar på någon form av utsmyckningar krymptes drastiskt. Önskemålen att ersätta de gamla cellkontoren med "kontorslandskap" blev allt fler.

Även sättet att upphandla entreprenader förändrades. Man gled alltmer ifrån modellen att bygga i enlighet med av beställaren i detalj uppgjorda ritningar och specifikationer, mot att denne i stället upprättade en kravspecifikation och lät entreprenörerna konkurrera både med pris och med lösningar, som motsvarade beställarens önskemål (totalentreprenad) Många av ABB:s byggnader på Finnslätten är resultaten av denna entreprenadform.

Bild: Sigfridverkstaden på Finnslätten utanför Västerås, ett imponerande betongbygge med en invändig yta motsvarande fyra fotbollsplaner uppförd 1961-1963.
Foto: Okänd. Bildkälla: ABBs arkiv Västmanlands läns museum (VLM).

Bild: Sigfridverkstadens svarvfundament i betong, resultatet av en mycket avancerad formsättning.
Foto: Okänd. Bildkälla: ABBs arkiv Västmanlands läns museum (VLM).

Paul Andersons verksamhet hade vid det laget vuxit så att firman 1969 omorganiserades i tre fristående dotterbolag, ByggPaul för byggande, Ekebro för tillverkning och leverans av betong och Kramo för tunga lyft, tunga transporter och maskinuthyrning. Moderbolag i koncernen var Paul Anderson Industrier, som i dagligt tal och i börssammanhang kallades för "Andersons". Andersons ingår numera som en enhet, "Arostornet", i det börsnoterade fastighetsaktiebolaget "Tornet".

I centrala Västerås utlokaliserades tung industriverksamhet alltmer och ersattes i första hand med administrativa aktiviteter, som krävde nya kontorsutrymmen.

Att bygga nytt bland gamla hus i centrala lägen medför ej sällan speciella och oväntade problem, vilket nedanstående självupplevda fall kan illustrera. ByggPaul skulle åt en beställare uppföra en ny byggnad för kontors- och lättare industriverksamhet vid Sturegatan i centrala staden. Industriverksamheten skulle ligga i de övre våningarna och krävde allt utrymme, som tomtens mått erbjöd. Allt började rutinmässigt. Kommunen kontrollerade tomtgränserna i markplanet och schakten för källaren sattes igång. Då upptäcktes att grannhuset, som stod på rätt plats i markplanet, på grund av tidigare sättningar eller felaktigt byggande, i taknivå lutade in över vår beställares tomt med flera decimeter. Detta berörde allvarligt både bärande konstruktioner och dispositioner i övrigt i vår beställares byggnad, så jag krävde att grannen fick göra vad han ville med sitt hus, bara han drog sig tillbaka från vår tomt. Grannen hävdade att om han tog bort den gavelvägg, som stod fel, skulle hans hus rasa, och jag svarade att i så fall fick han se till att det inte rasade något på vår tomt. Dessutom menade jag att byggde han en ny gavelvägg längre från tomtgränsen skulle den gamla nog kunna tas bort. Diskussionerna blev allt intensivare ju längre vårt bygge fortskred. Till slut kom man överens om att inlösa granntomten, men jag undrar än i dag hur en domstol sett på problemet om saken drivits därhän.

Slutet av 1900-talet

Slutet av 1900-talet präglades av starka svängningar i byggvolymer. En mycket kraftig byggboom i slutet av 80- och början av 90-talet ledde till flera byggnader av spektakulärt slag både vad beträffar arkitektonisk utformning och satsning på förbättrad kommunikation och inre miljö. Därefter minskade nybyggandet drastiskt, och tyngdpunkten försköts mot modernisering och ombyggnad av befintliga industri- och kontorslokaler.

I Västerås nåddes kulmen på nybyggandet i och med byggmässan "Bo 90", då bl.a. "Skrapan" med sin för tiden karakteristiska glasfasad invigdes.

Bild: Skrapan    Västerås nya landmärke, "Skrapan", invigdes 1990.
Glasbyggandet i form av genomsiktliga fasader och överbyggda gårdar fick sitt kanske bästa kännemärke i VLT-huset, som färdigställdes i början av 1992.

Bild: Det nya VLT-huset speglar såväl Västerås historia som samtid och framtid.
Foto: Okänd.

Huset är resultatet av en vision, som VLT:s dåvarande huvudredaktör Anders H Pers hade om tidningens roll i samhället och i Västerås. I en arkitekttävling för att utveckla denna vision segrade den finske arkitekten Jaako Laapotti med ett förslag som med en transparent glasfasad öppnade redaktionen mot stadens torg och släppte in stadsbornas tankar, nyfikenhet och förväntningar på tidningen som nyhetsbärare och kulturförmedlare.

Byggnaden är intressant inte bara för sin utmanande arkitektur utan också för sina eleganta konstruktionslösningar. Hela entréfasaden är t ex fribärande mellan trapphustornen i hörnen (ca 40 m ), vilket medfört att kulturlagren under byggnaden i stor omfattning kunnat lämnas orörda.

Upphandlingssättet och arbetsmiljöarbetet under byggtiden var också banbrytande. En ny modell för upphandling hade på riksplanet utvecklats av den s k TÅ-gruppen (Totalåtagande-gruppen). Den innehöll momenten förkvalificering och därefter anbudsgivning i samarbete med beställaren och i konkurrens, allt på bas av ett byggnadsprogram innehållande krav och önskemål och en förutbestämd kostnad. Anbudsarbetet i samverkan med beställaren gav möjlighet att testa tekniska lösningar mot programkraven samt att lära känna beställaren och hans projektpersonal. ByggPaul lyckades skapa förtroende för sin förmåga och sitt arbetssätt. Detta parat med en serie eleganta konstruktiva lösningar på ovanliga och svåra byggtekniska problem gjorde att företaget utsågs till totalentreprenör. Det förtroendebaserade samarbetet höll tiden ut och jag vågar påstå att beställarens och arkitektens vision uppfylldes.

I slutet av 1900-talet ökade intresset för arbetsmiljön på våra arbetsplatser. En tillfällig fond, Arbetslivsfonden, hade inrättats på centralt initiativ för att ge bidrag till arbetsmiljöförbättrande åtgärder vid arbetsplatser. På riksnivå fanns som mest 16 miljarder kronor att fördela. VLT-bygget blev en referensplats i riket genom sitt omfattande arbetsmiljöarbete. Det första momentet i detta var ett "träningsläger" för byggprojektets alla aktörer i syfte att informera, skapa intresse för uppgiften och höja informationsnivån. Träningslägret gick av stapeln på Färna Herrgård i två dagar under medverkan av bl.a. representanter från beställaren, arkitekterna, övriga konsulter och all byggande personal. Andra viktiga moment var uppvärmningsgymnastik, "byggjympa", praktisk ergonomi, ökade samordningsinsatser, bättre introduktion av nya medarbetare, utbildning inför komplicerade arbetsmoment och ett individuellt anpassat friskvårdsprogram.

Utfallet av arbetsmiljöarbetet blev mycket lyckat, inte minst i form av trivsel på arbetsplatsen. För att citera en av arbetsledarna efter taklagsfesten: "Normalt brukar man få en massa skäll över allt, som är fel, redan vid kaffet, men nu har det varit fin stämning mest hela tiden och många lovord om vår arbetsplats. Det är väl nästan det bästa betyg vi kan få!" Sammanfattningsvis må VLT-huset utgöra ett exempel på hur ett gott samarbete mellan alla medverkande kan åstadkomma ett resultat där byggnaden ger framtida möjligheter att fördjupa sig i Västerås historia, där fasaden speglar vår samtid, och där dess funktion möter de mål och krav man kan ställa på en verksamhet i det nya årtusendet.

"ANDERSONS" - Historik

År 1915, mitt under första världskriget startade ingenjör Paul Anderson egen byggnadsfirma.

Uppdragen var de första åren huvudsakligen knutna till järnhanteringen i Mellansverige, exempelvis uppförande av masugnar, valsverk, kolhus och kraftstationer. Så småningom förflyttades verksamhetens tyngdpunkt mot byggande för verkstadsindustrin, inte minst Asea i Västerås.

År 1937 ombildades firman till aktiebolag, Byggnadsaktiebolaget Paul Anderson. Trots krisåren under andra världskriget växte verksamheten och efter krigsslutet började firman att med mobila kranar och fordon utföra tunga lyft och transporter. Därmed var grunden lagd för innehavet av landets under många år största kranpark för taxilyft.

Bolaget uppförde och drev också ett flertal fabriker för tillverkning av färdigblandad betong och blev med tiden också en av de dominerande aktörerna när det gällde tillverkning och slagning av betongpålar.

Företaget hade nu vuxit till en storlek att det år 1969 ombildades till en koncern, Paul Anderson Industrier AB, med dotterföretagen ByggPaul AB för byggande, Ekebro AB för betonghantering och pålning och Kramo AB för tunga lyft och transporter.

Under 1970-och 1980- talen omfattade ByggPauls byggande hela Sverige, och man genomförde i samarbete med svenska exportörer ett stort antal projekt utomlands. Även Ekebro och, inte minst Kramo, expanderade utöver Sveriges gränser. Koncernens konstruktionsavdelning utförde både fristående egna projekt och biträdde vid s k totalentreprenader. Exempelvis var man projekterings- och samordningsansvarig för evenemangsanläggningen "Globen" i Stockholm.

1983 introducerades Paul Anderson Industrier på börsen under börsnamnet "Andersons". Företaget började nu också i stor omfattning satsa på egna fastigheter.

Den kris, som i början på 1990-talet påverkade hela bygg- och fastighetsbranschen, splittrade koncernen. Dotterbolagens verksamhet överfördes till andra intressenter, och moderbolaget såldes till Sifab AB, som senare köpts av det börsnoterade Tornet AB. Majoriteten av aktierna i detta företag såldes sedermera till Ratos AB och till utländska intressenter.

Bengt J Matsson Västerås 2001-10-16

Om författaren

Bild: Bengt J Mattsson 2005. Foto: Okänd. Licens CC BY 4.0.

Bengt J Matsson (1931 - 2021) föddes i Västerås. Civilingenjörsexamen (Väg- och vatten) vid KTH. Byggkonsult i Stockholm. Arbetschef fyra år i ett brasilianskt byggentreprenadföretag i Sao Paolo. Ledande befattningar inom byggentreprenadföretaget Byggpaul och dess moderföretag Anderssons, bl. a. som ansvarig för företagets byggverksamhet utomlands. Pensionerad överste i Väg- och Vattenbyggnadskåren.
Författaren har även varit: Styrelseledamot i Sveriges Byggindustriförbund och Svenska Byggentreprenörsföreningen samt vice ordförande i Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län.