Kraftvärmen i Västerås


Kraftvärmen i Västerås

Av Ragnar Hahn 2005.

Några personer bakom fjärrvärmen och kraftvärmen
Under det andra världskriget var det brist på det mesta. En krigshöst kunde jag som pojke tjäna pengar på att plocka ekollon, som skulle användas till kaffesurrogat. Det blev inte någon särskilt bra ersättning till kaffet och chansen till denna extrainkomst återkom inte. Det var också svårt att skaffa bränsle. Sveriges import av bränslen blev mycket begränsad. Viss import av stenkol förekom under nästan hela kriget men den räckte inte till utan vi fick använda inhemska bränslen som ved, halm och spån. Massaindustrins behov minskade.

Mitt under denna kris blev John Sintorn chef för Tekniska Verken i Västerås. John var född 1903, bondson från Halland, blev tidigt faderslös, ansågs ha gott läshuvud. Han tog studenten på latinlinjen men blev inte präst, som det var på tal om, utan gick på Chalmers och blev elektroingenjör. Hans bakgrund gjorde honom mycket jordnära, praktisk och tuff. Man tänker bra, när man går bakom häst och plog, brukade han säga. Redan som 14-åring fick han i granngården hjälpa till att förlösa en sugga, som hade fått en gris på tvären. Militärtjänsten gjorde John vid kavalleriet. Ridsår skulle ridas bort på den tiden. Efter Chalmers sålde John elutrustning för Asea och var stationerad i Uddevalla. Därefter kom han till Sala och sedan till Västerås 1941 som chef för Tekniska Verken - tidigare Vatten- och gasverksstyrelsen.

ImageCreative Commons-licens

Bild: John Sintorn    John Sintorn blev chef för Tekniska Verken i Västerås 1941 och ledde under många år den lyckosamma satsningen på kraftvärme.
Foto: Okänd. Bildkälla: KVV Mälarenergi.

Tekniska Verken fick samtidigt en ny ordförande nämligen Gustaf Olsson, född 1902 och som kom att bli den "starke mannen" i Västerås under flera decennier. Han var ledare för socialdemokraterna och var en lugn och skicklig politiker. Han var stadsfullmäktiges ordförande under många år på 50-talet. Under 17 år var han drätselkammarens ordförande och hade högsta ansvaret för stadens ekonomi. Under denna tid bytte en hel stad med över 100 000 invånare till fjärrvärme och kraftvärmeverket byggdes. Gustaf Olsson har beskrivit denna utveckling i boken "Kommunal energiförsörjning. Teknik och politik i samverkan." beskrivit denna utveckling.

Gustaf Olsson och John Sintorn samarbetade utomordentligt väl, vilket ju var förutsättningen för det goda resultatet. Västerås invånareantal växte efter hand som Asea behövde mera folk och staden byggdes raskt ut. Rationella lösningar krävdes och fjärrvärmen kom i ropet. Men det var inte helt alldeles enkelt.

Båda huvudpersonerna hade förmågan att skaffa bra medhjälpare. Där fanns Lage Malm, professor i ångteknik för kemister vid KTH. John Sintorn, som ju var elektriker, undervisades av Lage Malm i ångteknikens mysterier. Termodynamik, Carnotprocess och kraftvärmens stora verkningsgradsfördelar jämfört med elproduktion i verk för enbart elproduktion, dvs hur man i ett kraftvärmeverk använder kylvattnet för bostadsuppvärmning, storlekens betydelse, dvs hur man vid större storlekar kan välja mera avancerade ångdata - högre ångtemperatur och högre ångtryck, samt mellanöverhettning - vilket ger ett ökat elutbyte och bättre ekonomi, allt detta fick John lära sig av Lage. De flesta lektionerna ägde rum på Palace hotels bakficka "Gropen" i Göteborg. Problemen åskådliggjordes på bordsduken, servetterna och matsedeln. Representationen var rimlig och väl använda pengar, som vi alla i Västerås haft nytta av.

Lage Malm, som således är legendarisk i kraftvärmehistorien, anlitades som konsult av Västerås till sin död 1971. Han gjorde sig också känd för sina historier av olika slag beroende på i vilket sällskap han befann sig. Ett av hans barnbarn bad att få titta i morfars mun. Lage undrade varför? Jo, det sägs att morfar är så ful i mun, blev svaret.

Erik Svensson, född 1918, och Lars Netzler, född 1925, som var politiker resp. tekniker, betydde oerhört mycket för den lyckosamma kraftvärmesatsningen. De var båda med i den s k kraftvärmekommittén, som utredde frågorna under 50-talet. Båda var kronprinsar och påläggskalvar. Erik efterträdde Gustaf Olsson, när denne pensionerades 1970. Även sedan Erik pensionerats kvarstod han som ordförande i kraftvärmeverkets styrelse till 1991. Lars Netzler efterträdde John Sintorn successivt, 1968 blev han chef för Tekniska Verken, 1973 vd för KVV och 1974 vd för Aroskraft.

Bergslagens Gemensamma Kraftförvaltning - BGK - visade genom sin vd Bengt Löf och överingenjör Herbert Svebrant stort intresse för kraftvärmen. BGK abonnerade effekt när första etappen av kraftvärmeverket byggdes och bidrog i hög grad till att AB Aroskraft bildades och byggde de två största blocken

Fjärrvärmen startar

John Sintorns erfarenheter från upphandlingar av ved för att klara energibehovet vid gasverket m m och vad han fått lära av Lage Malm, gjorde att han fick stort intresse för fjärrvärme och kraftvärme. Det vore en perfekt lösning för en växande stad och en stad i omdaning som Västerås. Gustaf Olsson smittades av Johns entusiasm. Västerås blev medlem i Svenska Värmeverksföreningen, som bildades 1950. 1953 beslöt man att starta med fjärrvärme i Västerås. De första abonnenterna anslöts 1954. Den allra första abonnenten var böndernas spannmålssiloanläggning i hamnen.

Från början erhölls värmen från Västerås kraftverk, som var Vattenfalls topplastkraftverk. Avtal tecknades om värmeleveranser. Dessutom byggde staden en egen värmecentral i kv Apteraren på Malmaberg. Därför infördes i tomträttskontrakten i närheten att någon annan värmecentral inte fick byggas i området. Beslutet kom att omfatta några villor. Ett par av de blivande villaägarna tyckte inte om att bli påtvingade uppvärmningsformen. Men i stället för att gå till stadshuset och försöka få ändring av beslutet gick man till en kvällstidning, som öste på hur monopolsträvande, oförskämda kommunala myndigheter behandlade stackars villaägare. Gustaf Olsson blev upprörd över protesterna och medgav inte någon ändring av tomträttsavtalen. Villorna fick fjärrvärme. Protesterna tystnade och det dröjde inte länge förrän fjärrvärmen i stället lovordades.

Inställningen till fjärrvärmen var positiv i allmänhet men det fanns också motstånd. Det var ju stora pengar som skulle investeras i ledningsbyggande och produktionsanläggningar. Man var också misstänksam mot taxorna och att politikerna skulle lockas att ta ut mera än vad som var motiverat. John Sintorn tryckte hårt på att redovisningen skulle vara klar och entydig. Abonnenterna skulle betala rätt pris för varan och ej subventionera annan verksamhet. Det var lika viktigt att skattebetalarna ej nödgades bidra till uppvärmningskostnaderna.

När John skulle anställa ny ekonomichef i början av 60-talet frågade han en av de sökande - JanTullstedt- om hur denne skulle redovisa anslutningsavgifterna.
- De bör redovisas och bokföras så att de kommer abonnenterna tillgodo, svarade Jan.
- Ni får jobbet,
sade John. Det var ett svar som han gillade.

John Sintorn såg klart stordriftens fördelar, men det var inte alla som gjorde det. I samband med projekteringen räknade man med att stadens centrala delar inkl. Aseas huvudkontor och verkstäder skulle anslutas. Det kom som en obehaglig överraskning att Asea förkastade det anbud som Tekniska Verken lämnat Asea hösten 1953. Asea byggde i stället ett eget litet kraftvärmeverk "Sigurd" på 3 MW el och ca 25 MW värme. Verket gick inte alls ihop ekonomiskt. Vid en kostnadsjakt upptäcktes penningläckan och verket såldes till staden för markvärdet i slutet av 60-talet och användes senare under lång tid av skolan i utbildningssyfte för blivande driftingenjörer och drifttekniker. Hela Asea var därmed anslutet till fjärrvärmen.

Värme levererades således i början från Västerås Kraftverk av Vattenfall. Eftersom topplastpannorna ej passade så bra för leveransen byggdes en panna P 15, som köptes från Motala Verkstad, där jag då arbetade. Motalapanna värmer halva Västerås!, kunde vi skriva i reklamen. Västerås hade dock rätten att omförhandla värmekontraktet med Vattenfall, om man kunde visa att värme kunde produceras billigare på annat sätt. Just detta gjorde Lage Malm och f d kraftverksdirektör Thure Strand i en kraftvärmeutredning beställd av John Sintorn. Vattenfall ansåg inte att värmeleveransen hade något värde för dem och att mottrycksproduktion var "sekunda kraft". Man var inte villig att lämna någon rabatt.

Kraftvärmeverket block 1 o 2 byggs

Utbyggandet av fjärrvärmenätet gick raskt framåt och ökade värmeleveranser erfordrades. Det blev aktuellt för Västerås att bygga eget kraftvärmeverk. När man inte kom överens sade Vattenfall upp avtalet i slutet av 1960. Det var väl så, att Västerås Kraftverk med dess dåliga ångdata ej lämpade sig för kraftvärmeproduktion. Elutbytet blev för dåligt. Västerås fullmäktige beslöt att bygga eget kraftvärmeverk, som måste vara färdigt sommaren 1963.

Nu behövde John Sintorn en "byggbuse", som kunde fatta snabba beslut och leda byggandet av kraftvärmeverket. Tore J Hedbäck hade just startat egen konsultfirma och rekommenderades av Lage Malm för uppgiften. Tore var en av landets ledande ångpanne- och värmetekniker och hade tidigare levererat en pannanläggning med höga ångdata till KTH hos Lage Malm.

Turbinerna 2x44 MW köptes av Stal i konkurrens med De Lavals Ångturbin. Strax efter slogs bolagen ihop och Stal-Laval bildades. Ångpannorna köptes hos Motala Verkstad och Motala kunde skriva, att nu värmer Motalapannor snart hela Västerås.

Som driftchef för kraftvärmeverket anställdes Sture Birgerson, som kom från Vattenfalls Stenungsundsanläggning. Tidigare hade han arbetat vid Västerås Kraftverk bl. a. som konstruktör. Sture hade många lustiga historier att berätta från den tiden. Vid Vattenfalls ångkraftbyrå, som leddes av Uno Blomquist, praktiserade bland andra unga tyskar, som senare kom långt inom den tyska kraftindustrin. Där fanns Gramatke, som blev direktör vid VEBA Kraftwerke, och professor Quack vid tekniska högskolan i Stuttgart. Vi hade senare nytta av dessa kontakter. Sture berättade också att man var mera sparsam förr. När avloppet från toaletten vid konferensrummet högst upp i det höga pannhuset skulle dras, blev det billigast att dra detta till ångutblåsningssystemet som ledde till Mälaren. Senare skulle kraftverksledningens fruar samlas i konferensrummet. Behov att besöka toaletten uppstod samtidigt som ånga blåstes, varvid konstaterades att ledningsdragningen inte var helt lyckad.

John Sintorn brukade säga, att han anställde en man som sedan skötte resten. Sture Birgerson hade ett stort kontaktnät och han anställde gamla arbetskamrater från Västerås Kraftverk. De bildade kärnan bland personalen vid kraftvärmeverket. Personalen var med redan under byggnadsskedet och deltog både praktiskt i arbetet och som kontrollanter. På så vis lärde man känna anläggningen bra. Av erfarenhet rekommenderade Sture att alla skulle tillhöra samma personalkategori. Alla var tjänstemän i företaget och de flesta tillhörde Sif.

Byggnadsprojektering sköttes av Kadesjös Ingenjörsbyrå. Den första informationen man fick av John Sintorn vid midsommartid var att bygget skulle vara färdigt till jul. Det var bara att börja schakta. Konstruktionsarbetet skedde parallellt

Kraftvärmeverket blev färdigt i tid innan avtalet löpte ut med Vattenfall på sommaren och hösten 1963. Turbinerna "Olle" och "Jenny" fasades in. Kostnadskalkylen 60 Mkr höll. Samtidigt skedde utbyggnaden av fjärrvärmen i en rasande fart. Det stod snart klart att fjärrvärmeunderlaget gav möjlighet att bygga ett mycket större kraftvärmeblock

AB Aroskraft bildas. Block 3 byggs

AB Aroskraft bildades 1966. Stora Kopparberg, Krångede, Gullspång, BGK och KVV var delägarna i det nya bolaget. Ett block 3 på ca 250 MW el skulle byggas och möjlighet att bygga ytterligare ett block skulle förutses.

Våren och sommaren 1966 var det dags för upphandlingar av huvudkomponenterna igen. Kontakter togs tidigt med presumtiva leverantörer och intresset blev stort.

Turbinen diskuterades med AEG, BBC, Siemens och Stal-Laval. När anbuden skulle komma visade det sig att BBC avstod från att offerera. Detta trots att kontakter tagits många gånger med dem. Man trodde att ordern var vikt för Stal-Laval och ville inte kosta på att göra ett anbud för Västerås. Misstänksamheten kunde ju vara befogad. Såväl Asea och ett par av delägarna i Aroskraft var ju Wallenbergföretag.

Vi lade ner mycket arbete på den tekniska utvärderingen. Alla anbud var intressanta. Garantierna skilde en del. Stal-Laval hade inte en renodlad axialturbin vid den tiden utan offererade en högtrycksturbin med två generatorer och en mellantrycksturbin och lågtrycksturbin med två generatorer. Det var också en ny storlek.

Anbudsgivarna var också i kontakt med John Sintorn, som talade om för dem hur de låg till. När ett företag lagt ner så mycket arbete, som ett turbinanbud kräver, har de rätt att veta hur läget är, förklarade John. Efter genomgång med alla de tre anbudsgivarna uppmanades dessa att lämna ett slutgiltigt anbud ett visst datum och klockslag på Stora Kopparbergs Bergslags kontor i Stockholm. Anbudsgivarna inbjöds att delta vid anbudsöppningen. De närvarande meddelades resultatet av utvärderingen, som innebar att ett par av anbuden belastades med smärre belopp. Den som totalt var lägst skulle få ordern. Det var mycket spännande för alla.

Siemens ville in på den svenska marknaden och kom med det lägsta priset - 21,5 Mkr. Det verkade också vara den mest robusta maskinen. Leveransen kom att motsvara förväntningarna och levererades i tid. Curt Nicolin sammanfattade vid invigningen "att leverantören haft klart för sig, att ska man leverera på Aseas tomtgräns, så får det min sju vara förstklassiga leveranser."

Beslutet att välja Siemens chockade naturligtsvis Stal och Asea. John Sintorn kallades ner till Stal litet senare, där man redovisade den nya turbinkonstruktionen man hade tagit fram. John sade att Stal så småningom skulle komma till rätta med problemen, men han trodde det skulle kosta mycket, mycket pengar för Stal. Det skulle dock också kosta kunderna mycket, kanske ändå mera, i form av produktionsbortfall. Detta möte ledde till att Stals kommande samarbete med BBC ytterligare aktualiserades. Det var ju en hel rad kärnkraftsturbiner som skulle beställas.

Ångpanneupphandlingen skedde strax efteråt. Det var många pannfirmor som var intresserade. Ordern hamnade hos Gebrueder Sulzer, Schweiz, som hade mycket gott rykte.

John Sintorns rykte som upphandlare spreds och när Teknologföreningen ordnade en kurs i upphandling ombads John medverka. Deltagarna fick lära sig att upphandlingar skulle ske efter mycket bestämda regler. John kom in som sista föreläsare. Det blev inte långt ifrån fiasko. John vände nämligen upp och ner på vad man tidigare fått lära sig på kursen.

- En upphandling kan inte ske på samma sätt två gånger, sade John. - Leverantörerna genomskådar köparen, om man alltid uppträder på samma sätt. Man lägger in prutmån, om man vet att köparen alltid vill pruta några procent. Därför måste man variera upphandlingsförfarandet hela tiden. Rättesnöret för John var Frans G Bentssons Röde Orm. Man skulle använda ett kort rakt språk. "Mycket prutades ej, dock hälften prutades genast" citerades ofta.

Asea utnyttjade Siemensaffären på ett förståndigt sätt. Informationschef Ebert tog ofta utländska kunder en sväng förbi kraftvärmeverket och visade under vilka konkurrensförhållanden man levde under i sin egen hemstad. Det blev ett bra försäljningsargument.

Det var också bråttom att bygga block 3, som skulle köras igång på mindre än tre år efter beställning. Det var faktiskt en prototyp och av en storleksordning vi inte var vana vid. Det var också John Sintorns idé att man skulle bygga fort. Man var tvungen att fatta beslut snabbt och räntekostnaderna under byggnadstiden blev lägre. Hela projektet blev billigare. Det var nästan samma personer, som deltog i projektet, som i den föregående etappen. Där fanns Tore Hedbäck, Lage Malm, Nils Kadesjö och från KVV Bernt Hargö, som jag efterträdde 1971, Sture Birgerson, Sven Erenius och många andra.

John Sintorn höll mycket hårt själv i projektet. Ingenting skulle få kullkasta planerna. Emellertid höll skorstenen på att bli ett problem. Godkännande från flygvapnet krävdes och detta lät vänta på sig och höll på att kullkasta hela tidplanen. John Sintorn for oanmäld till Stockholm och begärde att få träffa general Rapp, som var flygvapenchef. Så smångom fick John komma in och lade fram planerna och problemet. - Ni menar väl inte att jag skall skriva under detta papper nu, sade Rapp. - Det är precis vad jag önskar, svarade John. Rapp blev så paff att han skrev under.

Blocket fasades första gången in på elnätet den 20 april 1969 och fick då heta "Amalia". Det var torrår och dåligt med vattenkraft ända fram till sommaren 1970. Block 3 kom snart upp i fullast, ja till och med i överlast. Detta lastläge - 250 MW - hölls i över ett år. Det var så viktigt att hålla blocket i drift att personal från Siemens och Sulzer var kvar under hela året och hjälpte till så att ingenting skulle störa driften. Utan blocket, som svarade för 4 % av Sveriges kraftproduktion, hade vi drabbats av elransonering. Båda huvudleverantörerna fick premier dels för körningen i överlastområdet och dels för att man kunde köra igång tidigare än som var kontrakterat.

Block 4 byggs

Delägarna i Aroskraft beslöt våren 1969, dvs mitt under uppstarten av block 3, att tidigarelägga beställningen av block 4. Det vore ju naturligt att köpa upp samma utrustning som för block 3. Stal hade emellertid tecknat avtal med BBC och kunde denna gång leverera en axialturbin liknande Siemensmaskinen. Vad vi kan förstå var det inledningen till giftermålet mellan Asea och BBC. Stal fick turbinordern och Aseas första vattenkylda generator med även vattenkyld generatorrotor ingick i leveransen. John Sintorn och Curt Nicolin träffades och kom överens i den s k "Groggverandaöverenskommelsen", som innebar att motsvarande utrustning, som Siemens levererat i block 3, skulle levereras av Stal och Asea även om den inte var specificerad i kontraktet.

När block 4 byggdes, rådde det inte samma bristsituation på kraft som tidigare och det var tur. Vid tillverkningen av generatorn blev det kortslutningsfel i rotorn, så att den fick kasseras och nytillverkas. Asea var då så flotta att man tillverkade en luftkyld rotor med vilken man kunde nå 60 % last. Blocket kördes igång med denna rotor allhelgonadagen 1973. På förslag av Sture Birgerson döptes maskinen till "John Helgonet" ett namn som John Sintorns fru Birgitta tyckte var mycket lustigt. Hon skrattade gott åt detta.

ImageCreative Commons-licens

Bild: Turbogeneratoraggregat 4 i kraftvärmeverkets maskinsal.
Foto: Dhladohc. Bildkälla: Wikimedia Commons, Generator_4.jpg.

Den vattenkylda generatorrotorn blev klar hösten 1974. Och nu kunde Aroskraft invigas av Gunnar Sträng och med närvaro av leverantörer och många andra. Först nu var det tid för detta.

Erik Svensson hade efterträtt Gustaf Olsson i kommunledningen och som ordförande i KVV:s styrelse. Han var också vice ordförande i Aroskrafts styrelse. Eriks intresse för energifrågor var så stort, att när Åke Hillman efterträtt Erik i kommunstyrelsen 1983, blev Erik arbetande styrelseordförande i KVV.

Lars Netzler efterträdde John Sintorn stegvis som tidigare beskrivits. John kunde i och med att block 4 blev färdigt dra sig tillbaka.

Både Erik och Lars förvaltade arvet väl. Både Tekniska Verken och kraftvärmeverket var framgångsrika under deras ledning.

Övergång till koleldning. Reningsutrustningar

1980 blev det högaktuellt med övergång till koleldning. Först i block 1 o 2 och sedan i block 4. Det var oljekriser. Läget var allvarligt. Lars Netzler föreslog vid ett styrelsemöte att anbud skulle infordras för konvertering av block 1 o 2 och att ett nytt möte skulle ordnas.. Han blev emellertid överkörd av sin styrelse med Åke Hillman och Bengt Gustavsson i spetsen. Lars fick uppdraget att omedelbart handla upp den utrustning som tog längsta tiden att anskaffa. Kontrakt skrevs med Peabody Holmes i England om eldningsutrustning och med Fläkt om elektrofilter. John Sintorn följde naturligtsvis händelserna. Vid besök hos mig berättade jag för honom att det tar ett år att ändra pannorna. - Tar det sån djäkla tid, sade John. Vi var inte tillräckliga i hans ögon. I juni 1981 kördes pannorna 1 o 2 med kol.

Miljökraven skärptes. Rökgasavsvavling krävdes för block 4. Upphandlingen av denna utrustning blev arbetsam för Lars och Erik, som klämdes hårt mellan Fläkt och Aseas ledning och KVV:s driftpersonal. Order tecknades denna gång med Gränges Hedlund i samarbete med Niro Atomizer i Danmark. De tekniska skälen vägde tyngst.

Fläkt tecknade senare avtal med Niro Atomizer om avsvavlingsutrustningar och fick plåster på såren genom många leveranser till kraftvärmeverket. Det gällde avsvavling i block 1 o 2, kväveoxidreduktionsutrustning för alla blocken och stoftavskiljning för de koleldade.

Kraftvärmeverket är det renaste av alla kraftverk i dessa avseenden, dels på grund av förnämlig utrustning och inte minst dels genom personalens sätt att sköta anläggningen.

Biobränslepanna. Flexibilitet

Att elda på en enda plats i en stad är en stor fördel. Finner man skäl att ändra eller komplettera anläggningen har det hittills lyckats väl. Genom att produktion med bränslen som kol och olja blivit hårt beskattade har en biobränslepanna på ca 200 MW termisk effekt installerats. Den ligger parallellt med panna 4 och försörjer turbin 4 med ånga. Härigenom kan blocket köras i fullast igen vid behov. Turbinen är väl förberedd för detta och generatorn byggdes om på 90-talet. Statorn är omlindad och den vattenkylda rotorn är ersatt med en ny.

Ett brännarplan i panna 4 kan eldas med biobränslepellets och ett annat med tallolja, som är en restprodukt från cellullosaindustrien. Härigenom kan en mycket stor del av värmebehovet numera täckas med biobränsle.

John Sintorns och Gustaf Olssons verk fungerar således fortfarande och kommer att göra det ytterligare i många år. Det går alltid att modernisera delar och att ersätta slitna delar. Ångdata är fortfarande moderna och storleken är det inget fel på.

ImageCreative Commons-licens

Bild: Mälarenergi AB. Vy över Västerås Kraftvärmeverk. Block 6 i drift 2016.
Foto: Dependability. Bildkälla: Wikimedia Commons, Västerås_Kraftvärmeverk.jpg.

Av Ragnar Hahn 2005.

Kompletterat med nya bilder 2021. Ulf Kjellsson

Om författaren

Image

Bild: Ragnar Hahn. Foto: Okänd. Licens CC BY 4.0.

Ragnar Hahn har ett förflutet vid Motala Verkstad 1955 - 1964, hos AB Tore J. Hedbäck till 1971 och som överingenjör vid Västerås kraftvärmeverk (KVV) till 1995. Arbetade således med eller vid KVV januari 1961 - 1995.

 

Förening:

Industrihistoriska föreningen i Västerås

Ändrad av: Industrihistoriska föreningen i Västerås (2021-01-31 11:06:42) Kontakta föreningen
Skapad av: Industrihistoriska föreningen i Västerås (2020-12-06 09:01:18) Kontakta föreningen