Mina minnen från AB Svenska Metallverken

Av Solveig Ingemarsson 2004. 

Arbetskraftssuget till Västerås

När jag, Solveig Ingemarsson, var 2 år (1945) flyttade min mamma Svea, pappa Erik Ingemar Andersson och syster Gun Rigmor, 4 år, till Västerås, där pappa Erik hade fått arbete som gjutare på AB Svenska Metallverken. Tidigare bodde vi i Intrånget - den lilla gruvbyn utanför Hedemora som blomstrade som bäst under andra världskriget. Men arbetet där var tungt och inte längre så lönsamt, varför vi nu sökte lyckan på annat håll. Man hade hört att Västerås behövde arbetare, då de två största industrierna Asea och Metallverken hade fått fart på sina verksamhet efter andra världskrigets slut. Europa var sårat och sönderbombat och ropade efter olika typer av metaller som behövdes för återuppbyggnaden av de sargade länderna. Sverige, som genom ett under klarat sig helskinnat ur krigseländet, stod oförstört och starkt rustat för att hjälpa till med export till återuppbyggnaden. Det var då som familjen flyttade till Tegnérgatan 18 i Västerås.

Kort tid därefter följde svärmodern Ada och hennes man Ernst Andersson efter och hamnade även de i Västerås. Ada sökte arbete på Asea och fick jobb som lindare och träffade där på sin arbetsplats den sedermera berömde kommunalpolitikern Birger Grip, som hon tyckte utstrålade mycket värme och gemytlighet. - Han var så snäll, sa hon. Flera år senare kom också jag att på mitt arbete som chefssekreterare inom kommunens förskoleverksamhet träffa denne Birger Grip, vilken även jag bara hade gott att säga om.

Eftersom Ada drivit en mindre matservering i Intrånget fick hon senare arbete på ett kafé i Västerås, vars namn jag glömt. Men kaféet låg ungefär på den plats där det nya parkeringshuset Punkt ligger idag. Ernst var sjuklig och hade fått epilepsi efter att ha fått en tegelsten i huvudet under ett arbetspass. Det blev Ada som fick dra det tyngsta lasset i familjen efter det att de anlänt till Västerås.

Mamma Svea tog de jobb som fanns att få för en outbildad bonddotter, som bara gått 5 år i folkskolan. Det blev arbeten som städerska och hembiträde. Senare jobbade hon som självlärd kokerska på gamla Televerket och fick bland annat mycket beröm för sina goda köttbullar. Svea hade varit så duktig i skolan att hon fick hoppa över ett år för att fortare komma loss och hjälpa sina föräldrar med jordbruket. Det hjälpte inte att folkskolläraren gick hem till hennes far och bad om att Svea skulle få fortsätta studera för att hon hade ett så gott läshuvud. "Sådant trams", utbrast morfar. "Hon ska ju snart gifta sig och få barn. Då är sådana studier bara bortkastade pengar." Och så fick det bli.

Mitt liv i Bostäderna på Tegnérgatan 18

Tegnérgatan var från början en gata som räckte ända fram till Aseas s k Tegnérport. Men nu hade man delat av gatan och satt upp ett stort staket runt om hela det område som ägdes av Metallverken. Detta område räckte då från mitten av Tegnérgatan fram till Kopparbergsvägen, Östra Ringvägen, Malmabergsgatan och nästan ända fram till Stora gatan.

Bild: Ett av Metallverkens hus för de anställdas bostäder
Foto: Okänd. Bildkälla: Västmanlands läns museum (VLM)

Några hundra meter från Metallverkens Tegnérgatuport låg sex röda trähus, de s k Bostäderna, med plats för sex familjer vardera. Det var två lägenheter bredvid varandra med vardera ett rum och kök plus liten farstu samt en gemensam brotrapp. Mitt emot på andra sidan huset såg lägenheterna ut på samma sätt. I de andra ändarna fanns det plats för en lägenhet med ett rum och kök, med en liten trappbro och en innertrappa till husets övervåning. Alla fyra röda hus hade samma boendelösning.

Bild: Här bor vi i ett av Metallverkens hus. På farstukvisten sitter från vänster farmor Ada, min syster Rigmor, jag själv och farfar Ernst. 
Foto: Författaren.

I källaren fanns en gemensam toalett, som jag hatade att gå ner till. Ty en gång hade den tunga källarporten, som öppnades neråt marken, blåst igen, så att jag blev fast i den mörka kalla hålan. Jag grät förtvivlat och lyfte med nacken allt vad jag orkade denna tunga dörr, men icke. Den gick bara att öppna några centimeter, men ändå tillräckligt högt för att en av metallarbetarna som kom cyklande från jobbet hörde mitt desperata rop och hjälpte mig upp. Det skulle sedan dröja länge innan jag ensam besökte toaletten igen. Jag valde hellre att använda pottan så länge som det var möjligt.

I köket fanns det plats för en bäddbar träsoffa. Där låg mor och far. I vardagsrummet låg min syster och jag. Vi eldade i vedspis och hade vid några tillfällen också en kolkamin när det var kallt och otrevligt utomhus. Varje vinter stoppade mamma bomull mellan fönstren för att slippa alltför mycket drag från dem. Det såg hemtrevligt ut. I vardagsrummet hade vi en kakelugn.

När min syster och jag hade varit ute och lekt i snön, blivit blöta och frös om fötterna fick vi hänga strumporna på tork på spishandtaget till ugnen. Ibland kunde vi också lägga fötterna på luckan för att värma dem.

Under min uppväxt där på Tegnérgatan 18 fanns det flera nyinflyttade finländska familjer. Några finska barn blev mina lekkamrater. Jag kom att tycka mycket om dem. Kvinnorna/flickorna hade ofta så stor fantasi och lärde mig spela teater och vi klädde ut oss i egna tillverkade papperskläder. Några av deras pappor skrämde mig dock när de drack sprit. Ty svenskarna runt omkring var inte nådiga när de nedlåtande talade om de finländska invandrarna, som inte ville prata svenska och som lätt "drog kniv". Detta skvaller påverkade mig negativt när det gäller de finländska männen. De upplevdes dessutom som kärva och tystlåtna. Men idag, 50 år senare, känner jag stark värme för många finländska män och kvinnor. De lärde mig sina seder och sin matkultur och jag har alltid upplevt framför allt kvinnorna som ambitiösa, arbetsamma och pålitliga.

Det fanns många duktiga och mångkunniga metallarbetare. Jag minns särskilt Ragnar Ek, som bodde i lägenheten ovanför oss. Han var ofärdig och kunde gå endast med stöd av käppar. Han var en duktig målare och försörjde sig genom att på beställning måla tavlor, bilder till broschyrer och födelseuppvaktningar, lampskärmar, etc.

Bild: Ragnar Ek har målat min mors föräldrahem från Stora Bandsjön i Timrå. Tavlan finns nu hos min syster Rigmor i Värmland.
Foto: Författaren.

Bild: Femtioårshyllning. Bilden förvaras av jubilarens sonson Lars Olov Halén.
Foto: Författaren.

I ett av husen låg en liten mjölkaffär, där vi gick och köpte "lös" mjölk och grädde, som hälldes över i krukor eller glasflaskor. När mamma ville vara snäll kunde hon köpa en pinnglass till oss barn. Dessa glassar smakade gudomligt gott. Jag har varken förr eller senare smakat så goda glassar. Att få godsaker var oss förunnat bara vid högtidliga tillfällen.

Inte långt från Bostäderna låg Krutkällarbacken (idag går E18 där). Strax intill - på Lovisebergsvägen - bodde min farmor Ada. Den gatan låg nära Krutkällarbacken och det hände ofta att vi åkte på ändan nerför denna backe. Hade vi tur fick vi tag på hela stora kartonger eller kartongbitar, som passade utmärkt att sitta på och rutscha nerför backen på, eller krypa in i och sen åka nerför. Då gick det mycket fort. Nedanför Krutkällarbacken fanns det små kolonilotter som jag en dag i mina unga år plockade blommor ifrån för att göra mamma glad. Men hon blev inte glad. Gråtande följde jag med henne till den lott där jag plockat blommorna. Där fick jag lägga tillbaka blombuketten och dyrt och heligt lova att aldrig mer göra om det. Än idag kan jag minnas min besvikelse och smärta. Jag ville ju bara glädja mamma.

Bild: Metallverkens arbetarbostäder med skyddsrumskulorna.
Bildkälla: Västerås stadarkiv bildbank

Bland Bostäderna (de fyra husen) fanns några betong"bollar" som vi kallade för "kulorna". Det var skyddsrum ifrån krigets tider. Där inne i kulorna fanns det några träspjälor att sitta på. De såg ganska roliga ut. Runda som bollar stod de där som ett lustigt monument ifrån kriget. Vi älskade att leka i dem. Ibland stängde vi in grabbarna och skrek av förtjusning över detta tilltag. För sen blev vi ju jagade av dem. Det fanns också ett skyddsrum på baksidan av vårt hus. Det var nedgrävt till två tredjedelar i marken och låg där som ett avlångt cementrör. Det fanns inga fönster på det, bara några enstaka ventiler. Den tunga dörren var oftast låst, men någon gång lyckades vi bända upp låset och ta oss in. Det fanns träbritsar efter väggarna och jag fick en ganska obehaglig känsla av något förbjudet när vi lekte där. Men känslan var så obehaglig och skrämmande att vi mest lekte ovanpå röret - det fick räcka för mig.

Det fanns en utpräglad vi-anda på Metallverken. Vi hörde ihop. Vi var metallverkare. Olika aktiviteter ordnades för de anställda. Jag minns med glädje barnfesterna på Rotundan. Dem besökte jag varje år tills jag blev eller kände mig för gammal för barnsliga upptåg. Det var pappa som fick två biljetter för mig och min syster.

På festerna fick vi barn dansa kring granen. De vuxna bjöds på kaffe. Innan vi gick hem fick vi en godispåse. Men först fick vi sjunga: "En riktigt bussig påse vill jag ha, påse vill jag ha, påse vill jag ha. En riktigt bussig påse vill jag ha, påse vill jag ha, för den är bra att ha." Sedan fick vi i långa raka led (och i takt) vandra uppför trappan till den balkongdel, som då fanns där. Därefter ner på andra sidan alltmedan vi sjöng vår "påse-sång" för att sedan ta emot de efterlängtade godispåsarna. Då var lyckan stor! Ty godis på den tiden var något ovanligt för arbetarbarn.

Bild: Bilden föreställer julkulorna som min syster och jag fått på julfesterna.
Foto: Författaren.

Min syster har berättat att vi från början hade våra julfester i KFUK/KFUM:s lokaler. Hon har kvar tre julkulor från några av dessa fester. Det låg en kula i varje påse. Kulan var genomskinlig med ett bokmärke på (ängelmotiv).

Barnets syn på arbetslivet

Det var en fröjd för ögat att se dessa Metallverksarbetare cykla till och från jobbet varje vardag (inklusive lördagar). De bara vällde in - eller ut - på sina mörka cyklar (med båge) och en unikabox på pakethållaren. De såg likadan ut alla tyckte jag - mörkt klädda och ofta med en skärmmössa på huvudet. I folkmun mun omnämndes de som Metallarbetarströmmen eller Aseaströmmen!

Vårt hus låg bara 10-20 meter från Metallverkens port på Tegnérgatan. Jag såg det som ett stort nöje att bara stå och se på när de cyklade till eller från jobbet. När fabriksvisslan hördes sprang jag ofta ut för att titta på när de cyklade hemåt - ofta sotiga och smutsiga i ansiktet. Trots mina unga år var jag så fascinerad över att se så många på en och samma gång. Ibland fick jag glada tillrop från dem. Man kunde höra ett slags susande ljud från cyklarna när de i hög fart kom farande på dem.

Min pappa jobbade på gjuteriet. Han klagade ofta på verkmästarna, som alla tyckte om att hata. Det var Taylorismens idé som hade slagit rot även i Västerås. Att ständigt stå och mäta tiden med en klocka i handen kunde hetsa vilken arbetare som helst. Vid köksbordet pratade mina föräldrar om tidsstudiemännen som ett gissel för arbetarna. Det var inte underligt om vi barn såg tidsstudiemännen som något okänt farligt. En dag kom en tidsstudieman gående med skrivblock och klocka i riktning mot gjuteriet. Vi småflickor sprang då och gömde oss i en av skyddsrumskulorna. Mina kusiner på landet var rädda för näcken. Här i stan var det tidsstudiemännen som ingav rädsla.

Det var först när jag själv började arbeta på Metallverken som jag besökte gjuteriet och då fick se hur varmt och tungt arbetet var där. Det var först då jag fick respekt för det arbete min pappa hade utfört.

När jag var 12 år flyttade jag med familjen till Haga Parkgata 8. Då fick vi äntligen inomhustoalett och badkar. Toaletten var absolut den bästa bekvämlighet jag upplevt i mitt liv, särskilt som jag ofta hade besvärlig mage. Idag tar vi svenskar denna bekvämlighet för given.

Trots flytten bestod ändå min kontakt med Metallverken och folket som bodde i Bostäderna.

Min egen anställning på Metallverken

När jag våren 1961 hade tagit realexamen (4 årig handels) på Carlforsska skolan (Zimmermanska skolan sedermera, eller idag Växhuset) fick jag jobb som kontorist på den ammunitionsavdelning som fanns inom Metallverken.

Jag och min lika gamla arbetskamrat jobbade främst med att fakturera den ammunition som såldes. Ibland fick jag hjälpa kamrer Sohlman med ekonomisk redovisning, men mest var det att ta emot beställningar och fakturera ammunition. Först höll vi till i ett äldre hus (fortfarande idag på plats i Kopparlunden) och delade rum med en äldre herre som rökte cigarr. Vi led alla som satt i samma rum som han, men ingen pardon visades oss andra. Knappt ett år senare flyttades kontoret ovanför själva fabriken och då slapp vi samtidigt denna cigarrök.

Vår avdelningschef fick vi kalla för kapten Gösta Höijer. Han var liksom kamrer Sohlman mycket snäll, men ack nåde den som råkade säga "herr" i telefonluren - och han hörde detta - när någon militär ringde och beställde ammunition. En gång väste kapten Höijer till mig när han hörde hur jag titulerade en militär i telefonen: - "Han heter inte herr! Han tituleras löjtnant!

När det var lönedag var det fest. Ack så väl jag minns dessa lönedagar. Vilken fest! Vilken lycka! Så rik man kände sig just den dagen! Då fick vi gå till lönekontoret och kvittera ut våra "riktiga" kontanter, som låg i smala bruna påsar, påskrivna med den summa vi hade tjänat in. Idag får man bara en siffra på ett papper.

En kväll fick jag på radion höra att ett ammunitionsförråd på Metallverken brann. Alla var rädda att det skulle bli fruktansvärd förödelse om ammunitionen började brinna. Men de lyckades släcka elden innan det blev någon större förödelse. Sen den dagen blev ingenting sig likt längre. Efter att ha arbetat på Metallverken sedan 1961 fick jag veta att ammunitionstillverkningen skulle flyttas till Åmotfors (1964). Samma år beslöt jag mig för att fortsätta studera och sökte då till Carlforsska gymnasieskolans redovisningstekniska gren (3 år) och kom in där. Efter studentexamen 1969 fick jag arbete på Tekniska Verken i Västerås. Ja, och så började ett helt annat liv med man, barn och ytterligare utbildning. Men minnena från Tegnérgatan och Metallverken finns ännu levande kvar.

Metallverken - ett avslutat kapitel i Västerås industrihistoria

Efter hand utökade man gränserna för Metallverken och alla de gamla Bostäderna där jag växt upp revs bort utom ett. Och det var just det hus jag hade bott i sen tvåårsåldern (fram till 12 års ålder). Detta hus stod länge kvar på Metallverkens mark men användes då som kontor. Det var en underlig känsla att se detta barndomshus i flera år stå innanför Metallverkens murar bland övriga verkstadsbyggnader och metallmateriel.

Metallverken gick så småningom i graven och köptes upp av Outokumpu Copper. Ingenting var längre sig likt. Idag kallas området för Teknikbyn eller Kopparlunden. Några av de äldre husen står kvar. Men det är bara själva ytterhöljet. När jag går in mellan husen upplever jag återigen gamla tiders känsla av fabriksarbete. Historiens vingar känns mellan väggarna. Just då känner jag mig väldigt gammal. Som om jag levt i minst hundra år.

Av Solveig Ingemarsson 2004. 

Om författaren

Bild: Solveig Ingemarsson. Foto: Okänd. Licens CC BY 4.0.

Solveig Ingemarsson föddes torsdagen den 21 oktober 1943 klockan 15.00 som Svea Margareta (född Åkerberg) Anderssons andra dotter och fick namnen Solveig Margareta Birgitta. Hon föddes på samma dag som sin farmor Ada Bernhadina (född Hasselström) fyllde 50 år. Sen den dagen har Solveig och Ada firat många gemensamma födelsedagar. Den senaste största festen var då Solveig fyllde 50 och Ada fyllde 100. Detta uppmärksammades i de lokala medierna.