Kraftelektronikens historia

Sammanställning av Kurt Brisby 2005.

Vad är kraftelektronik?

Kraftelektroniken utgör tillsammans med styrelektronik, datateknik, IT, hemelektronik, etc. en gren av elektroniken. Gränsdragning mellan vad som skall ingå i begreppet kraftelektronik är inte enkel, men om vi drar en gräns vid cirka 1 kW kan man finna tillämningar av kraftelektronik inom praktiskt taget alla typer av tillverkningsindustrier, inom transport (traktion, truckar, bilar) och inom energisektorn (elkraftgenerering, överföring) där kraftelektroniska produkter användes för styrning och reglering samt energiomvandling och där är en viktig komponent i större system. Även i produkter för mer direkt kommersiell användning har kraftelektronik kommit till användning vid uppvärmning av ugnar och spisar, för belysningsstyrning, för svetsning etc.

Utvecklingshistorik kraftelektronikprodukter

Ursprunget

Kraftelektronikens ursprung kommer från önskemålet att styra och reglera elektriska maskiner och processer. De tidiga möjligheter man hade att hastighetsstyra en likströmsmaskin var t.ex. med hjälp av ett variabelt motstånd i fältkretsen eller matning från transformator med lindningskopplare. På samma sätt kunde man variera varvtalet hos asynkronmotorer med ett variabelt motstånd anslutet via släpringar till rotorn. Man prövade även en mängd olika kopplingar t.ex. polomkopplingar, tandemkoppling eller kaskadkoppling av maskiner. Karakteristiskt för dessa metoder var att de var manuella ,komplicerade, dyra och framförallt att de endast möjliggjorde begränsad eller stegvis styrning men inte vad vi menar med automatisk reglering av motorvarvtalet.

Enorma möjligheter

Kraftelektronikens enorma möjligheter för automatisering och ökad kostnadseffektivitet inom praktiskt taget alla industriformer där hastighetsstyrning av elmotorer förekommer och för många andra tillämpningar för omvandling och styrning av elektrisk energi kunde utvecklas tack vare uppfinningar av lämpliga komponenter.

Under 1950-talet inleddes en period med accelererad utveckling och en bredare tillämpning av produkter baserad på kraftelekronikkomponenter. Den började med utvecklingen av strömriktare med transduktorer i kombination med selenplattor och senare germanium och kiseldioder. Pionjärer och nyckelpersoner inom transduktortekniken var Uno Lamm och Ulrik Krabbe som utvecklade de teoretiska grunderna i var sin doktorsavhandling. Uno Lamm var nyckelperson även för utvecklingen av jonventiler och deras användning för industriella motordrifter och i högspända likströmsöverföringar.

Transduktorer användes främst för styrning av likspännig i t.ex batteriladdare och elektrolytiska bad samt för reglering av varvtalet för likströmsmotorer.

En ny era skapades

Genom upptäckten att skapa nya halvledarkomponenter (dioder, transistorer, tyristorer) av monokristallina halvledarmaterial skapades grunden för en ny era inom alla former av elektronik. Tyristorströmriktare erbjuder genom sina grundläggande egenskaper ökade användningsmöjligheter. Genom olika kombinationer av tyristorer och dioder kan elektrisk energi omvandlas från växelspänning till likspänning och vice versa ,från likspänning till likspänning och från växelspänning till växelspänning och alltid med kontinuerlig variation av sekundär storhet och dessutom med en mycket liten styreffekt och med mycket hög verkningsgrad.

Processtyrning

Elektroniksystem för processtyrning baserade på transistorer utvecklades parallellt med kraftelektronikutrustningar för effekthantering. Båda baserades således på den nya halvledarteknologin även om ingående komponenter har följt olika utvecklingslinjer.

Strömriktarprodukter

Tillverkning av strömriktarprodukter med kiseldioder och tyristorer startade inom Asea i slutet av 1950-talet. Utveckling av produkter skedde sedan koordinerat med utvecklingen av egna krafthalvledarkomponenter. Båda aktiviteterna startade i Ludvika som tidigare hade ansvarat för s.k. torrlikriktarprodukter och jonventilströmriktare. Verksamheten flyttades sedan under 60-talet till Elektroniksektorn i Västerås där även avdelningen för styrelektronik ingick. ASEA lyckades snabbt nå en god position på den växande världsmarknaden och ASEA/ABB har alltsedan dess behållit denna position och inom vissa områden t.o.m. haft och har en världsledande position. En viktig faktor till framgångarna var ett utomordentligt gott samarbete mellan de olika enheterna med ansvar för komponenter, produkter och system, ett samarbete som även omfattade svenska kunder med en positiv inställning till att pröva nya produkter.

De första installationerna

Den första strömriktaren med tyristorer som utvecklades var en enfas laddningslikriktare som provades i praktisk drift i en liten telegrafstation i Ställdalen 1958. Därefter följde i rask takt utveckling av:

• magnetiseringslikriktare för motorer och generatorer
• likriktare för galvanisk ytbehandling
• likriktare tillsammans med växelriktare (=omvandling av likspänning till växelspänning) för avbrottsfri kraftförsörjning
• LS-omriktare (=omvandling av fast likspänning till variabel) för batteridrivna gaffeltruckar och för tunnelbanevagnar
• VS-omriktare (= omvandling av fast växelspänning till variabel) för ljusanläggningar vid teatrar och flygfält och för s.k. mjukstart av asynkronmotorer, etc. etc.

Se bilder i bildspelet nedan: Produktion av rostfri stålplåt med elektroplätering i Nyby bruk. Likriktarmatad anläggning för vätgaselektrolys. Elektrolys av aluminium. Synkronmaskin med tyristorströmriktare för fältreglering. Tyristorlikriktare i laddningsstation för truckar. Induktiv värmning med frekvensomriktare.

I början av 60-talet levererades ett antal diodlikriktare för hög ström dels för lok försedda med likströmsmotorer och dels för aluminiumelektrolys men även för sådana tillämpningar kunde tyristortekniken komma till användning genom att komponenter med större märkström utvecklades.

Industriell motordrift

Ett prioriterat område var strömriktare för industriell motordrift. Redan 1961 levererades den första strömriktaren för valsverksdrift och redan i slutet av 60-talet serietillverkades strömriktare upp till över 10000 kW för likströmsmotordrift och fick sin största användning i stål och pappersindustrin men även för flera andra områden t.ex. för sockercentrifuger och stora grävmaskiner för gruvindustrin. Genom val av strömriktarkoppling i kombination med transistoriserade reglerförstärkare skapades produkter med enkelriktad eller reversibel drift , bromsning med återmatning av energi, reglering till  exempeö med avseende på varvtal, draghastighet eller position samt sekundsnabb acceleration, retardation och utreglering av lasttillslag.

För varvtalsreglering av asynkronmotorer utvecklades också ett antal produkter t.ex.:

• VS-omriktare i kombination med kontaktorer för polomkoppling för varvtalsreglering och bromsning i kranar och spel där tillfälligt höga rotorförluster kan tillåtas genom att endast kortvarigt reducerad hastighet behövs.
• En diodlikriktare i kombination med en tyristorströmriktare för återmatning till nätet av sekundäreffekten i en släpringad motor. Användningsområdet är av ekonomiska skäl begränsat till en varvtalsreduktion ned mot halva synkrona varvtalet. -Frekvensomriktare med vanliga tyristorer som anpassats för snabb omkoppling utvecklades också tidigt men det var först senare som det blev ekonomiskt fördelaktigt med reglerade asynkronmotordrifter genom att GTO-tyristorer utvecklats

Se bilder i bildspelet nedan: Lyftkranar med växelströmsmotorer. Valsverksdrift i Rautaruuki, Finland. Grävskopa för gruvdrift. Likströmsmotordrift av gruvhissar. Flermotordrift av pappersmaskin. Kalanderdrift vid plastfolietillverkning. (Kalander är en maskin på vilken man processar material som kan vara plast, papper, tyg eller annat material. Ordet kan härledas till det grekiska ordet κύλινδρος kylindros, som betyder "cylinder".)

Mikroprocessor

Under 60-talet skedde reglering av varvtalet med hjälp av analoga signaler, under70-talet introducerades digital reglering och under 80-talet kompletterades detta med mikroprocessorer vilket innebar viktiga steg för att tillsammans med den parallellt utvecklade kraftelektroniken ytterligare effektivisera industriella tillverkningsprocesser.

Tyristortekniken i lok

1965 startades i samarbete med SJ prov med ett prototyplok med tyristordrift och ett par år senare började serieleveranser av sådana lok till SJ. Detta blev början till en lång period av framgångsrika leveranser av flera hundra tyristorlok med successivt förbättrade prestanda inte bara till SJ utan även till kunder i Österrike, USA, Norge, Australien och Sydafrika.

Se bild i bildspelet nedan: Tyristorströmriktare i lok. NSB-lok EL 16.

Under 70-talet tillverkades också ett asynkronmotorbestyckat provlok med en frekvensomriktare med tyristorer och så kallad forcerad kommutering med hjälp av kondensatorer men det visade sig inte heller vara kommersiellt rimligt förrän GTO-tyristorerna kommit. För matning av kontaktledningsnät levererades ett antal liknande frekvensomriktare med fast frekvens (50 till 16 Hertz) som ersättning till tidigare använda roterande omformaraggregat.

HVDC-anläggningar

Aseas tradition som leverantör av utrustning för kraftgenerering och kraftöverföring gjorde att intresset för tillämpning av den nya kraftelektroniken även här kom mycket tidigt. Asea hade 1954 som pionjär levererat den världens första HVDC anläggning med jonventiler för överföring mellan Gotland och fastlandet och nådde under det följande decenniet en världsledande position med sådana leveranser över hela världen. Även om man lärt sig att någorlunda behärska den stora nackdelen med baktändningar hos jonventilerna insåg en framsynt företagsledning att tyristortekniken skulle konkurrera ut jonventilerna såväl tekniskt som ekonomiskt och man beslöt att enbart satsa på tyristorer för framtiden.

Redan 1967 togs således ett första steg genom att installera en tyristorbestyckad strömriktarventil i den befintliga gotlandsanläggningen som ännu en gång blev den första i världen med ny teknik.

Se bilder i bildspelet nedan: HVDC-anläggningar över tiden och Ventilstapel.

Asea/ABB har alltsedan dess behållit en världsledande position inom HVDC-området. En starkt biträdande orsak till detta har varit ett öppet och nära samarbete mellan systemutvecklare och interna leverantörer av viktiga komponenter. Till exempel utvecklades ett tekniskt/ekonomiskt optimeringsprogram där bland annat inverkan av tyristorernas märkdata på hela systemets kostnad kunde utvärderas. En särskilt intressant order var den till Itaipu-projektet i Brasilien som hade en då imponerande överföringseffekteffekt på 6 300 MW och som ASEA vann i konkurrens med General Electric. En bidragande orsak till framgången var att vi låg ett steg före i tyristorutvecklingen och kunde använda tyristorer med 45 cm² kiselarea och därför kunde hantera överföringens märkström utan att parallellkoppla tyristorer vilket inte vår svåraste konkurrent GE klarade. Detta visade att beslutet att inte förlänga 50-talets licensavtal med GE avseende tyristorer inte varit en nackdel.

Static Var Control, SVC

Ett annat teknikområde där Asea tidigt nådde en framskjuten marknadsposition är SVC (Static Var Control ) för reaktiv effektkompensering och stabilisering i kraftnät. Även för dessa tillämpningar användes tyristorer med hög märkspänning och stor area.

Se bild i bildspelet nedan: Smedjebackens valsverk för reaktiv effektkompensering genom styrning av kondensatorer.

Snabb Utveckling

Inom samtliga tillämpningsområden skedde en snabb utveckling under 60-,70- och 80-talen med en ökning av prestanda i form av kostnadseffektivitet och reglernoggrannhet.

Frekvensomriktare

Under 80-talet utvecklades en ny form av tyristorer GTO= Gate Turn off Thyristor som har en extra frihetsgrad genom att den kan bryta strömkretsen genom en styrsignal. Detta innebar att man kunde tillverka mer kostnadseffektiva frekvensomriktare för varvtalsreglering av asynkronmotorer. Därmed började en utveckling mot att allt flera motordrifter med likströmsmotorer ersattes samtidigt som nya tillämpningsområden för variabel motordrift blev attraktiva. Den flera decennier gamla drömmen att slippa likströmsmotorers driftproblem och krav på regelbundet underhåll som var förorsakat av kombinationen kolborstar och kommutator kunde därmed uppnås. Under senare tid har även en ny typ av transistor (IGBT) kommit till användning både för HVDC-anläggningar och asynkronmotordrifter.

Utvecklingshistorik halvledarkomponenter

Flera decennier före uppfinningen av halvledarprodukter baserade på monokristallint material hade man genom att placera en metallspets mot en naturlig kiselkristall lyckats åstadkomma en halvledarövergång med likriktande egenskaper och därigenom fått en demodulator för en enkel radiomottagare. Genom upptäckten att man kunde framställa en likriktande s.k. pn-övergång i labortoriet blev det startskottet för en revolutionerande utveckling av komponenter baserade på monokristallint germanium och senare kisel.

Grundläggande egenskaper

Grunden för alla halvledarkomponenter är utgångsmaterial i form av extremt rena enkristaller och däri skapade pn-övergångar genom att tillföra små mängder av lämpliga dopämnen. Den grundläggande egenskapen hos pn-övergångar är att effektivt leda ström i en riktning och blockera spänning i motsatt riktning.

• Dioder består av enbart en pn-övergång
• Transistorn har tre övergångar med växelvis p- och n-skikt varav det mellersta är ett styrskikt, blockerar spänning i båda riktningarna och kan bringas att leda och bryta ström genom att tillföra respektive ta bort en styrström genom mellanskiktet och ett av ytterskikten.
• En tyristor består av fyra skikt (pnpn) varav det inre p-skiktet är styrskikt Tyristorn blockerar spänning i båda riktningarna men genom en liten kortvarig styrpuls tillförd styrskiktet vippar den över till ledande tillstånd och kvarblir med diodegenskaper tills strömmen från yttre spänningskälla sjunker till noll. Hög märkspänning i kombination med relativt lågt spänningsfall gör att tyristorströmriktare får en mycket hög effektverkningsgrad. Tyristorn har också den väsentliga fördelen jämfört med transistorn att den kan konstrueras för mycket större märkeffekt både med avseende på ström och spänning och fick därför sin stora tillämpning för kraftelektronikprodukter eller s.k. strömriktare. Transistorn fick sin stora och lika viktiga betydelse inom styrelektronik och datateknik genom hög strömförstärkning samt större lämplighet för snabba förlopp och miniatyrisering.

Utvecklingen av krafthalvledarkomponenter kännetecknas av en ökad storlek och därmed ökad effekthanteringsförmåga medan utvecklingen av komponenter för styrelektronik och datahantering gått i riktning mot miniatyrisering och därmed ökad snabbhet och stor funktionalitet i produkter med liten volym.

Produktionsstart i Ludvika

Under 50-talet startade i rask takt industriell produktion av dioder och tyristorer i Ludvika. Asea tecknade 1958 ett 10-årigt licensavtal med General Electric USA avseende dioder och tyristorer vilket bidrog till en snabbare start av fullskalig tillverkning i Ludvika. Därefter följde en intensiv utveckling av komponenter med förbättrade prestanda som stöddes av möjlighet till prototypprov i samtidigt utvecklade strömriktarprodukter samt nära samarbete med leverantörer av kiselskivor. Asea nådde tidigt en framskjuten position som bibehållits även i nutid. Verksamheten överfördes till Västerås 1967.

Se bild i bildspelet nedan: Produkter ur de första decenniernas tillverkningsprogram.

De viktigaste utvecklingsparametrarna och framstegen

Tillgång till kiselskivor med allt större diameter och tjocklek och allt större renhet och homogenitet .Skivorna tillverkas genom sågning från en kristall som erhållits genom dragning från en kiselsmälta vilket ställer allt större krav på en perfekt enkristallin form och jämn fördelning av grunddopningen. Till en början skedde grunddopningen med en tillsats av fosfor men senare infördes reaktorbestrålning av kislet med neutroner som gav en större jämnhet.

Tillverkningsprocesserna för krafthalvledarkomponenter kännetecknas av krav på extremt hög renhet som skärpes med tillverkning av större komponenter. Eftersom ett stort antal högtemperaturprocesser sker är risken för förorening stor, speciellt för ämnen med tunga atomer som då kan tränga djupt in i kiselkristallen. En vision av renhetskravet (mindre än en föroreningsatom på 10¹² kiselatomer) får man om man tänker sig kiselatomer uppförstorade till tennisbollar uppradade längs jordens ekvator varvid det krävs cirka 6 varv innan en föroreningsatom får uppenbara sig.

Se bilder i bildspelet nedan: Kemisk rengöring av kiselskivor i plasma-stripper. Slutprovning av tyristorelement före kapsling.

De första tyristorerna tillverkades med kiselskivan fastlödd på en kopparbult , hade ett legerat fjärde skikt med pålödd strömavtagare och en fastsvetsad tråd på styrskiktet. För att uppnå högre märkeffekt och tillförlitlighet gjordes successivt flera förbättringar:

Samtliga skikt tillverkades med diffusionsteknik vilket gav en förbättrad processkontroll.
Symmetrisk inkapsling med tryckkontakt av strömavtagare på båda sidorna.
Anpassning till dubbelsidig kylning med luft eller olja som kylmedium.
Utveckling av mönster för anslutning av styrelektrod från en mindre yta i skivans centrum till ett mönster som framställes med fotolitografisk metod och därmed säkerställer en säker "tändning" över hela kristallytan vilket är nödvändigt vid större areor.
I mitten av 60-talet hade ASEA-tillverkade tyristorer en högsta märkspänning på 1 200 V och en effekthanteringsförmåga på 200kW per tyristor. Dessa värden höjdes sedan ungefär rätlinigt och nådde i slutet av 80-talet 6 500V och 1.2 MW. Efter fusionen med BBC integrerades de båda bolagens halvledarverksamhet med placering i Schweiz där utvecklingen har fortsatt i samma snabba takt. Totalt antal hittills tillverkade tyristorer inom ASEA/ABB torde uppgå till cirka 1 miljon.

Se bilder ur bildspelet nedan: Utveckling av Tyristorers märkblockspänning (1) och uteffekt för trefasbrygga (2) . Tvärsnitt av tyristor för hög effekt. Kiselskivor placerade i fixtur för att ges en tunn och jämn förgyllning genom så kallad sputterteknik. Finmaskiga mönster genereras med fotolitografi i exponeringsutrustning med hög precision. Tyristor med oljekylning.

1980-talet

Under 80-talet startade utveckling av GTO-tyristorer (Gate Turn-off Thyristors) med målsättningen att skapa komponenter med tidigare tyristorers effekthanteringsförmåga och transistorers egenskaper att både starta och avbryta strömmen vid valfri tidpunkt. Genom utveckling av samma teknik som för tyristorernas styrmönster (fotolitografi) skapas ett stort antal små tyristorer på en stor kiselskiva. Eftersom tyristorerna har liten yta kan man nå ingrepp med en släckpuls på styrskiktet genom en rimlig styrströmnivå och genom att de arbetar i parallell kan effekthanteringsförmågan bli hög och uppgår för de största komponenterna till 4 000A och 4 500V. En nackdel är att strömförstärkningen vid släckning trots ett finmaskigt mönster endast är cirka 5 vilket kräver ett mer komplicerat styrdon. Trots detta har GTO-tyristorer fått stor användning för asynkronmotordrifter inom tillverkningsindustrin och transportsektorn.

Under 80-talet startade också försök med integration av känd tyristorteknik med så kallad MOS-teknik som länge använts för transistorer vid sidan av den ursprungliga så kallade bipolära transistorn.

Detta visade sig vara svårt men genom en kombination av de två transistorteknologierna visade det sig möjligt att utveckla en ny komponent IGBT (Insulated Gate Bipolar Transistor) med goda switchegenskaper och hög märkspänning. Genom integration av ett stort antal parallellkopplade chips i gemensam kapsel kan dessa IGBT i dag tillverkas med märkdata på upp till cirka 3000 A och 3000V och användes i vissa tillämpningar för asynkronmotordrifter då även möjlighet till regenerativ motorbromsning är en fördel samt för HVDC-anläggningar för lägre effekt och i vindkraftanläggningar.

Se bild i bildgalleriet nedan: en IGBT.

Kuriosa

När de första produkterna baserade på elektronik introducerades inom ASEA fick de alla en typbeteckning som började med bokstaven Y. Denna regel följdes sedan ända fram till fusionen med BBC. Bakgrunden var att den första produkt som automatiskt kunde reglera spänningen hos en växelströmsgenerator hade utvecklats av ingenjör Ytterberg och han hedrades genom att hans produkt blev den första i en helt ny unik produktfamilj med typbeteckningen Y. Ytterbergs mekaniska "tickande regulator" hade enligt uppgift både en proportionell och en integrerande återföring av den reglerade spänningen och betraktades på sin tid som en revolutionerande uppfinning.

Asea deltog mycket aktivt i arbetet med internationell standard för halvledarströmriktare inom IEC. Vid ett IEC-möte i Köpenhamn i början av 60-taletdiskuterade vi i en arbetsgrupp vad den nya halvledarkomponenten skulle kallas och valet stod mellan det grekiskinfluerade Pylistor och det latininfluerade Tyristor. General Electric vägrade länge att acceptera beslutet och använde Silicon Controlled Rectifier i sina datablad.

I slutet av 50-talet utvecklades tyristorströmriktare nr 2 som var en prototyp i form av en 3-fasmatad laddningslikriktare. Denna installerades i samråd med Televerket i en obemannad telefonstation i Smedjebacken varvid vi gjorde en viktig erfarenhet. Chefen för Televerkets kraftförsörjningsanläggningar ringde några dagar senare och berättade att deras pejlingsgrupp efter ett flertal klagomål varit ute för att pejla en källa till besvärliga radiostörningar (mellanvåg?) i Smedjebacken. De återvände och berättade att en "crosspejling" pekade rakt på en liten rödmålad byggnad med Televerkets emblem på dörren. Vi hade i vår iver att prova den nya likriktaren förbisett denna möjlighet och fick rycka ut med några motstånd och kondensatorer samt en lödkolv för att filtrera bort störningarna som tyristorernas snabba tändningsförlopp orsakade. Detta var ett relativt enkelt problem medan strömriktarnas grundläggande egenskap att generera strömövertoner i matande nät och att förbruka reaktiv effekt vid nedreglering av likspänningen också skapade en del problem särskilt vid strömriktare för höga effekter anslutna till svaga nät. Detta krävde litet större insatser med installation av extra filter eller reaktiv effekt kompensering.

I början av 60-talet visade det sig att Aseas variant av s.k. snabba tyristorer (= bör ha en kortare återhämtningstid mellan en strömledande period och efterföljande period med spänningsblockering) var bättre än motsvarande variant från GE vilket naturligtvis väckte stor uppmärksamhet och intresse inte minst från licensgivaren. En analys visade att Asea omedvetet hade en något större "föroreningsgrad" av guld vilket i detta fall var positivt. Tillförsel (dopning) med guld i noggrann mängd användes senare under många år för att uppnå optimala egenskaper men ersattes senare med reaktorbestrålning.

Kurt Brisby, 2005.

Du kan se och höra Kurt Brisby berätta om kraftelektroniken i en DVD-skiva som vi spelat in och som kan köpas, se  DVD 14 i Filmer. I denna hemsida finns flera intressanta historier t.ex. om Aseas äldsta historia i:  Asea 1891 - 1905 som handlar om Turbinhuset och filaravdelningen,  ASEA 1930 - 52 Mitt liv från skola via relä till isolation, två berättelser om Aseas motorfabrik i Ryssland 1929 - 1932: Aseat vid Volga -Jaroslavl, om Asea och ABBs kraftfulla chefer från Curt Nicolin till Percy Barnevik i:  35 år - från Nicolin till Barnevik och  35 år med Curt Nicolin - utskrattad och om Aseas robotar i:  robot Asea och  den refuserade roboten. Därutöver boken om  Jonas Wenström.

Om författaren

Bild: Kurt Brisby. Foto: Okänd. Licens CC BY 4.0.

Kurt Brisby föddes 1934, blev civilingenjör på Chalmers 1956 och anställdes på Asea i Ludvika 1957. Han var chef för utvecklingskontoret för transduktorer och kraftelektronik 1959-69 och innehade därefter olika befattningar som avdelningschef inom Aseas elektronikdivision. Fr.o.m.1974 till 1991 var han överingenjör och chef för Halvledaravdelningen inom Elektroniksektorn och senare för Komponentdivisionen och Kraftelektronikdivisionen på Asea/ABB Drives AB. I samband med strukturrationalisering inom ABB deltog han fr.o.m. 1991 som VVD i bildandet av ABB Semiconductor AG i Schweiz och överföring av know-how från verksamheten i Västerås och tjänstgjorde i ABB Schweiz till sin pensionering. Som sekreterare och svensk delegat inom IEC deltog han i arbetet med internationella normer för kraftelektronik 1962-71.