Möte med några kända industrimän under min tid i Asea-Atom. Del 1.


Möte med några kända industrimän under min tid i Asea-Atom Del 1

Av Erland Tenerz, 2010. Jag har mött Ragnar Liljeblad, Curt Mileikowsky, Curt Nicolin, Olof Palme, professor Hannes Alfvén, dåvarande energiministern Birgitta Dahl, Percy Barnevik med flera.

Innehåll del 1

          Inledning
          1.    Ragnar Liljeblad
               1.1   RL som konsult
               1.2   Första mötet med Ragnar
               1.3   Ragnar som arbetsledare
               1.4   Mitt sista möte med Ragnar
               1.5   Möte med Ragnars son Jan
          2.    Curt Mileikowsky
               2.1   Anställningsintervjun
               2.2   Resan till Rumänien
               2.3   Oskarhamn I - ordern
               2.4   Jag säger upp mig
               2.5   CM som vd för Saab
               2.6   Acceleratordrivna reaktorn med torium
               2.7   Diverse episoder    

Inledning

Denna skrift är avsedd att bli en beskrivning av en del av de kända och framstående människor som jag träffat under mitt aktiva liv. Avsikten är inte att förhärliga dem eller att beskriva deras verk utan endast att framställa dem som människan bakom jobbet och hur jag personligen har upplevt dem. Det är givetvis en helt subjektiv beskrivning och är bara mina egna åsikter. De personer som jag i första hand avser att beskriva är Ragnar Liljeblad, Curt Mileikowsky, Curt Nicolin, Olof Palme, professor Hannes Alfvén, dåvarande energiministern Birgitta Dahl, Lars Halle och Lars Leine samt ryssar som deltog på Uranium Institutets möte i London. Ryssar som bedriver reaktorverksamhet i Sovjet. och Percy Barnevik. Naturligtvis finns det mycket mer att berätta om dessa personer men här har bara några exempel tagits fram.

Skriften är avsedd primärt för mina barn, barnbarn och barnbarns barn och deras familjer och kanske för någon annan som kan tänkas vara intresserad. Jag började skriva detta i april 2010 dock vet jag inte när det blir klart eller om det överhuvudtaget blir klart.

1 Ragnar Liljeblad

Ragnar Liljeblad, född 25 september 1885 och död 1967, var civilingenjör från KTH. teknisk chef på Asea 1918-44 och därefter konsult 1945-63. Han blev hedersdoktor vid KTH 1962 och var medlem av IVA (Ingenjörsvetenskapsakademien) från 1919 och från 1939 ledamot av Vetenskapsakademien. Jag tror, men är inte säker, att han också blev hedersdoktor vid Norges Tekniska Högskola och eventuellt också vid ett engelskt universitet.

ImageCreative Commons-licens


Bild: Ragnar Liljeblad
Foto: Okänd. Bildkälla: ABBs arkiv Västmanlands läns museum (VLM)

Han brukade säga att då han lämnade posten som VVD vid Asea, ersattes han av tre VVD, en för Forskning och Utveckling, en för Produktion och en för Ekonomi och Administration. Han var starkt drivande för att Asea skulle satsa på kärnkraft och vidare att man skulle ha ett halvstatligt företag, AB Atomenergi. Han satt i styrelsen för detta men kom senare att ändra mening och var mycket negativ till bolaget, men då hade han lämnat styrelseuppdraget,

1.1 Ragnar som konsult

Det har sagts mig att han lämnade Asea som VVD i samband med ryssavtalet som innebar att Sverige lånade massor av pengar till Sovjet med vilka ryssarna skulle kunna köpa elutrustning från Asea. Det var med andra ord en strålande affär för Asea. Liljeblad skrev i tidningarna att detta är vansinnigt eftersom ryssarna aldrig kommer att betala tillbaka sin skuld. Med anledning av dessa skriverier blev han tvingad att lämna Aseas direktion men stod kvar som konsult.

Detta utnyttjade han på ett effektivt sätt. Jag kommer ihåg en gång då jag satt inne hos Curt Mileikowsky och Ragnar kom in. Curt kritiserade Ragnar för att han gått ut i tidningarna och skällt ut AB Atomenergi. Curt menade att detta kommer att skada oss men Ragnar svarade: "Kom ihåg. Jag är konsult och inte anställd av Asea och har därmed rätt att skriva vad jag vill."

Då Melkerkontoret var nytt och invigdes i den nya biograflokalen i källaren, höll professor Lundqvist från Åskforskningen ett föredrag om framtidens elproduktion. Han visade tre olika möjligheter men förklarade att var och en av dem krävde så stora utvecklingspengar att man inte kunde begära att en svensk industri skulle satsa på alla tre. Sannolikheten att lyckas var bara 33 %. Ragnar som satt på första bänken flög upp som en raket och sa: "Vad är det där för dumheter. Den där sannolikheten kan ju hur lätt som helst ökas till 50 %. Låt AB Atomenergi välja ett av förslagen och det som de väljer är naturligtvis fel. Alltså ökas sannolikheten till 50 % ." Ragnar var inte bara ett tekniskt geni han hade dessutom humor.

1.2 Första mötet med Ragnar

Året var 1958. Jag var grön och nyanställd och kunde inte mycket. Plötsligt slogs dörren upp och där stod självaste Ragnar Liljeblad. Han var ju nästan två meter lång och fyllde hela dörren. Tittade på mig och sa: "Det är lika bra att vi lägger bort titlarna omedelbart för förr eller senare måste jag skälla ut dig och då är det ett elände med titlar. Ragnar heter jag." Jag, som nu stod i givakt, räckte fram handen och sa: "Mitt namn är Erland."

Ragnar hade den vanan att de människor som han inte gillade betraktade han som luft. Hans måttstock var helt oberoende av formell utbildning utan bestämdes bara av vad personen gjorde och kunde. Jag var bekant med en av stadens lektorer som var oerhört stolt över sin utbildning. På Humanistiska Klubben hade han träffat Ragnar men kontakten var tydligtvis inte särskilt positiv. Jag träffade mannen ifråga och han sa: "Ragnar Liljeblad är en konstig människa. Vi träffas på Humanistiska Klubben men sedan när jag träffar honom på stan hälsar han inte. Och detta trots att vi båda bär doktorstiteln. Jag har disputerat vid Uppsala Universitet och är fil dr." Titlar föreföll inte det minsta imponera på Ragnar.

1.3 Ragnar som arbetsledare

Redan omkring 1950 hade Ragnar själv utvecklat en beräkningsmodell för utbränningen av uran i en reaktor. Vi den tiden fanns absolut ingenting publicerat utan amerikanarna betraktade beräkningsmodellerna som militära hemligheter. Först efter Geneve-konferenserna i mitten och slutet av 50-talet blev beräkningsmodellerna officiella. Dessa modeller användes numera över hela världen. De baserar sig på en form av homogenisering av moderator och bränsle. Ragnars modell skiljde sig markant från detta. Han utgick från en bränslestav med omgivande moderator. Detta betraktade han som en fristående reaktor. Därefter kopplade han ihop alla dess fristående reaktor med läckage över gränserna osv till en hel reaktorkärna. Det var enastående att han kunde få ihop en modell som fungerade och dessutom gav samma resultat som den gängse modellen. Det bevisar hans tekniska skicklighet.

En morgon kl 08:00 ringde telefonen. Jag var relativt nyanställd. Det var Ragnar: "Jag har här en reaktor baserad på uran. Nu byter jag varje uranatom mot en plutoniumatom. Vad händer?" Herre Gud! Vad händer? Det som det visste. Jag förklarade att det hade jag inte en aning om. Ragnar svarade då: "Tänk på saken och återkom kl 11.00." Jag sammankallade alla fysiker och vi diskuterade intensivt till klockan var 10:45. Då beslöts att jag skulle ringa Ragnar och svara att det visste vi inte. Med darrande händer tog jag telefonen och slog hans nummer. Jag började: "Jo, hej - det är Erland. Det var angående den där frågan Du ställde i morse…" Längre kom jag inte förrän han svarade: "Problemet är redan löst!". Därefter slängde han telefonen på klykan - han bokstavligen slängde alltid telefonen på klykan. Jag drog en lättnadens suck!

En annan gång ringde han mig och sa "Ni räknar utbränningen fel!" "Nej det gör vi inte" svarade jag. "Jo, det gör ni visst . Kom upp på mitt rum kl 08.00 på lördag, man jobbade då på lördagar, och ta med dina formler och ekvationer så ska jag visa dig var ni gör fel." Jag kom till honom med en full pärm med ekvationer och kopplade differentialekvationer osv. Vi gick igen allt från början till slut vilket tog flera timmar. Till slut tog han min pärm och smällde ihop den och sa: "Jag kan inte längre påstå att ni räknar fel men kommer vi till olika resultat har jag rätt." Han hade humor.

Ragnar deltog mycket aktivt i den tidens kärnkraftdebatt. Den debatten handlade om hur en  reaktor skulle se ut. Vilken Moderator? Tungt vatten eller lätt vatten eller grafit. Skulle bränslet vara urandioxid eller metalliskt uran? Angående bränslet fastnade man mycket snart för urandioxid däremot var moderatorvalet helt olika. Engelsmännen valde  grafit, amerikanarna lätt vatten och kanadensarna  tungt vatten. Vi startade med tungt vatten men övergick sedan till lätt vatten det vill säga det som gäller här i Sverige även idag. Ragnar körde sin egen linje nämligen grafit och bergrumsförläggning. Vi och även kraftindustrin var starka motståndare till detta. Slutliga valet blev lätt vatten: kokvattenreaktor och tryckvattenreaktor.

1.4 Mitt sista möte med Ragnar

Mitt sista möte med Ragnar kommer jag aldrig att glömma. Det var 1966 eller 1967. På Teknologföreningen i Stockholm hade vi mycket ofta diskussioner om kärnkraft. All kraftindustri, AB Atomenergi och alla leverantörer det vill säga Asea, NOHAB och diverse underleverantörer, Ragnar deltog mycket intensivt i alla diskussioner och körde hårt med sin grafitreaktor.

Till Stockholm åkte vi Asea-bil. Vi var mycket trötta på Ragnars åsikter i denna fråga så då vi satt i bilen sa vi: "Du, Ragnar, du vet ju att dagens diskussion är tungt eller lätt vatten och inte något annat. Det vore därför bra om Du inte med nödvändighet drog upp grafitfrågan så att vi kan koncentrera oss på tungvatten eller lättvatten" Ragnar svarade: "OK, jag lovar er att inte delta i diskussionen utan bara lyssna."

Vi kom fram och satte oss på första raden där plats var reserverat för Ragnar.

Sammanträdet öppnades av ordförande Göte Malmlöv, vd på AB Atomenergi med orden: "Jag ser att direktör Liljeblad från Asea är här så det är väl lika bra att vi startar med att ge honom ordet." Vi suckade djupt och tänkte att nu är loppet kört. Ragnar reste sig upp och gick till talarstolen. Där höll han ett tal som gjorde att tårarna börja fall för alla. Alla satt dödstysta och lyssnade. Han förklarade att han visste att hans tid var begränsad och att detta var hans sista möte med oss alla. Han tackade sin motståndare och förklarade att han var helt övertygad om att alla var ärliga och trodde lika starkt på sina åsikter som han själv på sina. Han uppskattade djupt sina motståndare men nu var tiden förbi för honom och han önskade oss lycka till i framtiden. Talet var relativt långt men detta var kontentan av talet.

Som jag kommer ihåg detta så förklarade Göte Malmlöv därefter ordet fritt men ingen begärde det. Sammanträdet bara avslutades och vi gick hem.

Då vi stod på trottoaren och väntade på Asea-bilen kom Ragnar fram till mig och sa: "Du, Erland. Vad är det för skillnad mellan tungt och lätt vatten?" Jag studsade. Det var ju det som vi åratal talade om där han själv var mycket aktiv. Då förstod jag att nu var Ragnar gammal. Kort därefter dog han.

Jag brukar hävda att det enda universalgeni som jag träffat är Ragnar Liljeblad. Han deltog i samhällsdebatten, teknikdebatterna, humanistiska frågor, barnbegränsningsfrågor, religiösa frågor, rasfrågor med mera. Alltid med samma entusiasm.

Det har berättats för mig att då Ragnar startade sin båt här i Västerås för att segla till sitt sommarställe utanför Oxelösund tittade han på sjökortet en gång och lade det helt på minnet. Därefter seglade han hela vägen, säkert en hel dag och kanske mer utan att ta fram sjökortet. Sant eller inte? Det vet jag inte.

1.5 Möte med Ragnars son Jan

Jag träffade aldrig Jan på jobbet. Vi hade helt olika områden men som seglare mötte jag honom. Han var mycket aktiv i GBO (Gröna Bojens Order) där han deltog i sången, historieberättandet och den goda middagen. För att bli medlem väljs man in genom ett komplicerat förfarande.

Grundförutsättningen är att man är gammal seglare. GBO tillhör WSK (Västerås Seglarklubb, som är en av landets äldsta seglarklubbar). Den fyllde 100 år 1983 det vill säga samtidigt som Asea. Vissa människor påstår att Asea flyttade från Arboga till Västerås därför att WSK fanns där!!
Jan dog i år då han var över 90 år. I GBO måste man vara minst 35 år och antalet medlemmar får aldrig bli mer än 35 st. Givetvis måste man vara eller ha varit mycket aktiv seglare.

Vid ett tillfälle seglade vi förbi det Liljebladska sommarstället utanför Oxelösund och passade på att besöka familjen. I bastun frågade jag Jan hur det v ar att vara son till en sådan stor man som Ragnar, jag förstår att det var både fascinerande och ibland jobbigt. Jag tror nog att man måste vara mycket ihärdig om man skulle få sin åsikt accepterade om den inte stämde med Ragnars.

2 Curt Mileikowsky

Curt Mileikowsky (1923 -2005) var teknologie doktor och docent. Han hade varit anställd på Nobelinstitutet innan han gjorde sin entré i Västerås. Han var en arbetsmänniska av Guds nåde. Han kunde ringa mitt i natten och be en komma upp på hans kontor för han hade fått en idé. För honom var arbetstidens 8 timmar helt ointressant. Han var mycket krävande men också mycket charmerande. Han dog för ett par år sedan. (Anm.: detta skrevs 2010.)

Hans första anställning på Asea blev på Kontoret för speciella utvecklingsarbeten med Uno Lamm som chef. Jag själv anställdes några år senare också där. Vi hade två projekt nämligen Högspänd Likström och Atomkraft, som det hette då. Senare byttes det mot Kärnkraft. Vidare kom kontoret att uppdelas i två enheter en under Uno Lamm nämligen HVDC (högspänd likström) och den andra under CM nämligen Kärnkraft.

ImageCreative Commons-licens

Bild: Curt Mileikowsky.
Foto: Okänd. Bildkälla: ABBs arkiv Västmanlands läns museum (VLM)

För CM existerade inte ordet omöjligt. Allt, precis allt, var möjligt bara man ville det. Många historier berättas om honom, en del sanna andra antagligen fantasier, men alla karakteriseras av att ingenting är omöjligt. Han hade också en svaghet, nämligen för vackra flickor vilket var mer eller mindre känt.

CM blev med tiden försäljningschef för hela Asea och därefter vd för Saab i Linköping. En rolig historia är att då han flyttade till Linköping ringde min bästa vän från skoltiden Olle Ericsson, som då var ekonomichef på ANA, det vill säga ett Saab-företag och frågade vem denna man var. Jag berättade allt. Då CM kom till Linköping bjöd han hela staben på middag och på ena sidan satt Karin, Olles fru. CM frågade: "Var bor Du?" "Ja, naturligtvis i Linköping" "Ja, men var i Linköping" varvid Karin svarade: "Min man har sagt att jag inte får säga var det är."

En annan historia är följande (Jag har frågat CM om den är sann men han bara skrattade och svarade inte): Den stora världsutställningen i New York skulle invigas. CM Nicolin tillsammans med sin dåvarande försäljningschef CM var inbjudna. Planet stod på Arlanda och skulle starta. Nicolin var som vanligt alltid i tid, men CM saknades. Flygkaptenen kom då fram till Nicolin och frågade om man skulle hålla planet en stund. Det skulle kosta så och så mycket. Nic svarade: "Nej Är han inte i tid får han stanna hemma. Vi kör." Så skedde och planet gick till Köpenhamn och därifrån till New York. CM kom till Arlanda. Planet hade startat. Han rusar fram till Informationsdisken och fick veta att ett annat plan skulle mycket snart starta men det gick över Bergen i Norge och sedan direkt New York. Problemet var att planet var fulltecknat. Inte en plats fanns ledig. Då började CM höra sig för vilken besättning de hade. Jo, jo det fanns en blivande flygvärdinna ombord som var på utbildning. Efter en del övertalning fick han hennes plats och tjänstgjorde som servitör hela vägen över Atlanten och landade en halvtimme före Curt Nicolin vars plan var försenat.

2.1 Anställningsintervjun

Jag hade avlagt filosofie licensiat-examen i teoretisk fysik vid Uppsala Universitet och började fundera på mitt fortsatta liv. Frågan var industrin eller läraryrket. Jag beslöt mig för att prova industrin och kontaktade Dag Jungnell på Vattenfall och vidare Gunnar Holte på AB Atomenergi. Båda erbjöd mig jobb och dessutom fick jag av Holte välja mellan Studsvik och Stockholm. Innan valet var gjort ville jag också kontakta Asea men det gillade inte Brita eftersom hon ansåg Västerås vara en hopplöst tråkig stad, vilket hon idag har helt ändrat mening om. Hennes erfarenhet baserade sig på de långa gjuterierna som låg längs Stora gatan men som nu är borta. Jag for i alla fall till Västerås och träffade Curt Mileikowsky.

Samtal blev följande CM: "Vill du ha en hög lön?" Svar: "Ja naturligtvis." "Då ska du inte börja här utan på Vattenfall. Vill du ha ett jobb som slutar kl 17.00 och inte en massa övertid?" "Ja, "Då ska du inte börja här utan på AB Atomenergi. Har du någon hobby som Du vill fortsätta med?" "Ja, segling." "OK, då ska Du bli lärare och inte jobba här." CM var emellertid så fascinerande att jag inte kunde låta bli att acceptera ett jobb på Asea. "Hurdan lägenhet vill du ha? Radhus, 3-4- eller 5 rums?" Obs! Under denna tid rådde en fruktansvärd brist på bostäder. Det var i slutet av 1957. "OK, Det står en bil här utanför och väntar på dig. Den ska visa Dig vilka möjligheter som finns."

Så började min anställning. Vi jobbade då på Ågesta-reaktorn och Marviken-reaktorn där tungvattenlinjen rådde. Övertiden var ofantlig. Några gånger körde vi två dagar i ett med fullt kör hela natten. Roligt hade vi! Någon övertidsersättning var det aldrig tal om.

Jag började den första februari 1958 och Brita med barnen kom i maj samma år. Vi hade då accepterat en 4-rumsvåning på Odensvigatan 5.

2.2 Resan till Rumänien

CM var ju mycket aktiv och energisk och hade en enastående förmåga att skapa entusiasm hos sina medarbetare. Under tungvattenperioden lyckades han skapa kontakter över hela världen bland annat med det kommunistiska Rumänien. De ville ha två reaktorer plus en bränslefabrik. Tillsammans med Siemens och en fransk byggnadsfirma offererade vi hela paketet men på tekniska sidan hade tvivlet på tungvattenreaktorer av den typ vi offererade börjat vakna hos oss.

Nåväl, vid en av de första kontakterna meddelade CM att jag och Hasse Stjärnholm och Aseas dåvarande försäljningschef Håkan Öfverholm skulle infinna oss på Bromma en söndagsmorgon kl 08.00 för transport till Bukarest. Vi var där alla tre och möttes av en schweizisk pilot som berättade att planet var chartrat för CM och pilotens uppgift var att transportera oss till Bukarest. Problemet var att man hållit på i över två veckor för att få landningstillstånd i Bukarest men ännu inte fått det. Av sin chef hade han fått order om att han inte fick lämna Bromma innan landningstillstånd var ordnat. Nåväl, vi inställde oss på en inställd resa och inväntade CM. Som vanligt kom han starkt försenad men kl 11:00 dök han upp. Vi informerade honom om läget och han sa: "OK, då får väl jag själv fixa landningstillstånd." Jag kommer ihåg min replik: "Fixar du det så stiger du i min aktning." "OK", sa CM, "Kom med nu." Vi gick till en telefonkiosk och han ringde upp rumänska ambassadören i hans bostad och berättade läget. Ambassadören svarade att han ska försöka ordna det om vi väntar. Jag kommer ihåg att jag sa: "OK, nu går vi upp och tar ett fika i väntan på svaret." "Du är inte klok. Vi tar ett blixtsamtal till industriministern i Bukarest." Så skedde och ministern förklarade att vi kunde starta genast och under tiden ordnar han landningstillståndet. "Nej, nej" sa piloten "Jag är förbjuden att starta innan alla formaliteter är klara." CM gav då faxnumret till Bromma åt industriministern och sedan gick vi upp till Brommas faxcentral. Inom ett par minuter kom landningstillståndet per fax och vi startade.

I Bukarest behövde vi inte gå genom tullen utan en regeringstjänsteman mötte oss. Utanför stod två stora svarta limousiner, en för Head of delegation, det vill säga CM och en för Hasse, Håkan och mig. Vi installerades på ett flott hotell men fick absolut order av CM att inte nämna något olämpligt på rummet eftersom våra rum säkert var försedda med dolda mikrofoner. Alla viktiga detaljdiskussioner förde vi utomhus i en angränsande park.

På kvällen kände jag mig trött, jag är ju en morgonmänniska, men i lobbyn kom en svensk delegation som förhandlade om inköp av skor etc. Om jag kommer ihåg rätt var von Sydow Head of delegation. CM föreslog att vi alla skulle gå på en nattklubb. Jag var mycket trött och föreslog att jag skulle hoppa av. Då sa CM: "Nu är det tjänst. Du måste hänga med." Så skedde. Påföljande morgon åt vi tidig frukost och CM satt med en specialordnad telefon vid matbordet. Han bröt plötsligt upp och sa att han tar vårt chartrade flygplan och flyger vidare. Hasse och jag blev kvar men fick en del trassel vid utfarten eftersom vi inte hade någon stämpel om hur vi kommit in i landet. Det ordnades emellertid.

Vi hade noterat att var vi än gick eller satt och åt fanns en och samma man ett par bord ifrån oss. Då vi åkte hem upptäckte vi att samme man satt i sätet bakom oss i flygplanet och hängde med till Wien. Där bytte vi plan och sedan har vi inte sett honom. Nåväl, det blev aldrig någon affär utan rumänerna köpte en tungvattenreaktor från kanadensarna. Däremot hade ju Asea ordern på en licens för lokomotiv. Se Omvärldskontakt, läs vidare under kapitel ASEA-lok till Rumänien och Jugoslavien.

 

2.3 Oskarshamnsordern dvs O1

CM ledde ju arbetet på offerten till OKG på en lättvattenreaktor det vill säga nuvarande Oskarshamn 1 (O1). En annan man av stor betydelse var Lars Leine som var teknisk direktör. Arbetsintensiteten var hög. Flera nätter gick åt men vi hade roligt.

ImageCreative Commons-licens

Bild: Lars Leine.
Bildkälla: Troligen ABBs arkiv, Tidningen Vi Aseater VLM

OKG var ju av naturliga skäl skeptiska till oss eftersom vi inte byggt något liknande tidigare. En annan man av stor betydelse var Curt Nicolin. Se avsnitt 3.2. Frågan föregicks naturligtvis av vårt arbete på Marviken. Se kapitlet Oskarshamnsordern i Del 2.

OKG anlitade en amerikansk firma NUS (Nuclear Utility Service) för att granska oss. Där var professor Warren Witzig vd och teknisk chef Frank Schwoerer. Deras sätt att arbeta var fascinerade. De ville i första hand kontrollera de olika cheferna. Själv ansvarade jag ju för reaktorfysiken och fick av dem diverse frågeställningar som vi skulle besvara. Det innebar att jag skulle sätta de andra fysikerna i arbete och sedan få ett resultat som presenterades för NUS. Jag åkte ett stort antal gånger över till Washington DC där de hade sitt huvudkontor. Vi analyserade, beräknade och diskuterade allt mellan himmel och jord inom området reaktorfysik.

Sedan beslöts det att Cnut Sundkvist och jag skulle åka över till USA och besöka ett antal olika lättvattenreaktorer. Vi var till reaktorerna Pathfinder, Dresden 1, Big Rock Point osv. NUS ordnade besöken och vi presenterades som kunder till NUS vilket naturligtvis var sant .Vi lärde oss mycket eftersom vår specialitet var tungreaktorer och fysiken är helt olika för lättvattenreaktorer. Dock inträffade en lustig episod. Vi satt i ett konferensrum på Big Rock Point och då råkade jag ta upp en pärm från min portfölj där det stod Asea på pärmen. En GE-man (senare visade det sig vara Henry Stone sedermera teknisk direktör på GE.) Han förstod vilka vi var. På den tiden konkurrerade vi och GE om ordern till Oskarshamn. Henry ringde från Chicago till GEs atomcentrum i San José i Kalifornien och meddelade att han trodde att Asea hade två spioner i USA. GE ringde till Lars Leine i Sverige och berättade detta varvid Lars ringde oss i Chicago och sa att vi skulle ta nästa plan till New York och besöka GEs huvudkontor där, Så skedde och då vi kom i konferensrummet ställdes frågan "Varför är ni i USA och vad vill ni?" Cnut, som ju är en slagfärdig man, svarade: "Jo, som ni vet är Sverige ett socialistiskt land. Så länge vi minns har vi haft en socialistisk regering. Nu har Erland och jag blivit utsedda till Stachanov-arbetare och belönats med en gratis semesterresa till USA. Detta därför att vi är så aktiva och duktiga." GE-killarna brast ut i ett hejdlöst skratt och trodde naturligtvis inte ett skvatt på detta. Så sa deras head of delegation: "Vi hälsar er välkomna till USA. Här utanför står en bil med chaufför som tar er till den nu öppnade Världsutställningen där ni får vars en fribiljett på allt som finns där. Bilen förfogar ni över hela dagen" . Vi hade en mycket trevlig dag.

Så kom den dag då resultatet av alla våra ansträngningar skulle utvärderas. Lars Leine, Cnut Sundqvist och jag kallades till Stockholm och OKGs huvudkontor. Där genomfördes en slutdiskussion. Närvarande var givetvis OKGs vd Olle Gimstedt, en ovanligt trevlig man, hans närmaste män och Warren Witzig med Frank Schwoerer. Efter ett par timmar sa Olle: "Nu kan ni från Asea gå ut på en promenad men kom tillbaka kl 16:00." Vi gjorde det men samtidigt förstod vi att nu skulle domen komma. Vinna eller försvinna? Kl. 16:00 infann vi oss och det började med att Witzig förklarade att man noggrant granskat oss och kommit till slutsatsen som han formulerade (fast på amerikanska): "Om jag skulle bygga en ny privat villa skulle jag inte tveka att placera den som närmaste granne till en av Asea byggd reaktor." Då förstod vi att vi skulle få ordern men att det inte fick komma ut innan OKGs styrelse hade haft sitt sammanträde. Efter detta förklarade Olle att han beställt bord på Operakällaren och där skulle firas. Så skedde och någon gladare tillställning har jag inte varit med om. Vi ringde omedelbart till CM Mileikowsky som chartrade ett flygplan som tog honom från Västerås till Stockholm så att han skulle kunna vara med på middagen. På middagen satt en man från NUS, Mr Keaggy mellan mig och Carl Olov Skygge. Så sa Carl Olov på svenska till mig: "Den här tomten mellan oss. Vem är det, och vad gör han här. Han kan ju ingenting. Inte ens de mest elementära saker." Jag svarade: "Du, han är NUS Europachef och bor i Schweiz. Antagligen är han ekonom." Då vi gick hem och tog på oss rockarna kom Keaggy fram till Carl Olof och mig och sa, på strålande svenska, "Jag vill bara upplysa herrarna om att jag är gift med en svenska. Hon har lärt mig språket, jag vore glad om jag kunde lika mycket teknik som ni."

Senare berättade Witzig att då han kom till Europa åkte han över Schweiz och var hemma hos Keaggy och då kom hans 10-årige son och frågade Witzig om något och använde tyska. Witzig begrep ingenting varför grabben övergick till franska och slutligen svenska. Då kom pappa Keaggy fram och sa: "Den här farbrorn kan bara ett språk och det är engelska." Grabben blev djupt förvånad och sa "Är han sjuk?"

2.4 Jag säger upp mig

En enda gång i hela mitt liv har jag diskuterat min egen lön. Förhistorien var den att man aldrig kunde lita på när CM ringde. Det kunde vara på natten eller på kvällen eller på söndag eller när som helst. Det var fascinerande och roligt men till slut är måttet rågat.

Det var en söndag förmiddag och vi hade packat bilen och alla barnen och skulle göra en utflykt i Västmanland. Alla hade sett fram med detta. Just före vi skulle åka ringer telefonen. Brita sa helt spontant: "Svara inte, det kan var CM och då är dagen förstörd." Jag tvekade länge men till slut tog jag telefonen. Det var CM. Han var i Stockholm och sa att han skulle möta topparna på marinen på måndag. Han tänkte då hålla ett föredrag om möjligheten att driva u-båtar med reaktorer. Speciellt skulle man ha åsikter om att driva reaktorerna med plutonium. Eftersom han ville ha ett skrivet föredrag måste det vara klart till kl 16:00 och då skulle jag ringa honom i Sthlm och läsa upp det så spelade han in det. OK, man sa aldrig nej på den tiden. Vår familjeresa blev inställd och jag åkte till kontoret och skrev ihop ett föredrag som jag läste upp i telefonen och han spelade in det. På måndag morgon mötte jag CM i korridoren och sa: "Vad är detta? Du skulle ju hålla ett föredrag för marinen idag?" Han svarade: "Ja, du vet. Det är inte förrän på onsdag men för att vara säker på att det blev klart sa jag måndag." Då var måttet rågat. Jag beslöt att söka ett annat jobb. Jag kontaktade Gunnar Holte på AB Atomenergi och erbjöds omedelbart ett jobb. Samtidigt kontaktade jag Vattenfall som också erbjöd mig jobb. Alltså saken var klar . Jag steg upp på CMs kontor och berättade att min avsikt var att sluta. Varför? Jo, de andra bjöd mycket högre lön. Då sa CM: "Man ska inte arbeta för lönen. Man ska arbeta med det man tycker är roligt och inte kämpa för den högsta möjliga lönen." Då svarade jag: "Om man har ärvt ett fastighetsbolag av sin far och är överingenjör på Asea, (vilket han var då), och dessutom gift med dottern till Milda Margarin då kan man sitta där och vara tuff. Jag är inte i den situationen." Då brast Curt ut i skratt och frågade hur mycket mer Gunnar Holte bjöd. Jag sa siffran och då sa Curt: "Du, jag dubblar om du stannar." Innerst inne stormtrivdes jag på Asea varför jag omedelbart accepterade budet.

ImageCreative Commons-licens

Bild: Curt Mileikowsky.
Bildkälla: VLTs arkiv.

2.5 CM som VD för Saab

Curt Mileikowsky lämnade Asea i början på 1960-talet och blev chef för Saab i Linköping. Det var under den tiden som frågan om sammanslagningen mellan Volvo och Saab blev aktuell. Wallenbergarna understödde detta mycket starkt och till en början var Curt mycket positiv men helt plötsligt tvärvände han och sa nej. En dag när vi satt och småpratade frågade jag honom varför han vände. Jo, då Per Gyllenhammar kom till Saab och blev utfrågad av Saabs tekniska ledning, ställdes frågan om bland annat olika egenskaper som Saab har men inte Volvo. Skulle man få fortsätta med dem? Gyllenhammar svarade, att eftersom Volvo är störst, är det Volvo som bestämmer även i tekniska frågor. Det blev droppen som kom bägaren att rinna över. De tekniska cheferna rusade upp till vd, det vill säga CM och sa att de absolut motsatte sig en sammanslagning. Då ändrade CM uppfattning och anmälde till Styrelsen att han sa nej. Enligt svensk lag kan en vd i en sådan fråga inte köras över av Styrelsen. Styrelsen kan avsätta vd och skaffa en ny men avslaget till sammanslagning står fast. Detta ledde till att CM fick sparken och lämnade Saab och började i stället jobba på sitt gamla Acceleratorföretag i Uppsala.

En rolig detalj. Det gick ju kraftiga rykten om att Saab skulle starta en fabrik i Finland. Jag såg själv i svensk TV en intervju med CM och den finska inrikesministern. Sändningen gick både i Finland och i Sverige. Reportern frågade var fabriken skulle byggas. Inrikesministern förde över frågan till CM som svarade: "Det beror helt på de lokala förhållandena. Man måste vara säker på att man har ett bra kylvattenintag och att man också har ett bra kylvattenutsläpp." Jag begrep ingenting. Varför skulle en bilfabrik ha så stora kylvattenintag och -utsläpp? Senare träffade jag CM och frågade vad han menade. Han brast ut i skratt och sa "Jo du förstår, jag hade glömt att jag var chef för Saab och tänkte bara på att bygga en reaktor och då behöver man ju intag och utsläpp." Varken reportern eller ministern reagerade.

2.6 Acceleratordrivna reaktorer med torium

Så blev CM pensionär, även han, men det innebar inte att han slutade att spruta idéer. Han hade bl.a. kommit i kontakt med spalatorn, en acceleratordriven reaktor baserad på torium. Med hjälp av en accelerator skulle man beskjuta ett target som sedan skickade ut neutroner vilka sedan klöv toriumkärnor. Fördelen med detta skulle vara att man kom ifrån de långlivade isotoperna. Plutonium har halveringstider på 1000-tals år. Vidare skulle reaktorn regleras med hjälp av acceleratorn. Om de stannade upphörde klyvningen av atomkärnorna och reaktorn stannade. Idén till hela projektet kom från en spansk professor.

CM bildade en arbetsgrupp bestående av Cnut Sundqvist, Kåre Hannerz och jag. Vi var alla pensionärer och hade industrierfarenheter. Vidare kontaktades KTH och Uppsala Universitet. På KTHs avdelning för reaktorfysik med professor Gudowski i spetsen hade man en grupp som studerade basen för klyvningen och i Uppsala bedrev en annan grupp med professor Henri Condé i spetsen forskning inom samma område men med experimentell verksamhet. Tillsammans utbytte vi våra erfarenheter och kompletterade varandra mycket bra.

Relativt snart kom vi från industrin till slutsatsen att det var för tidigt att ännu tala om kommersiell verksamhet eftersom vissa grunddata inte var kända ännu. Grundforskarna måste arbeta vidare för att kartlägga dessa data därefter skulle industrin kunna komma in. Projektet går nu vidare och en stor internationell grupp arbetar på att konstruera och eventuellt bygga en pilotanläggning.

2.7 Diverse episoder - sanna eller inte?

Många historier om CM finns. En del är sanna och andra är rena fantasier. De sistnämnda utelämnar jag här.

En episod som är både sann och belyser CMs natur. Han var i Polen. Ringer Västerås och säger åt Åke Molin, vår anläggnings- och försäljningschef, att han ska möta Curt M på Kastrup för en del diskussioner. Åke åker och inväntar planet från Warszawa men ingen Mileikowsky var med. Åke går till informationen och frågar om fler plan är att vänta från Polen. Svar nej. Då säger Åke att om något plan kommer in så kalla på mig i högtalaren. Jag väntar ett par timmar. Så helt plötsligt hördes i högtalaren: "Åke Molin till informationen." Åke gick dit och där meddelades att ett extraplan från Polen var i annalkande, OK, ut klev Curt Mileikowsky ensam. Nu var tiden till att New Yorkplanet skulle gå knapp varför det bara återstod för Åke att följa med till USA för att sedan återvända med närmaste plan. Inget är omöjligt men säkert kostar det på.

Erland Tenerz, Västerås 2010

Fortsättning: Länk till del 2

Förening:

Industrihistoriska föreningen i Västerås

Ändrad av: Ulf Kjellsson (2021-02-23 09:49:18) Kontakta föreningen
Skapad av: Ulf Kjellsson (2020-12-03 09:55:19) Kontakta föreningen