Mimer - ett kvarter och en ASEA verkstad

Byggenskap i historisk belysning - av Sören Bååth 2005.

Inledning

Min far, Gösta Bååth (1901-1988), kom till ASEA redan 1929 och blev efter några år ansvarig för allt som hade att göra med underhåll och service av installationer och anläggningar (el, vvs, byggnader etc.) samt byggnadsplanering och -projektering. Asea hade, liksom alla större företag vid den tiden, egen organisation för all basservice liksom projektering av nybyggnader och nya anläggningar. Den rika flora av underentreprenörer och serviceföretag som finns idag saknades då. Det var ständigt nybyggnader, ombyggnader, renoveringar och reparationer på gång.

Far var en mycket noggrann man och han ville själv följa pågående arbeten. Ofta hann han inte göra detta under normal arbetstid, på den tiden måndag till lördag lunch, varför det hände att han besökte Asea under veckohelgerna. Vid dessa tillfällen fick jag ibland följa med. Jag kan inte säkert erinra mig när dessa besök på Asea började, men det var troligen redan under mina tidiga skolår. Besöken gick till alla företagets anläggningar i Västerås, så jag lärde mig redan som pojke att hitta tämligen bra i alla de skrymslen och vrår som det var gott om i Aseas byggnader. De äldsta husen var då från slutet av 1800-talet och det ständiga byggandet som pågått hela tiden hade skapat veritabla labyrinter av hus med många våningar, förbindelsegångar och katakombliknande källarvåningar och kulvertar. Det största enskilda huskomplexet var Mimerkvarteret, men även Emaus/Arvidkvarteren var omfattande.

Avsikten med nedtecknandet av dessa rapsodiska historiska notiser och minnesbilder är att ge några återblickar på Aseas utveckling såsom den gestaltat sig dess industribyggnader. De bör ses som högst personliga intryck av författaren, som praktiskt taget växt upp och levt ett helt liv med Asea.

Bild: Gammal, ritad bild av Aseas anläggningar i en tidig Asea-broschyr. Vyn är mot nordväst och motsvarar ungefär ritningen nedan för 1899. Mekaniska verkstaden (senare Sigurd) ligger i vänsterkant. Ottar, Nore och Melker är ännu inte byggda. Notera Lillån diagonalt genom kvarteret i bildens nedre högra hörn. "Huset med trappgavlarna" ligger till vänster av byggnadskroppen längs med Södra Esplanaden (nu Södra Ringvägen), parallellt med järnvägen. 
Bildkälla: ABBs arkiv Västmanlands läns museum (VLM)

Tillsammans med Ottarkontoret är Mimerverkstaden den idag största och mest framträdande byggnaden från Aseas tidiga år i Västerås. Under nära ett sekel var den stadens både till ytan och antalet anställda största arbetsplats. Otaliga är de västeråsare som arbetat åtminstone någon del av sitt liv "På Mimer", eller på "Sotis" som det stundom hette i folkmun. Området började bebyggas 1891 med en första verkstadsbyggnad utefter dåvarande Kaserngatan, numera Karlsgatan. Den kom att ingå i Mimerkomplexet, vars första del började uppföras 1911. Genom successiva till- och ombyggnader, den sista tillbyggnaden skedde 1950-52, skapades det nuvarande stora verkstadskvarteret med en sammanhängande fasad mot tre gator: Stora gatan, Karlsgatan och Södra Ringvägen.

Bild: Ritning över Aseas verkstäder och kontor 1892 (vänstra bilden) och 1899 (högra bilden). Området benämnes senare Mimer. 
Bild från boken "Asea 1883-1933".

Bild: Ritning över Aseas verkstäder och kontor i Mimer 1914 (vänstra bilden) och 1932 (högra bilden).
Bild från boken "Asea 1883-1933".

Inom kvarteret byggdes och revs under slutet av 1800-talet och 1900-talet flera byggnader. En lustig detalj: Dåvarande Lillån gick från Svartån invid Stora Westmannia i nuvarande Munkgatan och snett igenom Aseas nuvarande Mimerområde till Mälaren och rann ut ungefär där Arosbygdens silo idag ligger. På vägen rann Persbobäcken och Emausbäcken ut i den. Området söder om Lillån var den s k Munkholmen, där det gamla Gråbrödraklostret låg, rivet redan under Gustav Vasas tid. 

När Lillåns nya sträckning genom Aseas industriområde genomförts byggdes 1897 en verkstad utefter Södra Ågatan. På grund av åns sträckning kom den att ligga i ungefär 45° vinkel mot både Karlsgatan och Stora Gatan. När 1897 års verkstad revs kom därför även den nya 1944-46 uppförda verkstaden att ligga i sned vinkel mot alla andra hus på Mimergården trots att ån då sedan länge lagts ned i kulvert även på Aseas område!

Bild: Byggandet av Mimerverkstaden 1911. Den långa fasaden är längs med nuvarande Karlsgatan, med officershusets hörn till vänster. Nuvarande Länsmuseet ligger i gamla Mimerverkstaden.
Foto: Asea-samlingen, Västmanlands läns museum.    

Bild: Flygbild med den långa Mimerverkstaden längs med nuvarande Karlsgatan i mitten. Ottar med tornet är byggt men inte Nore och Melker åt vänster. Emausverkstäderna och Metallverken i bakgrunden. 1933.
Foto: Okänd. Bildkälla: ABBs arkiv VLM.

Bild: Utsikt norrut från Aseatornet i Ottarkontoret. Man ser nuvarande Karlsgatan och Mimerverkstaden för massproduktion. Där ligger numera Västmanlands länsmuseum.
Bild: Vykort efter 1915.    

Bild: Aseas nya gjuterier ligger närmast i bilden, de gamla gjuterierna ligger bakom och till vänster, samt Mimerbyggnaderna bakom och runtom. Den 1932 byggda värmecentralen med hög skorsten syns till vänster. Foto från 1933.
Foto: Okänd. Bildkälla: ABBs arkiv Z3286 VLM.

Öster om Lillån och de gamla gjuterierna gick dåvarande Kungsängsgatan, och öster om den låg det s k Kreaturstorget, där tidigare kreatursmarknaden i Västerås bedrevs. Detta område, som sträckte sig ända till järnvägen, inköptes av Asea 1929. Kvarteren Måns, Numa och Morits och gatorna inom området sammanlades med det nyinköpta, och industrikvarteret Mimer skapades.

Invid kreatursmarknaden fanns ett hus för köttbesiktning. Det huset stod kvar till långt in på 1940-talet och användes av Asea under andra världskriget som förråd för civilförsvarsmateriel för Aseas verkskydd.

På den gamla kreatursmarknadens område byggdes 1932 en värmecentral, som försåg alla Aseas områden i centrum med värme och varmvatten, stadens första "fjärrvärmenät". Den eldades normalt med kol, som matades in automatiskt. Men under kriget fick man på grund av avspärrningen inget kol. Hela centralen byggdes därför om för vedeldning, aktuell idag igen i Västerås kraftvärmeverk. Det gick åt stora mängder att värma hela Asea, och därför inköptes hela timmerflottar från olika håll som bogserades med båt över Östersjön och Mälaren och lossades i hamnen vid nuvarande Arosbygden. Timmerstockarna stoppades sedan ner i två flistuggningsmaskiner och flisen blåstes därefter upp i stora magasin på värmecentralens tak och vidare in i pannorna. Timret var emellertid ofta dåligt torkat, så man måste elda pannorna hårt för att det skulle brinna. Maskinmästaren, en gammal övermaskinist från flottan, klagade över att "man måste smälta ned veden". Vedeldningen var därför påfrestande för skorstenen, en hög industriskorsten av tegel, och därför måste vid ett tillfälle murningen repareras. En skorstensbyggare lejdes. Han kom ensam och räknade med att hyra medhjälpare på plats. En dag kom han in till präntarens far och klagade att han inte kunde få någon som ville hjälpa till. Far hörde sig för hos en av dem som tackade nej och frågade varför. Det var en man som inte normalt var rädd att gå på höjder, så när han kom började han glatt klättra uppför de av murarmästaren tillfälligt inslagna bygeljärnen på skorstenens utsida. Men då blev han barskt tillsagd av mäster: "Du får inte dra i järnen för då åker dom ut!".

Personer

I verkskyddet ingick ett antal luftvärnskanoner som var monterade på taken till hisstornen på några av verkstäderna. Kanonerna servades av Aseas verkskyddspersonal, och vid ett tillfälle skadades en av dem, han hette Olof, av en fjäder när han skulle demontera mekanismen. Han repade sig och fick sedan öknamnet Sankt Olof. Varför?
Jo han hade ju blivit kanoniserad!

Bild: Luftbevakningstornet på isolationsfabriken i Tegnérområdet. 
Foto: Åke V Larsson. Bildkälla: Västerås stadsarkiv bildbank.

Sankt Olof var långt ifrån det enda öknamnet inom speciellt drift- och byggnadsavdelningen. Aseas verksamhet växte snabbt under slutet på 40-talet och 50-talet, och många av de nyanställda kom från landsbygden, där behovet av arbetskraft inom jordbruket minskade på grund av den snabba rationaliseringen. Det blev många nyanställda Anderssöner, Svenssöner, Erikssöner etc., och det var ibland svårt att skilja dem åt. Öknamn löste detta problem. Ofta fick de namn efter den socken de kom från, t.ex Sevalla-Eriksson, Kalle Värmland, Norbergs-Erik osv. En förman på transportavdelningen, jag tror han hette Johansson, kom från Karmansbo, och han kallades följaktligen aldrig annat än just Karmansbo. Han försökte få ta namnet till familjenamn, men det godkändes ej då man inte får ta ett ortsnamn till familjenamn. Men öknamn var vanliga inom alla delar av gamla Asea, både på kontor och i verkstäder. Exempel: Bunken (en ganska inbunden och butter person), Tuppen (som hette Ture och hade flicktycke), Lyktan (som var utrustad med en framträdande röd näsa), Vilda Oskar (som var lång, stilig och hade vackert mörkt hår), Delsbo (chef för maskinverkstaden på Mimer som kom från Delsbo, han ändrade sedermera stavningen av efternamnet till Jonzon för att skilja sig från mängden och fick sedan heta bara "Z-Jonzon").

Vi har spelat in en film, DVD, nr 12. Ernst "Z" Jonsson berättar om sin tid i ASEA.

Skrönorna om arbetet i Mimer är många, här är en från 1940-talet med andra arbetsrättslagar och relationer mellan chef och underlydande än dagens : Högste chefen för all tillverkning var på 1930- och 40-talen direktör Oscar Hellman, som var känd för sitt temperament och krav på disciplin i arbetet. Han tolererade t ex inte att arbetarna tog sig en paus för att äta en medhavd smörgås vid arbetsbänken eller maskinen. En nyanställd hade informerats om detta av sina arbetskamrater, som dock inte hade givit någon närmare beskrivning av hur Hellman såg ut. En dag kom denne förbi just när nykomlingen avnjöt sin morgonsmörgås sittande på stångmagasinet till sin supportsvarv. Hellman stannade och frågade: "Vet ni inte att det är förbjudet att äta smörgås under arbetstid?" Svar: "Jodå, men det gör inget bara inte den där Hellman ser det!" Hellman tog ynglingen med sig in på förmannens, Larssons, kontor och tvingade honom att säga upp sig. Till bilden hör, att så fort Hellman kom ut på verkstaden spreds informationen genom en visselsignal som fortplantade sig genom hela verkstaden. Nykomlingen hade nog inte ännu fattat detta.

Länk Läs mer om Oscar Hellman i  Mitt liv del 1 under Reläkontoret och Verktygsavdelningen.

Ytterligare en historia från Mimer: Två gamla yrkeskunniga och fina maskinarbetare, Asp och "Geten" Eriksson hade under många år maskinerna bredvid varandra. Båda hade ett hett humör. När Asp skulle pensioneras och verkstadschefen avtackade honom, uttryckte han sin förvåning över att de kunnat arbeta sida vid sida under så många år. Svaret blev: "Vi har aldrig behövt se varandra, Geten är blind på vänster öga och jag på höger så vi har haft samma handikapp".

På andra våningen i Mimerverkstaden, längs fasaden mot Södra Esplanaden, låg verkstadskontor. De sammanbands av en korridor som löpte hela vägen från viadukten mot Ottar till huslängans gavel mot öster. När den sista tillbyggnaden stod klar 1946 lär den, med sina ca 280 meter, ha varit Sveriges då längsta korridor, ett rekord som dittills hållits av Södersjukhuset i Stockholm. För att snabba upp transporten av post och annat införskaffades ett antal trehjuliga sparkcyklar åt buden. De försågs med ringklockor så att gående kunde varnas för deras stundom något våldsamma framfart.

I en liten kontorslokal på "taket" av Mimerkorridoren, i hörnet av Esplanaden och Karlsgatan, huserade i många år en mycket uppfinningsrik, idag skulle man säga innovativ, konstruktör som hette Wille Petersén. Han var dessutom synnerligen originell och kryddade sitt språk med många svordomar, somliga påstod att vartannat ord var en ed, andra mer moderata sade vart tredje. Hans vänliga standardhälsning när han mötte någon han kände var: "Nej se på fan, hur kan en sån här liten djävel må?" Han fick följdriktigt öknamnet "Fan på taket". Öknamnen var inte förbehållna endast jobbare!

ASEA-strömmen

Bild: Aseaströmmen vid utfarten från Mimerkvarteret till Stora gatan. Det är den nuvarande platsen för Mimerporten (Port-Anders gata), fast innan Mimer byggdes över och åt vänster. Foto: 1936.
Foto: Okänd. Bildkälla: ABBs arkiv Z3821 VLM.

Genom Mimerporten, dvs utfarten från Mimerkvarteret till Stora gatan, färdades alla anställda i Mimerkvarteret in och ut. Vid arbetets början stod den stora och imponerande portvakten Andersson mitt i porten och granskade var och en, han släppte inte förbi någon obehörig! Och varje arbetsdag vid lunchtid och arbetets slut vällde den ryktbara Aseaströmmen ut. Hela Stora gatan var under något tiotal minuter helt blockerad av cyklande Aseater som skulle hem från jobbet. Alla stadens chaufförer undvek, om de kunde, Stora gatan i närheten av Asea under den tiden. Konstnären Bengt Göran Broström har förevigat och förandligat Aseaströmmen i sin underbara skulptur på Stora torget.

Bild: Skulpturen Asea-strömmen på Stora torget, skapad av Bengt Göran Broström. 2004
Foto: Tord Säfvestad.

I slutet av 1940-talet, under Vrethems tid som verkställande direktör, revs de gamla små vaktstugorna på vardera sidan av porten i och med att Mimerverkstaden förlängdes åt öster längs Stora Gatan. En bred portgenomgång blev den nya huvudinfarten till kvarteret, och den försågs med en imposant konstnärlig utsmyckning med symboler för solen och ett vattenfall på väggen. I taket i genomgången hänger en trekant och en cirkel som symboler för det manliga och det kvinnliga; de fick smeknamnet "fru Vrethems örhängen".

Bild: ASEA-strömmen ut över Stora gatan vid 40-talets slut.
Foto: Okänd. Bildkälla: ABBs arkiv VLM.
 

Uflyttningen

Utflyttningen av tillverkningen från Mimer började redan i och med att Örjanverkstaden byggdes 1946, men Mimerområdet förblev länge platsen för merparten av Aseas produktion. Från 1960 började utflyttningen till Finnslätten, som har blivit huvudlokaliseringen för ABB:s produktion i Västerås. Den sista större tillverkningsverksamheten som flyttade från Mimer var ABB Control, som omfattar kärnverksamheten i den tidigare Apparatsektorn (-divisionen). Control flyttade dock till Örjanområdet. Genom ABB-fusionen minskade nämligen produktionen av motorer i Sverige, Örjanverkstaden var för stor, och de lediga lokalerna togs i bruk av Control. Endast ett nytt kontor behövde byggas. Hela Mimerkvarteret har sedan pietetsfullt byggts om och anpassats till helt andra verksamheter än verkstadstillverkning, uppenbarligen med mycket gott resultat. Delar av lokalerna uthyrs till helt utomstående verksamheter.

Sören Bååth 2005

Om författaren, se Sören Bååths anekdoter.

Museer i Mimer

Länsmuseet och konstmuseet    

Bild: Västmanlands länsmuseum och Västerås konstmuseum. Entré i Mimerbyggnaden vid Karlsgatan. 
Foto: Dependability. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Västmanlands läns museum och Västerås konstmuseum finns sedan 2010 i Mimer längs med Karlsgatan. Här finns sedan 2018 en separat utställning om ASEAs historia i Mimer.

ASEAs övriga kontor och verkstäder

ASEAs övriga verkstäder och kontor finns i en separat artikel (Kontor och verkstäder).

Länkar

I Industrihistoriska föreningens hemsida finns flera intressanta historier t.ex. om Aseas äldsta historia i:  Turbinhuset och filaravdelningen (Asea 1891 - 1905) som handlar om Turbinhuset, filaravdelningen och Mimerverkstaden,  Mitt liv från skola via relä till isolation (ASEA 1930 - 52) som handlar om Relä, verktyg och isolation, två berättelser om Aseas motorfabrik i Ryssland 1929 - 1932: Aseat vid Volga - Jaroslavl, om Asea och ABBs kraftfulla chefer från Curt Nicolin till Percy Barnevik i:  35 år - från Nicolin till Barnevik och 35 år med Curt Nicolin (utskrattad) och om Aseas robotar i:  Hur Asea fick sina robotar och  Den refuserade roboten blev populär. Därutöver boken om Jonas Wenström, samt ett flertal DVD-skivor, se  Filmer.