Aseat vid Volga Del 1


En reseberättelse om ASEAs motortillverkning i Ryssland 1930 under Stalin.

Av Sven Maijgren, nedtecknat ca 1980. ASEA antog uppdraget att bygga och driva en fabrik för tillverkning av elmotorer i Ryssland. Författaren, en ung elevingenjör, berättar om sin tid i Jaroslavl 1930- 1932.

Innehåll

            Inledning
     1.    Resa över gränsen till Ryssland
     2.    Åka tåg i Ryssland
     3.    ASEA-motorer po-russki
     4.    Väggtidningen Elektriska Gnistan
     5.    Jaroslavl, en stad som Malmö
    Fortsättning i del 2:
    6.    Ett tvättfat makaroner och grisen Mischa 
    7.    Kontakt med yttervärlden 
    8.    Industrigrannar 
    9.    I rysk tjänst 
 10.     Hem på omvägar

Inledning

Asea betraktades under 1920-talet som en av världens mest framstående elmotorproducenter, och Sovjetstaten ville att Asea skulle producera motorer på plats i Ryssland. Omkring 1927 antog Asea uppdraget att starta denna motorfabrik och den drevs i Aseas regi 1929-32. Därefter övertog sovjetiska staten fabriken. Sven Maijgren reste som ung elevingenjör vid ASEA till Jaroslavl 1930 för att arbeta med beräkning och provning av trefasmotorer. Han berättar här om livet i fabriken i staden Jaroslavl som ligger vid Volga norr om Moskva. Stalin var vid makten och Sven berättar hur detta påverkade hans liv fram till uppdragets slut och hemresan 1932.

ImageCreative Commons-licens

Bild: Sven Maijgren 1950.
Foto: Okänd. Bildkälla: ABBs arkiv Västmanlands läns museum (VLM).

1 Resa över gränsen till Ryssland

En ensam, pistolbeväpnad gränsvakt - liten och seg- hoppar av tåget på den finska sidan av gränsbron över Sestroretsk. Vid det motsatta brofästet äntrar ett dussin av Röda Arméns folk ombord med skramlande vapen: sablar, pistoler, gevär, maxilånga bajonetter. Och allt detta för den handfull passagerare som tåget förde.

Tullstationen i Beloostrov trist och livlös, bagagekontrollen långsam och petig. Böcker granskas särskilt, grammofonskivor spelas igenom. Ändå föreföll det som om ASEA-folket behandlades något mera hänsynsfullt än genomsnittet av resenärerna. Ilskna kommentarer från medpassagerare pekade i den riktningen.

Det fanns ju också ”resenärer” som tog sig över gränsen på egna vägar och utan visum. En grupp på fem fördes in på stationen - händerna över huvudet och bajonett i ryggen. De verkade rätt vilsekomna, mottagandet var kanske inte vad de hade väntat sig.

Leningrads flygterminal gav ett helt annat intryck än gränsstationen på järnvägslinjen. Vältrimmad och vaken personal i stället för det rätt så schabbiga gänget i Beloostrov. Till och med en kontakt med västerländsk reklam vid biljettkontrollen: ett litet presentpaket med Wrigleys tuggummi, som skulle vara så bra under flygresor, och en liten broschyr om “Gesundes Kauen”. Trafiken sköttes av Deruluft, Deutsch-Russische Luft verkehrs-Gesellschaft, som flög med Dornier- och Junkermaskiner på linjerna Moskva-Berlin och Leningrad-Tallin-Riga-Berlin.

Från Tallin till Helsingfors kom man med finskt flyg, och så till sist med Aerotransport till Lindarängen.  (Info om Lindarängens flyghamn i Stockholm, länk till Wikipedia.) Bytena gjorde tidsvinsten med flyget minimal. Men man kunde ju köpa hemresan med rubler som inte kunde växlas ut på annat sätt.

Litet annorlunda rutiner än vid andra länders tull gränser kunde noteras. En belgare på utresa lade sin öppnade väska på tulldisken i flygterminalen. Det enda tullmannen slog ner på var några exponerade filmrullar. Bröt förseglingen på rulle efter rulle, drog ut filmen, rullade omsorgsfullt ihop den igen och lade den tillbaka i väskan. Belgaren protesterade vilt, erbjöd sig att bekosta framkallning, kontroll, efter sändning. Tullaren log vänligt och fortsatte att rulla film. Snart låg allt snyggt och prydligt på sin plats i väskan. Åtta välexponerade filmrullar, som ägaren kunde föra med sig ut, utan några invändningar från myndigheternas sida. Det fanns skäl att föredra tåget, bland annat mängden bagage vid utresan till Jaroslavl. Man måste vara rustad för ett år framåt - från en semester till den nästa.

Det var så ytterligt litet man kunde skaffa sig på platsen. Vid hemresan kom man över gränsen med tom plånbok - några valutatransaktioner gick inte för sig. Men vid första stationen på finska sidan, Terijoki, kunde man vända sig till stinsen och kvittera ut finnmark och kronor för den fortsatta resan. Han extraknäckte som minibank för aseater.

När tåget rullat in på Finlandskij Vaksal i Leningrad mötte statyn av Lenin i agitatorpose med sin klotrunda skalle - en kanonkula med skäggtofs - och ASEAs Jegerman, enmansrepresentant i Leningrad. Han hade i förväg ordnat tågbiljetter till Jaroslavl, gav oss en ordentlig måltid på Hotel Europa - en relik från gångna dagar - och installerade oss i rätt vagn på tåget.


2 Åka tåg i Ryssland

Klassystemet på järnvägarna var avskaffat. Nu hette det mjuk vagn och hård vagn. Skillnaden i biljettpris var väl tilltagen, men andra olikheter var mera påfallande. På grund av en bokningsmiss fick jag starta en resa i hård vagn. Träbänkar på längden och tvären, fullpackat med knyten, väskor, korgar, folk av alla åldrar och alla sorter - men inga representanter för det ledande skiktet. Vänliga, hjärtliga, frågvisa och pratsamma människor. Under en timme eller så ventilerade vi - så gott det gick med min knaggliga ryska - deras och mina angelägenheter: hemvist, jobb, familjeförhållanden. Sedan kom konduktören och meddelade att han, hjälpt på traven med litet rubler, hade ordnat en plats åt mig.

Mjuk vagn hade kupéer för fyra personer. Ryggstöden på sofforna kunde fällas upp och gav två liggplatser på var sida. Inga sängkläder, ingen uppdelning i herr- och damkupéer eller mellan rökare och icke-rökare (Alla rökte, praktiskt taget). Men kupéerna var åtminstone rymliga tack vare den stora spårvidden. Någon kontakt mellan passagerarna som i hård vagn märktes knappast.

På stationerna fanns varmvattensbehållare där passagerarna kunde fylla sina tekannor. För resten var man hänvisad till medhavd matsäck - för vår del några smörgåsar från vår egen mäss eller från hotellet. Resan Leningrad-Jaroslavl var lång och vintertid mycket kall; restiden, normala förseningar in räknade, var bortåt ett dygn.

Det var skillnad inte bara mellan mjuk och hård vagn utan också mellan mjuk och mjuk. Krasnaja Streljá — Röda Pilen - gick i snälltågstrafik mellan Moskva och Leningrad. Bekväma tvåmanskupéer, sidenskärmad bordslampa på bordet mellan sofforna, servitör i fläckfri vitjacka söm serverade te i glas med vackert arbetade glashållare. Det hade sina fördelar att - som George Orwell formulerade det femton år senare - höra till en kategori som var litet mer jämlik än andra.

Den allestädes närvarande maktfaktorn som vid den här tiden kallades GPU - den har haft många namn genom åren - gjorde sin närvaro förnimbar på tågen. Tillsammans med en av de andra aseaterna steg jag sent en kväll på tåget i Jaroslavl för en tjänsteresa till Moskva. Vi uppsökte vår kupé och fann att två andra passagerare hade bokats in på samma platser. Det blev en stunds diskussion med konduktören, och våra konkurrenter om platserna kanske blev litet mångordiga. En man i svart skinnjacka - ett plagg som föreföll vara ett slags inofficiell uniform - dök upp från någonstans och frågade vad som var orsaken till folksamlingen (5 personer konduktören inräknad). Konduktören redogjorde aktningsfullt för sitt problem, skinnjackan gav snabbt sina order. Vi skulle ha våra platser, ingen fråga om den saken, men de två andra aspiranterna hörde tydligen också till en kategori som borde mjukvagnas. Konduktören fick redogöra för vilka andra passagerare han hade, och skinnjackan valde ut ett par som väl inte var särskilt jämlika. De kallades ut i korridoren, halvvakna och halvklädda, fick sina direktiv och knallade över till trä bänkarna i nästa vagn. Snällt och lydigt, utan protester.

Även om tågets ankomsttid till Jaroslavl var litet obestämd kunde man räkna med att den blå Volvon från ASEA väntade utanför stationen - enda personbil bland raden av izvoztjikar (taxiförare).


3 ASEA-motorer po-russki

ASEAs verkstäder i Jaroslavl började byggas under första världskriget; revolutionen bröt verksamheten efter ett par år. Utdragna förhandlingar ledde till en ny start 1927.

ImageCreative Commons-licens

Bild: Motorfabriken i Jaroslavl. Kraftstationen i bakgrunden. Bilden är tagen från kontorsbyggnaden.
Foto: Okänd. Bildkälla: ABBs arkiv Västmanlands läns museum.

Påbörjade byggnader fullbordades, nya uppfördes. Produktionen kom snabbt igång, till en början med halvfabrikat från Västerås. 1929 var verkstäderna klara att ta hand om hela tillverknings kedjan. De var i hög grad självförsörjande: egen kraftstation med STAL-turbiner, eget tråddrageri för lindningskopparn, lärlingsverkstad.

ImageCreative Commons-licens

Bild: Kraftstationen. Från vänster: bränslecisternen, kraftstationen och motorfabriken med Volga i förgrunden.
Foto: Okänd. Bildkälla: ABBs arkiv Västmanlands läns museum.

ImageCreative Commons-licens

Bild: Pannrummet i kraftstationen.
Foto: Okänd. Bildkälla: ABBs arkiv VLM.

ImageCreative Commons-licens

Bild: STAL-turbinerna i kraftstationen.
Foto: Okänd. Bildkälla: ABBs arkiv VLM.

ImageCreative Commons-licens

Bild: Tråddrageriet. 
Foto: Okänd. Bildkälla: ABBs arkiv VLM.

ImageCreative Commons-licens

Bild: Axelsvarvning.
Foto: Okänd. Bildkälla: ABBs arkiv VLM.

ImageCreative Commons-licens

Bild: Plåtläggning av rotor. 
Foto: Okänd. Bildkälla: ABBs arkiv VLM.

Jag var elevingenjör vid ASEA när jag erbjöds arbete vid Jaroslavlverkstäderna. Senare delen av mitt elevprogram lades om och inriktades på beräkning och provning av trefasmotorer med tillhörande apparater. I oktober 1930 reste jag ut.

Bland Jaroslavlsvenskarna fanns en liten kärna av Rysslandsveteraner, som - till exempel - installerat ASEA-hissar i dåvarande Sankt Petersburg före revolutionen, deltagit i kraftverksbygget vid Volchovfloden - ASEAs första stora Rysslandsuppdrag under den nya regimen — eller arbetat hos Bröderna Nobel i Baku. Men för de allra flesta var Ryssland nytt och oprövat. Arbetsledarna hade det jobbigt: personal nästan helt utan yrkeskunnande som skulle instrueras på ett främmande och rätt svårbemästrat språk. Själv hade jag inte så mycket känning av sådant. Att beräkna elektriska motorer går ju till på samma sätt var man än befinner sig. De facktermer som behövdes för att formulera lindningsinstruktioner och andra tekniska data var inte alltför många; de var snart inlärda.

De allra flesta befälsposterna i verkstaden var besatta med svenskar. Tillgången på ryska ingenjörer och arbetsledare svarade inte alls mot den efterfrågan som den forcerade industrialiseringen hade skapat. En och annan tekniker hade man dock lyckats anställa . Gustaf Momkvist, gammal Rysslands veteran, hade hand om motorernas lindning, impregnering, montering och provning och hade som närmaste medarbetare dels två svenskar, Holm och Myhrán, på lindningsavdelningarna och dels en rysk ingenjör Loschkin, som svarade för monterings bandet och provrummet.

Någon månad efter min ankomst till Jaroslavl reste GM hem på vintersemester, och några dagar efter hans avresa försvann Loschkin. Arresterad.

Det var en form av störning i arbetslivet som vi fick vänja oss vid. Arresteringarna kom alldeles oförberett och var mycket ojämnt fördelade. Inköpschefen - svensk — hade ett tiotal ryska medarbetare; licenskrånglet krävde mycket folk. En vintereftermiddag skildes han som vanligt från en fulltalig avdelning vid arbetstidens slut. Nästa morgon fanns bara sekreteraren på plats. Resten hade tagits om hand under natten.

Arresteringarna drabbade ju inte bara ASEA-fabriken utan samhället i sin helhet. I den lilla dagstidningen Severnij Rabotchij - Den nordlige arbetaren - fanns naturligtvis ingenting om saken, men arresteringspatrullerna och köerna utanför fängelset kunde vi inte undgå att se. Omkring midnatt dök patrullerna upp här och var på sparsamt upp lysta gator: tysta grupper av två eller flera soldater anförda av en civil ledare, i skinnjacka. Fängelset låg längs Tutajevskoje chausse som vi dagligen passerade på vägen till och från fabriken. Utanför porten köade släktingar och vänner till fångarna för att få överlämna paket med mat. Granskningen av paketen var noggrann, och tidsödande. Kön var lång redan när vi gick till arbetet på morgonen. Den var lika lång när vi gick hem mot kvällen.

Arresteringarna fortsatte intensivt under de första månaderna 1931 men avtog under året, utan att någon gång helt upphöra. De allra flesta arrestanterna bland ASEA-folket frigavs efter fyra-fem månader. De var ganska tystlåtna om fängelsetiden, men tydligen hade det - utöver många och långa förhör - inte hänt dem någonting, och någon förklaring till varför de hade arresterats fick de inte. Eller, för den delen, varför de släpptes. Några kom aldrig tillbaka. Ett fall hade jag direkt kontakt med. Vi var ett par nykomna svenskar som tänkte studera ryska på allvar, och vi fick adressen till en friställd professor som bodde i ett minimalt krypin möblerat med böcker. Från golv till tak, på bord och bänkar. Han var snäll och vänlig — det är svårt att föreställa sig att han skulle vara ett hot mot någon människa eller någon regim. Vid tredje eller fjärde lektionen visade han oss ett utkast till en svensk grammatik som han hade sammanställt på basis av våra samtal. Han skulle ha en mera komplett version färdig till nästa gång.

Det blev ingen nästa gång. Efter vad jag ryktesvis fick höra drabbades han av den mildare form av förvisning som förbjöd “brottslingen” att vistas i städer över en viss storlek. Några säkra uppgifter gick inte att få. Jag slutade att plugga ryska.

Det direkta omhändertagandet som för det mesta skedde nattetid gjorde att vi sällan såg några fångtransporter på gatorna. Någon gång mötte vi fånggrupper som fördes till järnvägsstationen. Beridna vakter som viftade förstrött med sina pistoler och såg närmast uttråkade ut. Vad jag inte glömmer är fångarnas ögon. Ingenting av protest, eller förtvivlan. Blicken var tom, bortom all förmåga att reagera.

Tåget från Moskva kom in, tog ombord fånggruppen och andra passagerare och fortsatte österut. Linjens slutstation: Archangelsk.

Inga svenska medborgare arresterades. Men det fanns ju ett litet antal svenskar som av olika skäl — inte bara ideologiska - hade sökte och fått ryskt medborgarskap. Vi hade ett sådant fall: en skicklig mekaniker, tidigare verksam i Leningrad. År 1921 införde Lenin NEP-systemet  (Information om NEP (Ny Ekonomisk Politik), länk till Wikipedia) som gav vidsträckt utrymme åt enskild företagsamhet och lyckades därmed blåsa liv i en förlamad produktionsapparat. Vår man uppmuntrades att starta en verkstadsrörelse, men det förutsattes att han blev sovjetrysk medborgare. Några framgångsrika år, och så tog alltihop slut i och med att NEP avvecklades i mitten av tjugotalet. Han fick lämna sin verkstad, sökte och fick anställning hos ASEA i Jaroslavl.

Vi hade inte så mycket kontakt med honom utanför arbetet, han ansåg det kanske inte tillrådligt. Försiktigheten hjälpte nu inte. Han arresterades och deporterades, och det skedde i flera svenska grannars åsyn. Han kom inte tillbaka — avled efter något år i förvisningen.

Arresteringarna drabbade oftast kunnigt och effektivt folk, och att de plötsligt försvann, utan någon förvarning, gjorde inte arbetet i verkstaden lättare. Ett annat problem var materialförsörjningen. Koncessionsavtalet förutsatte att fabrikationen skulle bygga på inhemskt material i första hand. Licenser för import från Sverige beviljades endast när material enligt ASEAs specifikationer inte kunde erhållas inom landet. Pappersexcercisen blev vidlyftig och tidsödande; ifråga om kvalitetsbedömningen kunde uppfattningarna gå isär. Kompromisser blev ofrånkomliga men hade väl inte några svårare konsekvenser för motorkvaliteten. Den antikapitalistiska propaganda som genomsyrade hela samhället bidrog inte att främja relationerna på arbetsplatsen. Men störningarna var inte värre än att en jämnlöpande - och lönande - fabrikation kunde upprätt hållas genom åren ända fram till slutskedet.

Att det kärvade ibland mellan arbetare och arbetsledare var väl ofrånkomligt. Det hände att dagstidningen Severnij Rabotchij kommenterade konflikterna — dvs den ena partens syn på dem. Svenska arbetsledare kritiserades för sitt grava språk: några arbetare hade kallats för “fjofani”. Arbetsresultaten var inte alltid ägnade att väcka entusiasm. Och en spontan kommen tar (“fy fan”) hade missuppfattats som ett personligt invektiv. I verkstadsingången sattes en banderoll upp sam krävde ett slut på “de svenska administratörernas grava, fräcka upp trädande mot arbetarna vid ASEA-fabriken”.

Banderollen var en engångsföreteelse, men på ett rejält tilltaget utrymme i verkstadsentrén fanns alltid väggtidningen.


4 Väggtidningen Elektriska Gnistan

Under vistelsen i England åren före revolutionen gav Lenin ut en tidning som hette Iskra - på svenska Gnistan. Väggtidningen hos ASEA döptes efter några förberedande utgåvor till Elektro Iskra. Innehållet förnyades med någon månads mellanrum.

ImageCreative Commons-licens

Bild: Väggtidningen Elektro Iskra.
Foto: Nikolaj Petrovitj Tverdisjev. Bildkälla: ABBs arkiv VLM.

Dagstidningen Severnij Rabotchij publicerade mest allmänna propagandaartiklar: rapporter om nya produktionsplaner, uppmaningar till ökade arbetsinsatser och frivilligt extra arbete etc. Sådant fanns i väggtidningen, men den innehöll även kritik och utfall mot namngivna personer som i något avseende hade uppträtt eller handlat misshagligt. Ingen av svenskarna angreps direkt, men samröre med svenskar fanns ofta bland anklagelsepunkterna.

I början angavs som utgivare “Arbetare och tjänstemän vid ASEA-fabriken”. Det ändrades så småningom till “Parti kommittén och fackföreningen”. Tonen skärptes.

Textmängden i väggtidningen var stor, och handtextningen i olika stilar gjorde inte läsningen lättare. För mig, liksom flertalet svenskar, räckte kunskaperna i ryska bara till en ytlig skumning av innehållet. Men bergsingenjör Uno Åberg (hos Nobel i Baku från 1907, i Jaroslavl hela koncessionstiden 1927-32) fotograferade tidningen under flera månader. Vid Jaroslavlsvenskarnas sista träff i Västerås våren 1967 överlämnade han en sats kopior, i stort sett väl läsbara. Någon fullständig översättning vill jag inte försöka mig på. Fotona vore kanske värda att studeras av någon med bättre språkkunskaper.

Tills vidare följer här några exempel ur innehållet.

En halv månadslön till pjatiletkan! Väggtidningen propagerade intensivt för statliga lån och lotterier. Det fanns flera, men största intresset koncentrerades kring stödlånet för pågående femårsplan - pjatiletka - och det uppställda målet: “Femårsplanen på fyra år” (Information, se "Sovjetunionens första femårsplan" i svenska Wikipedia). På ett möte med arbetarna hade man beslutat att var och en skulle teckna en halv månadslön. Väggtidningen konstaterar: Av 688 arbetare har bara 477 skrivit på, dvs 69,49 % (Min räknedosa får det till 69,33 %). På bilfabriken - närmaste grannen - har 98 % skrivit på. Arbetarna vid ASEA har tecknat 24.185 rubel eller 41,73 % (41,68%) av den totala lönesumman 58.024 rubel, dvs långt under de 50 % som beslutats på mötet. De 211 som inte har skrivit på, var håller de hus ? Menar de kanske att arbetare på koncessionärsfabriken inte behöver känna ansvar för fullföljandet av femårsplanen och uppbyggandet av socialismen i vårt land!

Image

Bild: Propagandastånd dedikerat till den första femårsplanen i Moskva. Bild från 1931.
Foto: Wikimedia Commons.

Samma väggtidning har också en tabell över antalet låntecknare och totala lånesumman på de olika fabriksavdelningarna. Och en reklamation av bidragen till ett tidigare tecknat lån, där inbetalningarna släpar efter. “Skam över desertörer i arbetet!”

Skam och skamligt är kära ord för väggtidningsredaktörerna.

Flera väggtidningar återkommer med uppmaningar att skriva på lånet och skynda på med inbetalningarna. En ny uppgift om lånetecknandet ges: 73 %. “Skamlig siffra”. Och under rubriken “Skamlig tabell” finns en förteckning över sex arbetare med deras namn, månadsinkomst (230-275 rubel) och deras bidrag till lånet. Läsaren fick veta att Schilov och Sedov hade skrivit på 50 rubel var, Charlamov 25 rubel och Postuchov, Kanonov och Leontev inte en kopek.

Femårsplanerna byggde kanske på sikt upp landets närings liv och ekonomi, men inriktningen på tung industri och forceringen av den första planen - fyra år i stället för fem - gjorde att stora områden utanför planens målsättningar blev åsidosatta. Vad folk märkte i det dagliga livet var att konsumtionsvaror försvann ur handeln eller steg skyhögt i pris. Det kan knappast förvåna om entusiasmen för att skriva på lånet inte var så stor.

Ut och jobba på veckohelgen! Propaganda för subbotnik, frivilligt arbete på lördagar och söndagar drevs flitigt i väggtidningen. Extraarbetet sattes in på en mängd olika områden: lossning av spannmålspråmar, arbete på nybygget vid bilfabriken eller det nya torvkraftverket på andra sidan Volga, kollektiva grönsaksodlingar osv. Väggtidningen höll reda på folket också på fritidsjobben, Barinov på lindaravdelningen fick påskrivet för att hans arbete i grönsakslanden inskränkte sig till att gå in i matsalen och äta middag. Därefter gick han direkt hem utan att ha gjort ett handtag. Då subbotnik förbereddes för torvkraftverket märktes några kamrater, och främst A Smirnov och G Lisenbov, som inte bara uteblev från subbotnikarbetet utan gjorde sitt bästa för att störa organiserandet av den arbetargrupp som mött upp som svar på Lapinkverkets rop på hjälp. Sådana människor tänker bara på fördelar för egen del!

Mot religionen för uppfyllandet av femårsplanen! En av väggtidningarna ägnades till större delen åt detta tema. “Den gudlöse går i spetsen för klasskriget. Kriget mot religionen är krig för socialismen. Det är vår skyldighet att gå i främsta ledet i detta krig”. En teckning visar en kyrka och en präst som lyfter sitt kors och en skara arbetare som vänder honom ryggen och marscherar bort. “Påskhelgen ägnar vi alla åt subbotnik”.

Individuella piskrapp. Åtskilliga spalter I väggtidningen ägnades åt mer eller mindre hårda personliga angrepp på individer som ansågs ha uppträtt olämpligt. Förseelserna var mycket skiftande. Här några exempel:

Kommunister skall alltid gå i främsta ledet, men den principen ska inte tillämpas som medlemmen i partiet Aleksejev gör. När han äter frukost i matsalen tycker han inte att han behöver ställa sig i kön. Han får sin frukost före alla andra, utan att bry sig om andra arbetares protester.

Det finns en arbetare Solomokov här på fabriken som är med i facket men som aldrig deltar i något gemensamt arbete - subbotnik vänder han ryggen. Men på fritiden dyker han upp, och inte av en slump. Han har händerna fulla av gamla dåliga fickur och annat krafs. Svartabörsaffärer är hans modell.

Lysenkov har ertappats med att försnilla pengar och dömdes till tre månaders straffarbete. Efter domen har han tagit sig för att försöka skrämma och hota flera kamrater som vittnat vid rättegången. Svindlare ska hållas efter!

Under det sovjetryska försvarets informationsdagar anordnades en kvällssammankomst för arbetarna vid ASEA där försvarets målsättning och betydelse förklarades. Arbetarna svarade på denna kallelse och tog livlig del i organiserandet och genomförandet av sammankomsten.

Men alla tog inte dessa saker på allvar. Tre personer störde samvaron på grövsta sätt. Ivanov, Solovjev och instruktören vid lärlingsskolan Kasatkin kom inte till klubben för att medverka i sammankomsten. Det främsta bordet i klubbmatsalen tog de i besittning och förvandlade det till en krogdisk. Tre välutbildade personer ägnade kvällen åt att supa, störa sammankomsten och bära sig illa åt. Sådant motbjudande uppträdande kan inte tolereras.

Vid invigningen av försvarsdagarna infann sig - med starkspritsdimmiga ögon - huliganen Lisekov som alltjämt arbetar i gjuteriet och är medlem i vår fackförening. Han tyckte att han den här kvällen kunde ta sig den anarkistiska friheten att vända sig till de svenska arbetsledarna och uttryckte sin uppskattning och erkänsla, som om han hade auktoritet och fullmakt att föra arbetarnas talan inför koncessionärerna.

Kamrat Lisenkov har ärvt sitt sätt och sinnelag från sin far som en gång var fångkonstapel. Sådana personligheter passar inte bland arbetarnas järnmassor - de undergräver arbetarnas strävanden. “Kamrater, låt oss förklara ett avgörande krig mot sådana företeelser mitt ibland arbetarna!”

Här på fabriken finns en elektromontör Rudakov som, fastän arbetare, genom sitt uppträdande snarare liknar en klassfiende gentemot sina kamrater.

Elektromontörer som arbetade tillsammans med Rudakov har flerfaldiga gånger märkt hur han sökt upp verkmästare Svensson, tagit emot pengar av honom, klagat på sina kamrater osv. Men det var inte enda sättet att skaffa pengar. Han drog sig inte för att begära förskott från koncessionärkassan fastän han är medlem i vår egen stödlånekassa.

Men Rudakovs verksamhet inskränkte sig inte till detta. Som en äkta klassfiende spred han kontrarevolutionära rykten. När kamraterna tillbakavisade hans falska uppgifter svarade han, att han hade studerat tillräckligt mycket litteratur om saken och att han var övertygad om att Sovjetunionen var på upphällningen (och detta mitt i det framgångsrika fullföljandet av femårsplanen), att bara byråkrater satt i centralkommittén och att alla utom Kalinin (den dåvarande presidenten i SSSR) var ett pack, osv.

Han lyssnar inte på kamraternas föreställningar, han bättrar sig inte utan bygger bara på sin fientliga politik.

Fack, ta hand om Rubakov!

En verklig lakej. En “elektrotekniker” Gusev arbetar sedan några månader i fabrikens provrum. 0m något litet fel görs i provrummet rapporterar han det genast till verkmästare Momkvist. Nyligen råkade Novoschilov, en kvalificerad och noggrann arbetare, försumma att föra in ett siffervärde i provningsprotokollen för 2-3 motorer. Värdet kunde emellertid lätt fyllas i efteråt på basis av de uppmätta provningsresultaten. Gusev gav sig först på Novoschilov och underrättade därefter Momkvist, som gav Novoschilov en skrapa. Gusev anmärkte också på obetydliga fel som hade gjorts i tabellblad för lindaravdelningen, och flera liknande händelser inträffade som klart härrörde från typen Gusev. Det är karaktäristiskt att han vid sammankomster med arbetarna går omkring och trycker händerna och sätter i gång samtal, och inte långt efteråt går han till Momkvist och berättar vad arbetarna sagt.

Det är nödvändigt att rikta uppmärksamheten på kapitalets flitige lakej och hämma hans bemödanden.

Den här “lakejen” Gusev hade jag kontakt med ända från mina första dagar i Jaroslavl. Några och tjugo år, med någon form av elektroteknisk utbildning, tidigare anställning i ett av de statliga företagen, Skärpt och kunnig, lätt att samarbeta med, aldrig något fjäsk, alltid på gott humör. Han fick - och klarade elegant - uppdrag som egentligen låg utanför hans ordinarie arbete. En tillgång för provrummet och företaget.

Kanske ett kändisreportage. Verkstadsbygget i Jaroslavl stod färdigt sommaren 1930, och byggfolket slutade sin tjänst. Bland dem som reste hem var byggchefen Axel Olsson, och med honom följde sekreteraren Ester Nyberg. Det fanns särskild orsak att celebrera deras hemresa - de hade vigts på Moskvaambassaden några dagar tidigare. Man samlades till ett avskedsparty och följde sedan Ester och Axel Olsson till tåget.

Händelsen observerades av Elektro-Iskra. Reportaget illustrerades av ett gruppfoto från järnvägsstationen, det enda foto jag kan erinra mig ha sett i väggtidningen. Illustrationerna var annars teckningar av medelmåttig kvalitet.

Reportaget har titeln “Hur-r-ra!” och börjar: “De som råkade befinna sig på järnvägsstationen i Jaroslavl den 30 juni blev överraskade av att se hela aristokratin från ASEA-fabriken samlad för att följa någon avresande”. Aristokratins “... glänsande, feta nackar .. guld, siden ... är symboler som säger: Vi har inget gemensamt med arbetarna utom att de arbetar hos oss”. Litet fler älskvärdheter: “denne nygifte Balzac-liknande figur”... osv. "Vem kan efter detta förneka att kapitalet och arbete kan samarbeta ? De skamliga händelserna på Jaroslavl stationen den 30 juni ger orsak att klandra fabrikens arbetare. Inte måste vi ansluta oss till avskedstagandet när personer inom ledargruppen reser”.

Och så slutklämmen: “Läsaren tror kanske att dessa fakta skildrar allt sam hände ? Inte alls Hur—r—ra vrålar Speranskij, hur-r-ra piper Fjodorov, och många andra. Detta skrikande, som dränker medvetenhetens röst... bara för lite dricks från farbror Kapital. Skam!!!"

Det är svårt att säga om, och i vilken utsträckning, de här tjuvnypen i väggtidningen sammankopplades med andra åtgärder mot personerna ifråga. Ett ingripande behövde inte heller nödvändigtvis påverka framtida avancemang. Någon tid efter fabrikens försäljning till Sovjet infördes skiftgång, och för varje skift utsågs en verkstadsingenjör med ansvar för hela fabriksdriften under skiftet. Loschkin, som suttit inne några månader 1930-31. fick hand om ett av skiften. Väggtidningens starkaste effekt var kanske att befästa känslan av ständig övervakning. Big Brother is watching you.

ASEA—svenskarna var ju en priviligierad grupp i ett samhälle med brist på nästan allt, och att detta ledde till en viss animositet kan inte förvåna. Det muttrades ibland bland kunderna i butiker sam vi besökte - men det hände också att kverulanterna fick mothugg: svenskarnas insats bidrog till att påskynda utvecklingen i landet, och det hade alla nytta av. Ett och annat skällsord levererades då och då ute på stan - alltid på betryggande avstånd, nätt och jämt inom hörhåll. Det vanliga invektivet, ”schlapi”, dvs. hattar, kan knappast räknas till de grövre. Vi gick klädda i filthattar vår och höst; keps eller skärmmössa hörde till den manliga standardriggen bland ryssarna. (Men hattar dominerade på chefspersoner, t ex den delegation från Moskva som handhade övertagandet av fabriken och den talrika skara som flyttade in på verkstäder och kontor för att ersätta oss. Att förvärva en filthatt betydde tydligen en del - (man hade kommit någonstans här i livet). Vår dagliga kontakt med den ryska ASEA-personalen fungerade i alla fall tämligen friktionsfritt. Fastän väggtidningen avstod från direkta personliga angrepp på svenska tjänstemän visade den en klar front mot kapitalet och “koncessionärerna” och varje samröre med dem.

Det stämde inte riktigt med ASEA-ryssarnas egen inställning. Frånsett en liten kärntrupp, som väl hade siktet inställt på ett framtida maktövertagande, var de påfallande vänliga och sällskapliga, både på jobbet och om man händelsevis stötte samman ute på stan. En och annan frispråkig kommentar kunde vi få till livs. En hjord av getter från en kolchos utanför Jaroslavl drevs förbi fabriken. “Titta, sovjet-kor!” En jobbare kom upp på kontoret och tappade luft ur värmeelementen. Han fick en tunn, smutsigt svartblå vätska i sin plåtburk. “Mjölk â la Sovjet”. En man från byggnadsavdelningen kom till mässen i något uppdrag, medan vi höll på med lite arrangemang för den förestående julhelgen. “Ni firar helg. Vi har pjatiletka. Vår femårsplan, den är så här” Han tog ett steg fram, ett tillbaka, ett fram, ett tillbaka — och så ett rejält kliv tillbaka. Den sortens talesätt förekommer i alla länder och under alla regimer, men att det var just vi som fick lyssna på den tyder inte på någon rättrogen antagonistisk inställning.


5 Jaroslavl, en stad som Malmö

Jaroslavl är den äldsta staden vid Volga, grundad 1024 av varjagfursten Jaroslav. Liksom sin far Vladimir den helige hade han nära förbindelser med landet på andra sidan Östersjön. Hans hustru Ingegerd var svenska, svärfar hette Olof Skötkonung. 

Vid tiden för koncessionsverksamheten hade staden 100-150 tusen invånare, det vill säga ungefär som Malmö. Invånarantalet var den enda likheten. Jaroslavl hade fått sin del av påfrestningarna under revolutionskrigen. Våren 1919 sökte överste Perschurov med staden som bas upprätta en förbindelselinje mellan amiral Koltjaks styrkor, som från Sibirien trängde fram mot mellersta Volga, och andra kontrarevolutionära förband längre norrut. Perschurov besegrades först efter hårda strider som gick illa åt byggnaderna i staden. Under de följande åren hade mycket litet gjorts åt saken. Nybyggandet ägnades åt den tillverkande industrin, inte åt bostäder.

ASEA uppförde några bostadshus för sin egen personal, dels timmerhus i traditionell rysk stil men med putsade innerväggar och dels ett större trevåningshus med ett femtiotal lägenheter - ett unikt inslag i Jaroslavls stadsbild. Enligt en uppgift i en rysk tidskrift 1973 var huset alltjämt väl bibehållet och hade byggts till med en fjärde våning.

Det fanns dessutom en grupp nybyggda trevånings bostadshus i tegel, uppförda ett stycke från stadskärnan för den stora syntet gummifabriken Rezino Kombinat. Men de byggena hade inte riktigt fullföljts — femårsplanen hade väl tvingat fram andra prioriteringar. Utanför de tillbommade balkongdörrarna fanns inga balkonger, men i stället stack svarta kaminrör ut från varje lägenhet. Andra eldstäder hade fått ersätta den planerade men inte installerade centralvärmen. Så såg husen ut medan vi var kvar.

Den växande befolkningen måste i stort sett tränga ihop sig i de hus som fanns. Gamla köpmannagårdar - ofta mycket stora - hade delats upp i en massa en- och tvårumslägenheter. Allt för många människor bodde i fallfärdiga ruckel.

Filmer och foton från 70-talet ger en annan bild: en stadskärna av nyuppförda höghus. Antalet invånare hade ökat till över en halv miljon. Men ännu på slutet av 50-talet visar ett av de få fotoreportage som gjorts av utländska publikationer (Journey down the great Volga, LIFE 1958) en bild av några arbetarbostäder, “wheather-beaten shacks”, som lika gärna kunde tagits på vår tid bortåt trettio år tidigare.

Det fanns några spårvägslinjer i staden och även en liten lastbilspark, men hästdragna vagnar svarade för merparten av gods och persontransporterna. Personbilar var närmast obefintliga. En taxi, utan taxameter och av museal typ med växelspaken utanför karossen. Izvoztjikarna utgjorde, i Jaroslavl liksom i Moskva och Leningrad, en liten kvardröjande oas av fri företagsamhet. Och häpnadsväckande frispråkighet.

Bland gatutrafikanterna kunde man också träffa på någon enstaka cykel, som ägaren var mycket rädd om. Kunde ta den under armen om han besökte en pivnaja (ölkrog). Säkrast att inte parkera den utanför, även om det inte var mer än fyra meter mellan trottoarkanten och krogdisken.

Det som framför allt satte sin prägel på stadsbilden var de många kyrkorna. De allra flesta hade tagits i beslag för olika militära och civila ändamål som till exempel utminutering av vodka. Några var illa åtgångna - väggarna var bitvis raserade, kulkärvarna hade ritat stjärnhimlar i lökkupolerna. På senare år har dock de märkligaste kyrkobyggnaderna restaurerats och den sakrala konsten renoverats med stor omsorg.

Några få av kyrkorna fick disponeras för gudstjänster - väl besökta. Vid årets stora högtid, påsken, fylldes kyrkorna till bristningsgränsen. I den tidiga påskdagsmorgonen, efter den flera timmar långa påskmässan, hördes hälsningarna från alla håll: “Christos vaskrés” — “Voìstinu vaskrés”. Kristus är upp— stånden - i sanning uppstånden.

Några kyrkogårdar fanns, skräpiga och illa underhållna. Någon gång kunde man möta ett begravningsfölje. Kistan på en liten vagn som drogs av några av deltagarna. Främst en yngre manlig släkting som bar kistlocket på huvudet - det lades på omedelbart innan kistan sänktes.

Utbudet av fritidssysselsättningar var magert. Det fanns ett par biografer. Utomlands hade vid den här tiden en och annan rysk storfilm börjat dyka upp. Men genomsnittet av vad som visades i Jaroslavl låg på en helt annan nivå. Museet sades ha utmärkta samlingar men det led av resursbrist och låg mer eller mindre i lägervall. Det jag minns bäst är ett praktexemplar till björn i den naturhistoriska avdelningen. Den hade stoppats upp av en konservator med sinne för dramatik. Inget snällt och beskedligt “brummelibrum vem lufsar där”. Stående på bakbenen, med vitt uppspärrat gap och ögon (av rödfärgat glas) gnistrande av ilska. Ramarna lyfta högt i luften, högern laddad för en råsop. En textplåt berättade att björnen hade fällts med jaktspjut av ett par officerare. Jakten ägde rum i skogarna strax utanför staden några månader före revolutionen.

Teatern, med traditioner att vårda, var stadens förnämsta kulturtillgång. Den är uppkallad efter den ryska scenkonstens fader I G Volkov, som i mitten på 1700-talet skapade sin första teater här i Jaroslavl för att sedan fortsätta sin verksamhet i Sankt Petersburg och Moskva. Teatern bjöd på ett omväxlande program, för det mesta av hög kvalitet. Det förekom förstås enkla propagandistiska pjäser som påminde om gamla Western-filmer av klass B (eller C). Bovarna var köpmän och präster i stället för indianer, hjälten bar svart skinnjacka - ingen cowboyhatt. Men sådant hörde till undantagen, det mesta var bra: klassisk opera och operett, nya ryska operetter, enkla men välsjungna, balett, konserter för kör eller symfoni— orkester. Och en sällsynt entusiastisk och tacksam publik.

En blöt och kylig novemberkväll strömmade publiken sam vanligt mot teatern. Bland andra ett par unga flickor, tydligen klädda i det bästa de hade - men barfota. Satte sig på teatertrappan, torkade fötterna med en handduk och tog på sig strumpor och skor. Skor som kanske hade kostat en månads inkomst och måste sparas för verkliga högtidsstunder. Till exempel en kväll på teatern.

Krogar, danshak, friluftskonserter ? Fanns inte. Men på somrarna hade vi Volga.

Våra bostäder var santitetsutrustade som hemma i Sverige, men avloppet mynnade i en avloppsbrunn, en jama, något kloaknät fanns inte. Nattetid tömdes brunnarna med långskaftade skopor i hästdragna vagntunnor, som kördes ut och levererade sitt innehåll på ett fält ett stycke utanför stadsbebyggelsen. Tänkte man vara ute och slarva på stan på nätterna måste man kalkylera med risken att möta någon av de här doftkaravanerna.

De förhärskande vindarna följde Volgadalen, uppåt eller nedåt, och blåste mycket sällan från platsen för avfallsdumpningen.

Men det hände. Kanske en sommareftermiddag med bortåt + 40°C i skuggan. Avloppssystemet hade en stor fördel: Volga slapp att fungera som recipient. Floden bjöd på bra badvatten och fina sandstränder. Det badades överallt i och kring Jaroslavl. Baddräkter av alla slag, från voluminösa 10-talsmodeller à la Mölle till ingenting. Mest imposant: några babuschki i mogen ålder som väl aldrig hade konfronterats med begreppet baddräkt. De klädde av sig allt utom linnet - ett tält av jätteformat som fylldes med luft när de vandrade ut i vattnet. Som om ett knippe spärrballonger hade nödlandat på Volga.

ASEA hade skaffat en motorbåt med snurra åt sin svenska personal, och med den kunde vi leta upp fina utflyktsplatser längs Volga. Det fanns också små passagerarfartyg som trafikerade närbelägna orter - små byar där livet tycktes flyta kring kyrkan och by brunnen som det gjort i mansåldrar. Och över allt fanns det utmärkta badstränder som vi hade helt för oss själva. Båtarnas tidtabell hölls inte alltid, förseningar på flera timmar förekom. Men vi kom alltid både dit och hem. Så småningom.

Och ett besök hos ryska vänner på deras dacha (datja) - sommarställe - mitt i skogen gav nästan hemkänsla. Lite större och frodigare, men annars samma barrträd, skogsblommor och smultron som i Sverige.

Några underligheter fick ju Volgatrafikanterna finna sig i. När ett passagerarfartyg passerade under en bro kördes alla passagerare av någon anledning ner under däck. Motorbåtar fick bara passera under brospannet närmast land; gevärsposten på bron såg till den saken.

Att bada i Volga var vårt sommarnöje, men året om hade vi vår banja, den ryska bastun. Ryssarna antas ha fått idén till den från främre Orienten och den har sedan fått avläggare i den finska saunan och den skandinaviska bastun. Banjan, med heta vattenösta stenbumlingar, var vår förnämsta sociala förmån.

Fortsättning: Länk till Aseat vid Volga del 2.

Sven Maijgren. Nedtecknat 1980

Det finns ytterligare en berättelse från ASEAs motorfabrik i Jaroslavl:  Jaroslavl - Med Asea-motorn i österled. Samtal med Jan Christer Zanders.

Förening:

Industrihistoriska föreningen i Västerås

Skapad av: Ulf Kjellsson (2020-12-02 10:44:03) Kontakta föreningen
Ändrad av: Ulf Kjellsson (2021-02-23 09:44:01) Kontakta föreningen