Aseat vid Volga del 2


Aseat vid Volga del 2

Av Sven Maijgren, nedtecknat ca 1980. ASEA antog uppdraget att bygga och driva en fabrik för tillverkning av elmotorer i Ryssland. Författaren, en ung elevingenjör, berättar om sin tid i Jaroslavl 1930- 1932.

Innehåll

     6.    Ett tvättfat makaroner och grisen Mischa
     7.    Kontakt med yttervärlden
     8.    Industrigrannar
     9.    I rysk tjänst
   10.    Hem på omvägar

6 Ett tvättfat makaroner och grisen Mischa

Det fanns en kooperativ affär vid ASEA-verkstaden, liksom vid andra företag. Den sålde ransonerade kvantiteter av vissa baslivsmedel till, som jag tror, mycket rimliga priser. Tillgången på svartbröd och kålsoppa var säkrad. Men för många vanliga livsmedel - smör, mjölk, vetemjöl etc. - var tilldelningen minimal eller obefintlig. Man var hänvisad till andra försäljningsställen, men tillgången var liten och priserna höga.

ImageCreative Commons-licens

Bild: Mässbyggnaden Volodarskaja 52 i Jaroslavl.
Foto: Okänd. Bildkälla: ASEAs arkiv VLM.

De svenska tjänstemännens mäss förestods av en finlandssvenska - gift med en ryss och rysk medborgare - som gjorde allt man kunde begära med de resurser som fanns. Det blev kanske inte alltid så strålande. En stående rätt var makaronipudding, men inte av de makaroner vi var vana vid - gyllengula som sol över mogna vetefält. Den ryska sorten var dystert gråaktig, någonting à la novemberskymning. Smak och färg harmonierade. Den ursprungliga svenska servisen och köksutrustningen måste ibland kompletteras med vad som gick att få tag i på platsen. Som puddingform användes ett emaljerat tvättfat.
Inget jubel när tvättfatet kom på lunchbordet.

Vi var ett par svenskar som en kväll var på hemväg efter ett butiksbesök. En kvinna följde efter oss och tilltalade oss på tyska; hon hade sett oss i butiken och förstått att vi var utlänningar. Hon kom från en preussisk bondgård. När allt manfolk var mobiliserat under första världskriget fick man ryska krigsfångar som hjälp i jordbruket. Vid krigsslutet följde hon med en av ryssarna till hans hemland. Men där försvann han. “Jag var tvungen att skaffa mig en annan karl”. Det hade hon gjort, och så småningom två pojkar. Och en gris - det var den hon ville sälja nu.
De bodde i ett av de mera pittoreska ruckelkvarteren. Upp och ner för trappor, genom gångar och prång och ut på en nermörk bakgård och till en liten inhägnad. “Mischa!” ropade hon, och han kom. Han var tam som en hund, och jag var ett ögonblick rädd att han skulle lägga klövarna på våra axlar och slicka oss i ansiktet. Och han var fullvuxen, vägde åtskilligt över 100 kg.
Mischa hamnade på mässen. Han var inte lik våra nutida långa slanka grisar - mera av den fylliga, dallrande sorten. Såg ut att ligga och skratta på tallriken. Men tillsammans med en säck ärter som skaffats till mässen på andra vägar räddade han torsdagarna en tid framåt.
Vi var, trots allt, en priviligierad grupp i samhället, och det gick ingen nöd på oss. Även om vi levde mer frugalt än t ex hemma i Sverige under andra världskrigets lindriga avspärrning eller den några svångremshål hårdare under det första.
Man skulle naturligtvis ta skadan igen när man kom hem. Vi var ett par semesterresenärer som på vägen till Sverige mellanlandade några timmar i Helsingfors en vacker sommardag. Vi använde tiden till att fara ut till Brändö och äta lunch. Ni måste prova vårt svenska smörgåsbord sa hovmästaren, och det kunde ju vara en lämplig första kontakt med hemlandets livsstil.
Trodde vi.
Allt efter som antalet assietter, fat och karotter bara växte och växte på vårt bord slocknade vår entusiasm mer och mer. Det var för mycket - vi kunde helt enkelt inte. Petade i ett par assietter och i lite kokt fisk. Sedan fick alltihop åka ut igen, praktiskt taget orört. Servitören såg lömsk ut. Beställa en stor och förnämlig lunch bara till påseende. Svenskfasoner...
Kaffet smakade bra.
Knappheten på livsmedel hade som naturlig följd att maten blev dyrare och dyrare. En viss del av vår lön växlades enligt officiell rubel-dollarkurs och överfördes till personliga konton i svensk bank. Resten betalades ut i rubler och skulle täcka våra levnadskostnader i Jaroslavl. När jag kom dit ut på hösten tog maträkningen omkring 40 % av rubellönen. Vilket mässgästerna inte alls var nöjda med; några månader tidigare, under sommaren, var kostnaden inte hälften så stor. Men det skulle bli värre. Fram på nyåret låg mässkostnaderna långt över rubellönen. VD Edvin Lindgren gav det enda möjliga rådet: “Ta ut förskott”. Så småningom ordnades det upp. Vi fick en ny betydelsefull funktionär i svenskkolonin, Filaret Michailovitj, som hade i uppdrag att för ASEAs räkning köpa upp livsmedel till marknadspriser och leverera dem till svenskfamiljerna och mässen. Varorna debiterades sedan efter en fast prislista. Affären betydde en återgång till ett någorlunda normalt kostnadsläge för familjerna och för gästerna på mässen. Och en präktig utgiftspost för ASEA, förstärkt genom en extra månadslön (utan valutaöverföring) som motvikt mot förskotten.
Det var väl en viss klasskillnad inom kolonin. Våra gifta arbetskamrater hade säkert en högre standard än vi ungkarlar på mässen. Något bidrog väl medförda förråd från Sverige och kanske en och annan provianteringsresa till Finland. Under drygt ett halvår i slutet på ASEA-tiden hade vi, en liten grupp på fyra, ett eget ungkarlshushåll i ett hus med trädgård som ASEA hade övertagit. Det betydde några trappsteg uppåt i trivsel. Och vi kunde ta emot vänner, svenska och ryska. Bara fördelar - nästan.
Stadens elverk räckte inte till. Det hade inte byggts ut för att möta ett växande behov, och någon form av ransonering måste tillgripas. Det skedde på enklaste tänkbara sätt utan byråkratiskt krångel när belastningen blev för hög kopplade man bort en stadsdel. De flesta svenskhusen låg väl samlade utan stora avstånd från varandra, och den delen av staden förskonades i stort sett från bortkopplingar. Men vi andra, som var spridda över staden, kunde inte räkna med samma förmån.
Vårt hus låg så långt från verkstaden att vi inte kunde gå hem till lunch som vi gjort när vi var gäster på mässen. Vi ordnade en summarisk lunch vid skrivbordet— två skivor svartbröd med smör och ost och ett glas te - och koncentrerade oss på middagen efter jobbets slut. När vintern kom och dagarna blev kortare började också mörkläggningarna. Regelbundet varje dag, just som vi satt oss vid middagsbordet. Reservbelysning - fotogenlampor, ficklampor, stearinljus - fanns inte att köpa. Det enda vi kunde skaffa var små vaxljus, smalare än julgransljus, som var ämnade att placeras framför ikonerna i hemmen.
Varför just vår del av staden drabbades av ransoneringen vet jag inte Kanske brytarhandtaget satt bekvämt till för elverksmaskinisten. Vi hann bli ganska vältränade i mörkerseende innan vi med några Sverigeresenärers hjälp kunde skaffa oss ett litet förråd av svenska stearinljus. När kvällarna så småningom åter blev ljusare upphörde ransoneringen.

Image

Bild: Torgsinbutik i Moskva 1931.
Bildkälla: Wikimedia Commons.

Under vårt sista år i Jaroslavl fick staden en Torgsin—butik där vanliga ryska pengar inte gällde som betalningsmedel.  (Info om Torgsin i engelska Wikipedia.) Utländsk valuta accepterades och likaså guldföremål Personliga konton lades upp för vår räkning, och vi kunde köpa konserver, ost av lite högre kvalitet, kex, choklad och annat som inte fanns på andra håll. Kostnaderna drogs på den del av lönen som reserverats för överföring till Sverige. Torgsin hade gott om kunder bland de stora utlänningskolonierna i Moskva och Leningrad. I Jaroslavl var förutsättningarna för en valutabutik mycket sämre. ASEA-svenskarna, som var den största utlänningsgruppen, kunde knappast väntas förbruka någon väsentlig del av valutalönen i Torgsin. Några år tidigare, när ASEA började sin verksamhet, var privathandeln med guld— och silverföremål, ikoner osv. ganska livlig, men sådana erbjudanden hade nästan helt tagit slut. Det föreföll som om befolkningen hade uttömt sina tillgångar på värdeföremål.
Men om behovet av utlandsvaluta är stort, kanske desperat, mobiliserar man väl även de minst givande resurserna. Det fanns andra tecken på att valutaläget var trassligt. Våra löneöverföringar skulle inbetalas i svensk bank utan annat dröjsmål än vad som krävdes för expedition och postgång, kanske en vecka. Vi fick vänta i månader, tidvis ett halvår, utan annan kommentar än att pengarna kommer säkert. När en inbetalning äntligen inträffade täckte den inte eftersläpningen, som stod kvar och kunde öka på nytt.
Ett plus för Torgsinbutiken: snabb expedition. Att handla i vanliga butiker innebar att köa vid disken för att se på varorna och ta reda på priset, köa vid kassan för att handla ett kvitto på köpesumman, köa för att få ut grejerna mot kvittot. Bra sätt att dämpa konsumtionen. I Torgsin hade vi bara att kolla och signera köpesumman. Men det gick fort även för andra än kontokunder. Bredvid mig vid disken stod en gammal kvinna, liten och bräcklig. Hon hade en tunn, sliten guldring med halvädelsten som hon ville växla till vetemjöl. En snabb titt med luppen, ett tag med tången över stenen som hamnade i skrotkorgen, ringen på vågen. Och så fick tanten en liten påse ur hyllan bakom disken. Ett funt vetemjöl. 410 gram.
Av köpglädje såg man inga spår i Torgsin, stans enda lyxiga butik. När jag första gången anlände till Jaroslavl blev sjukstugan min första anhalt. Inte för att jag var ett vårdfall, men ASEAs bostäder var fullbelagda för tillfället, och tack vare ett gott hälsotillstånd var sjukstugan ledig.
Svenskkolonin hade alltså en egen sjukstuga som förestods av en svensk sjuksyster. Det saknades inte läkare och sjukvårdspersonal i staden men deras resurser var begränsade. Sjukligheten var rätt obetydlig bland svenskarna ända till omkring ett år före avvecklingen då staden drabbades av en paratyfusepidemi. Ett par ryska läkare och vår sjuksyster fick plötsligt en talrik patientgrupp inom kolonin. Det var vi nykomlingar i landet sam råkade ut - våra Rysslandsveteraner tycktes vara immuna. Alla klarade sig igenom kriser och febertoppar, och de flesta återhämtade sig snabbt. För min egen del blev åkomman mera utdragen med långa, trista feberveckor i högsommarvärmen, och då jag slutligen kom på benen blev jag ordinerad en månads konvalescens i Sverige. Jag fick sällskap på hemresan med en annan sjukling som råkat betydligt värre ut — blindtarmsinflammation. Han togs in på lasarettet och opererades, men läkningen gick dåligt; de saknade desinfektionsmedel för att hålla såret sterilt. Det hände flera gånger att lasarettet vände sig till vår sjukstuga för att låna material sam de själva var utan - även enkla förbandsartiklar sam t ex gasbinda. Sjukvårdsmaterial hörde tydligen inte till preferensvarugruppen inom planekonomin. Men sjukstugan hade ju ingalunda några lasarettsresurser.
Såret läktes till slut, och vi kunde resa hem, i sjuksysterns sällskap.

7 Kontakt med yttervärlden

Svenskarna i Jaroslavl var i stort sett hänvisade till sig själva då det gällde att skapa lite trivsel i tillvaron. Vi blev helt naturligt rätt väl sammansvetsade, både i arbetet och genom samvaron under fritiden. Och vi såg till att svenska traditioner hölls vid liv vid jul och nyår, Valborg, midsommar och ibland dess— emellan. Och gemenskapen från Jaroslavltiden har hållit genom åren.
Någon gång träffade vi ryska vänner, både i deras hem och som gäster hos oss, och det gjorde mycket till för att motverka främlingskapet. Vi fick också kontakt med några av de tyska tekniker som arbetade på det stora torvkraftverket söm uppfördes i Lapink ett stycke neråt Volga. Det var till stor del tyska företag som tillverkade utrustningen och svarade för monteringen.
En av tyskarna blev en trägen gäst hos oss, och jag fick också tillfälle att besöka honom i Lapink. De bodde i en liten by av nyuppförda timmerhus mitt i skogen. Kraftverksbygget gick inte gnisselfritt. En frivillig stötbrigad (Information, se "Shock brigade" i engelska Wikipedia) från den kommunistiska ungdomsorganisationen hade satts in för att påskynda bygget. Entusiasmen var det inget fel på. Det var bara yrkeskunnandet som saknades. Det första aggregatet hade satts i drift men för övrigt låg man långt efter programmet.
Från toppen av stålkonstruktionen hade man en vid utsikt över Volga, skogarna och mossmarkerna. Och över en smal väg med en karavan av hästkärror som aldrig tog slut. Bönder från trakten och alla tillgängliga hästar hade mobiliserats för att forsla fram torv till kraftverket. Enligt planerna skulle torven ha transporterats på räls som lagts ut över mossarna. Men marken tålde inte vagnstrycket, så nu fick hästarna göra jobbet i stället.
Hela vårt ordinarie arbete uträttades i Jaroslavl men ett och annat tjänsteuppdrag utanför stan förekom. Televerket i Moskva meddelade att en likströmsgenerator för batteriladdning levererad av ASEA i Västerås hade kollapsat. Jag reste dit och gjorde misstaget att gå direkt till televerket. “Receptionen” var den vanliga: en soldat med gevär och bajonett. Det var omöjligt att komma förbi honom eller få ett meddelande framfört till den televerksingenjör jag skulle ha tag i. Jag fick gå tillbaka till ASEAs kontor och ringa honom. När jag återvände till televerket mötte han mig, och jag fick en passersedel sam gjorde Rödaarméenheten flyttbar.
Felet med generatorn var att nedledningarna till kommutatorn hade lossnat vid lödställena. Jag tog isär maskinen och lyfte ur rotorn som packades och gjordes klar för att sändas till Jaroslavl. Televerksingenjören ville också resa dit och följa reparationen i vår verkstad, och jag föreslog att vi skulle boka plats och göra sällskap på tåget. Men det avböjde han — vågade inte skiljas från rotorn. Så han fick tillbringa en sen höstnatt i godsfinkan.
Han kunde återvända efter en dag i sällskap med en rotor i prima skick.
Ett annat ärende som vi fick ta hand om rörde också en maskin levererad från Västerås. Vi fick rapport om en jättestor ASEA-märkt packlåda som i flera år hade stått vid en liten järnvägsstation neråt Volga. Det bodde folk i lådan - gamla tiders ASEA packlådor hävdade sig säkert bra jämfört med många ruckel sam fick göra tjänst som bostäder. Hyresgästerna fick flytta, lådan kom hem till verkstaden och det övriga innehållet rengjordes och sattes ihop i provrummet. Det var statorn till en trefasgenerator på ett par tusen kVA, med horisontal axel, ett par meters luftgaps— diameter och kort..plåtlängd. Lådan hade antagligen kastats av från ett tåg sam beslagtagits för militära operationer under inbördeskriget.
Statorn fick bli skrot.
Under vårt sista år i Jaroslavl fick vi besök av en engelsk konsthistoriker Robert Byron. Han hade fått tillstånd att studera rysk kyrkokonst och bland annat några av kyrkorna i Jaroslavl. Genom svenska legationen hade ASEA ombetts att ta hand om honom (och hans obligatoriska eskort) under besöket i staden.
De inkvarterades hemma has VD Edvin Lindgren, som emellertid själv var bortrest vid tillfället. Vi bjöd hem honom på middag hos oss - utan eskort. Han var en lättsam och angenäm bekantskap, och han tycktes sätta värde på att slippa gå i koppel för några timmar.
Vi visste inte att han redan då, vid 28 års ålder, hade ett halvt dussin böcker bakom sig och var en erkänd auktoritet på bysantinsk konst. Att han var litterärt orienterad var tydligt. Böckerna om första världskriget lästes flitigt vid den här tiden. Jag höll på med Robert Graves’ “Good-bye to all that” som hörde till förvärven under senaste Sverigebesöket. Boken debatterades ju rätt livligt. Enligt Byron var mottagandet bland läsare med egen fronterfarenhet svalt. Släktingar och vänner till Siefried Sassoon (“ Memoirs of a fox-hunting man”) kritiserade boken hårt för det sätt Graves hade behandlat sin författarkollega och frontkamrat, och det kan man kanske förstå. Jag frågade vad han själv skulle rekommendera och räckte fram en anteckningsbok - en liten rysk sak med rätt dåligt papper men med ett påkostat reliefporträtt av Lenin (vem annars ?) på pärmen. Han skrev ner ett namn och en titel; bladet ligger kvar som bokmärke i mitt exemplar av “Gailipoli Memories” av Compton Mackenzie. En stimulerande läsning — utan att på något sätt framställa kriget som annat än ohyggligt. Mackenzie har ju långt senare glatt mänskligheten med bl. a. boken och filmen “Whisky Galore”. I inledningen till “Memories” säger han sig vara glad över att aldrig ha fört någon dagbok. Den skulle troligtvis tagit med allt möjligt, rubb och stubb. Minnet har filtrerat bort oväsentligheterna och lämnat kvar det som är värt att berätta. Sådant erinrar man sig gärna när man, utan stöd av anteckningar, försöker teckna ner det man varit med om för ett halvsekel sedan.
Inför sin resa till Ryssland ville Byron gärna få lite tips från någon som varit där. Det fanns inte så många att välja på vid den tiden; den enda han kände var George Bernard Shaw.
Och visst hade GBS varit i Ryssland. Ett halvår tidigare hade han tillsammans med lord och lady Astor gjort ett uppmärksammat fjortondagars besök i landet. En PR-vinst av stora mått för Sovjet; men GBS var nog stundtals en rätt besvärlig gäst. Under ett besök i Moskva fick Sven-Erik Eriksson höra en skildring av mottagandet på flygplatsen. Högtidliga tal, paraderande soldater, tutande blåsorkester, och så förstörde GBS alltihop. Klappade sig på knäna och skrattade för full hals, som om han hade sett en riktigt bra clownakt på cirkus.
All solennitet försvann som en punkterad ballong. Och vid besök på propagandainstitutioner kunde det hända att hans små inpass fick guidens intrimmade oration att hoppa ur spår. Men hemkommen hade han bara lovord för den nya ryska staten, och det återspeglades i hans pjäser. Redan i “Too true to be good”, som tillkom samma år som Rysslandsbesöket, figurerar en idealstat UFSS (Union of Federate Sensible Societies eller något sådant). Ett par år senare hade han en tvåaktare färdig som mera direkt tog den socialistiska staten i försvar. Pjäsens namn är “On the rocks” - det har ingenting att göra med en under senare år populär förfriskning utan skall fattas bokstavligt. I svensk tappning kallas pjäsen “På grund”.
Företalet, som knappast har någon anknytning till innehållet i pjäsen, är en uppbygglig läsning. Det försvarar statens rätt att likvidera människor som är skadliga för samhällets utveckling precis som man utrotar råttor och andra skadedjur. I demokratierna har man sedan länge godtagit att konjunktursvängningar, omplaceringar, lockouter, nöd och umbäranden förkortar även oskyldiga människors liv. I det socialistiska samhället är avlivningen planmässigt styrd och drabbar endast sabotörer och parasiter - individer som det borgerliga samhället skonar i sin orimliga vördnad för livet. Det är endast tack vare tjekans medverkan som kollektiviseringen av det ryska jordbruket kunnat genomföras. All avlivning måste givetvis ske smärtfritt, grymhet och tortyr kan inte tolereras. Nackskottet är en human avlivningsmetod.
Robert Byron sökte alltså upp GBS och blev som alltid vänligt mottagen, men om Ryssland hade han inte så mycket att säga. Byron frågade honom vad han tyckte var av särskilt intresse att observera och ta del av. — I Ryssland ? Vad skulle det vara. Jo, en sak frapperade mig - det var i Lenins mausoleum. Jag hade alltid tänkt mig honom som svartskäggig, men skägget var faktiskt rött!
Detta var den förhandsinformation Byron fick med sig på resan. Fram på nattkröken följde jag Byron hem till Edvin Lindgrens våning och det rum han delade med sin eskort. Som lyfte sitt lurviga huvud från kudden och verkade nöjd med att ha sitt anförtrodda kolli under kontroll igen.
I sin bok “Four studies in loyalty” ägnar Christopher Sykes en av studierna - den längsta — åt Robert Byron. De närmaste åren fylldes av resor och studier, framför allt i Asien, och ett produktivt författarskap. Från mitten av trettiotalet fick han ett nytt mål. Under sina resor hade han fått upp ögonen för hotet från Berlin och satte in all sin energi på att göra sina landsmän medvetna om vad som var att vänta och förmå dem att öka sin beredskap. Sedan kriget brutit ut arbetade han inom informationstjänsten. Under den andra krigsvintern lämnade han England med Alexandria som mål,officiellt som speciell korrespondent för en grupp tidningar. Hans egentliga uppdrag antogs gälla Grekland där en konflikt närmade sig. Han kände landet väl, och associationerna till hans namne och avlägsna släkting (“he is somwhere in the family”, för att citera Robert själv) och aktionen i Missolonghi på 1820-talet gav honom en lämplig bakgrund.
Han kom aldrig till Alexandria. Fartyget torpederades - inga överlevande.

8 Industrigrannar

Det fanns ännu ett elmaskinföretag i Jaroslavl. Energia, en liten fabrik som tillverkade lågspända likströmsgeneratorer för batteriladdning — kanske 500-600 per år. Vi hade knappast någon kontakt med dem förrän ASEA-fabriken övergått i rysk ägo då Energia införlivades med företaget. Flera av oss svenskar som var kvar efter övertagandet fick anledning att besöka Energia i uppdrag för den nya ledningen. En av vännerna på verktygssidan gjorde en upptäckt: Energia arbetade med verktyg från Eskilstuna. Importerade genom en lyckad forcering av licensbyråkraternas krångelbarriär? Knappast. Det fanns ju ett välordnat verktygsförråd på närmare håll, och det gällde ju bara att övertala några patriotiska medhjälpare som kunde ordna med överflyttningen. Kanske en förklaring till en del av svinnet på ASEA.
En nära granne till ASEA var Autozavod, bilfabriken, som tillverkade tunga lastbilar — märke Hercules - på licens från USA. Utleveranserna passerade förbi mitt kontorsfönster. Det var ett hackigt och ojämnt flöde. Jag såg aldrig fabriken på insidan; däremot fick vi ta emot ett besök från dem. Verkstadschefen var en ingenjör av finlandssvenskt ursprung men rysk medborgare. Han bad att få ta sina arbetsledare med sig på ett studiebesök hos oss. Jag fick ta hand om gruppen; jag berättade på svenska och verkstadschefen översatte till ryska. Det var intressant att lyssna till hans egna kompletteringar till vad jag hade att säga. Här ser ni att arbetarna jobbar på i ett sträck, utan några avbrott för frågor och eviga diskussioner. Arbetsledarna har gett dem all instruktion som behövs”. I gjuteriet hade de fått något krångel på transportbanan; en skänk med smält järn hade fastnat på halva vägen. De två svenska förmännen slet som djur för att få fart på skänken innan järnet hann kallna. Och det klarade de. “Där ser ni hur svenska arbetsledare jobbar. Sitter inte på kontoret och röker papyrosser”.
Strömmen av bilar från Autozavad var gles.
Jaroslavls stora industri var Rezino Kombinat, syntetgummifabriken som var ämnad att bli Europas största. Också en rätt stor ASEA-kund; vi hade levererat åtskilliga motorer och apparater till dem. En dag när jag kom in från verkstaden på mitt kontor satt överingenjör Harry Zanders och väntade tillsammans med en besökande. Han var klädd i rysk skjorta med sidknäppt krage; resten - kostymen, skorna och framför allt mannen själv - var omisstagligt US. Han hade ansvaret för installationen av produktionsanläggningen hos RK. Efter lång försening var det nu dags att montera ASEA-utrustningen som hade levererats för bortåt ett år sedan. Men alltihop låg hopvräkt i en hopplös röra. Kunde vi hjälpa honom med foton eller andra illustrationer som skulle göra det lättare att identifiera och sortera godset, särskilt startapparaterna. Foton hade vi inte men däremot sammanställningsritningar; vi skulle skicka över en sats blåkopior så snart vi hunnit dra dem. Nej, försändelser litade han inte på utan väntade hellre tills kopiorna var färdiga. Han behövde nu inte vänta så lång stund - var närmast häpen över att det gick så snabbt. (“Sånt händer ju inte, inte i det här landet”.)
Det ansvarslösa hanterandet av ASEA-godset hos RK ställde till värre bekymmer än så. Regn och snö hade haft fritt tillträde och motorlindningarna var ordentligt blöta. Det klarades genom en försiktig torkning med elström från ett portabelt aggregat. Gusev från provrummet fick ta hand om jobbet; lindningarnas isolationshållfasthet återställdes till fullt värde.
Vi frågade Gusev vad han trodde skulle ha hänt den ansvarige driftverkmästaren om han inte hade fått hjälp. Ryssarna uttrycker sig gärna i gester och teckenspråk, kanske alldeles särskilt i senare tid - gester kan inte avlyssnas. När en förfrågan om en persons frånvaro besvarades med båda händernas pek- och långfinrgar lagda i kors och lätt åtskilda, visste man förstås att han fanns bakom galler. Andra tecken kunde vara mer svårtydda. Gusevs svar på vår fråga var enkelt och klart: han förde långsamt höger pekfinger tvärs över strupen.
Vi fick ju en del kontakter med RK i samband med de här leveranserna. På en förfrågan om ett studiebesök svarades att vi var välkomna. Men det blev bara en forcerad marsch genom ett par våningar i en av de minsta av de många fabriksbyggnaderna. Vi tittade på gummivalsverk och maskiner för däcksmontering utan att få någon information om vad vi fick se. De ryska GET— motorerna som vi nu såg i drift var gamla bekanta. Vi hade studerat flera exemplar: mätt upp, detaljgranskat, noga provat och räknat genom dem. En detalj hade frapperat oss: kablarna från nätet kopplades direkt till motorlindningarna utan kopplingsplint och uttagskåpa och nu fick vi se hur det fungerade. Det såg minst sagt äventyrligt ut; knippena hängde lite löst från öppningen i statorn, och isolationen var på sina ställen illa skamfilad.
Hur har det sedan gått för RK ?

Nikita Chrustjov berättar i sina “Minnen” att han år 1939 fick Stalins uppdrag att utreda vad det var för fel på bildäcksfabrikationen i Jaroslavl. Chrustjov var vid den tiden ledamot av Centralkommittén, ordinarie medlem av Politbyrån och - med kommentatorn Edward Crankshaws ord - vicekonung över 40 miljoner ukrainare. Det kunde tänkas vara ett heltidsjobb. Men nu fick han lämna det för en tid och resa till Jaroslavl med Stalins order att inte återvända till Ukraina förrän problemen med däckstillverkningen var uppklarade.
Det klagades allmänt över den dåliga livslängden has däcken från Rezina Kombinat. Chrustjov själv hade gjort samma erfarenhet som flitig bilresenär mellan Kiev och Moskva — en sträcka på 800 km eller så. (Under en period i slutet av 30-talet var Centralkommitténs medlemmar förbjudna att ta flyget). Med hjälp av Centralkommitténs maktapparat trummade Chrustjov samman all tillgänglig expertis på däckstillverkning och satte igång sin undersökning. Det visade sig att man för 1-2 år sedan hade beslutat göra vissa avsteg från de instruktioner som den amerikanske tillverkaren av produktionsutrustningen hade lämnat. Däcken bedömdes som överdimensionerade, och man beslöt att ta bort ett par cordlager och även spara in en del på däckskantförstärkningen av ståltråd. Stötbrigader skulle driva upp produktionstakten. Vid ett inspektionsbesök rekommenderades de här reformerna av Lazar Kaganovitj, som ledde folkkommisariatet för transportväsendet under några år på 30-talet.
Resultat: Väsentliga besparingar i material, produktionssiffrorna drevs upp långt över de amerikanska normerna. Och däckens livslängd sjönk till en tiondel.
Chrustjov drar gärna fram Kaganovitjs försyndelser, placerar honom som god trea bland missdådarna i Kremltoppen, efter Stalin själv och Lavrentij Beria. Han är säkert väl meriterad för platsen. Vad Chrustjov inte finner anledning att beröra är att han själv gjorde sin snabba klättring till partitoppen tack vare Kaganovitjs beskydd och som hans närmaste medarbetare och högra hand.
Vid Rezino Kombinat återgick man till att producera enligt den amerikanska instruktionsboken. Inga fler foton av stötbrigadshjältar på verkstadens hederstavla. Enligt Chrustjov blev resultatet hållbara däck av god kvalitet.
Och sedan var bekymren ur världen ?


Bilismen i Sovjet tog ett språng framåt med den ryskbyggda Fiatbilen Zjiguli (Vaz eller Lada i exportversion). Togliattifabriken byggdes 1967-71 — ASEA var med på ett hörn med sina induktionsugnar - och lär ha producerat nära 700 000 bilar 1977. År 1973 återvände de sista av de 2 000 italienska tekniker som arbetat på anläggningen och kunde berätta om en oändlig rad av problem. (“Ordeal on the Volga”, Time Magazine, 5 mars 1973). Bilmodellen måste modifieras för att kunna starta och köras på vintern - rysk vinter - och chassit måste höjas 35-40 mm för att kunna trafikera knaggliga ryska bygdevägar. Jetmotorer på lastbilsflak användes vid bygget för att töa marken och för att förebygga frostsprickor i nygjuten betong. I början av produktionen måste man utnyttja inhemska underleverantörer för många detaljer. En stor del - kanske hälften — måste kasseras. Och : “Tires from the factory of Jaroslavl wore out after no more than ten miles of testing”.

9. I rysk tjänst

I ASEAs årsberättelser talades i försiktiga ordalag om vissa svårigheter vid Jaroslavlfabriken, bl. a. med materialförsörjningen. Under sista året blev situationen allvarligare. Avsättningen hade tidigare inte varit något problem, marknaden slukade allt vi hann tillverka, men nu minskade plötsligt efterfrågan radikalt. Det fanns tydligen en strävan från ryskt håll att överta fabriken. Detsamma gällde även andra utländska koncessioner, bi a övertogs SKF-fabriken i Moskva vid den här tiden.
Under överläggningarna krävde de ryska förhandlarna som väntat en detaljerad inventering. Det betydde åtskilliga veckors arbete på kvällar och veckohelger för hela svenskgruppen. Vi fick var sitt ansvarsområde att beta av tillsammans med en partner från köparsidan. En talrik grupp av sakkunniga hade mobiliserats från landets industricentra. Ersättningen för all övertiden blev förstås en försvarlig hög med rubler som vi på något sätt måste göra slut på under den korta tid vi hade kvar i Ryssland.
Resultatet av inventeringen blev, att ryssarna lika gärna kunde ha accepterat de bokförda uppgifterna. Där fanns inga friserade siffror, allt stämde. Men vid ett par tillfällen försökte några ryska förrådsjobbare att fuska med materialkvantiteterna. Det observerades och föranledde ett beklagande och en ursäkt. Ronden bör ha gått till ASEA.
En söndagsförmiddag gjorde jag slutpasset i inventeringsjobbet. Det gällde provrummets utrustning. Gusev hade lagt upp alla mätinstrumenten i en lång rad - det såg ganska imponerande ut. Han sa: ”Tänk om en gumma från landet kom in här och fick se en sån förfärlig massa ikoner av en sort som ingen hade sett förut. Hon skulle bli vimsig”. Och han spelade upp en sketch, for fram och tillbaka längs instrumentraden, bockade och neg och gjorde korstecken, Och låtsades vara alldeles dödsförskräckt.
Och så anlände min inventeringspartner, och vi gjorde vår slutkoll. Friktionsfritt.

ImageCreative Commons-licens

Bild: Personalen samlad framför fabriken vid övertagandet den 11 maj 1932.
Foto: Okänd. Bildkälla: ASEAs arkiv VLM.

ImageCreative Commons-licens

Bild: Röda flaggan hissad över kontorsbyggnaden 11 maj 1932. Slut på den svenska epoken.
Foto: Okänd. Bildkälla: ASEAs arkiv VLM.

Den 11 maj 1932 överlämnades fabriken till de nya ägarna. Och samma dag blev vi uppsagda. Ett avgångsvederlag på tre månaders grundlön skulle utgå, men endast om vi, ifall den nya ledningen så begärde, stannade kvar i rysk tjänst upp till tre månader. Uppsägningen var väl inte så hotfull som den kunde verka. Alla Aseater kunde räkna med att fortsätta i företaget efter hemkomsten.
Övertagandet firades med tal och demonstrationståg. Severnij Rabotchij hade ett reportage om händelserna med rubriken “Röd fana på ASEA—fabriken”. I glädjeyran råkade skribenten datera artikeln 11 april, en månad för tidigt.
Tidningen är daterad onsdagen den 31 maj , men inte 1932 utan år 15 av proletariatets diktatur. Det sättet att räkna levde alltjämt kvar vid den här tiden. Däremot hade man övergett det kortvariga experimentet med sexdagarsvecka - det pågick något år - och de gamla veckodagsnamnen var åter gångbara. Under franska revolutionen infördes dekaden, tiodagarsveckan; sexdagarsveckan i Sovjet — 60 veckor à sex dagar och fem helgdagar per år - blev kortlivad. Det som består är de fem helgdagarna: 1:a och 2:dra maj, två revolutionsdagar i november, och Lenins dödsdag i januari.
Det var ett femtiotal svenskar som under några år hade arbetat tillsammans för att hålla fabriken i gång. Tjugo stycken, med Harry Zanders i spetsen, sade sig den nya ledningen vilja hålla kvar. Med i stort sett samma arbetsuppgifter men i en helt annan arbetsatmosfär. Lite omflyttningar i bostäderna och på arbetsplatsen var ofrånkomliga men vi hade tillförsäkrats i alla avseenden samma ekonomiska och sociala villkor som hittills.

ImageCreative Commons-licens

Bild: Svenskarnas majstång 1930 när de fick löva den på Svenska gården.
Foto: Nikolaj Petrovitj Tverdisjev. Bildkälla: ASEAs arkiv VLM.

“Samma sociala villkor” tycktes inte inbegripa att fira midsommar på svenska. Svenskkolonin hade rest en midsommarstång varje år; en bild av den finns i ASEAs Tidning 9/1930, s 130. Björklöv skaffades genom de åkare som fabriken anlitade, vi hade ingen möjlighet att gå ut och ta det själva. När vi begärde samma förmån efter övertagandet fick vi ett avböjande svar från den nye företagschefen. Fabriksledningen kunde inte medverka i organiserandet av religiösa högtider. Det stod naturligtvis svenskar fritt att arrangera firandet, men detta fick inte störa fabrikens verksamhet. Organisera firandet så som våra arbetare gör vid sina revolutionära arbetsfester!
Vi reste stången ändå, fast den var alldeles kal så när som på ett jättelikt rabarberblad i toppen. Den såg inte särskilt religiös ut.

Ungefär en månad efter övertagandet kallades till den första produktionskonferensen. Personlig inbjudan från fabriksledningen, partikommittén och fackföreningen adresserad till kamrat Maijgren. Konferenslokal var stadens teater. Fabrikens direktör inledde med ett rätt faktabetonat föredrag om produktionsplanerna för det kommande halvåret och perspektiv på fabrikens utveckling. Fackordföranden talade så över temat “Om massornas arbetsinsatser” och sedan följde en lång rad av inlägg. Att lyssna på föredrag kräver ju kunskaper i språket som flera av oss inte hade. Men det mesta vi fick till livs var en arsenal av prefabricerade propagandafraser: uppfylla planen, överträffa planen med så och så många procent, bygga det socialistiska samhället. Och det ställde väl inte så stora krav på åhörarnas fattningsgåvor.
I gruppen på podiet fanns en grov, gorillalik figur, som tycktes halvsova, helt omedveten om vad som försiggick omkring honom. Men han sov inte, han bara laddade upp. Mot slutet av konferensen fick han ordet. Han for upp som ett skott, och under större delen av en timme bombarderade han auditoriet med en kaskad av hetspropaganda, i oavbrutet fortissimo, inga pauser för andhämtning. Tog emot applåderna, steg ner från talarstolen och sjönk tillbaka i sin tidigare nirvana.
Konferensen började klockan sex på eftermiddagen och höll på i mer än fem timmar. Vi var för trötta i hörselgångarna för att kunna uppskatta kvällens sista programpunkt, en operaföreställning. Tsarskaja nevesta, Tsarbruden, av Rimskij— Korsakov.
Vi gick hem.

Våra efterföljare i fabriken fick känna av bristerna i försörjningsläget ännu mer än vi hade gjort. Ett par exempel:
Kontorsmateriel. För externkorrespondensen användes delvis kuvert gjorda av gamla tidningar. Papperet viktes så att tryckraderna gick diagonalt över kuvertet; adressen, som skrevs för hand med bläck, blev på så sätt inte allt för svårläslig.
Råvaror. En dag ringde chefen för metallgjuteriet och bad mig komma ner på lunchrasten. Han ville visa den senaste leveransen av metallskrot till gjuteriet. En rad decauvillevagnar, alla med samma last: mässingsikoner. Det slags ikoner som fanns eller funnits - i så gott som alla ryska hem, betydligt mer spridda än de mer exklusiva målade ikonerna. Några var starkt nötta eller sönderbrutna men många var väl bibehållna. De skulle nu omvandlas till släpringar i motorerna och kontaktskenor och andra detaljer i apparaterna. 0m materialets samman sättning och lämplighet för ändamålet visste man väl inte så mycket.
Ett halvt dussin av ikonerna sitter på väggen här hemma. Det bör vara preskriberat nu.
Kanske.
Det fanns en förnödenhet som det inte rådde någon brist på: folk. Med några få undantag reste svenskarna hem efter mindre än tre månader i rysk tjänst. Under den tiden hade man hunnit mer än fördubbla antalet tjänstemän. Ökningen berörde alla nivåer. Direktör Edvin Lindgrens efterträdare fick omgående en assistent, pomoschnik direktora, förkortat pom-dir. Som snart också fick en assistent, pomoschnik pomoschnika direktora, pom-pom-dir. Innan vi lämnade av var en pom-pom-pom installerad. Det gick rykten om en pom-pom-pom-pom.
Nya avdelningar inrättades som låg utanför vår erfarenhet. I kontorets vindsvåning hade vi haft en enda arbetsplats: ritningsarkiv och blåkopiering, personal en man. Vi var bara några få som hade ärende dit. Där inrättades nu ett nytt, anonymt kontor.
Jag fick en och annan glimt av det, när en arbetare eller tjänsteman som kallats dit kom ut efter samtalet - lite kallsvettig och darrig, med skrämda ögon. Vid ett par skrivbord längst in i rummet satt två uniformsklädda män, båda lika bleka, lika allvarliga. Jag såg dem aldrig ute i friska luften.
De nyanställda rekryterades inom landet, med några få undantag. Ett par tjeckiska metallarbetare som arbetat 15-20 år som svarvare och fräsare i USA sökte och fick arbete. De åberopade politiska meriter som säkert uppskattades: utvisning för revolutionär verksamhet, återresa till USA med partiets hjälp, mångårigt arbete inom partiorganisationen i USA. 0m kompetensen på verkstadsgolvet sade meritförteckningen ingenting.

ImageCreative Commons-licens

Bild: Konstruktionsavdelningen TK. Befolkat efter ommöbleringen vid övertagandet.
Foto: Okänd. Bildkälla: ASEAs arkiv VLM.

Platsen mitt emot mig övertog den nye överingenjören Krivenko i väntan på att Harry Zanders stol skulle bli ledig. Skrivborden ställda mitt emot varandra, gemensam telefon, som var vanligt på den tiden. Längre in i rummet satt bl. a. de två som skulle fortsätta mitt jobb.
Isak Abramovitj Abramskij, älskvärd och kultiverad, mer än dubbelt så gammal som jag, hade i många år undervisat blivande elektrotekniker men fick väl nu sin första kontakt med elmaskindimensionering i praktiken. Han hade massor att fråga om, och jag försökte så gott jag kunde sätta honom in i jobbet under timslånga samtal vid mitt skrivbord.
Efter några veckor fick A en medhjälpare, en tysk ingenjör Oestreicher. Det var troligtvis de växande antisemitiska stämningarna i hemlandet som hade förmått honom att ge sig österut.
Jag kan inte minnas att jag någonsin hade ett samtal på tre man hand med A och O. När A avbröt sina konsultationer för ett besök i provrummet eller verkstaden brukade O inta hans plats. Han hade sysslat med elmaskinberäkning på hemmaplan, och vi diskuterade det jobb jag just då höll på med: att anpassa motorserierna till rysk effektstandard. Han visade mig ett par artiklar som han hade publicerat i Elektrotechnik und Maschinenbau och berättade att han hade observerat några bidrag av en ASEA-man, Ludvig Dreyfus, i E u M. De hade för hans del placerat ASEA på kartan bland tekniskt högkvalificerade företag.
Han berörde aldrig sin äldre kollega vid våra samtal. Men han kunde le lite maliciöst när mina samtal med A kom in på alltför enkla frågor.
I ledningens direktiv för nyorganisationen vid vårt avtåg placerades A som min efterträdare, O nämndes inte. Att det inte skulle hålla var ganska klart. Av en bland de svenskar som förlängde sitt engagemang har jag fått veta att A förflyttades till det lilla inkorporerade företaget Energia några månader efter vår avresa.
Vi hade givetvis regelbundna överläggningar med våra nya samarbetspartners om allt som rörde vårt arbete. Om samtalet gled in på andra ämnen försökte vi avfärda dem så lättvindigt som möjligt. Ingenjör Krivenko var inte särskilt fallen för demagogiska utläggningar och var lätt att samarbeta med. Någon gång tog han upp frågor som låg utanför jobbet. Han visade en broschyr om industrialiseringen i Sovjet med bl. a. en brant kurva över produktionsvolymens utveckling. Han uppskattade inte precis den kommentar han fick — att vi också hade upplevt den hiskliga rubelinflationen och närmast var förvånade över att kurvorna inte var ännu brantare.

En morgon några dar senare placerade Krivenko med ett - som jag tyckte - onödigt belåtet leende ett färskt exemplar av Severnij Rabotchij på mitt bord. Nytt från Sverige på första sidan, enda gången det hände. Så vitt jag vet. En kort notis med en teckning och en kraftig rubrik. Teckningen visade en man i en likkista; kistan hade formats som en tändsticksask. Rubriken ett enda ord: KRASCH! Onomatopoetiskt och internationellt.

Det var ju inga färska nyheter. Vi hade fått våra svenska tidningar, även om postgången var trög - poststämplarna kunde ibland visa att tidningen först hade gjort en avstickare långt bort i Sibirien innan den kom till oss.
Det fanns inte mycket att tillägga just då, men någon vecka senare fick jag alldeles osökt tillfälle till en replik. En billig poäng, men välkommen.
Krivenko skulle tända sin cigarrett. Strök en sticka mot plånet tände inte. En till, och en till. Samma sak. Han fortsatte med sticka efter sticka. Det var en situation som alla nikotinister kände igen. Ryska tändstickor hade de senaste månaderna blivit sämre än någonsin. Tre, fem, tio, femton stickor innan man fick eld. Tändsatsen kletade som lera mot plånet.
Krivenko hade otur den här dagen. Han gjorde av med en mer än halvfull tändsticksask utan att få fyr på sin cigarrett. Den tomma asken landade i papperskorgen med ett ilsket “Tjort vazmi!“
Jag hade några askar Three Stars i en skrivbordslåda. Satte en sticka mot plånet och vred den mellan tummen och pekfingret. Den tände och brann som ett altarljus. Krivenko tackade. Och sedan sköt jag över asken till honom “Kreugerstickor. Varsågod”. Han sa inte ett ord mer den dagen. Nästa dag samtalade vi som vanligt men höll oss till frågor som rörde jobbet.
Och jobbet hade ändrat förutsättningar. Det köpmotstånd ASEA hade mött under de sista månaderna var totalt försvunnet. De nya motorbeställningar som flöt in och som jag hade att specificera lindningsuppgifter till var tilltagna i god rysk stil. Orderstocken fylldes på med några miljoner rubel.
De skriftliga direktiv som fabrikens direktör sände ut rubricerades inte instruktion eller meddelande som hemma i Sverige utan Prikaz, vilket betyder order, befallning. Prikaz nr 65 distribuerades några dar innan vårt engagemang upphörde och behandlade vaktavlösningen. Det meddelades att flera av svenskarna hade erbjudits fortsatt anställning på oförändrade villkor i fem månader, fram till årets slut. Fyra hade accepterat. Några hade vägrat blankt, andra hade krävt lönehöjningar som var helt oacceptabla. Exempel gavs. Sedan följde en lista med förordnande av ersättare för de avgående svenskarna.

ImageCreative Commons-licens

Bild: Gjuteriet i Jaroslavl. 
Foto: Okänd. Bildkälla: ASEAs arkiv VLM.

Vid årsskiftet vände två av de kvarvarande svenskarna hemåt. Kvar fanns under ytterligare något år två man, gjutmästaren i järngjuteriet och hans medarbetare. En artikel i Izvestija för den 24 april 1933 behandlade Jaroslavl-fabriken. Fullt erkännande gavs åt fabriksbygget och den svenska insatsen i övrigt, givetvis med det politiska ställningstagandet orubbat. Men artikelns tyngdpunkt låg på ett uppdrag som centralledningen i Moskva gett fabriken och som låg helt utanför dess normala verksamhet: att framställa traktorkolvar. Inom jordbruket hade man mängder av amerikanska traktorer som var oanvändbara för att reservdelar saknades.

Man hade lite problem under inkörningen, men snart var gjuteriet uppe i en produktion av Caterpillarkolvar som var flera gånger större än man räknat med. Izvestija är helt klar över orsaken till framgången: man hade mobiliserat massorna. Samtidigt kan man inte dölja att det var de båda svenska arbetsledarna (“De är bra svenskar”) och deras kunnighet som spelat den avgörande rollen.
Izvestija berättar inte hur framgången firades i fabriken. Hela arbetsstyrkan samlades till en festlighet i en av fabrikshallarna. Tal hölls. Hallen var dekorerad med flaggor och banderoller. Och fyra porträtt. Överst stora foton av Lenin och Stalin och därunder, något mindre, av Gunnar Bokvist och Kalle Eklund.
Svenskepokens slutvignett.

10. Hem på omvägar

Det massiva övertidsarbetet i samband med fabriksöverlåtelsen hade gett oss packar med rubelsedlar som inte kunde växlas ut och inte gärna förbrukas i tomma butiker. Flera av svenskarna hade investerat pengarna i en resa med hjulångarna som trafikerade Volga. ”Blindtarmen” och jag, som hade skickats hem på sjukpermis tillsammans ett år tidigare, beslöt att följa exemplet. På hemresan tog vi alltså en omväg via Saratov, vilket betydde en flodfärd över nära hälften av Volgas 3600 km. Att köpa biljetter för hela resan gick inte för sig. Vi fick börja med att ta oss från Jaroslavl till Nizjnij-Novgorod, eller Gorkij; staden höll just på att ändra namn. Här måste vi byta båt och försöka få plats på något av de fartyg som trafikerade huvudleden från Moskvadistriktet över bifloden Oka och vidare nedåt Volga. Jag fick kontakt med en flodbåtsstyrman som visade mig till en rad biljettkiosker nere vid hamnen, biljettförsäljningen skulle börja sent på kvällen. Det var fullt av folk när vi kom dit. Jag gick längs köerna för att finna ut vilken lucka som var den rätta. “Ställ dej i kön, kamrat” hördes en röst ur mörkret. Jag hade ingen tanke på att bryta kön, men då dök min vän styrmannen upp. Ett ord ”Inospetsialisti” till mannen i luckan. Utländska specialister. Vi fick våra biljetter bums, utan några protester. Jämlikheten fungerade.


Vid våra badutflykter från Jaroslavl längs floden hade vi någon gång träffat på pråmtransporter bogserade på det gamla sättet av pråmdragare som gick längs stranden med sina draglinor. Men det hörde till sällsyntheterna, bogserbåtar hade ersatt några hundratusen pråmdragare. Men hjulångarna som vi reste med förde tanken till gångna tider - Mark Twain och Mississippi. Timmertransporterna från övre Volga likaså. Timmerflottar på flera hundra meter med små timmerkojor där flottningsskepparna bodde med hustrur, barn och hundar medan flottarna i månader sakta drev neråt floden.


Samvaron ombord under några dagar med ett antal semestrande och lediga sovjetmedborgare var givande. De tog gärna kontakt - utlänningar var en kuriositet som man inte bjöds på till vardags. Som att få gå gratis på menageri.

Image

Bild: Båttrafik på Volga i början av 1900-talet.
Bildskälla: Wikimedia Commons.

På morgnarna var det någorlunda svalt och däcken praktiskt taget tomma. Det var en behaglig tid för en däckspromenad. Fram på förmiddagen började övriga passagerare vakna till liv. De flesta måste ha medfört matsäck; den rymliga och hyggligt inredda restauranten var glest besatt. De ryska passagerarna visste naturligtvis att vad den led brist på var mat. Förråden var gruvligt små, likaså de kompletteringar man kunde göra under vägen. När hovmästaren kom underfund med att vi var regelbundna gäster ordnade han en liten extra underrättelsetjänst. Vi fick tips så snart han kunde bjuda på något ätbart.


Mot kvällningen samlades passagerarna i salongerna för- och akterut, och där stannade de till långt in på småtimmarna. Och sjöng. Någon satte sig vid flygeln, sånggrupper improviserades, och sedan var det bara att tacksamt lyssna och ta emot. Att sjunga, och sjunga i stämmor, tycktes vara medfött. Men det hade vi ju lärt oss av tonsäkra småknattar i förskoleåldern som vi lyssnat till på Jaroslavls gator.

De passagerare ur första och andra klass som vi träffade samman med på dagarna hörde väl till sovjetsamhällets medelklass. De hade mycket att fråga och tala om. Ett äkta par i medelåldern kom fram till mig och föreställde sin dotter som gärna ville säga några ord. Hon var en liten dam i tioårsåldern i skotskrutig hängselkjol och med flätor i kringlor vid öronen, allvarlig och artig, och vi konverserade i kanske fem minuter. På engelska. God och vårdad skolengelska från hennes sida. Och bakom henne mamma och pappa, runda, goda, brett leende. Och stolta. Hon förstår vad han säger, hon kan tala med honom på det här underliga språket. Det är skönt att någon gång möta mänsklig lycka som är helt ogrumlad.
Jag fick en lektion i jämlikhet. En av medresenärerna beskrev vilken skillnad det var att resa nu mot på tsartiden. “Ni reser första klass, jag andra. Förr var dörrarna mellan klasserna låsta. Nu är de öppna, vi kan ströva fritt längs hela däcket. Ni har en salong längst förut, vi har en akterut - kanske inte fullt så elegant men med en lika fin flygel”.

Och så vidare. Jag svarade att visst var detta bra, men det fanns ju en massa andra passagerare, instängda på nedre däck. ”Folk från bondlandet” Han var helt omedveten om att det fanns en hake i hans resonemang.
Befäl och besättning stoppade snabbt och effektivt varje försök av passagerarna där nere att komma upp och andas lite frisk luft. Men ingen hindrade mig när jag gick ner för en stunds sight-seeing. Ett obeskrivligt gytter av mänskokroppar, bylten och diverse bråte som täckte varenda liten bit av durken. Värre än på järnvägsstationerna, där man ofta fick kliva över män, kvinnor och barn som om en liten folkvandring var på gång bland de sämst ställda. Drev kors och tvärs genom landet i hopp att hitta en plats där förhållandena var något bättre.
Semesterresor var det inte fråga om.

Min reskamrat sökte upp mig en förmiddag när jag stod vid relingen och tog in landskapet. ”Kom ned och snacka engelska”. Den jag skulle snacka engelska med var en mycket behaglig bekantskap. Hon talade engelska, tyska, franska, verkade väl insatt i konst, litteratur, historia. (Politik snuddade vi inte vid). Lite mogen ålder kanske, vilket vid den tidpunkten i livet betydde några och trettio. Språklärarinna, tolk, över sättare ? Hon reste i sällskap med ett par väninnor som hon tyckte vi skulle träffa. Vi följde henne bortåt akterdäck, där trion hade ordnat en mer eller mindre permanent parkeringsplats.
Blond, blågrå ögon, perfekt design. Intelligent och snabbtänkt, 23 år, kirurg från universitetet i Moskva. Skalpellerna hade hon lämnat hemma. - Av den tredje i sällskapet har jag inget minne alls. Vad det nu kan bero på.

Vi drev inte inte längre omkring på promenaddäcket utan sökte oss till akterdäck. Och gjorde små expeditioner i land tillsammans när fartyget gjorde uppehåll vid tilläggsplatserna. Men vi närmade oss snabbt Saratov; trion skulle fortsätta. Vi fick ett förslag: “Följ med till Svarta Havet! Saratov är väl ingenting att ha”. Det lät ju trevligt. Men våra rubelhögar var ju inte outtömliga, och dessutom gick mitt uppehållstillstånd ut om några dar. Innan dess måste jag inställa mig på utlänningskontoret i Moskva och få det förnyat. Så tyvärr... Det måste bli Saratov.- Då tycker jag du ska tala med min man. Han känner bra till Saratov. — Din vaförnågot ? Bor han i Saratov ? - Nej, vi bor i Moskva. — Var finns han då ? — Här, har på båten!

Jag sa att jag gärna ville träffa honom och det ordnades samma kväll. Han var minst femton år äldre än sin kirurghustru. Bland oss andra solbrända semestrare var han ensam alldeles vinterblek. Han hade använt sin så kallade semester till att sitta i hytten och begrava sig i rapporter, tabeller och diagram. Hans arbetsplats var det ministerstvo som hade hand om industriplaneringen. Säkert ett Sisyfosarbete. Han tyckte i alla fall att han under de här “semesterdagarna” hade lyckats reda ut ett par särskilt trassliga härvor. Vi samtalade länge i augustimörkret över Volga. Innan vi skildes sa han: ”Ni i västländerna är så oändligt långt före oss på vartenda område. Men tror ni inte att, om vi verkligen arbetar hårt, vi så småningom, kanske efter lång tid, kan komma upp till någotsånär samma nivå som ni”. — Han kunde inte veta hur lite min bedömning var värd i den frågan. Jag svarade att om det fanns många sam satsade lika helhjärtat och outtröttligt som han själv skulle det nog gå. Banalt och dumt, men kanske en gnutta sanning i botten.

Planekonomen och kirurgen var ett omaka par. Det kanske var rent praktiska överväganden sam fört dem tillsammans. Att gifta sig kunde vara ett sätt att få någonstans att bo.
Bland våra bekantskaper ombord fanns en man som vi i början inte kunde placera. Han var omkring eller kanske lite över 35 år. Steg ombord i Nizjnij-Novgorod där han påstod sig bedriva högskolestudier; han siktade på att bli arkitekt. Han tag ofta kontakt med oss och var mycket intresserad av vår bakgrund och vårt arbete. Inte alls några förhör, bara någon fråga då och då som ganska osökt flätades in i våra samtal. Befälet ombord bemötte honom med påtaglig respekt. “De känner mig bra, jag reser ofta med de här båtarna”. Vad en arkitekturstuderande skulle ha för nytta av att fara fram och tillbaka på Volga var inte helt klart. Det enda vi tyckte oss vara säkra på var att han aldrig hade studerat eller tänkt studera arkitektur. Men vi höll kontakten med honom, bjöd in honom på en pratstund i vår hytt då och då. Vi hade ju också klara - och starka papper. Utländska specialister; uppehållstillståndet intygade att vi var i tjänst hos Statens Elektrotekniska Trust - inte hos någon utländsk kapitalistisk koncession. Och nu tog vi en omväg söderut innan vi reste hem på semester. Han verkade så småningom helt övertygad om att vi hörde hemma i det rätta etablissemanget. Blev oväntat frispråkig.

Jag hade på känn att han hade haft något med sön att göra och jag sa några ord om att jag hade varit sjöman i handelsflottan i yngre dar (utan att nämna hur kortvarigt det jobbet var). Det lossnade direkt, och han berättade länge och väl om sin karriär: eldare i Östersjöflottan vid revolutionsutbrottet, aktiv medverkan i revolutionen från första början, deltog i operationerna kring mellersta Volga och - tydligen med stor framgång - i utrensningsaktionerna. Och nu hade han på sätt och vis återgått till sjölivet. Som funktionär i den organisation som hade hela landet i sitt grepp, med uppdrag att hålla flodtrafiken och särskilt dess passagerare under kontroll.

Sista dagen av flodresan passade jag på att fråga honom till råds om vart vi skulle vända oss i Saratov för att skaffa tågbiljetter. Vi hade av andra passagerare hört att det kunde vara besvärligt. Han lovade att ordna saken. Innan vi skildes och sade adjö på kvällen - vi skulle vara i Saratov mycket tidigt nästa morgon - påminde jag honom om löftet. Han bad mig följa med till hans hytt som låg långt ner i hålskeppet, avskild från passagerar- och befälshytter. På det lilla inbyggda skrivbordet fanns, förutom pärmar, böcker och papper, ett foto i ram av den store ledaren och den kraftiga eller kanske snarare brutala namnteckningen tvärs över nedre hörnet. Jag hade gärna tittat lite närmare på fotot för att kolla om namnteckningen var tryckt eller möjligen skriven för hand, men det hade nog inte varit riktigt passande. “Människa av stål” sa han och visade på fotot. Och stålmannen är väl ungefär vad man kan översätta namnet Stalin med.
Han skrev några rader på ett rutat block och rev av en smal remsa och gav mig. Skrivelsen var adresserad till kamrat Michejev och bad honom ordna biljetter till två utländska specialister på Moskvaexpressen följande dag. Jag tackade för hjälpen och vår samvaro under resan, och vi skildes.

Saratov sov när vi steg i land. Vi hittade till järnvägsstationen. Efter någon timme dök en man upp i effektförvaringen och tog hand om våra väskor. Han hade gärna velat att vi stannat och pratat med honom hela dan. Hade emigrerat till USA, fyllt i sina intention papers men inte hunnit få amerikanskt medborgarskap, återvänt till det gamla landet på ett besök. Och fastnat. Ville höra allt vi kunde berätta om livet och förhållandena västerut, och framför allt i USA. Där han kände sig höra hemma.

När stationen hade vaknat gick vi till biljettluckan för att köpa biljetter till Moskva. Njet. Utsålt! Vi bad att få tala med stationschefen. Han kom. Spänstig och solbränd, i välsittande uniform (ovanligt), med en kort vältrimmad mustasch och vänliga bruna ögon. Han var uppriktigt bekymrad över att inte kunna hjälpa oss. - Linjen är hopplöst överbelastad. Det finns inte någon plats varken i mjuk eller hård vagn eller någon annanstans (godsfinka ?). Det kan dröja en vecka eller kanske fjorton dar innan vi kan ordna biljetter. 0m vi bara hade fått ett meddelande i förväg...

Jag hade hoppats slippa använda papperslappen men nu fick den komma till tals. “Vi har tyvärr inte skrivit, men jag har ett meddelande till kamrat Michejev”.
Det var beklämmande att se hans reaktion. Hans pigga och vakna ögon slocknade, solbrännan blev grå och livlös. Det var en gammal och trött man vi hade framför oss. När han efter en stunds tystnad - sekunderna var långa - talade var det med låg och tonlös röst: ”Ni får biljetter”.

Han försvann med papperslappen någonstans i de bakre regionerna. Efter en stunds väntan fick vi en kallelse till Michejevs kontor. Ett långsmalt rum. Vid skrivbordet framför fönstret i bortre ändan satt en man i officersuniform. Gradbeteckningarna förstod jag mig aldrig på, kunde bara kan statera att de skilde sig från vanliga arméofficerares. GPU hade sin egen design. Han var stor och kraftig och ganska välfödd; det som framför allt satte sin prägel på hans fysionomi var en jättelik röd mustasch. Han var mycket älskvärd när vi hälsade, hela karlen tycktes vara ett enda stort välvilligt leende. Hans blå ögon försvann nästan i det fylliga ansiktet.

Det lilla som ändå syntes av dem var iskallt.

Jag drag vår historia. Utländska specialister, i sovjetrysk tjänst. På semestrarna hade vi tidigare alltid rest direkt hem för att träffa våra anhöriga. Men på det viset fick vi ju inte se så mycket av Ryssland, och därför hade vi den här gången bestämt oss för att först göra en tur neråt Volga. Men vi hade ju ingen erfarenhet av hur man arrangerar sådana här resor och vi var mycket ledsna om vi ställde till en massa besvär. Men vår vän ombord på båten hade sagt att det nog skulle ordna sig. Klara papper, oskyldiga som barn.
Det gick hem. Efter en stunds samtal, eller snarare diskret förhör, ordnades våra biljetter.
Vi hade några timmar på oss innan tåget gick. Det har gått bortåt ett dygn sedan vi åt sist, och det skulle ta nästan lika lång tid till nästa dags förmiddag, då Moskvas restauranger skulle vara inom räckhåll. Så vi beslöt att leta upp någonstans att äta. Som överallt utom i de allra största städerna var det ont om restauranger. Vi hittade ett ställe som såg hyggligt ut, men det drevs för vissa personalgruppers räkning - funktionärer inom partiet och facket ? Man beklagade, men utomstående gäster tog man inte emot.
Jag förklarade vår situation, utländska specialister på genomresa, skulle fortsätta till Moskva om ett par timmar. De borde väl kunna göra ett undantag. Man bad oss vänta.

Och vänta fick vi, länge och val. Och så äntligen kom man och bad oss stiga på. Inte in i restaurangens matsal utan genom en sidogång till ett mindre rum där ett bord stod dukat för två. Och en silverhårig servitör tog hand om oss och serverade lunchen, tyst och artig.

Varför vi fick den här sortens specialbehandling har jag ingen aning om.
Vi kom till järnvägsstationen i mycket god tid. Vi ville vara först ombord; vi kunde ju inte tänka oss att vi skulle vara ensamma om våra platser. Så småningom kom vår “konkurrent, en ung officer med biljetter till alla fyra platserna i kupén, för sig, sin hustru, två pojkar i åldern 8-10 år och en praktfull svart schäfer. Konduktören kom, och resonemanget blev livligt. Det vill säga, inte från vår sida. Vi förstod ju inte språket. Ne panimaju. Sprechen Sie deutsch ? Do you speak English ? (Det brukade vara riskfritt och väckte ingen respons den här gången heller. Språkkunskaperna var dåliga hos det ledande skiktet vid den här tiden).
Jag lyssnade på parlamenterandet, hoppades att tåget snart skulle sätta igång, tittade ut genom kupéfönstret. Och såg rött. En jättelik röd mustasch.

Kamrat Michejev kom ombord, vande sig till officern. Tyvärr, kamrat polkovnik (han var alltså överste, fast bara något över trettio) är det nödvändigt att ni delar med er av utrymmet i er kupé. Vi har inte kunnat ordna det på annat sätt. - Han vände sig till oss och önskade angenäm resa, vi bockade till svar (vi fick ju inte glömma att vi inte kunde någon ryska), och så försvann han.

Varför gjorde Michejev sig så mycket besvär för att hjälpa ett par utlänningar ? Bara för nöjet att för en gångs skull, och när det inte kostade någonting, vara lite mänsklig och hjälpsam ? Knappast troligt. Det kanske var så att hans åtgärder främst hade översten som mål, inte oss. Armén var en maktfaktor i samhället, erkänd av alla. Här hade en GPU-man ett tillfälle att påminna en ung och framåt officer om en allestädes närvarande Högre Makt som kunde ingripa i hans tillvaro precis när som helst.
Jag tog en promenad genom de närmaste vagnarna när tåget satt sig igång. Det var den vanliga uppsättningen mjukvagnspassagerare, det fanns till och med någon enstaka ledig plats. Jag samtalade en stund med en österrikisk ingenjör som jobbade i cementindustrin i Volsk vid Volga, 10-12 mil ovanför Saratov. Röda Armén var inte representerad någonstans utom i vår kupé.

Den livliga argumenteringen mellan översteparet och konduktören dog ned till ingenting när kamrat Michejev kom ombord. Sedan var det mycket tyst i kupén. Översten, som gjorde intryck av att vare skärpt och intelligent, tog det hela mycket lugnt. Förstod att han just då inte hade något annat att göra än att acceptera. Hans båda söner - trevliga och bra pojkar — ville förstås veta varför man måste resa så trångt. Han gav dem en något färgad förklaring: I de kapitalistiska länderna finns det massor av arbetare som har det svårt. Vi i Sovjet försöker hjälpa så många som möjligt. Ta hit dem och ge dem en bättre tillvaro. Och då kan det inte hjälpas att såna här krockar i planeringen inträffar någon gång.

Överstinnan gjorde inte samma intryck som sin man. Försökte behärska sin ilska, men den lyste igenom. Låg på en konstant, hög nivå hela den tid av bortåt ett dygn som resan tog. Och visst var det lite besvärande för översten och överstinnan att ha var sin pojke bredvid sig på britsen under natten.
Den som tog situationen med ro var schäfern. Så fort han kom in i kupén sträckte han ut sig på golvet. Lyssnade suveränt oberörd till tjattret omkring honom och nöjde sig med att ligga och se magnifik ut.
Några dagar i ett sommarhett Moskva med ASEAs gästvåning som bostad och replipunkt. Vi hade en viktig förrättning att fullgöra, besöka utlänningskontoret. Förnyelsen av uppehållstillståndet med ett par månaders mellanrum hade alltid klarats av ASEAs sekretariat via Moskvakontoret. Den här gången fick vi klara det på egen hand. Inga problem, utom att väntetiden var mycket lång. Men det gav oss ju tillfälle att studera klientelet i väntrummet. Påminde om den gamla skolgeografin med illustrerat uppslag över jordens människoraser. Araber och svarta, mongolfolk av alla schatteringar, européer från figurer i tyrolerhatt och — lederhosen till folk mera av vår egen sort - tyska och amerikanska tekniker i rysk tjänst. En mycket elegant tysk ingenjör berättade att han arbetade vid en textilindustri anlagd i direkt anslutning till stora bomullsodlingar i södra Sibirien. I en kitteldal med ett klimat sam var mördande. Bokstavligt. Dödligheten bland arbetarna på fälten var hög. Men produktionsresultatet var utmärkt, och inom förvaltningen var man mycket nöjd.

Livet var brokigt också utanför utlänningskontoret. Vad man lade märke till i jämlikhetens samhälle var kontrasten mellan olika samhällsskikt, särskilt påtaglig i storstäderna. En sval, tidig morgon, innan augustihettan hade satt in, passerade vi ett barnhem i centrala Moskva. Flickor i vita, stärkta sköterskekläder höll just på att ta ut sina skyddslingar i trädgården. Ungarna var välmående och välskötta och lika lyckliga över att vara till, antingen de satt i vagn eller försökte tulta omkring på egen hand.
I parken ett stycke bortom barnhemmet såg vi något rätt märkligt: en hög med avskräde mitt på gräsmattan. Det stämde inte med den vanliga bilden av hårt disciplinerad parkstädning. Vi gick närmare. Högen började röra på sig. Den delade sig i tre levande lumphögar. Tre grabbar, 12-13 år, sam diskret försvann in på en smal sidogata.

Besprizornij , skyddslösa — biprodukt av revolutionen. Människor likviderades eller sändes till arbetsläger; deras barn fanns kvar och fick klara sig på egen hand. Drev som gräshoppssvärmarna kring landet. Antalet avtog under NEP-epoken men ökade åter mot slutet av tjugotalet i samband med livsmedelsbrist och skoningslöst hårda spannmålsrekvisitioner. Som kom till och med Stalin att trampa på bromsen, men innan dess hade besprizornij- ligorna förstärkts med massor av nya rekryter.
Man såg dem alltjämt här och var. Enligt vad ryssar berättade var det ingenting att jämföra med de skaror man hade att freda sig mot några få år tidigare. Några fall av återanpassning och rehabilitering kände man knappast till. Vem tog hand om dem? Den ryska vintern ? De vintrar vi var med om i Jaroslavl var hårda nog.
Från Moskva tog oss Röda Pilen snabbt och bekvämt till Leningrad. Vi tog in på Astoria, ett berömt ställe under tsartiden. Under revolutionsstriderna hade det tagits i beslag och använts som någon sorts kommandocentral. Och sedan var det ingenting kvar av den gamla glansen. Men nu hade det återuppstått. För att få lite stil på det hela hade man gett ansvaret för nyinredningen till en man av den gamla adeln, släkting till en av befälhavarna på den vita sidan under inbördeskriget. Han bedömdes ha den rätta sakkunskapen.

Sista kvällen åt vi middag i Astorias matsal tillsammans med ett par ryssar, ASEAs man i Leningrad och en före detta tjänsteman vid ASEA i Jaroslavl. Det var rätt livligt på Astoria den kvällen. Bland annat fanns där ett stort antal tyskar - personal i diplomattjänst och andra - som tydligen celebrerade någonting. Jag fick kontakt med att par av dem under kvällen och vi växlade några ord. Jag fick reda på varför de hade samlats, det var årsdagen av Weimarrepublikens födelse. - Att Tyskland fått en stabil demokratisk styrelse, det är verkligen något att fira!
Datum: den 11 augusti 1932.

Vi tog ett tidigt tåg till Beloostrov för att få god tid för tullbehandlingen - alltid ett litet orosmoment. Tullen var sig precis lik, men den kommandir som fick befälet över gränsförbanden var av en mänskligare sort. Fick tullmannen att sluta snoka. Vårt tåg gick och saktade som vanligt in mitt på bron. Stövelsteg i korridoren Något krångel ? Nej, det var bara vår kommandir. Öppnade kupédörren ett ögonblick –
- Angenäm resa. Och välkommen tillbaka, - Och så skramlade mannarna från Röda Armén ner från tåget. Den ensamme finske vakten hoppade på. Några minuters uppehåll i Terijoki och en sista valutatransaktion med bankiren på stinskontoret.
Och tåget fortsatte västerut.

Sven Maijgren Nedtecknat 1980

Publicerat 2014.


Läs mer om ASEAs fabrik i Ryssland i  Jaroslavl - med Asea-motorn i österled.
Läs mer om ASEAs fabrik i Ryssland, länk till Företagskällan  Västeråsarna i Stalins Sovjet. Skrivet av Anders Lif.
 

Förening:

Industrihistoriska föreningen i Västerås

Ändrad av: Industrihistoriska föreningen i Västerås (2021-02-05 11:13:41) Kontakta föreningen
Skapad av: Industrihistoriska föreningen i Västerås (2020-12-02 10:48:57) Kontakta föreningen