Mitt liv del 2. Relä till Isolation


Mitt liv del 2. Relä till Isolation

Länk till Mitt liv del 1. Asea från 1930 till Tyskland 1936

Innehåll

     6.       Isolationsfabriken 1941 - 1945
     6.1.    Försäljning av öl och läsk
     6.2.    Nia eller dua
     6.3.    Sprit
     7.       Kontakt med yttervärlden
     8.       Isolationsfabriken 1945
     9.       Isolation flyttar till Robertsfors 1947 - 1949
   10.      USA och Verkskyddet
   11.      Slutord

6 Isolationsfabriken 1941 - 1945

Faktaruta: Danmark och Norge är ockuperat av tyskarna sedan april 1940. Paris intogs juni 1940. Sedan juli 1940 finns en överenskommelse om transport av tyska varor och militär personal genom Sverige till Norge. Tyskland har gett upp planerna på invasion av England, men fortsätter att bomba London. Tyskland anfaller Sovjetunionen utan krigsförklaring i juni 1941. Tyskarnas offensiv hejdas bara 3 mil från Moskva i december 1941. Tyskarna utnämner norrmannen Vidkun Quisling till regeringschef i Norge i februari 1942. Tyskarna besegras i Stalingrad i november 1942 och därefter startar tyskarnas reträtt från Sovjetunionen.

ImageCreative Commons-licens

Bild: Axel Bengtsson.
Foto: Wijgård, Västerås

Den 13 augusti 1941 avled min svärfar Axel Bengtsson efter en tids sjukdom. Han jordfästes i lasarettets kapell under närvaro av ASEAs högsta ledning och sen kördes kistan till krematoriet i Eskilstuna eftersom inte Västerås hade något sådant. Han hade tidigt uttryckt sin önskan att bli kremerad.

Efter en tid kom Hellman upp på kontoret och talade då om att det hade varit häftiga diskussioner om vem som skulle bli chef igen. Ingenjör Leander med stöd av direktör Liljeblad som hade en stark ställning i ledningen ville ha en ingenjör Wennerlund som chef. Men han hade en anställning på Ludvikaverken och där ville inte överingenjör Sven-Erik Eriksson släppa honom och tänkte ge honom en bra befattning där. Någon annan kandidat fanns inte och då föreslog Hellman mig vilket accepterades under protest från Leander och Liljeblad. Detta berättade nu Hellman för mig men jag hade ingen större lust att ge mig in på en så stor uppgift och med givna antagonister och jag visste på förhand hur Svenborg skulle reagera. Han blev helförbannad och menade att han skulle passa bättre som chef. Men då reagerade Hellman som stucken av ett bi. Det var väl ASEAs ledning som skulle bestämma vilken som skulle bli chef och om han inte accepterade det så hade han från och med nu 6 månaders uppsägningstid. Svenborg accepterade inför denna hotelse och jag blev utnämnd till ny chef för Isolationsfabriken.

Att vara chef för isolationsfabriken var inget jobb som jag längtat efter och inte heller bett om men jag hade då inget val. Jag visste mycket väl hur man angrep svärfar när det var fel på våra produkter och det hände ganska ofta för hela tillverkningen var ytterst känslig för störningar mycket för att det rörde sig om kemiska processer som var svåra att hålla under kontroll. Vi var också beroende av en del importvaror och dessa varierade ofta till både kvalité och konsistens och inte blev det bättre av det pågående kriget när vi inte kunde få in varor från utlandet. Efter ockupationen av Norge spärrade tyskarna hela Skagerack och vi blev helt beroende av deras välvilja om vår sjöfart den vägen. Ett litet andningshål hade vi i Petsnau i Finland. Det var i huvudsak två import varor som vi inte kunde få längre kinesisk träolja till våra lacker och  glimmer som var ett mycket viktigt isolermaterial. ASEAs laboratorium fick till uppdrag att hitta ersättning till träoljan och det lyckades de med till slut efter många bekymmer för både oss och dem. Som väl hade jag vår duktige kemist Svenborg som skötte diskussionerna med laboratoriet. Att hitta en ersättning för glimret ansågs omöjligt då inget annat material kan uppvisa så stora fördelar när det gäller isolering i elektriska maskiner och apparater. Sen första världskriget visste vi att det skulle finnas användbara glimmer i vårt land. Verkmästare Johansson kände till att överingenjör Bengtsson hade fått en del användbara prover från Småland och Bohuslän som resulterade till en del leveranser till Västerås där glimmerråvaran i mindre och större block spaltades av flickor.

I början av kriget hade man i Sverige tillsatt Statens industrikommission som skulle handlägga frågor om industrins olika behov. Chef för denna kommission var dåvarande chefen för televerket generaldirektör Sterke. Då kriget ytterligare förvärrades i samband med Tysklands anfall mot Ryssland sommaren 1941 blev man allvarligt oroliga över att få in råvaror särskilt efter det att Finland gått med på Tysklands sida och tyskarna skärpt sin handelsblockad. Industrikommissionen införskaffade uppgifter från industrierna beträffande deras importbehov som inte kunna täckas med inhemska råvaror och ASEA angav då bland annat glimmer och i början av 1942 kom generaldirektör Sterke till Västerås för att diskutera glimmerproblemet med ASEA. Han talade då om att det fanns två firmor som sysslade med glimmerbrytning dels i Bohuslän och dels i Jämtland. Den ena firman ägdes av en finne vid namn Rettig och den andra av en familj Andrén och söner i Göteborg. ASEAs inköpsavdelning och jag fick i uppdrag att ta kontakt med dessa firmor för att ta reda på deras kapacitet. Rettig kunde vi omedelbart koppla bort såsom en pratmakare utan möjlighet att hjälpa oss. Andrén hade en stor brytning på gång och hade fått licens för att leverera glimmer till AEG i Tyskland. Denna licens fick vi stoppad av industrikommissionen något som Andréns inte tyckte om. Efter diverse hårddragna förhandlingar slöts ett kontrakt mellan Andréns och ASEA vilket innebar att de i första hand skulle leverera glimmer till oss och i andra hand till AEG det glimmer som vi inte ville ha. Andréns var inte villig att åta sig spaltningen av glimmern utan jag fick därför i uppdrag att undersöka olika alternativ. I samarbete med vår Göteborgsfilial ordnades lokaler på gårdar och där började glimmer spaltningen i november 1942 med verkmästare Ernst Johansson som chef. Det klientel som arbetsförmedlingen sände honom var en brokig skara av flickor och fruar, många rena gatflickor som trodde att de skulle få ett lättförtjänt tillskott till sin normala inkomst. Så Johansson fick ingen lätt uppgift att hålla ordning på denna hoprafsade skara Framförallt gällde det otrevliga diskussioner om ackordsättningen och när inte Johansson klarade av dessa skickade överingenjör Hellman ner en ung ingenjör Alde Nilsson som skulle hjälpa honom.

Alde Nilssons rapporter resulterade i att Ernst Johansson fråntogs befälet och ersattes av Alde Nilsson från och med 1 april 1943. Detta var hans första självständiga jobb och han var underställd mig tills glimmerspaltningsverkstaden upphörde i juli 1945 i samband med krigets upphörande. Hellman hade nu fått se att Alde var en kapacitet som man kunde utnyttja och vid hemkomsten till Västerås fick han jobbet som chef för den nybyggda  Örjanverkstaden. Ja sen steg ju Alde sakta i graderna och slutade som produktionschef och vice VD direkt under Curt Nicolin.

ImageCreative Commons-licens

Bild: Curt Nicolin
Foto: Okänd. Bildkälla: VLTs arkiv.

Alde Nilsson avgick från denna befattning på sin 60-årsdag i oktober 1977.

De första åren som chef för Isolationsfabriken innebar massor med problem som jag inte tidigare hade sysslat med både interna och externa. Efter min vistelse i Tyskland 1936 hade jag inte stuckit under stol med att jag fann mycket där som var mycket bättre ordnat där än hos oss och jag blev känd som en stor vän av nazismen vilket var en grov lögn. Genom att jag läste och talade tyska mycket bra köpte jag ofta tyska tidskrifter som då var de bästa som man kunde få här i Sverige. Genom att jag prenumererade på en sådan tidskrift blev jag då förmodligen föremål av proengelska kretsars undersökning. Vi fick reda på detta och som motvikt prenumererade Elsa på nyheter från Storbritannien som trycktes av Västmanlands tidning.

Givetvis fanns det på Isolationsfabriken många arbetare som inte gillade mig som chef ty i motsats till verkmästare Johansson hade jag aldrig sökt deras vänskap. Han betraktade sig som en av dem men det kunde inte jag göra. Ett fult utslag för antagonism var att under de meddelande som jag satt upp på vår anslagstavlor skrev de i början Qvisling under mitt namn. Han var ju den som förrådde Norge till tyskarna. Såna barnsligheter var ju inget att bry sig om så på ren kiv lät jag meddelandet sitta uppe så länge som möjligt.


6.1 Försäljning av öl och läsk

Men vi hade en verkligt otrevlig historia som berörde en av de mest dominerande arbetarna. Han skötte en av rörledningsmaskinerna på andra våningen och han hade utverkat i sitt ackord att han skulle ha en hjälpare vilket var en ren bluff. För att dryga ut sin förtjänst hade han ordnat för försäljning av öl och läskedryck bakom maskinen där temperaturen sällan understeg 30 grader. Han var en stor och kraftig bjässe. Maskinen sköttes av hjälparen och han skötte försäljningen. Dryckerna levererades i porten där han hämtade dem. Då han var en synnerligen arrogant herre vågade ingen av de andra arbetarna ta med sig läskedryck eller öl till jobbet utan ansåg sig tvungna att köpa av honom. Denna trafik var känd många år innan jag blev chef och när jag blev utnämnd till verkstadsingenjör påtalade jag detta orimliga förhållande med verkmästare Johansson. Men han avrådde mig med bestämdhet att ta upp saken med ingenjör Bengtsson ty han skulle av rädsla för att stöta mig med arbetarna be mig hålla käft och inte lägga mig i sådana saker. Jag kunde aldrig förstå varför svärfar alltid föll undan för arbetarnas krav men kunde vara rent oförskämd mot sina tjänstemän. Den enda förklaringen var att arbetarna hade en stark organisation bakom sig medan tjänstemännen då var helt oorganiserade.

När jag blivit chef tyckte min dåvarande verkmästare Lundgren att vi skulle försöka få bort denna vansinniga försäljning och vi diskuterade ingående hur vi skulle göra. Frågan löstes genom välvillig medverkan av centralförrådet som kraftigt ökade sina beställningar på de bakelitrör som tillverkades i hans maskin. Han blev till en början jätteglad för att få mer att göra och arbetade en hel del övertid. Men sen när beställningarna plötsligt upphörde med den motiveringen att lagren var överfulla begrep han att vi lurat honom. När han nu inte hade
 jobb i rörledningsmaskinen erbjöd vi honom ett sekunda lackorderjobb med sämst betalt. Då skred han till motattack mot mig genom att ta hjälp av fackföreningen. Ordförande och två av hans drabanter bad då om ett samtal och talade då om hur illa vi hade behandlat en av deras högt värderande medlemmar och de begrep vad vi ville komma åt och vilka metoder vi hade begagnat oss av. De hotade oss med att tillsammans med den lokala fackföreningsledningen i Västerås dra upp fallet för ASEAs ledning. Jag nöjde mig med att be dem först tala med min chef Hellman för om det förbigick honom skulle de ha mycket små möjligheter att gå vidare. De nappade på kroken och droppade av förvissade om att Hellman skulle ge mig en näsbränna eftersom jag var nybliven och oerfaren. De hade under svärfars tid fått rätt. Men så snart de hade gått tog jag tag i telefonen och lyckades få tag i Hellman som tur var. För honom berättade jag hela historien och var då tvungen att också medge att vi av rädsla för repressalier från svärfar under alla dessa år inte vågat påtala detta missförhållandet. Han tackade mig för upplysningen och lovade ta emot min värderade fackföreningsordförande med varma servetter. De hade tydligen direkt begärt om företräde hos Hellman och bara efter en timme kom de tillbaks till mig och var helförbannade ty de begrep dels att jag hade spelat mina kort väl och dels att jag i fortsättningen hade Hellmans fulla stöd för åtgärder jag kom att vidta. De förklarade att de omedelbart skulle avgå och nya män skulle tillsättas i fackföreningsledningen på Isolationsfabriken. Det hade jag inget emot för jag kunde knappast få sämre representanter för arbetarna än vad dessa var. Jag fick av mina förmän reda på att Hellman gett dem en rejäl utskällning för att de försvarade en sådan horribel tillställning som denna försäljning.

Den nya fackföreningsstyrelsen som arbetarna tillsatte visades vara en helt annan kvalité än den förra och jag fick med dem ett otroligt fint samarbete som varade under hela den tid som jag var kvar på Isolationsfabriken.


6.2 Nia eller dua

På tjänstemannasidan hade jag ett annat problem som inte var så allvarligt men som jag tyckte var helt groteskt. På de avdelningar där jag tidigare jobbat var vi alla du med varandra utom chefen vilket ansågs helt korrekt. Men jag blev ganska häpen när de tre cheferna som var underställda chefen på Isolationsfabriken titulerade varandra och alltså inte var du. När jag kom dit och skulle samarbeta med en av dem ingenjör Landkvist som var maskinkonstruktör så blev vi omedelbart du, som jag tidigare talat om, men eftersom både ingenjör Remert, chef för ackord och planeringsavdelningen och kemisten ingenjör Svenborg var betydligt äldre än jag så var det helt uteslutet att bli du med dem. Verkmästare Johansson bestämde sig för säga du till mig och jag skulle säga farbror till honom. Det tyckte han var så hemtrevligt för han var ju också vän till familjen. Han var det enda som fick säga du till min svärfar, men endast när ingen hörde på. Ja, så var andan på Isolationsfabriken. När jag blev verkstadsingenjör blev jag du med mina verkmästare och förmän för det hade även min föregångare varit.

När jag nu blev chef på Isolationsfabriken beslöt att försöka jag få lite mer kamratskap mellan ledningen och inbjöd därför Ingenjör Remert, ingenjör Svenborg och Landkvist. Vid sillasupen föreslog jag att vi fyra skulle lägga bort titlarna och hjälpa varandra på jobbet efter bästa förmåga och jag poängterade utan dem skulle jag ha svårt att sköta mitt jobb och tituleringen bara försvårade samarbetet mellan oss. Alla såg nöjda och belåtna ut och i fortsättningen hade vi ett mycket gott samarbete.


6.3 Sprit

Eftersom vi hade stora mängder av ren sprit i omlopp på fabriken för lösning av lackerna så var det ett ständig bekymmer. Visserligen var spriten starkt denaturerad men det hindrade inte de mest sprithungriga att fixa den så det gick att drickas. Det var i regel de äldre som inte kunde låta bli att med jämna mellanrum att supa sig helt plakata. Hur mycket som togs hem för fixning kunde vi inte av naturliga skäl inte kontrollera ty överallt i fabriken fanns det 200 liters fat med pumpar i så det var ganska lätt att pumpa upp önskat kvantitet.

Vi hade på den tiden spottkoppar överallt för rökning var strängeligen helt förbjuden och därför snusade gubbarna så mycket mer. Vi hade en gammal farbror som hade som uppgift att tömma dessa spottkoppar och dessutom skulle han fylla tvållösning som fanns på toaletterna. Han var synnerligen begiven på sprit och var med jämna mellanrum full på jobbet men eftersom vi omöjligt kunde få någon annan att åta sig hans jobb så fick vi se genom fingrarna på hans små egenheter. Den som tyckte det var mest synd om honom var Oskar Hallberg och han brukade hjälpa honom hem när det blev kritiskt. Spottkoppstömmaren var liten och späd och Hallberg var stor och stark så han brukade bära stackaren ut genom porten och sen fick han gå hem. Men var gång detta hände så skällde spottkoppstömmaren på Hallberg och lovade att slå igen honom. Men Hallberg bara skrattade. En gång hade den stackaren slagit i sprit i den kanna han hade tvållösningen i och spätt ut blandningen med vatten. Nu hade han fått tag i sprit som var färgat med nigrosin det svartaste färgämne som finns och som vi använde till pressmassa. Dessutom hade han tvållösning kvar i kannan. När Hallberg fick vetskap om sin klients tillstånd fick han se honom gå och blåsa såpbubblor och alldeles kolsvart i ansiktet. Alla som såg honom hade naturligtvis roligt så Hallberg blev inte populär när han avbröt föreställningen.

Trots alla bekymmer på fabriken så anser jag nu att de första åren som chef där var de roligaste. Då skötte Svenborg alla problemen på laboratoriet och den dåvarande chefen för detta försökte inte intrigera för att dirigera oss.

Men så länge Hellman var min chef så fungerade det ändå bra för mig.


8 Isolationsfabriken 1945

ImageCreative Commons-licens

Bild: Familjen Knutsson på vandring vid isolationsfabriken    Hela familjen Knutsson på promenad på isolationsfabrikens område. Elisabeth längst till höger om vagnen vid mammas sida. Bilden är från 1945.
Foto: Författaren. 


Faktaruta: Den allierade invasionen i Frankrike D-dagen var den 6 juni 1944. Tyskarna kapitulerar villkorslöst 7 maj 1945. Metallarbetarstrejken pågick i Sverige februari till juni 1945, hur det påverkade Asea berättas i vår DVD Asea och storstrejken 1945.  Mer info i vår DVD ASEA och storstrejken 1945. Hiroshima och Nagasaki i Japan bombas med atombomber i augusti 1945 och därefter kapitulerar Japan. Andra världskriget är slut.

Efter 1945 hände väldigt mycket i mitt arbete. Efter krigsslutet blev det gott om arbete och ont om personal. Den svenska industrin var helt intakt medan den europeiska var mer eller mindre utslagen. Även om en del länders fabriker och maskinutrustning fanns kvar så var den kraftigt reducerad, nedsliten och helt inriktad på krigsproduktion. Våra varor var därför synnerligen begärliga och vi kunde sälja så mycket vi kunde producera. Hela den svenska industrin ville nu expandera men då blev det också svårare för vissa industrier att få personal. Vi på Isolationsfabriken fick snart känning av detta problem genom att de yngre arbetarna sökte sig till bättre betalda jobb. Vår produktion hade också vissa nackdelar. Vi hade både två- och treskift och speciellt till det senare var det svårt att rekrytera personal. Treskift innebar svåra omställningar för personalen genom att de inte kunde få regelbundna sov- och mattider. Därtill kom att vår produktion lutade illa och denna lukt satt kvar i kläderna. Man måste byta allt om man t.ex. ville gå ut en kväll. Visserligen kom det en hel del invandrare från hela Europa men de flyktingar som vi tog emot av humanistiska skäl utgjordes fram för allt av outbildad arbetskraft och som var i dålig kondition. Småningom fick dock industrin tillstånd att bedriva värvning i länder där det fanns utbildad arbetskraft och stor arbetslöshet. Och speciellt från Italien kom det många invandrare hit.  Mer info i vår DVD om Italiensk arbetskraftsinvandring.

Men till Isolationsfabriken var det inte många som sökte så vi hade stora svårigheter att hålla igång produktionen. Till det kom det andra svårigheter. Under kriget hade vi varit tvungna att ställa om produktionen för att kunna använda inhemska råvaror eftersom importen i stort sätt varit avstängd. Efter kriget kunde vi visserligen få in en del av de råvaror som vi tidigare hade använt men utvecklingen i både Europa och Amerika hade inte stått stilla under kriget i frågan om användningen av nya råvaror och givetvis ville båda laboratorier och konstruktörer på ASEA att vi skulle använda dessa nyheter. Så nu måste vi ställa om produktionen igen vilket innebar nya bekymmer. De värsta stötarna fick ingenjör Svenborg ta eftersom det i huvudsak gällde kemitekniska problem och han hade fortfarande bra kontakt med laboratoriet. Men det gällde också att öka produktionen och detta innebar dels att införskaffa fler och moderna maskiner men men också nyrekrytering av personalen bland annat måste vi öka tillverkningen av glimmerprodukter och där var vi beroende av kvinnlig personal. Vi lyckades få några tyska, polska och danska flyktingar men deras arbetstakt var undermålig. Av Hellman fick jag förfrågan var vi kunde få tag i kvinnlig arbetskraft och även förlägga någon tillverkning där. Jag reste till Göteborg och Bohuslän och speciellt i Uddevalla och Strömstad var man intresserade av att hjälpa oss eftersom det där var överskott på kvinnlig arbetskraft. Men innan något definitivt beslut hade fattats avgick Hellman med pension något som för mig innebar näst intill en katastrof. Han hade i det närmaste varit som en far för mig och alltid stött mig.

Min nye chef ingenjör Sven-Erik Eriksson kom från Ludvika och jag hade träffat tidigare på de tekniska konferenserna.

Sommaren 1947 drabbades jag av en stor förlust. Ingenjör Svenborg hade tidigare haft känningar av ett magsår och när han skulle stänga ett fönster som satt ganska högt upp så brast detta magsår med svåra blödningar som följd. Efter han legat på lasarettet ungefär en månad fick han lunginflammation som snabbt knäckte honom. Hans död var en stor förlust inte bara för mig personligen utan även för ASEA. Han hade ju varit med ända sedan Isolationsfabriken startade 1920 och visste allt om den känsliga och oerhört viktiga kemisk-tekniska produktionen.

9 Isolation flyttar till Robertsfors 1947 - 1949

Mina problem med personalrekryteringen kvarstod och jag berättade för Sven-Erik om de diskussioner som förekommit mellan Hellman och mig om att jag ville bli förflyttad till ett annat jobb. Något besked fick jag inte utan han skulle återkomma till mig. Att det fanns andra planer inom ASEAs högsta ledning visste jag inte då men på hösten 1947 fick jag veta vad som var under diskussion. Orsaken låg på ett mycket högt plan och var trefaldig förutom min personalbrist. För det första hade inom det socialdemokratiska partiet diskuterats möjligheterna att förstatliga en del större industrier bland annat ASEA. Vår största kund var den statlig ägda Vattenfall. För det andra ville Norrland ha fler industrier för där fanns överskott på arbetskraft som inte ville flytta söderut och för det tredje och kanske det viktigaste fanns det två bröder Kempe som var höga chefer inom Mo och Domsjö koncernen och som privat ägde en pappersmassefabrik i Robertsfors 6 mil från Umeå. Denna fabrik måste nu av flera skäl läggas ner och Kemparna såg sig nu omkring efter en annan tillverkning för att rädda jobben för personalen och för bygden. En av Kemparna hade jobbat på ASEA i Ludvika och hade goda kontakter med ledningen speciellt med direktör Liljebladh. Diskussioner togs alltså mellan Kemparna och ASEAs ledning om att överföra någon tillverkning till Robertsfors. Nu såg Malmlöv sin chans att bli av med mig och bli chef för Isolationsfabriken. Han föreslog direktör Liljebladh att flytta en del av tillverkningen dit upp och sätta mig som chef däruppe. Liljebladh tyckte det var en bra ide och började bearbeta Sven-Erik men denna var tveksam dels för det långa avståndet och transportkostnaderna. Han ville hellre ha dit en tillverkning som framställde fullt färdiga produkter och inte halvfabrikat som vi gjorde. Men mot Liljebladh kämpade han förgäves och det beslöts att debattera frågan vid en konferens med deltagare från flera berörda avdelningar. Tyvärr fick jag kämpa ensam med mina argument och ingen annan verkstadsingenjör var intresserad av att flytta någon tillverkning dit upp. Liljebladh avslutade konferensen med orden: "Knutssons argument bryr vi oss inte om. Han skall lyda order och medverka till att flytta en del av sin tillverkning till Robertsfors".

Ja, så började cirkusen i Robertsfors med ombyggnad av så gott som hela den inre delen av de byggnader som vi behövde. Den notan blev inte billig och säkerligen hade vi gjort en stor ekonomisk vinst om vi fått bygga en helt ny fabrik på Västkusten. Transporterna till och från Robertsfors blev ju också ganska dyra. Men någon kritik vågade jag inte framföra eftersom Sven-Erik var mycket intresserad av hur vi skulle lösa alla problem däruppe. Han trivdes uppe i Robertsfors och for dit upp ganska ofta och vistades där ibland flera dagar och där han fri från de dagliga bekymren i Västerås var mera avspänd och gemytlig. I Västerås var Sven-Erik butter och otillgänglig och svår att samarbeta med till skillnad mot Hellman som visserligen kunde uppträda som en domptör bland vilda djur men som innerst inne var hjärtesnäll.

Som blivande verkstadschef i Robertsfors anställdes en ung fackskoleingenjör Ivan Söderberg samt en verkmästare. De blev ansvariga under mig för igångsättningen av fabriken däruppe. I januari 1949 var vi färdiga och kunde sätta igång bakelit-presseriet och sedan övriga tillverkningar igång så småningom. Givetvis hade vi stora problem eftersom personalen däruppe tidigare hade arbetat inom pappersbruk och inte hade någon som helst erfarenhet av verkstadsarbete. Vi skickade upp några instruktörer från Västerås men det tog lång tid att vänja arbetarna vid våra maskiner och att arbeta på ackord. Vi hade svårigheter att sysselsätta all den personal som varit anställda vid pappersbruket så många äldre blev förtidspensionerade på Kemparnas bekostnad. Vi erbjöd en del att flytta till Västerås men det var inte populärt varken av personalen och eller i kommunalfullmäktige. Några äventyrslystna ungdomar nappade på det men då som nu så hade norrlänningarna svårt att trivas i storstäderna söderut. De fick lätt hemlängtan till sina skogar.

När vi kom igång med mekaniktillverkningen blev vi mycket populära ty till den behövde vi bara kvinnlig arbetskraft. Vid pappersbruket behövde man inga kvinnor men nu kunde även de få arbete och tjäna egna pengar och det var en stor fördel för bygden. Attityden till ASEA var från början mycket misstänkt från befolkningens sida. Vi kom ju som utbölingar söderifrån och rubbade deras invanda livssystem och arbetstakt. Men man kom snart underfund med att ASEA var ett stort bolag med stora resurser bakom sig och vi hade stora friheter att sätta sprätt på pengar. Det dröjde heller inte länge förrän personalen började ställa krav på oss och likadant var det med de styrande i kommunen. Vi mötte nu för första gången den understötta anda som alltjämt finns hos befolkningen i Norrland. Jag hade en gång en lunch i Robertsfors för några befattningsinnehavare från arbetsförmedlingen i Umeå. De uttryckte sin tacksamhet för att ASEA hade startat tillverkning här uppe i Norrland och de hoppades att fler industrier skulle göra likadant. De påpekade att det var Norrland som bar upp den svenska ekonomin genom sina råvarutillgångar järnmalm skog och vattenfall och att det var skandalöst hur Norrland behandlats genom ren utsugning. Landet i övrigt var skyldigt att ge norrlänningarna kompensation i form av ekonomiskt understöd. Jag kunde inte tiga utan påpekade att även om smålänningarna inte hade några råvarutillgångar så hade folket där lärt sig att klara sig själva utan några subventioner från övriga landet så varför kunde inte norrlänningarna göra detsamma. Jag påpekade också att det rådde stor brist på arbetskraft söderut så varför kunde inte norrlänningarna flytta dit när det rådde arbetslöshet i Norrland. Men det skulle jag inte ha sagt. Det blev ett nästan hysteriskt utbrott från våra gäster och jag fick veta vilken okunnig person jag var när det gällde problemet Norrland. De trodde jag var smålänning och det gjorde ju inte saken bättre när jag talade om att jag var skåning för då blev jag ännu mer suspekt. Jag och Söderberg som också var med fick en klar bild av den understödtagaranda som vi skulle möta i olika former och som vi tyckte så illa om.

ASEAs satsning i Robertsfors väckte stor uppmärksamhet i hela landet och företaget tog väl vara på denna publicitet. Det blev invigning av prominenta personer från såväl ASEA som från bygden och länet. Pressen och radion var där och gjorde reportage och allt gjordes för att tala om för hela landet vilken insats ASEA gjorde för det stackars Norrland. Socialiseringstankarna beträffande ASEA tystnade också så småningom. Det finaste besöket vi hade var när statsrådet Per-Edvin Sköld kom på besök tillsammans med dåvarande landshövdingen i Umeå.

ImageCreative Commons-licens

Bild: Sven Knutsson 1947.
Foto: Okänd. Bildkälla: Elisabeth Jansson.

10 Resor i Europa för att köpa maskiner 1948 - 1950

I samband med ökade krav på våra produkter måste vi förstärka vår maskinutrustning skaffa fler och modernare maskiner. På flera håll i Europa började man nu komma igång med sin produktion med nyare maskiner istället för de som slitits ut eller förstörts. På laboratoriet hade de nu fått en ny man som chef för den kemiskt tekniska avdelningen. Han var civilingenjör och hette Georg Andersson och var skåning. Redan från första stund blev vi mycket goda vänner och den vänskapen håller fortfarande i sig trots vissa komplikationer. Det bestämdes att vi skulle sondera vilka nyheter som kommit fram beträffande de maskiner som vi behövde. Det gällde fram för allt bakelitpressar. Men vi var också intresserade av en maskin som kunde lägga glimmerark samt en stor maskin för lackering av papper till cylindrar.

Vi fick tips av vissa agenter här i Sverige som resulterade i att Georg och jag blev inbjudna till England, Danmark och Tyskland.

Den första resan gjorde vi till England och den blev minnesvärd i flera avseende. Vi startade på kvällen den 30 oktober 1948 från Göteborg med gamla Saga som var ökänd att stampa och rulla vid dåligt väder. Överresan till London blev för mig en mycket obehaglig upplevelse.

På den första fabriken i London var vi väldigt intresserade av att se en maskin som kunde lägga glimmer fjäll automatiskt. Deras agent i Sverige hade nämnt detta för oss och vi hade planer att skaffa oss en sådan för att komma ifrån den tidsödande process som att lägga glimmerskifferna för hand som utförs av flickor. Vi hade ju också bekymmer med flickor som var villiga att utföra det monotona jobbet. Redan i början av besöket la vi fram vårt önskemål om att få se denna maskin i drift. Men det skulle vi nog inte ha gjort. Efter ett par timmars snack om deras produktion som vi var ganska ointresserade av så skulle vi få lunch och då körde de oss flera mil från London ut på landet till en gammal krog. Där fick vi också göra oss bekantskap med hur engelsmännens sed att äta lunch genom att först besöka baren där man startade med kraftiga drinkar. Förkyld som jag var accepterade jag denna sed tacksamt första gången med den påföljd att jag inte mindes något från själva måltiden. Den lunchen inklusive restiden tog minst fyra timmar så när vi kom tillbaks var arbetet slut för dagen och vi fick bara se en stillastående glimmerläggningsmaskin
 vilket inte gav något i utbyte. Vi hade den bestämda känslan att fabriksledningen inte ville visa oss hur deras produktion gick till. Och därför fixade en lång lunch.

I Manchester träffade vi ASEAs representant som tog hand om oss lördag - söndag. På söndagen fortsatte vi till Newcastle dit vi kom på kvällen. Vi hade fått en inbjudan av en firma som tillverkade plastlaminat och som hade gett oss anvisning på ett hotell där vi skulle bo. Vi gav adressen till en taxichaufför och han frågade om det verkligen var där vi skulle bo. Vi svarade att jo det är nog så. Och han körde iväg utanför stan och ut på landet. När vi gick ut möttes vi av full storm och dånet av havet i närheten. På vår fråga var vi var svarade han Timeouth och detta var ett hotell som endast var öppet på sommaren. Men det lyste i ett fönster så vi gick och ringde på en dörr. En man öppnade och hälsade oss välkomna. Vi hade alltså kommit rätt. Han bad oss komma ner i matsalen efter vi hade installerat oss på våra rum och nu kom en verklig överraskning ty i matsalen var framdukat en helsvensk supé och med hänsyn till vad vi hittills fått i England så var detta helt fantastiskt. Hovmästaren talade nu om att vi var firman de la Rouges gäster och att arrangemangen gjorts för vår trevnad. Normalt var hotellet stängt under vintern och endast hovmästaren med fru bodde där då. Men i undantags fall värmdes några rum upp för firmans räkning. Vi blev mycket imponerade. Nästa morgon efter en svensk frukost hämtades vi i bil och skjutsades till företaget. Där blev vi först inbjudna att hälsa på försäljningsdirektören. Denne smärte och välklädde man i 45-årsålder hälsade oss välkomna på mycket bra svenska. På vår fråga hur han kunde vårt språk så bra svarade han att han var född i Wien och hade efter första världskriget kommit som krigsbarn till Sverige där han fick stanna några år. Då lärde han sig svenska och han ansåg det som en hederssak att bibehålla och som han då och då förbättrade vid besök i Sverige. Så småningom kom han till Frankrike där han gifte sig med en fransyska och anställdes i firman de la Rouge. Han hade varit firmans representant och kunde förutom svenska och engelska även franska, kinesiska ett par slaviska språk samt ett par indiska språk alltså ett språkgeni. Sin tacksamhet till Sverige återgäldade han så att han tog hand om sina gäster på bästa möjliga sätt vilket vi också erfarit. När vi pratat en stund blev vi bjudna in i hans lilla pentry och där bjöd han på enligt äkta svenskt förmiddagskaffe. Efter detta kallade han på en tjänsteman som skulle vara vår ciceron i fabriken. Företaget hade innan kriget legat i London men under Blitzen blivit svårt bombade. Efter kriget hade de flyttat till Newcastle och fått mycket fördelaktiga lån för att bygga en helt ny fabrik med helt ny utrustning. Vi fick alltså tillfälle att få se en nyuppförd fabrik med helt modern utrustning och detta var en upplevelse. Deras tillverkning omfattade i huvudsak samma typer av beklädnadsplattor som Perstorpsfabriken hade här i Sverige. Vi blev speciellt imponerade av de stora och moderna pressar som fabriken hade.

På kvällen reste vi med nattåg tillbaks till London där vi skildes åt. Georg reste direkt hem till Sverige men jag åkte till Eindhoven i Holland där jag skulle besöka Philips fabriker för tillverkning av bakelitpressade produkter och titta på deras pressar. Sen for jag hem med tåg via Hamburg och Köpenhamn. Det var en kuslig erfarenhet att se de sönderbombade tyska städerna och då speciellt Hamburg som jag besökt 1936. Nu såg man inte ett helt hus och bangården huvudbyggnad var bara ett skelett utan tak. Människorna på perrongerna såg ut som människor från en svunnen värld och överallt tiggde man. Vi åkte genom den engelska ockupationszonerna och vid gränsövergångarna fick vi lämna tågen och gå genom noggranna kontroller. Det var skönt att komma hem igen efter att sett så mycket elände.

Svärfar hade en gång berättat att han konstruerat en glimmerläggningsmaskin när han var anställd på General Electric i Amerika. Han hade visat mig en ritning på en maskin men då hade det inte varit aktuellt att bygga en på Isolationsfabriken. Jag tog nu fram en ritning och föreslog att vi skulle försöka bygga en sån maskin. Vi gjorde en del experiment men innan vi hade hunnit sätta igång på allvar fick vi via kontakter från vår inköpsavdelning reda på att det fanns en firma i Berlin som före kriget byggt såna maskiner. Vi tog kontakt med firman och blev inbjudna att besöka dem i Berlin. Även denna gång följde Georg Andersson med på resan.

Den 13 oktober 1949 åkte jag tåg ner till Köpenhamn där jag skulle besöka en firma Johannesen om tillverkade bakelitpressar. På kvällen bjöd firman på en flott middag på Nordens då största restaurang National Scala och där hörde jag för första gången Jussi Björling. Både restaurangen och Jussi var en upplevelse men båda är borta för längesen. Dagen efter anslöt Georg på Kastrups flygplats och vi flög via Hamburg och Frankfurt am Main till Berlin där vi gick ner på Tempelhof som då var känd över hela världen genom den så kallade  luftbron i Berlin i samband med ryssarnas försök att knäcka västberlinarna genom svält och avspärrning. Genom att det var första gången jag flög så var det en sensation speciellt när vi gick ner på Tempelhof där det inte var många meter mellan vingspetsen och husen. Men det var ju gamla stridsflygare som satt vid spakarna. Eftersom man använde gamla stridsflygplan så var ju inte komforten den som vi nu är vana vid.

Firman som vi skulle besöka bestod av tre personer. Chefen, en prokurist (delägare och befullmäktigad köpare) och sekreteraren. Men de visade att de sålt flera glimmerläggningsmaskiner före kriget bland annat till USA. Maskinerna hade tillverkats på mindre fabriker och de försäkrade att de fortfarande kunde tillverka dessa maskiner nu i Västtyskland. Vi blev mycket vänligt mottagna och de tog oss med på en resa genom Östberlin till en stad som hette Köpenick och där i skulle överlämna gåvor från Backman på vår inköpsavdelning till en tysk familj. Då hade inte muren uppfunnits och man kunde färdas mellan Östberlin, Västberlin och Östtyskland utan större formaliteter. Skillnaden mellan Östberlin och Västberlin var redan då mycket markant. Vi observerade speciellt att så gott som alla husfasader i Östberlin var täckta med röda skynken med vit text där man talade om hu duktig man var i Östberlin till skillnad mot Västberlin. Det var inte svårt att konstatera att det verkliga förhållandet var precis tvärtemot. Men så fick ju Västberlin massor med understöd av USA och Östtyskarna var tvungna att bidra med sin egen uppbyggnad utan någon hjälp utifrån de fick tvärtom betala till uppbyggnad i Sovjet genom leveranser av varor som de fick mycket dåligt betalt för.

Efter några dagar i Berlin resta vi vidare med flyg till Frankfurt am Main och sen med tåg till Krefeld där vi skulle träffa en herre som hette Hoffman. Vi skulle förhandla med honom om en ny papperlackmaskin för isolationsfabriken. Deras kontor var inrymd i en liten trerumslägenhet. Hela personalen bestod av Hoffman, hans kompanjon en sekreterare som till lika också var populist. Hoffman och hans kompanjon hade varit anställda och kamrater vid samma firma i Leipzig. De hade båda flytt med familjer till Västtyskland och hade alltså nu en gemensam firma. Men trots många års vänskap titulerade de varandra med Herrn Hoffman o.s.v. Vi påtalade det för honom och han ansåg det vara barockt speciellt när han flera gånger varit i Sverige och märkt att vi mer och mer tagit efter amerikanarna och tillämpade du-systemet. Men han menade att man inte så lätt bryter en tysk tradition. Vårt samtal resulterade i att han föreslog att få kalla oss du och vice versa. Detta var fösta gången jag blev du med en tysk. Andra gången var när chefen, en teknisk doktor för den tidigare omtalade firman i Berlin kom till Robertsfors och tittade på den maskin som då hade levererats. Som en vänskapsgåva fick jag då fick jag då ett litet fint silverradband som jag fortfarande har kvar. Hans största upplevelse där var när han fick se ett praktfullt norrsken.

Förhandlingarna med firman i Berlin nödvändige gjorde att vi fick resa dit i augusti året därpå. Den gången flög vi Georg och jag från Bromma via Kastrup och Hamburg och direkt till Berlin och kom dit den 23 augusti 1950. Vi var där tre dagar och på kvällen blev vi hembjudna till prokuratorns villa. Det blev en minnesvärd kväll i många avseende. De bodde i en villa i Grünewald med stor trädgård till.

Sista gången jag och reste ut tillsammans var året därpå i maj och det gällde nya diskussioner med Hoffman i Krefeld om nya papperlackeringsmaskiner. Vi blev inte lite imponerade av den förändring som skett sen oktober 1949. Firman var nu inhyrd i nya lokaler och flera medarbetare hade nu anställts. Hoffman och hans kompanjon hade nu flott inredda rum och han talade nu om att båda flyttat in i nya våningar och skaffat egna bilar. Affärerna gick tydligen mycket bra. Firman hade ingen egen tillverkning utan endast konstruktion och försäljning. Tillverkningen och samman sättningen skedde på olika verkstäder och vi reste en dag med bil mot Wiesbaden för att titta på några av dessa verkstäder för att kunna bilda oss en uppfattning om kvalitén på deras arbete.

 

10 USA och Verkskyddet 1950 - 1952

Faktaruta Kalla kriget
Kalla kriget var en period av skarpa motsättningar utan konventionellt krig, mellan främst Sovjetunionen och USA, samt deras respektive allierade stater, från omkring 1946, då andra världskriget slutade. Perioden dominerades från tidigt 1950-tal av så kallad terrorbalans och kapprustning mellan de två stora blocken. I Europa delades kontinenten i två delar av järnridån (uttrycket gjordes känt av Winston Churchill), där västalliansen Nato stod mot Warszawapakten.. (Text från Wikipedia).

I slutet på 1950 fick Georg Andersson ett erbjudande från Figeholms presspanfabrik för elektrisk isolering i Småland att bli överingenjör där och chef för deras tillverkning. Han tackade ja men blev samtidigt erbjuden bättre jobb på ASEA. Georg anlitade en advokat firma för att upprätta ett anställningskontrakt vilket inte uppskattades av ägarna till Figeholm. Diskussionen kring detta fortsatte ända till dagen för Georgs avres till Figeholm. Då han fortfarande inte hade fått besked om att kontraktet var godkänt skickade han ett telegram till ordförande i Figeholms styrelse och bad om ett omedelbart besked. Kunde de inte ge detta betraktade han alla överenskommelser som annullerade. Efter en timme kom beskedet att de inte ville anställa honom. Dagen efter var han återanställd på ASEA och han erbjöds då att som överingenjör bli chef för Isolationsfabriken och den nystartade glasfiberfabriken i Robertsfors. Jag hade helt plötsligt fått en chef mellan mig och min förre chef direktör Sven-Erik Eriksson utan att få yttra mig.

I detta läge tog jag sommaren 1951 kontakt med John Jansson som då hade diverse konsulentjobb. För honom berättade jag om mina svårigheter och han hade direkt ett förslag. Jag skulle utvandra till USA för där hade jag stora möjligheter att slå mig fram med hänsyn till de erfarenheter som jag hade. Han hade där fått två verkliga vänner utvandrade svenskar som hade en god ställning och som han trodde skulle vara villiga att hjälpa mig. De hette Einar och Gunnar Strömberg. Einar hade en verkstad med tillverkning av verktyget Travasity i Mitchigan och Gunnar hade en bra anställning vid Western Electric i Detroit. John skrev omedelbart till dem och de svarade omgående att de tillsammans skulle hjälpa mig, vilket var helt fantastiskt eftersom de ju inte visste ett dugg om mig. Både för dem och mig gällde det nu att skaffa fram alla de papper som amerikanska delegationen i Stockholm fodrade för att jag skulle få arbetstillstånd i USA. Bland annat fick bröderna Strömberg förbinda sig att ansvara för mitt uppehälle där i minst fem år och deklarera sin förmögenhet. Elsa måste skriva under ett papper att hon godkände min emigration vilket inte var lätt för henne men hela tiden räknade vi med att de skulle kunna stanna kvar i Västerås tills jag kunde ta emot dem i USA. På den tiden fick man väldigt mycket för dollarn så jag räknade med att Elsa skulle klara sig ganska bra. Hon hade inget emot att flytta till USA för hon hade ju bott där under sina första år och hennes mamma hade alltid varit ledsen för att hon tvingats att flytta därifrån. I oktober 1951 var alla papper klara och inlämnade till amerikanska ambassaden i Stockholm.

Den 10 november på förmiddagen blev jag nedkallad till direktör Eriksson och där fanns också ingenjör Villner. De började med en redogörelse vad som hänt den sista tiden med anledning av det pågående kriget i Korea och hotet om ett tredje världskrig. Vår regering hade i början av 1951 via civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelserna uppmanat företagen att starta upprustning av sina verkskydd som tidigare hette luftskydd. ASEA hade också fått denna uppmaning och tillsatt en ingenjör Millbers för att sätta igång med utbildning av personal och anskaffa ny utrustning. Från sin anställning på personalavdelningen hade han förflyttats till driftkontoret under ingenjör Bååth med uppgift att organisera ASEAs verkskydd. Följden var att han inte tog så allvarligt på sitt påtvungna jobb och ASEA ledningen var allvarligt bekymrade över detta.

Sven-Erik hade en ovanlig förmåga att ta reda på en massa saker om sina medarbetare och han hade nu fått veta av Villner att jag dels var stor försvarsvän och dels tjänstgjort i landsstormen under 1930-talet och dels byggt upp det så kallade industriluftskyddet på Isolationsfabriken i slutet på 1930-talet samt varit chef för det samma tills det lades ner 1945. Nu hade Sven-Erik funnit en bra lösning på två problem. Att hitta ett godtagbart jobb för mig och en lämplig organisatör för uppbyggandet av Verkskyddet. Motivering var att ASEA behövde en duktig man för att organisera verkskyddet och till detta passade jag och dessutom fungerade det inte med två chefer på Isolationsfabriken och det visste jag nu.

Erbjudandet var inte direkt strålande så jag bad att få en dags betänketid vilket beviljades. Strängt taget hade jag ju inget val ty dels hade jag bett om ett nytt jobb och dels trivdes jag inte längre på Isolationsfabriken, dels fick jag stanna kvar på ASEA i Västerås med samma lön och dessutom hade jag förhoppningen att få emigrera till USA så småningom så varför inte acceptera. Både Elsa och svärmor tillstyrkte detta på lunchen. Det egendomliga var att på eftermiddagen hade Millbers samlat blivande chefer inom verkskyddet till en fösta orientering om vad som nu skulle ske. Efter det mötet gjorde jag sällskap med direktör Eriksson och meddelade mitt beslut att gå med på hans villkor. Jag blev nog ganska överraskad över hans översvallande glädje över mitt beslut och han lovade att på alla sätt hjälpa mig i fortsättningen och det höll han. Ja, så var jag då anställd den 11 november 1951 som verkskyddskonsulent på ASEA. Ett jobb som jag fortfarande håller på med även om det nu sker på helt andra företag.

Efter hand som jag kom in i mitt nya jobb fann jag det mer och mer intressant så jag började trivas bättre än jag någonsin gjort på Isolationsfabriken de sista åren. När därför beskedet kom den 13 oktober 1952 från den amerikanska ambassaden i USA att jag fått arbetstillstånd så hoppade jag inte precis högt av glädje men jag hade nu ett år att bestämma mig. Samtidigt kom det ett brev från bröderna Strömberg i vilket de berättade att de med förkärlek tog ut invandrare till fronten i Korea och att man mer och mer talade om risken av ett tredje världskrig. Men det som verkligen kom mig att definitivt skrinlägga planerna var att Elsa den 10 november födde en son som sedan döptes till Axel Carl-Henrik. Detta var ju det mest glädjande som kunde hända den Knutssonska familjen.

11 Slutord

"Dessa mina minnesanteckningar påbörjades någon gång sommaren 1975 och avslutades nu fyra år senare den 6 juni 1979. Därefter påbörjade jag omedelbart intalandet av dessa mina minnesanteckningar på det band som nu finns till förfogande. Jag säger därmed punkt och slut."

Sven Knutsson 1979-06-06

Nedtecknat av Elisabeth Jansson år 2011 och publicerat år 2014.

Länk till Mitt liv del 1. Asea från 1930 till Tyskland 1936

 

Förening:

Industrihistoriska föreningen i Västerås

Skapad av: Ulf Kjellsson (2020-12-02 09:51:02) Kontakta föreningen
Ändrad av: Ulf Kjellsson (2021-02-25 09:23:52) Kontakta föreningen