Mitt liv del 1. Asea 1930 till Tyskland 1936


Mitt liv del 1. ASEA 1930 till Tyskland 1936

Del 1 av minnesanteckningar av ett arbetsliv i Asea. Författat av Sven Knutsson (intalat på band 1975 - 1979), nedtecknat av Elisabeth Jansson år 2011 och publicerat år 2014.

Innehåll

          Inledning
     1.    Elektrotekniska fackskolan 1923 - 1926
     2.    Västerås och ASEA 1930 - 1926
     3.    Reläkontoret 1930 - 1936
     4.    Verktygsavdelningen 1934 - 1936
     5.    Resa till Tyskland 1936


Inledning

Sven Knutsson föddes på Sixtorp i Skåne den 5 oktober 1905 och dog i Stockholm den 12 januari 1980. "Det jag nu skall berätta är några minnesanteckningar från min barndom, från min ungdom samt mitt äktenskap och mitt jobb. Jag har tillägnat dem mina barn och barnbarn."
Så börjar Sven Knutsson sina inspelade ljudband, 6 stycken cd-skivor, och han slutar med orden:
"Dessa mina minnesanteckningar påbörjades någon gång sommaren 1975 och avslutades nu, fyra år senare den 6 juli 1979. Därefter påbörjade jag omedelbart intalandet av dessa mina minnesanteckningar på de band som nu finns till förfogande."

Tyvärr har vi förlorat skrifterna men ljudbanden finns kvar. Jag, Elisabeth, en av hans döttrar har skrivit ner det som han berättat om sin tid i Västerås och om hans arbete vid ASEA.

Elektrotekniska fackskolan i Västerås 1923 - 1926

Sydkraft rekommenderade mig att genomgå den nystartade elektrotekniska fackskolan i Västerås, som redan hade blivit känd i fackkretsar som en god skola. Jag skrev dit i femman och fick reda på att det räckte med realskola jämte en viss komplettering i matte och geometri samt föreskriven praktik i elbranschen.

Hösten 1923 hade far ordnat så att jag fick 2 månaders praktik på Sydkrafts fördelningsstation i Tryde i närheten av Tomelilla och sen arbetade jag två månader hos Bilpelle i Sölvesborg. På nyår 1924 fick jag arbete på Sydvenska installationsbyrå i Kristianstad som representerades av ASEA i Västerås och där var jag i 3 månader. Men där hade de ont om arbete så där fick jag mest sysselsätta mig med att sortera elskrot vilket inte var någon vidare bra praktik. Det som står i betyget därifrån är en ren lögn.

För installationen hemma på gården i Perstorp hade far låtit anlita ett par bröder Nilsson från Karlshamn. Hos dem fick jag 3 månaders verkligen praktisk utbildning. De installerade el åt bönderna i Färlövs by och senare i Balsby grannsocken till Österslöv. Under denna tid fick jag lära mig allt som var värt att veta om installation i bondgårdar. Jag slutade hos dem för att söka in till fackskolan i Västerås. För kompletteringen av matematik och geometri anlitade vi Hermods i Malmö. Hos dem fick jag verkligen god hjälp.

Så kom då den dagen på sommaren 1924 när jag skulle anträda den långa ovissa resan till det för mig okända Västerås. Då kunde man inte på en dag komma med tåg från Österslöv till Västerås utan man måste övernatta i Frövi. I Hallsberg fick jag min första resechock ty tåget gick tillbaka i samma riktning som det kommit. Jag blev alldeles kall.

Jag blev tillfrågad av en yngling i min ålder om jag skulle till Fackskolan vilket jag bekräftade. Han hette Andersson och var ute i samma ärende vilket han hade gissat eftersom jag hade på mig realmössan och verkade främling i stan. Vi gjorde sällskap till skolan. Det första vi upptäckte var ett konstigt torn vilket vi trodde var ett kyrktorn som vi sen fick veta var ASEAs huvudkontor. På skolan blev vi anvisade rum i närheten där vi installerade oss efter vi hämtat våra reseeffekter. Jag hade med mig en nyinköpt så kallad amerikakoffert med järnförsedda sidor. Den har vi fortfarande kvar i familjen.

Så började då intagningsproven. Det gick bra för mig men sämre för Andersson vilket inte berodde på bristande kunskaper utan för att rektor Elvios hade fått reda på att någon dag innan hade Andersson prövat in på Örebros Tekniska gymnasium och kommit in men hellre ville pröva i Västerås. Det retade Elvios att Andersson hade sökt i första hand till Västerås. Av tjugo sökande kom ett tiotal in. Att det var så få sökande berodde på att det var en djup depression i Sverige och att fackskolan i Västerås inte var så känd utanför rena fackkretsar.

Då Andersson nu reste tillbaks till Örebro fick jag nu söka mig en ny rumskamrat och det blev Oskar Nilsson från Halland. Andersson kom jag att träffa senare på ASEA. Oskar flyttade nu över från sitt inackorderingstant till mitt rum som låg på på Utanbygatan. Det var och är fortfarande en lång rad likadana tvåvåningshus som stod uppradade med gavlarna mot Östra kyrkogården. Husen var då målade i en smutsgul färg och kallades med rätta för Gula Faran.

ImageCreative Commons-licens

Bild: Bostadshusen "Gula faran". Ursprungligen fanns åtta likadana gula hus. Gatan är Utanbygatan i Västerås. Till vänster är Östra kyrkogården.
Foto: Ulf Kjellsson.

Vi bodde hos en mycket fattig familj och disponerade deras enda rum. Själva bodde de i köket. Vi skulle också äta hos dem. Det var absolut inte något fel på varken dem, rummet eller maten men vi fick ju ingen arbetsro beroende på alla dessa ungar som ständigt bråkade och förde oväsen ute på gården eller på gatan utanför. Vi fördrev tiden med att berätta historier för att koncentrera läxläsning var praktiskt tagit helt omöjligt med allt oväsen ute på gatan. Oskar var suverän på att berätta historier för att han hade flera år arbetat på en bilverkstad och var fullproppad med både roliga historier och erfarenheter. Han var också en riktig flickjägare och det dröjde inte många dagar förrän vi var ute och jagade på stans strög.

I stadsparken fanns det då en restaurang, som nu är riven, som hade en musikpaviljong där i stan förlagda regementets musikkår gav konserter vissa kvällar. Runtom Stadsparken cirkulerade stans ungdom lyssnade på musik och träffade bekanta eller stiftade nya bekantskaper. Oskar träffade snart ett par flickor som vi gjorde sällskap med några kvällar. Men för mig blev det ingen succé så när musiken slutade på hösten så blev det även slut med vår bekantskap. Vi var också ägna hela vår tid åt läxläsning.

En kväll när Oskar varit ute jagat ensam räknade han fel på husen och gick in i fel trappuppgång. Konstigt nog så passade nyckeln bra även i den lägenheten så inte förrän han kom in i rummet upptäckte han att det var hos fel familj. Tur för honom att de inte var hemma. Vi hade redan första veckan bestämt oss att flytta. Som väl var så tog Oskars första inackorderingstant emot oss. Hon hette fru Lungkvist och bodde 4 trappor upp på Munkgatan 4 som revs när ASEAs  Melkerkontor skulle byggas. Herr Lungkvist som var en skinntorr och humorfri gubbe hade varit trädgårdsmästare på Gäddeholm där han sen pensionerades. De hade en fosterdotter som hette Anna-Lisa som jag till en början var mycket förtjust i. Men när jag förstod att hon bara skojade med mig svalnade min förälskelse snabbt och överfördes på hennes kamrat Märta Bryngel som jag emellertid inte heller hade någon tur hos. Vi teknister kunde ju inte tävla med de gymnasister som bodde i huset och var söner till höga tjänstemän på ASEA. Dessutom hade vi fullt jobb med att klara av våra läxor och tentamina.

Hos fru Lundkvist hade vi det bra på alla de vis. Där bodde då flera teknister från fackskolan och från den tekniska skola som utbildade elinstallatörer.

Själva skolarbetet tilltalade mig inte nämnvärt. Jag tyckte vi ägnade oss för mycket åt teoretiska problem som jag ansåg att vi inte skulle få någon praktisk nytta av i vårt kommande arbete. Jag var dristig nog att ta upp detta problem med rektor Elvius som var den mest teoretiske av dem. Han undervisade i matematik och eftersom han var mycket intresserad av astronomi så brukade han ofta halka in på sådan problem som var helt främmande för oss. På min kritiska inställning svarade han: "Gillar inte Knutsson mitt sätt att undervisa så varsågod och inta min plats i katedern så vi får höra hur ni vill att undervisningen skall gå till". Ja att resonera med honom var uteslutet. Med vår lärare i mekanik lektor Lind var det ingen ide att diskutera undervisningen. Han var en hård typ som absolut inte tålde någon kritik.

Men lektor Zakrisson i det viktigaste ämnet elektroteknik var det lättare att resonera med. Han var en mycket lärd man som inte sysslade med bagateller. Och hans rekommendation till oss var: Hårdplugga det ni har i läxa men glöm det sen. Man skall inte belasta hjärnan med en massa inlärda saker men man skall veta var man skall leta den dag man behöver dem. Det var visdomsord som vi i högsta grad gillade. Vi visste också att Zakrisson var en mycket uppskattad man på ASEA eftersom han blev tillkallad dit som sakkunnig och kontrollant för utländska kunders räkning. I kemi hade vi en mager fjant magister Hermansson som hade ett mycket gott öga till mig eftersom jag inte stack under stol med att jag avskydde detta tråkiga ämne. Jag fick också underbetyg av honom i ettan och fick läsa på sommaren för tentamen till tvåan. Efter dessa tentamina var vi bara fyra kvar i tvåan Oskar Nilsson, Robert, Bengt Björklund och så jag.

Vid vårterminens slut 1925 talade fru Lundkvist om att hon inte skulle fortsätta med sin inackorderingsverksamhet eftersom herr Lundkvist hade fått jobb som gårdskarl i Hakon Svenssons hus på Hamngatan dit de skulle flytta på sommaren. Vi blev mycket ledsna eftersom vi trivts så bra hos henne. Alltså fick vi söka något nytt till hösten och hamnade först i en helinackordering vid Rudbecksparken. Men den tröttnade vi på redan efter en månad.. Vi var ju ganska bortskämda. I fortsättningen hyrde vi rum och åt på en matservering i hörnet av Karlsgatan och Timmermansgatan alltså alldeles intill skolan. Det första rummet hyrde Oskar, Bengt och jag på Köpmangatan i ett hus där nu SIGMA-huset ligger men där var så kallt att vi var tvungna att flytta redan efter en månad. Oskar och jag flyttade då till en frälsningssoldat på Kassörsgatan och Bengt till ett annat ställe. Hos frälsningssoldaten hade vi det bra och bodde där tills vi slutade skolan våren 1926. Hon lyckades en gång få med oss till ett frälsningsmöte men där flirtade Oskar så med de vackra flickorna att jag vägrade gå med dit igen.

Det var med en stor lättnad som vi sade adjö till elektrotekniska fackskolan och dess lärare för att syssla med något som vi tyckte var mer vettigt.


Västerås och ASEA 1930 - 1936

Jag började längta tillbaks till Västerås där mina kamrater från fackskolan fått jobb på ASEA. Vid jultid tog jag kontakt med Oskar Nilsson och bad honom ta kontakt med ASEA och höra efter om jag kunde få börja där. I slutet på januari fick jag besked därifrån att jag skulle kunna få bli reläkonstruktör om jag ville. Lönen skulle bli 220 kronor i månaden vilket var betydligt mindre än vad jag tjänat vid Sydkraft men ansågs relativt hyfsat med hänsyn vad man kunde få vid denna tidpunkt. Jag accepterade alltså eftersom jag ännu inte börjat igen på Sydkraft och den 13 februari 1930 började jag hos Wilhelm Pedersen på reläkontoret där jag skulle komma att stanna i fyra år. Jag oroade mig för hur jag skulle kunna stå stilla vid ett ritbord och återkomsten till Västerås hade inte blivit vad jag drömt om ty mycket hade förändrats under de fyra år jag varit borta därifrån. Regementet hade upplösts och nu spelade deras musikkår inte längre i Stadsparken och ströget runtomkring hade försvunnit. Stan och industrin hade vuxit och det hade menligt påverkat småstadsidyllen. En del av mina kamrater hade skaffat sig flickor eller gift sig. Jag kände mig ganska isolerad.

Jag skall nu försöka beskriva vad som hände mig från hösten 1930 till våren 1936. Vi återkomsten till Västerås sökte jag först efter rum hos någon trevlig familj och hade då en fantastisk tur som hamnade hos Ivar och Elvira Pettersson på Hemdal. De var då i 35-årsåldern och hade en flicka Sonja i 10 tioårsåldern. Hos dem fick jag disponera ett rum och de själva bodde i köket och hade dessutom ett större vardagsrum. Mellan de bägge rummen fanns skjutdörrar och jag vann omedelbart deras förtroende när jag bad dem att hålla dem stängda så lite som möjligt vilket i praktiken aldrig hände. De bodde på bottenvåningen i en villa. Under de två åren jag bodde där trivdes jag mycket bra. En annan orsak till att jag började trivas bättre i Västerås var att jag bytte matservering. I början åt jag på ett matservering i Kyrkbacken men nu hade jag fått reda på att fru Lundkvist öppnat ett matställe på Pilgatan. Där åt både ingenjörer och arbetare från ASEA och av deras diskussioner fick jag reda på vad som hände på ASEA och olika problem där.

Den första månaden på ASEA 1930 var jag och en kamrat Einar Wiklund från Gullspång nere vid hamnen och tittade på skridskoåkarna och då presenterade han två flickor för mig som han kände, Gullan Norling och Elsa Bengtsson. Vi hade sällskap med dem några timmar och jag tyckte Elsa var en synnerligen tjusig flicka. Ingen av oss anade då att vi så småningom skulle gifta oss och få fem barn och leva lyckliga tillsammans tills Elsas död skilde oss åt dagen efter hon fyllt 60 år.

På hösten 1932 var det minnes högtid överallt eftersom det var 300 år sedan Slaget vid Lützen. I Västerås var teatern och Domkyrkan vackert fasadbelysta. Det var även minnesgudstjänst i kyrkan.

Image

Bild: Axel Bengtsson som ung.
Fotoateljé Fritz Bruce, Göteborg.

Axel Bengtsson, min blivande svärfar, utexaminerades 1908 från Chalmers som mekanist. Mellan 1908 och 1911 arbetade han som ritare och konstruktör på Bohusläns Mekaniska verkstad och motorfabriken DIAL i Göteborg. Därefter började han på ASEA Mekaniska Verkstad som praktikant fram till den 1 mars 1913 för att nämnda dag övergå till Svenska Metallverken som assistent till verkstadsingenjör. Den 15 oktober samma år lämnade han Västerås och for till Nordamerika där han fick anställning på General Electrics fabrik i Schenectady County för tillverkning av elektriska isolationsmaterial. Hösten 1916 fick han ett erbjudande att komma tillbaks till ASEA och bli chef för deras isolermaterialtillverkning och den första november detta år återanställdes han på TI med en månadslön på 333 kronor. Tillverkningen var då inrymd i särskilda lokaler i  Emausverkstaden men då det inte var lämpligt där för tillverkning och dessa borde expandera beslöt man att flytta tillverkningen till en fabrik norr om Metallverken vilken hade byggts redan 1917 för tillverkning av elektroporslin men som aldrig fick någon inredning eftersom man 1918 vid krigsslutet insåg att denna vara kunde köpas billigare från annat håll. Man beslöt då att bygga om byggnaden för tillverkning av isolermaterial och så startade där våren 1920 en så kallad isolationsfabrik. Området kallas numera  Tegnérområdet. Den byggnaden står fortfarande kvar men används för annat ändamål sen tillverkningen av isolationsmaterial flyttats till Robertsfors.

ImageCreative Commons-licens

Bild: Gamla Isolationsbyggnaden belägen i Tegnérområdet med Bangatan i förgrunden. 
Foto: Okänd. Bildkälla: ABBs arkiv z11826 Västmanlands läns museum (VLM).


Reläkontoret 1930 - 1934

Omställningen från det fria liv som jag haft som linjearbetare vid Sydkraft till ett stilla sittande, enformigt liv vid samma ritbord på ASEA höll på att bryta ner mig psykiskt. Som tur var hamnade jag på en liten avdelning med en dynamisk och livfull skåning som chef vid namn V.H. Pedersen. Arbetet var helt olikt det jag hade haft tidigare för nu fick jag hjälpa till med konstruktion av små reläer.  Länk till information om reläer i svenska Wikipedia.

ImageCreative Commons-licens

Bild: Principskiss för funktionen i ett elektromagnetiskt relä. 
1. Spole (elektromagnet)
2. Drivankare
3. Kontaktställe
Bildkälla: Wikipedia Commons.

Sådana var en nyhet för mig för på skolan lärde vi ingenting om reläer. De första månaderna fick jag vara nere i reläfabrikens provrummet för att få ett hum om hur reläerna fungerade och vad som krävdes av dem. På kontoret fick till en början syssla med diverse ändringsarbeten och när jag sen blivit mer bekant med konstruktionerna även hjälpa till med en del konstruktionsändringar med ledning av önskemål från reläfabriken och även från kunderna. I samband härmed gjorde jag en upptäckt som så småningom skulle helt förändra min fortsatta anställning på ASEA.

Fördelarnas ankare var nästan alltid uppbyggda med skruvar fastsatta på en bottenplatta rund eller kvadratisk av formpressad bakelitmassa. Jag hade någonstans sätt eller läst om att man kunde gjuta in metalldelar såsom skruvar, muttrar eller stänger i bakelitpressmassan och kunde därigenom få en mycket god precision. Detta var något som alltid eftersträvas för de mycket känsliga reläerna men ouppnåeligt därför man nu måste borra hål i plattan för att fästa erforderliga detaljer med skruvar och muttrar. Små differenser vid borrning kunde leda till att reläets kontakter försköts och dess funktioner rubbades. Min ide att gjuta in erforderliga metalldelar i pressmassan vann genast Petersens gillande och jag fick i uppdrag att i samarbete med verktygsavdelningen konstruera om en del standardreläer där antalet per år tillverkade var så stort att det skulle löna sig med en specialpressad platta ty här erfordrades ett specialgjort och ganska dyrt verktyg. Genom detta arbete kom jag i kontakt med andra verkstadsavdelningar och dels blev jag intresserad av denna av de flesta helt okända teknik. På verkstan kom jag i kontakt med en synnerligen dynamisk herre vid namn Jon Jansson som då var verkmästare på  Mimerverkstaden. Han blev en av de mest omtalade och omstridda cheferna på ASEA och jag fick i fortsättningen en hel del att göra med honom. När omkonstruktionen av samtliga reläer var gjorda fick jag i uppdrag att konstruera ett litet motorskydd ett arbete jag höll på med och inte hann avsluta när jag flyttade från reläkontoret.

ImageCreative Commons-licens

Bild på personalen vid reläkontoret TKO cirka 1935. 
Foto: Okänd. Bildkälla: Elisabeth Jansson.

När jag nu tänker tillbaka på de här åren på reläkontoret TKO framstår det som min lyckligaste tid på ASEA. Dels hade vi alla tiders chef och dels var det ett gott kamratskap.

Med Jon Jansson diskuterade jag en del problem dels mina egna. Med min examen och mitt intresse för verkstadsproblem och tidigare arbetsledarerfarenhet ansåg han att jag borde kunna avancera fortare på verkstäderna än på kontoren. Han rådde mig att direkt uppvakta chefen för samtliga verkstäder överingenjör Oskar Hellman. Jag bad om råd av Pedersen och han lovade att framföra min önskan till Hellman. Efter ett tag fick jag reda på att denne höge potentat tog emot mig i sitt kontor en morgon klockan åtta. Jag infann mig punktligt darrande i knävecken för Hellman var fruktad och hade stor makt och han var allt annat än gemytlig även om utfrågningen av mina önskemål var korrekta. Bland annat nämnde jag mitt intresse för formpressade bakelitdetaljer och framhöll att jag kunde ta vilket jobb som helst bara jag slapp stå kvar vid ett ritbord i fortsättningen. Hans svar var att han var överlupen av kontorsingenjörer som trodde de skulle må bra av att få en förflyttning till verkstäderna men han lovade att han skulle återkomma och det ordet höll han för efter en någon tid blev jag återigen kallad till hans kontor tidigt en morgon klockan åtta. Och då blev det ett helt annat mottagande. Jag var givetvis där i god tid och stod i dörren när han anlände något försenad. Han bad mig om ursäkt och bad mig stiga in och sätta mig mitt emot honom. Förra gången fick jag stå under den audiensen. Sen berättade han vad han tänkt sig följande beträffande min framtid. Först skulle jag arbeta cirka ett år på verktygsavdelningen för att lära mig hur bakelitpressverktygen konstrueras och tillverkas sen skulle jag överflyttas till Isolationsfabriken för att där så småningom efterträda den verkmästare som ansvarade för den mekaniska tillverkningen och som skulle pensioneras om några år. Jag tyckte förslaget verkade bra och accepterade tacksamt och även min chef Pedersen tyckte det lät bra och gratulerade mig.


Verktygsavdelningen 1934 - 1936

Ja, så flyttade jag då den 17 mars 1934 från den gemytliga reläkontoret till det urtrista verktygsavdelningen. Enbart miljön där verkade deprimerande eftersom avdelningen var inrymd i  Mimerverkstadens verkstadslokaler på tredje våningen rakt ovanför Mimerporten. Andan på avdelningen kan närmast jämföras med en skolklass där alla suttit kvar för någon förseelse. Det var t.ex. absolut förbjudet att samtala om något annat än det som rörde arbetet och hade något ärende till verkstaden eller till något annat kontor så måste man be om lov och redogöra för ärendet. Jag som visste att Hellman beordrat dem att ta emot mig och också visste att jag inte skulle stanna där för alltid opponerade mig så ofta som möjligt mot detta slavsystem som helt avvek från det jag tidigare varit med om på ASEA. Bland annat struntade jag i att be om lov när jag lämnade avdelningen för uträtta något ärende trots att de såg ut som de tänkt ge mig stryk.

Att jag då och då hade orsak att gå över till Huvudkontoret berodde på en sak som jag förberedde och som Hellman visste om. När de till slut inte kunde hålla tyst utan frågade mig varför jag rände iväg talade jag om vad det var och jag hade Hellmans tillåtelse och då teg han i fortsättningen. Det var nämligen så att jag läst i en tidskrift att svenskar kunde söka ett stipendium från en fond som instiftats av en svensk konsul senator Emil Porsell i Lübeck. De var på 1100 kronor och förutsättes att man studerade minst 4 månader ett ämne i Tyskland som godkändes av kommerskollegiet. Samtidigt hade jag också sett i en Teknisk tidning att en skola i Irmenau skulle starta en halvårs kurs i ämnet formpressade bakelitprodukter. Detta passade utmärkt för mig och jag framlade mina planer för Hellman som rådde mig att söka stipendiet och lovade att ASEA skulle hjälpa mig så mycket som möjligt. Jag sökte stipendiet med fina rekommendationer från ASEA Men det dröjde ända till den 26 november 1935 innan jag fick det beviljat och då var kursen i Irmenau redan avslutad. I min förfrågan om plats i vårterminens kurs svarade man från skolan att det med största sannolikhet inte skulle bli någon fler kurs och orsaken meddelades inte. Ja, vad skulle jag nu göra. Att få plats på en firma som tillverkade formpressad bakelitdetaljer visades sig helt omöjligt. Man sa rent ut att man inte fick ta emot från utomstående länder vilka skulle kunna tänka sig snappa upp fabrikationshemligheter. Den del av den kemisttekniska produkter var då under nazitiden mycket känslig för insyn utifrån. I min nöd vände jag mig då till Hellman som då talade om att ASEA hade ett avtal om utbildning av teknisk information av patent beträffande teknisk högeffektbrytare hos en firma AutoHeffner i Frankfurt am Main. Han rådde mig då att ta kontakt med patentavdelningen och be dem höra efter om jag kunde få studera användningen av formpressade bakelitdetaljer och om jag kunde få vara där i 4 månader och för att samtidigt besöka andra industrier som använde dessa produkter i sin fabrikation. Svaret blev mycket positivt beroende av att firman var synnerligen mån om kontakterna med ASEA. Sen måste jag se till att kommerskollegiet gick med på mina ändrade planer beträffande stipendiets utnyttjande. Efter en tids betänkande fick jag även klar signal därifrån på våren 1936.

På hösten 1935 när jag varit på verkstadsavdelningen mer än ett år frågade jag Hellman om det nu inte var tid för mig att flytta över till isolationsfabriken. Ett telefonsamtal till Björklund var nog för att få mig att flytta och det var den 4 november. Att jag skulle hamna ur askan i elden förstod jag då jag anmälde mig för min nya chef Axel Bengtsson, min blivande svärfar. Att jag var hans dotters trolovade innebar ingen favör nej snarare tvärtom. Men det Hellman bestämt fick hans verkstadschef rätta sig efter hur motbjudande det än var. Den syn som mötte mig när jag kom in på Isolationsfabrikens kontorslokal gjorde ett oerhört beklämmande intryck på mig. Smutsigt, dammigt, mörkt och trångbott stod lokalen i stor kontrast med både verktygskontoret och framförallt reläkontoret.

Ingenjör Bengtssons attityd mot mig var direkt avvisande och jag fick hans barska order att hjälpa ingenjör Lanqvist så gott jag kunde. Han sysslade med att konstruera verktyg och maskiner för produktionen och blev glad över att få hjälp. Då vi båda var skåningar blev vi synnerligen goda vänner och du med varandra. Det största problemet var att hitta en arbetsplats där jag kunde ha mitt ritbord och det blev ingen lätt uppgift. Till slut hittade vi en tom verkstadslokal men nackdelen med den var att i angränsande rum finfördelades asbest i en maskin vilken åstadkom mängder med damm som även trängde in till mig och gjorde att både skrivbord och ritbord var fulla med damm på några minuter. Jag fick alltid först damma av innan jag kunde utföra ett arbete. Att kunna utföra något under sådan förhållande var en prestation. Den som utförde arbetet kallades Skånska Lasse och han var praktiskt taget osynlig i dammet i den lokalen. Det var väldigt konstigt att han inte fick dammlunga och avled i unga år. Men jag kommer ihåg att han t.o.m. blev pensionerad vid ASEA.

Efter en tid fick jag till uppgift att rita ett nytt verkstadskontor och när det var färdigt blev livet på isolationsfabriken betydligt drägligare. Jag fick också alltmer hjälpa till med diverse rutiner i produktionen och det passade ju bra eftersom jag så småningom skulle ersätta verkmästare Ernst Johansson. Under verkstadschefen sorterade även två ingenjörer Svenborg och Reimert. Den förre ansvarade för den kemiska delen av produktionen och han var chefens högra hand eftersom detta arbete ansågs mest ansvarsfullt. Ingenjör Bengtssons hela intresse var knuten till denna delen av fabriken och satt mestadels på laboratoriet. Inenjör Remert ansvarade för kontorsrutinerna och hade några damer och herrar under sig. Även med dessa båda herrar kom jag bra överens med och farbror Ernst betraktade mig som sin skyddsling ty han avgudade Elsa som han sett sen hon kom till Amerika eftersom han var anställd på samma avdelning som sin blivande chef och följde med dem hem till Sverige. Min blivande svärfar förblev lika kall och avvisande.


Resa till Tyskland 1936

Faktaruta: Tyskland år 1936.
Nazisterna tog makten i Tyskland 1933. Adolf Hitler var diktator och kallades der Führer (ledaren). Tyskland angrep och invaderade Polen 1939. Det var starten för andra världskriget.  Länk till information om Nazityskland i svenska Wikipedia.

ImageCreative Commons-licens

Bild: Sven Knutsson reser ca 1936.
Foto: författaren.

När diskussionerna mellan kommerskollegiet och AutoHeffner gett positivt resultat bestämdes resan och skulle börja den 2 maj 1936 i Frankfurt am Main. Jag fick mina 12 hundra kronor och avreste den 29 april från Trelleborg med båt till Sassnitz dit jag anlände vid middagstiden. Givetvis var det med stor spänning jag beträdde tysk mark och få erfara hur det är att konfronteras med nazisterna. Redan vid tullen blev jag påmind om att jag kom från ett tolerant land till ett diktaturland med hårda kontroller. Jag hade tagit med mig ett stort fotografi av Elsa som jag lindat in i ett tidningspapper. Detta väckte tydligen tullarnas misstänksamhet ty de tog det med sig till sin chef för granskning. Som väl var hade jag inte använt tidningar som var portförbjudna i Tyskland. På tåget från Sassnitz till Hamburg satte sig en tysk mittemot mig och inledde genast ett samtal. Han kom också från Sverige och hade flera gånger varit där i affärer så han kunde lite svenska men när han hörde att jag skulle vistas fyra månader i Tyskland ansåg han att vi bara skulle hålla oss till tyska så att jag också fick träning. Det var en ovanligt hygglig karl som på alla sätt försökte hjälpa mig denna första dag i det främmande landet. Framme i Hamburg ordnade han rum åt mig på ett mindre hotell och ringde sen hem till alperna och berättade om sin skyddsling och att han skulle vara tillsammans med mig denna kväll. Vi gick på en mycket känd restaurang Alsterpaviljongen och där bjöd han mig på middag samtidigt gav han mig en karta över Hamburg och gick noga igenom vad jag borde se nästa dag. Genom hans välvilja fick jag från första början en rätt inställning till hur jag borde leva i Tyskland. Han framförde mycket noga att jag var gäst i hans land och därför borde jag följa de regler som gällde för tyskarna bland annat i fråga om hälsningsplikt även om jag inte gillade den. Men alla tyskar sträckte upp handen till Hitlerhälsningen i tid och otid och så gjorde även jag. Att mumla Heil Hitler ansåg jag mig inte ha någon orsak till eftersom jag inte kände karlen utan jag mumlade istället Hej Svejs. Det var aldrig någon som anmärkte på den hälsningen. Han gav mig också många andra tips som vad jag skulle äta och dricka.. Enligt hans förslag besökte jag också de viktigaste platserna såsom Hagenbecks, hamnen och på kvällen givetvis Zillertal och Sankt Paul. Den första maj som var en lördag och stor helgdag i Tyskland reste jag på morgonen från Hauptbahnhof mot Frankfurt am Main. Till en början var jag ensam i kupén men vid nästa hållplats kom det in ett sällskap på tre personer en dam och två herrar i min ålder. Jag förstod på deras resonemang att de skulle till Rüsselheim där Opelfabrikerna låg och hämta en nyinköpt bil. Efter svensk modell satt jag tyst och tittade ut genom fönstret på landskapet som var allt annat än vackert. Det dröjde emellertid inte länge förrän en av herrarna vände sig till mig och frågade var jag skulle resa. Jag behövde inte säga många ord förrän de visste att jag var utlänning och ville veta varifrån jag kom och vad jag skulle göra i Tyskland. Sen blev det ett väldigt snackande under hela resan. Ty som de flesta tyskar hade de aldrig varit utomlands och var därför intresserade av hur vi hade det i Sverige. Vi blev väldigt goda vänner och beslöt att tillbringa kvällen tillsammans i Frankfurt eftersom den första maj var stora festligheter överallt i Tyskland. Sen ordnades det så att jag fick rum på deras hotell över natten.

Nästa dag fortsatte de till Rüsselheim och jag gick till AutoHeffners huvudkontor där en vänlig portvakt ordnade så att jag fick ett trevligt rum i närheten av fabriken hos ett äldre par som hette Fritz. Frun var bortrest över helgen så jag fick göra sällskap med herr Fritz som var vänlig nog att visa mig runt i stan. Tyvärr hade han en gräslig schwabisk dialekt som gjorde att jag inte begrep så mycket av vad han berättade och vad han förklarade. Från min sida blev mest Jawohl och Achso o.s.v. När frun kom hem på kvällen blev det bättre för hon var från Mains och pratade en bra tyska. Henne blev jag mycket god vän med och så småningom lärde jag mig också förstå hans rotvälska. De hade bara en son som var i 25-årsåldern och som studerade i katolsk skola till någon sorts administratör i katolska kyrkan.

På måndagsmorgonen anmälde jag mig för en av de högre cheferna och blev anvisad plats uti fabriken. Det var inte en litet företag och vars huvudsakliga uppgift var att tillverka elektriska strömbrytare från de allra minsta för hushåll till de allra största för ställverk. För att utveckla dessa stora brytare hade AutoHeffner etablerat samarbete med ASEA i Ludvika och detta bidrog alltså till att jag hade fått tillstånd av de tyska myndigheterna att få praktisera på fabriken. I 3½ månader cirkulerade jag där på olika avdelningar och trivdes mycket bra. Av både arbetare och tjänstemän möttes jag av största välvilja och blev aldrig anmodad att yttra mig om deras politik som nazisterna bedrev. Jag blev visserligen inbjuden till deras möten men ett besök på ett sådant räckte för min del. De öronbedövande ovationerna, okritiska hyllningarna för Hitler och övriga  koryféer i partiet tyckte jag verkade löjliga och var enbart frånstötande för en icke tysk. Något annat som jag också tyckte var helt vansinnig var hitlerhälsningen. Så snart man träffade en annan person, kom in i en affär eller på en spårvagn så skulle man räcka upp handen och mumla Heil Hitler. Men alla gjorde det och jag hade ju redan i Hamburg av min gode vän där blivit allvarligt uppmanad att noga följa det som tyskarna själva ansåg vara fullt korrekt. Att jag istället mumlade Hesan svejsan var det ingen som tog illa upp. Speciellt noga med hitlerhälsningen var när militära eller halvmilitära enheter som jugend kom marscherande. Då vände sig alla mot enheten och gjorde en mycket korrekt hitlerhälsning, även jag. De fanns ju ingen som helst orsak att göra något annat. Jag var ju gäst i deras land.

Att man i allmänhet var fullt medveten om att landet rustade för ett väpnat uppgörelse mot sina forna fiender från första världskriget var ingen hemlighet. Man pratade ganska öppet om att landet rustade för fullt och man kunde köpa massor med olika vykort som visade vilken krigsmakt som Hitler redan byggt upp.

Även på fabriken fick jag känning av detta ty jag fick order om att på vissa avdelningar fick jag överhuvudtaget inte vistas eftersom jag var utlänning och man där hade tillverkning för krigsmakten och inte ville riskera en anmärkning från deras kontrollanter som kunde komma när som helst utan förvarning.

En av de första dagarna blev jag anmodad jag gå till en farbror som skulle fungera som en mellanhand mellan det nationalsocialistiska partiet och fackföreningen på fabriken. Det var en snäll gammal man klädd i naziuniform och vilkens enda önskan var att få veta vem jag var och vad jag skulle göra på Autoheffner. Det fick han och jag hörde aldrig av honom mer. Jag fick också anmäla mig på närmaste poliskontor och redogöra för mitt besök i Frankfurt am Main.

En tid därefter fick jag ett meddelande om att infinna mig på det nationalsocialistiska huvudkontoret i stan. Där blev jag mycket artigt mottagen av en högre partifunktionär i svart SS-uniform som utsatte mig för ett ingående korsförhör beträffande min vistelse i Tyskland och vilka planer jag hade för denna vistelse. Han ville också gärna veta hur jag hittills upplevt Tyskland och vilka intryck jag hade fått av att arbeta och bo i Frankfurt am Main. Eftersom jag endast hade positiva saker att berätta blev han synnerligen vänlig och försäkrade att om något negativt skulle inträffa för mig så skulle jag vända mig till honom och han skulle göra allt för att hjälpa mig. Vi skildes som mycket goda vänner men som väl var så behövde jag aldrig besvära honom.

Familjen Fritzt bodde på samma gata som fabriken vilken var en fördel eftersom jag kunde gå hem på lunchen. Maten som serverade på kantinen var inte särskilt bra. På kvällarna gick jag ofta ner på stan och åt på något mindre restaurang. Frau Fritz och jag blev så småningom mycket goda vänner. Hon berättade för mig sådant som jag inte skulle kunna få reda på från annat håll. Mannen var protestant men hon var troende katolik och som sådan hatade hon Hitler och hela hans mördargäng, menade hela hans partiledningen. Hon berättade om morden på SA-ledningen och förföljelserna mot judarna och klostren vilka Hitler betraktade som tillhåll för homosexuella och dit unga pojkar lockades i fördärv vilket Frau Fritz menade var rena lögner. När hon berättade såna saker för mig gick hon först ut i tamburen och la på säkerhetskedjan på ytterdörren och försäkrade sig att fönsterna i mitt rum var ordentligt stängda. Sen satt hon där och talade i viskande ton till mig. Genom henne fick jag en inblick i hur en del personer upplevde Nazitysklands avigsidor och skräcken för att bli anmäld för olydnad. Att hon så litade på min diskretion var helt oförklarligt men självklart hade jag ingen som helst orsak att göra denna snälla gumma något ont eller att tala om för andra vad hon hade sagt. Jag fick under denna min vistelse i Frankfurt inga andra vänner än denna snälla familj.

På jobbet talade man istället om hur bra man hade det nu i jämförelse med hur man hade haft det före Hitler kommit till makten och därför hyllade man honom och partiledningen. Därvid var det tre saker som framförallt omnämndes som särskilt bra. Stödet till barnfamiljerna de så kallade Silungen och Kraft und Freude resorna. Unga människor som gick in i partiet fick vid sitt giftermål en summa pengar för bosättning och understöd för varje barn de födde. Man propagerade starkt för den tyska rasens fortbestånd och gjorde allt för att premiera barnafödslar och uppfostra barnen i god Hitleranda. Silungen var nya egnahemsområden utanför städerna som framförallt var avsedda för nygifta och där ägarna skulle utföra en del av arbetena själva eller med hjälp av sina släktingar, goda vänner eller bekanta allt för att nedbringa kostnaderna och minska behovet av arbetskraft vilket som då var brist på..

Kraft und Freude organisation var endast avsedd för rekreation alltså en sorts jättestor resebyrå där man kunde boka resor och betala in i förskott. Den hade stora båtar som gick upp för fjordarna i Norge eller söderut till Medelhavet. För alla dessa resor gällde att ingen fick lämna båten och gå iland utan man var hela tiden ombord på båten där all tänkbar service fanns. Man fick sin vanliga tyska mat och underhölls av tyska orkestrar och artister. En tysk fick inte utan mycket giltiga skäl lämna landet och då fick han endast disponera en mycket liten summa förutom resekostnaderna. Kraft und Freude var en mycket populär organisation och man skröt mycket om dess fördelar framförallt från de partianslutna som hade förtur vid beställning.

Min fritid i Frankfurt utnyttjade jag med att besöka alla museer och utställningar och även roa mig på kvällarna där det inte kostade så mycket. Jag var ju förbjuden att ta betalt för mitt arbete. Jag köpte en cykel och varje helg cyklade jag runt i omgivningarna. Framförallt i Tranumsberg. Franfurt var en stor stad och full med minnesmärken från bland annat Romartiden. Men det fanns något som var ännu intressantare. Flughafen Rhein am Main. Där landade och lyfte Tysklands stolthet:  Zeppelinarna.

I min målsättning för stipendiets utnyttjande ingick även resor för att på andra fabriker studera tillverkningen av formpressade produkter som man numera kallade plastprodukter. För den skull gjorde jag en resa till Holland och en till Schweiz och en i Tyskland i samband med hemresan.

Resan till Holland gällde Philips fabriker i Eindhoven och det blev en spännande upplevelse. På ditresan skulle jag besöka Klöckners fabriker utanför Köln men när jag skulle lösa biljett till Frankfurt fick jag veta att med tyska mark kom jag inte längre än till tyska gränsen mot Holland. Det hjälpte inte att jag som utlänning hade köpt mina så kallade turistmark med svenska pengar och inte hade jag heller några svenska pengar kvar. De rådde mig att åka till Köln tur och retur och där låna erforderlig valuta det vill säga holländsk gulden av svenska konsulatet därstädes.

Jag kom till Klöckners på förmiddagen och blev mycket väl mottagen De hade genomfört en mycket intressant sak. De hade inga stämpelur. De som kom för sent till jobbet fick anmäla sig hos portvakten och dessutom arbetade man i huvudsak i lag och lagbasen var ansvarig för att hans kompisar jobbade effektivt och inte var borta i onödan. Istället för sirener som angav slutet och början på arbetsdagen eller eventuella raster hade man musik genom högtalare som angav detta. Man såg det som en stor vinst mellan de anställda och företaget.

I Schweiz besökte jag BBCs fabriker i Baden och Örlikon i Zürich. Därutöver besökte jag några presserier i Tyskland och på hemresan fabriker i Nürnberg, München och Berlin. I München besökte jag Technische Museum som då ansågs som det mest intressanta tekniska museet i världen. I Nürnberg tittade jag självklart på den jätteanläggning som Hitler och hans nationalsocialistiska parti varje år hade sin stora mönstring. I Berlin stannade jag ett par veckor.

Sven Knutsson 1979-06-06

Fortsättning: Länk till Mitt liv Del 2.

Förening:

Industrihistoriska föreningen i Västerås

Skapad av: Ulf Kjellsson (2020-12-02 09:27:42) Kontakta föreningen
Ändrad av: Ulf Kjellsson (2021-02-25 09:22:04) Kontakta föreningen