Asea 1891 - 1905 Turbinhuset, filaravdelningen och verkstäder.

Denna berättelse handlar om Aseas första år. Först berättas om byggandet av turbinhuset och sedan verksamheten i filaravdelningen under flera år och i mekaniska verkstaden (senare benämnd Mimer) fram till 1905. Nedtecknat ca 1905 av G. Norström och C. A. Eriksson.

Nedanstående berättelse är skriven under tidigt 1900-tal med författarens ordval och stavning bibehållen för den tidstypiska karaktären.

Vid byggnadsarbetet av turbinhuset

Då undertecknad G. Norström på våren 1891 den 6 juni kom till Västerås, för att dagen efter börja mitt arbete vid ASEA, var ej mycket i arbetsväg gjort, för ASEA:s tillblivelse av kontor och verkstäder etc. Grundprövningarna för såväl verkstäderna och kontorslokalerna vid Kasärngatan som ock kraftstationen i Svartån vid fisktorget hade nätt och jämt börjat, och stodo dessa, liksom husens uppförande under Byggnadsingeniör Mattsons ledning och uppsikt.

Bild: Svartån med Wickholmska kvarnen till höger och slottet i bakgrunden. Turbinhuset byggdes där bron över Svartån går. 
Bildkälla: Västmanlands läns museum (VLM)

Vad dammbyggnaden för kraftstationen beträffar, så var denna ej ensamt nödvändig för den så kallade ”första kraftstationen” - för ASEA, utan den utgjorde även en välbehövlig försköning av staden just omkring den nuvarande dammen.

Där den nuvarande hela Sundinska parken är, var först en enda regelbunden massa med små, otrevliga gamla träruckel, föreställande boningshus, som nästan i regel härbärgerade mer och mindre med “slödder” — av de mest tvetydiga slag. En gammal hedervärd kvarn (Wickholmska kvarnen), vars vattenintag till turbinerna synes än i dag, var det enda som såg något så när mänskligt ut.

Men allt måste vika, allt måste ramla, när de ett 60-tal morska rallarna och vattenbyggarna kom, - det var en hel del av Ing. Mattsons utsökta “gubbar”, som han samlat, ty här skulle bli något “nytt, stort elektriskt” utav.

Samtidigt som detta stora röjningsarbete och dammbyggnaden, som fortgick hela sommaren l891 samt hösten och en del av vintern, byggdes just själva brofästena, med den reglerbara vattenavtappningsanordningen, eller “skianordningen”, som det kallas, för reglering av vattenståndet i dammen.

Men det var ej nog därmed, även turbinhuset med sitt 26 meter djupa schakt för grunden utfördes samtidigt, och där var undertecknad den mest oumbärliga, ty jag hade platsen som smed för byggnaden och “stangubbarna”, de gillade ingen annan att smida och härda deras borr, sättar och hackor, för att ej tala om spadar och spett.

I det stora och grova järnbalksystemet, sam där ligger nedgjutet, dels för luckorna och dels för turbinhuset, fanns även användning för mina järnverktyg.

Länk till information om vattenkraftverk i svenska Wikipedia.

Som det redan från början visade sig bli svårt, att få detta arbete färdigt i rätt tid, användes rätt ofta mycket övertid och till och med nattskift, emedan det visade sig gå mycket saktare än beräknat var.

Detta på den tiden märkvärdiga bygge i Västerås väckte ett mycket stort uppseende, dels därför att själva arbetet i och för sig självt, var ju ej obetydligt, men mest därför, att den stora allmänheten ej hade någon aning om, vad detta “nya företag” var för något.

Många gissningar och många ”strofer” voro i omlopp alltjämt om företaget, och de funnos, som trodde att vi arbetade på den stora “barkhästen” - dvs. de trodde att alltsammans var en förhastad och obeprövad sak, som aldrig skulle bliva något av.

Sedan en gång turbingodset var hemkommet, och vi kunde börja med insättningen av turbinerna, de voro 14 st., började den första ljusningen skymta.

Brådskan var stor, och vi höllo på om kvällarna till kl. 8 - 10 och 12, för att inte förbigå de många hela nätter med skiftlag vid cementgjutningar m m.

Bild: Smedja.
Bildkälla: Wikipedia Commons.

Alltid måste smidesässjan vara till hands och i gång, även på nätterna, då skenet från densamma väckte uppmärksamhet, och det hände rätt ofta, att den då regerande Landshövdingen Hederstjerna med döttrar kommo ned i djupet, för att på nära håll beskåda den ”vackra” elden från smedjan som de uttryckte sig, samt beundra oss, som kunde, och ville arbeta i denna smörja.

Vid denna tid gingo ej dylika arbeten så fort som de göra nu, emedan man ej hade annat än människokraft att tillgå vid såväl pålkranarna som betongblandningen, och dessutom voro ackordsarbeten på denna tid mycket sällsynta, i synnerhet vid dessa arbeten.

Dessa arbetare voro representerade av flera grupper, såsom stenarbetare, cementare, jordschaktare, timmermän och järnarbetare.

I stenarbetargruppen funnos många utsökt vana, duktiga gamla arbetslag, som följt Ing. Mattson m.fl., vid många dylika arbeten och vida större.

Dessa voro i allmänhet sådana, att de höllo mycket styvt på sin “värdighet”, och det var ej gott för en ovan att komma dem för nära - de höllo nämligen styvt på sitt ädla, hårda hantverk, och menade på, att ingen mätte sig med dem, — och kanske hade de rätt.

Träarbetarelagen ville ej heller de ge efter på sitt vis, men vi som voro “järnmänniskor”, vi räknade oss att stå ett bra “pinnhål” högre än alla de övriga, kanhända därför att de fingo se hur vi med de mest primitiva verktyg omformade dessa stora grova järnbalkar och mera dylikt, samt bockade och formade dem som vi ville, detta utan annat än de verktyg, vi kunde ha med oss där på platsen.

Efter insättandet av turbinerna, kommo äntligen de mycket efterlängtade dynamomaskinerna, vilka voro av den första Wenströmska likströmska typen. De voro 14 st, om ca 150 hkr.

Bild: Dynamomaskin av typen ”Wenströms välkända”, tillverkad från 1888. Den kunde användas som likströmsgenerator eller som likströmsmotor. Effekt: 1 - 12 kW.
Bildkälla: ABBs arkiv VLM.

Vi voro nu så långt komna, att vi höllo på med byggnad av kraftledningen, den första i Västerås, som sträcktes parallellt med nedre Trädgårdsgatan genom Vasaparken ned till verkstäderna.

Bild: Karta över Västerås centrum från 1902. Turbinhuset ligger till vänster mellan Svartån och bron. Kraftledning drogs åt höger genom Vasaparken parallellt med Nedre Trädgårdsgatan till ASEAs verkstäder i det trekantiga kvarteret. Gatan intill kvarteret som går rätt upp hette då Kasärngatan (numera Karlsgatan). 
Bildkälla: Lantmäteriförvaltningen, Västerås stad.

Genom denna ledning skulle den “underbara” kraften föras, som skulle alstras av Svartåns smutsiga vattenmassor, som förut runnit till största delen förgäves och utan någon nytta.

Men hur skulle nu detta tillgå, var en fråga, som mången “genomsnittsmänniska” framställde. Många ville ha det för sig, att trådarna skulle löpa, som vid en linbana och andra åter, de funnos, som anade något “finare”.

Vid ett tillfälle, då Maskinisten Ryman och undertecknad höllo på och drogo ledningen, kom en gammal välklädd herre och stannade vid trådringen, samt synade den mycket noga i ändarna, varefter han med käppen pekade på tråden och sade: ”Hur skall kraften kunna gå fram, det finns ju ej något hål i tråden?” Vid försök av oss att förklara, huru härmed förhöll sig tittade han stillatigande på oss, varefter han utan att säga att enda ord, avlägsnade sig runkande på huvudet.

Bild: Turbinhuset. (Industrihistoriska föreningens logotyp)
Foto: Okänd. 

Arbetet börjar i verkstäderna

I början av december 1891 var ledningen färdig och indragen i verkstäderna avd. nr. 1, som tillika med kontorslokalerna, förråd och smedja, väntade på det högtidliga ögonblick då “ljuset” och “kraften” skulle komma.

Att vi behövde båda delarna är alldeles säkert och då först blev det också liv i det stora, tysta “komplexet ASEA”.

Vi blevo storbelåtna och firade en liten “ljusfest” — säkerligen med större vördnad och hänförelse då, än vad som är fallet numera.

I mitten av januari 1892 skedde överflyttningen från Arboga och hit, och kom så vart efter ett 20-tal man därifrån, varav ungefär hälften voro familjefäder.

Den 1 oktober 1891 börjades på allvar med maskinuppsättningen i verkstadsavdelningen nr 1. Denna avdelning utgjordes av c:a 857 kvm. golvyta och måste inrymma hela fabrikationen, (förutom smedja och snickarverkstad) men ansågs då räcka väl till för ändamålet.

Denna avdelningen var från början försedd med 2 traverser, 1 st. på 2,5 ton, och den andra på 5 ton, 1öpande hela verkstadens längd.

Som traverserna sutto så tätt under takbjälkarna, att det ej var plats för något maskineri för drivkraft på dem, finge de dragas för hand, vilket på senare tider, när arbetsstyckena vuxo i tyngd, blev rätt så arbetsamt.

I avdelningen uppsattes från början: 6 st medelstora svarvar, 8 st mindre dito, 1 st sidhyvel, 1 st arborrmaskin, 1 st patronsvarv, 1 st kipphyvel, 2 st fräsmaskiner och 3 st borrmaskiner, vilket antal sedan ändrades snart nog genom nyanskaffning och utökning.

I södra ändan avstängdes snarligen en avdelning, som skulle utgöra lindaravdelning. Detta område utgjordes från början av ca 28 kvm., men om ett halvår behövdes provrummet, som var placerat närmast stora porten eller ändan av verkstaden, bli särskilt inhägnat, emedan det blev mer och mer apparater, maskiner och provningar, utan det minsta skydd för den allmänna trafiken.

Här blev nu taget från den s.k. lindaravdelningen ett område utgörande c:a 86 kvm., som nu var ASEA:s första egentliga provrum här i Västerås. I bredd med detta provrum i hörnet utåt Kasärngatan (numera Karlsgatan) togs även en plats för den första instrumentavdelningen. Detta område utgjordes av endast 28 kvm. golvyta, och var likväl rätt så tillräckligt.

I norra ändan av verkstaden mot gården, avbalkades en avdelning utgörande verktygsavdelningen. Detta område utgjordes av 65 kvm. Bredvid denna verktygsavdelning inne i verkstaden, var placerad en väggfast, mindre smideshärd, för smidning och härdning av smärre verktyg och svarvstål, samt glödgningar och lödning.

Från början fanns det gott om beställningar och vad filararbeten  Länk (Wikipedia: Fil (verktyg)) beträffade då, så voro de mången gång rätt så krävande, emedan det ej lämpligen gick för sig, att få arbetsmaskiner passande i samma takt, som vad de elektriska maskinerna ökade i storlek, vadan mången gång mejseln och filen fick utföra ersättning för det arbete sam hyveln eller svarven ej förmådde ta med sig på grund a sina för små dimensioner.

Vid t.ex. bearbetning invändigt å statorer och magnetfält av så stora dimensioner, att de ej gingo in i den då på tiden, enda arborrmaskin som fanns, måste vi bygga opp på golvet var som helst, en av trä lämplig bädd, och därovanpå hålla ihop maskinstommarna med lagerbockar.

Info: Arborrning är bearbetningsmetod för att göra hål med stor diameter i ett arbetsstycke. Vid arborrning bearbetas arbetsstycket horisontellt med roterande verktyg på en grov axel.

I lagerstommarna placerades speciella lagerbussningar, passande för den arborrstång, varpå stålfästet var placerat, som sedan genom en utväxlingsanordning fastkopplad vid arborrstången, förde stången med svarvstålet runt inuti maskinstommen.

För frammatningen av stålet, användes en lång s.k. motorskruv, fästad stumt fast vid stången, med sin i ena ändan egna fastsättning, samt gående genom stålfästet som var gängat för samma.

För varje gång denna anordning gick runt inuti maskinstommen, matades stålfästet med stålet fram mer eller mindre, allt efter behov, genom ett stjärnhjul sittande på matarskruven, och som för varje gång stålet gick runt, vreds ett visst stycke av en fastsittande matarbult.

Med dylika anordningar var man åtminstone säker på, att man en gång vid axelns iläggande fick den placerad i centrum.

Många dylika ombyggnader både här och där, fingo vi underkasta oss för våra små arbetsmaskiner, för att kunna klara av bearbetningen av de för varje dag mer och mer ökade dimensionerna i de nykonstruerade elektriska maskinerna.

Som de olika arbetsstyckena voro för stora att handskas med på en vanlig filbänk, var det mesta filningsarbetet var som helst ute på golvet i verkstaden. Vad som ej stod till att bearbeta tillräckligt noga i arbetsmaskinerna, måste filaren fullfölja, ja, det till och med ej var nog med filning, det passades med noggrann skavning och slipning. Även blankpolerades, betsades och fernissades så mycket som möjligt för att få ett tilltalande utseende.

Beställningarna kommer, fler produkter tas fram

Det gick nu raskt undan med beställningar och arbeten. Under 1892 års förlopp ökades arbetsstyrkan ut till 163 man, vilket var en vacker början.

Utom vanliga maskintyper voro vi redan år 1894, (i slutet) färdiga med Bolagets första hiss, en mindre varuhiss av enklaste slag, för c:a 400 kg. Den var kontrakterad med Percy Luck & Co handelsaktiebolag Stockholm, och skulle för undvikande av plikt, kunna användas i full gång själva julafton. Undertecknad var där och satte upp densamma och provet av hissen försiggick dagen före julafton och utföll till full belåtenhet.

Bild: Det första svensktillverkade elloket vid Värmbols bruk 1891.  Lokramen finns i ASEAs historiska samlingar i Västerås.
Foto: Okänd. Bildkälla: ABBs arkiv VLM.

Samtidigt beställdes i Västerås det första Elektromotivet, som var beställt för Värmbols Bruk, med en så oerhörd kort leveranstid, att vi fingo arbeta därpå dag och natt, samt söndagarna också. Som det då ej fanns lämpliga arbetsmaskiner för bearbetningen av de grova sidostyckena, fingo vi i desamma, som voro ytterst tjocka, med mejsel och fil urtaga och inpassa de stora lagerboxarna, vilka som naturligt var måste inpassas ytterst noga i förhållande till varandra.

Bild: Månsbo kraftstation för Stockholms superfosfat AB.
Bildkälla: Från boken ”ASEA 1883 – 1933”, tryckt 1933.

Nu kommo beställningar små och stora, slag i slag och bland de stora voro väl Månsbo-maskinerna, de 8 likströmsmaskinerna DL å 115 volt och 1200 ampère. Även de år 1893 - 1894 till Hofors beställda 4 st VI och 4 st RI maskinerna för valsverket, voro för oss de arbetsammaste. VI-generatorernas magnetfält voro av mycket grova dimensioner, så att en sådan maskin var fullt färdig i vikt upp till 19 ton, och som vi ej hade annat än handkraft och traverserna att tillgå och dessutom som de ständigt blevo överbelastade av dessa tunga maskindelar, är det lätt att förstå huru tungt arbetet därvid blev. Mången har ej en aning om, vilka arbeten redan då utfördes vid ASEA. Alltid var det stor brådska och korta leveranstider bestämdes och följden blev att utjämna med övertid.

Bild: ASEAs maskinverkstad kring mitten av 1890-talet.
Bildkälla: ABBs arkiv VLM.

Här kommo nu de stora och betydande beställningarna undan för undan. År 1895 beställdes och konstruerades 1 st. 1-fas generator = 1.000 hkr. Detta var ASEA:s första 1.000-hästare och dess första vertikala maskin och var beställd Dr. de Lavals räkning och var avsedd för metallurgiska experiment vid Trollhättan. Det enda lagret i denna maskin var konstruerat i fjärdedelar och bakom varje sådan bussningsfjärdedel var anbringat en konisk kil, försedd med förskruvning, så att man vid uppsättningen av denna maskin, lika vi som sedan under tidernas längd, kunde såmedelst förskruva över axeln och rotorn åt ena eller andra hållet efter behov.

Första arbetet i verkstaden på denna maskin börjades den 19 september 1895 och blev sedan på försommaren 1897 färdig.

Bild: Asea horisontal patronsvarv.
Bildkälla: Från boken ”ASEA 1883 – 1908”, tryckt 1908.

I slutet av år 1895 hemkom en särskilt stor patronsvarv med 3 meters patronskiva, av Arboga tillverkning, särskilt beställd för att kunna svarva de större detaljerna till såväl generator AC = 1.000 hkr, som den till densamma beställda stora transformatorn, som i vikt och storlek ej understeg generatorns. Vikten å denna transformator uppgick till c:a 10.000 kg. en på den tiden ovanlig viktsumma. Denna transformator kom emellertid aldrig till användning. Maskiner eller generatorn däremot blev uppsatt vid Trollhättan och användes.

Den ovan nämnda stora patronsvarven uppsattes i avdelning nr 1 ungefär på den plats, där år 1892 och 1893 instrumentavdelningen var belägen eller i hörnet utåt gatan närmast gamla stora porten. I mars månad 1896 var denna på den tiden storstiliga svarv uppsatt och klar och då trodde man att ASEA aldrig skulle behöva skaffa sig större svarvar, men annat har man fått erfara.

Bild: Ritning över Aseas verkstäder och kontor 1892 (vänstra bilden) och 1899 (högra bilden). Området benämnes senare Mimer.
Bildkälla: Boken "Asea 1883-1908".

Nu började avdelning nr 1 på att bli ej nog med trängre och trängre, utan alldeles för trång. Antalet arbetare som 1892 var 163 st. hade nu till år 1893 ökats till 170 st. förutom att såväl arbetsmaskiner som beställningsgods ej rymdes. Följden blev, att år 1894 började byggas verkstadsavdelningen nr 2, som gjordes mera som specialmaskinavdelning. Denna avdelning upptog en golvyta av c:a 769 kvm och var nog genom de erfarenheter vi redan förvärvat, byggd med mera sakkännedom och praktisk. Den byggdes även i 2 våningar, av vilka 2:dra våningen dock utgjordes av en runtomgående läktare, vilket var till mycken fromma för alla småarbeten, även metallavdelningen och instrumentavdelningen, som där fingo en mera för sig själv plats på övre botten, och även kommo bort från det grövre, med sina småarbeten. Bottenvåningen iordningställdes så småningom, vart efter som nya arbetsmaskiner hunno beställas och kommo hem, men till en början voro vi filare där med de grövre, tyngre maskindelarna, ity att där uppsattes 10-tons traverser från början, vilket för oss var av stor betydelse.

I denna avdelning nr 2 blev även längst i norr, eller i norra ändan inrett och iordningställt för snickeriverkstaden, klar för start där på höstsidan och deras första utvidgning.

I samma mån som utrymmena nu voro utökade, blevo även mångfalden av beställningar och olika arbeten utökade.

Samtidigt som de olika maskintyperna nu dagligdags konstruerades och utkommo börjades tillverkningen av hissar i större skala, såväl material som personhissar. Under år 1895 tillverkades en personhiss för AB Thule, Stockholm, varmed arbetades åtskilligt i experimentväg. År 1896 tillverkades en större förrådshiss till ASEA:s förråd under vars experiment och provkörningar många erfarenheter utvunnos. Även för stora gjuteriet tillverkades en liten enkel hiss för uppfordring av järn och koks.

Bild: Ackumulatorelektromotiv till Sandvikens Ångsågs AB, Holmsund.
Bildkälla: ABBs arkiv VLM.

Samma år påbörjades även ett s.k. ackumulatorelektromotiv för Wifstavarvs räkning, vilket fortsattes med experiment o.d. även under år 1897. Vid tillverkningen av detta lok, utfördes alla mekaniska arbeten högst noggrant emedan detta skulle bli som provlok. Allt arbete skavdes och ”fläckades” ihop i skarvar och fogar och lagerbussningar med lagerlopp å axlarna fläckades och skavdes, samt slipades ihop. Loket blev färdigt i slutet av året och vi fingo av fackmän beröm för gott och välgjort arbete.

Under detta år påbörjades även en hiss till stora kontorsbyggnaden här i Västerås. Denna hiss blev insatt på den plats ungefär, där nuvarande avklädningsrummet i gamla räkenskapskontoret är beläget och gick opp genom 2:a våningen till den 3:e i huset. Denna hiss blev ej långlivad, ity att den utgjorde endast ett prov, och togs kort därefter bort, men med det beskedet, att hädanefter måste en personhiss gå absolut ljudlöst, vilket denna hiss ej gjorde. Men det var ej så underligt, ty sedan själva snäckskruven hjälpligt svarvats och formats till så gott som möjligt, fick vi med mejsel och fil samt skavstål tillverka och forma kuggarna i motsvarande hjul, ity att verkstaden då ej hunnit förskaffa sig någon kuggskärningsmaskin för dylika arbeten.

Vid att dylika arbeten fingo vi själva utföra våra smärre smidesarbeten, såsom verktyg av alla slag med den härdning mm.

Vi hade nu beställningar av flera hissar och tillverkningen av dylika ökade oupphörligt.

Bild: Asea spårvagn Stockholms Södra Spårvägs AB. Täckt motorvagn. Exteriör under byggnad (1901 års typ) i gamla vagnsverkstaden.
Bildkälla: ABBs arkiv VLM. 

Samtidigt därmed voro en hel del manövreringsapparater och pådragsmotstånd i arbete till Djursholms Spårvagnar, som då voro i farten och populära, emedan de voro så att säga de första som utfördes efter något system. Till denna Djursholmsbanan som öppnades 1895, hade vi mycket ändrings- och reparationsarbeten, jämte förbättringar och nykonstruktioner i huvudsak av ovannämda pådrags- och motståndsanordningar.

Under dessa 4 sista år hade arbetsstyrkan ökats oupphörligt i en ganska jämn stigning t.ex. år 1894, som visade en siffra av 185 st.— 1895 245 st.— 1896 400 st. — 1897 520 st. — 1898 975 st. — 1899 1.062 st. — och 1900 1.143 st. Denna ökning fordrade naturligtvis även samma ökning av arbetstillgång, verktyg och utrymmen etc. Som följd härav byggdes nu år 1897 en ännu större utvidgning, i att den 1894 färdigbyggda snickeriavdelningen i själva norra hörnet, fortsattes och utbyggdes i spetsig vinkel därifrån mitt över den förra s.k. Lillån, den stora fyravåningsbyggnaden, där numera Mimers plåtavdelning på nedre botten är belägen.

Denna avdelning var hittills den största och för att få bygga densamma i denna uträckning och på denna plats, måste Bolaget kosta på och gräva en ny å utanför väggen i bredd med den gamla, som fylldes och sedan fick tjänstgöra som golv i verkstadsavdelningen.

I denna avdelning började egentligen de så kallade större anordningarna för maskintillverkningen. Större arborrmaskin, större svarvar och hyvlar, samt vad som för plåtiläggningen blev ett stort och välbehövligt steg, - var en skruvpress. Denna blev för hoppressningen av plåtkärnor en stor förbättring, jämfört med förut, då hopskruvningen måste försiggå med lösa skruvar och fästjärn i olikheter av hundratal.

Bild: ASEA verkstad omkring 1900
Bildkälla: Digitalt museum TEKA0146806.

Omorganisation, verkstaden byggs ut

Från år 1897 kan man säga att filaravdelningen vidgick en viss organisation, därav nödd och tvungen, på grund av de stora, grova och tunga maskinerna och maskindelar, som nu ständigt, och i rask takt kommo i arbete. Det bildades nämligen “filarlag” ibland större och ibland mindre, med ett antal av mellan 6 och 10 st. Detta största filarlag hade i huvudsak alla de större arbetena om hand. I denna avdelning var insatt från början 2 st. 10-tons traverser med maskinkraft, varför man nu kunde komma fram många procent fortare. Vad ett par traverser kunde ha för en betydelse för oss här, kan lätt tänkas, när man besinnar att för de lindade elektriska statorer och rotorerna måste alltid en sådan del vändas i luften, ity att lindningarna ligga utanför ändarna, och skulle vid en annan behandling i vändningen bli utsatta för tryck och “krossning”. Vid en sådan vändning var en travers nr 2 alldeles nödvändig, att möta arbetsstycket på andra sidan, (som av travers nr 1 var kullstjälpt och hängde i luften) och taga inunder och fortsätta den i luften påbörjade vändningen. Här byggdes nu alla de större maskinerna och maskinaggregaten, vilka numera voro rätt så anmärkningsvärda. Likströmsgeneratorer och dito motorer av rätt svåra konstruktioner, samt växelströmmare av alla tänkbara slag voro nu dagligt bröd och nu tillverkades såväl vertikala som horisontala maskiner.

Andra våningen i detta hus, som här utgjordes av en vanlig läktare, användes i huvudsak för mindre lindningsarbeten, ej större än som kunde flyttas och lyftas för handkraft.

Våningen nr 3 blev upptagen för metall och instrumentavdelning. Denna avdelning var nu så utvecklad, att den behövde gott denna rymliga plats.

Fjärde våningen togs i anspråk för lindning av härvor och mindre spolar, samt i huvudsak som isolationsavdelning. Det hade nu kommit så långt, att ett c:a 30-tal flickor i olika åldrar användes härför och det var i huvudsak de som residerade här. Någon tid härefter blev modellverkstaden flyttad från Kasärngatan till hörnet av Södra Esplanaden (numera Södra Ringvägen) och gjuteriet. I och med den byggnaden var det hela kringbyggt och var alltså upptaget runt hela kvarteret.

En byggnad som var med i från första början, men ännu ej nämnd, är smedjan. Den var belägen inne på gården, ungefär i mitten av gårdsplan. Den var byggd för smedja, maskinhus, snickeriverkstad och brygghus för Direktör Wenström, som då bodde på 2:a våningen i stora kontorsbyggnaden.

Bild: Aseas anläggningar i en tidig Asea-broschyr. Mälaren ligger till vänster utanför bild. Nuvarande Vasaparken mitt i bilden. Järnvägens dragning är fortfarande densamma, mot Stockholm åt höger i bild. Notera den numera igenlagda Lillån diagonalt genom kvarteret i bildens nedre högra hörn. "Huset med trappgavlarna" (dåvarande huvudkontoret) ligger mitt i bild längs Södra Esplanaden (nu Södra Ringvägen). 

Snickareverkstaden var belägen på nedre botten åt södra ändan och västra sidan, i bredd med denna efter östra sidan var brygghuset beläget.

En trappa upp eller på en liten vind, mitt över ovannämnda lokaler, var ASEAs första spinneri. Det var varken stort eller vidlyftigt, men där utfördes de angelägnaste speciella och mest brådskande arbeten och fyllde alltså en sin uppgift på ett gott sätt. Intill dessa rum eller på mitten av huset var själva smedjan. Den var byggd för 2 härdar, en fläkt och 2 hamrar. Fläkten och den lilla fjäderhammaren drogos av samma motor. Den stora hammaren som var en s.k. lufthammare hade egen motor. I andra ändan av samma hus var maskinrummet. Här inbyggdes från början en ångmaskin på c:a 60 hkr såsom reserv, ifall vattenkraften skulle strejka. Även var där insatt lämplig dynamo till ångmaskinen.

Efter allt detta byggande och ideliga förökande av större och större verkstäder, tycktes likväl ingenting förslå för de alltjämt större och större maskinerna. Detta fordrade, att år 1899 bygga en ännu större verkstad “Emausverkstaden”.

Som detta etablissement, vars golvyta utgjordes av 3.740 kvm i en enda hall, är av yngre datum, anser jag obehövligt skriva om själva byggnaden, varav utförliga skildringar finnas tillgängliga förut.

Förman för den mekaniska avdelningen

Undertecknad började där samma år den förste november som förman för den mekaniska avdelningen, men var då endast väggarna och delvis taket på.

Här börjades nu med utstakningar och uppmätningar för grunder till de mycket stora arbetsmaskinerna, som här skulle uppsättas, samt grävning och gjutningar av grunderna för dessa arbetsmaskiner. Här uppsattes nu 2 st. 10-tonstraverser, som till en början drogs för handkraft, men sedermera blevo försedda med, till en början delvis, och senare helt, maskinkraft. Som traversbalkarna voro mycket smala och spännvidden var 18 meter, fingo vi här en oerhörd fjädring, förorsakande en tunggång av traverserna som innan vi hunno få bättre ordnat, som var oerhörd.

Samtidigt med att arbetsmaskinerna sattes opp, började tillverkningen av de elektriska maskinerna.

Här, om någonsin, fattades allting i början, därför att det hela var av så stora dimensioner, att vanliga verktyg som fanns, tedde sig som leksaker. Vinklar, cirklar och stickmått, för att inte tala om gradskivor, nådde här upp till så stora dimensioner, att det behövde inarbetas en viss vana vid att kunna hantera, och mäta med dessa stora verktyg, för att få exakta mått.

Men man fick snart erfara, att det icke stod bättre till med alla lyftanordningar, kättingar, stroppar och krokar av alla slag.

Innan man fick skaffa tillräckligt stabila lyftverktyg, fordrades en mycket stor aktsamhet och vaksamhet av arbetsbefälet, att arbetarna ej gåvo sig åstad med för veka kättingar, (det funnos ju förresten ej några andra) utan måste vi samla ihop flera, för att på så sätt skydda liv och lem, att ej någon olycka skedde folk, maskiner, redskap eller materiel. Vad som här blev ett för filningsarbetena stort framsteg, var det genom lämpligt stora arbetsmaskiner, bättre och noggrannare bearbetning av de maskinarbetade ytorna.

Filningsarbetena inskränktes till en hel del på de stillastående maskindelarna, men återigen måste de göras allt omsorgsfullare å de roterande delarna, emedan här började röra sig om 50 och 60-tals ton, som utan att rämna eller ställa till olycka skulle rulla runt många hundratals varv i minuten.

För de alltjämt ökade tyngderna av rotorn och axeln, med de å den senare kolossala lagertappen, samt med de rätt så stora varvantalen å samma, fordrades ett särskilt noggrant arbete.

Lagertappen å axlarna slipas mycket noga och efter det omsorgsfullaste maskinarbete å lagerbussningarna med sin babbitsingjutning, kommo sedan ett mycket noggrant filningsarbete, särskilt med den speciella inskavning av slitytan, som fordras å dessa lager, för att få dem att gå ”kallt”.

Info: Babbbits metall är en legering som används för lageryta i glidlager.

Vid de noggranna provningar och fordrande värmeprov, som alltid köres med maskinerna och mången gång belastas mer än normalt, har man provat till sig en viss bestämd form, för alla dessa stora lager.

Kullager och stora maskiner

Ifrån den tidpunkt omkring 1904 som de svenska nya kullagren kommo i marknaden och började användas vid ASEAs vertikala maskiner, blev en mycket viktig faktor lagd till alla de övriga.

Undertecknad var med redan på 1894 och 1895 vid några experiment med passande kullager och dubblager för de elektriska vertikala maskinerna. År 1901 och 1902 utfördes prov å Emausverkstaden med en sorts halvrunda ståldubblager, gående dels i en metallskål, och dels i en skål med babbitsingjutning.

 Länk till information om Lager i Wikipedia.

 Länk till information om Axellager och dubblager (fig. 8) från Runebergsprojektet.

Dessa prov utföllo icke till belåtenhet. De gingo nog bra så länge man körde upp till 100 varvs hastighet, men så fort man började gå litet högre i varvantalen, började även varmgång inställa sig. Många olika metoder av såväl ståldubbar som skålar försöktes med något mer och mindre gott resultat, men ingen godkändes.

Bland de första stora maskintyper som tillverkades på Emaus, och som ryckte upp på en gång i såväl storlek och styrka, som även tyngd, voro de tre stycken växelströmsgeneratorerna för Stockholms Gasverk vid Värtan. De levererades utan axlar samt med tudelad rotor, för att på platsen fastskruvas å ångmaskinaxlarna.

Dessa maskiner utverkade vid 100 varvs hastighet 2.200 hkr. per st. De uppsattes och monterades år 1904 och ansågs då för att vara kolossala jättar i sitt slag.

Vid de nyss förut i verkstaden insatta stora arbetsmaskinerna, som man trodde skulle räcka till i storlek i många år stod vi nu på en gång, inför svårigheter av flera slag. Den svarv som måste användas för att svarva statorer och rotorer uti (den så kallade Torshälla-svarven) måste nu för att kunna taga emot rotorerna, som vägde 40 ton, förses med förstärkning, i form av en särskild stödring, förenad med patronskivan och gående på 8 st. stödrullar, som i sin tur voro placerade på djupa betonggrunder. Detta rätt så stabila stödverk blev likväl inte mer än så vi nätt och jämt kunde klara oss fram. Men man var ej bortskämd på den tiden med någonting, endast en sak stod klar, och det var, ”att det måste gå”.

Men sedan har såväl arbetsmaskinerna som de elektriska maskinerna ökat i storlek och ingen vet ännu, var den största fullkomligheten finnes eller stannar.

G. Norström C.A. Eriksson, 1905
 

Publicerat 2014

Mer att läsa om Aseas äldsta historia finns i boken om Jonas Wenström:  Länk till "Böcker" och  artikeln "ASEA 1930 - 52. Relä, verktyg och isolation".