Inledning

Blästerugnar och masugnar är anläggningar för tillverkning av järn från järnmalm. I Västmanland fanns flera mycket tidiga anläggningar. Under årens lopp har många banbrytande anläggningar utvecklats, byggts, drivits och rivits. I dag finns flera besöksmål med spännande anläggningar att bese i Västmanland. Även Västerås hade en masugn (Västerås hytta).

Blästerugn är en typ av ugn för hantverksmässig järnframställning genom direktreduktion. De tidigaste svenska fyndplatserna ligger i Uppland och är från mellersta bronsåldern, ca 1 000 - 900 fKr. Blästbruk användes sista gången i kommersiell drift i Sverige 1871.

Masugn, (ibland även kallad hytta) är en schaktugn (ugn med ett genomgående schakt som matas med de material som skall värmas uppifrån och vanligen eldas underifrån) för framställning av smält tackjärn genom reduktion av järnmalm med kol, numera i form av koks.

SSABs nuvarande stora masugnar i Luleå och Oxelösund eldas med koks. Ett forskningsprojekt ”Hybrit” pågår för att förbättra för miljön. En försöksanläggning står klar i Luleå. Avsikten är att övergå till att elda med vätgas producerat genom elektrolys av vatten.

Blästerugn

En blästerugn i form av schaktugn var ofta nedgrävd i marken, ibland i en slänt så att den fick stöd, och kunde öppnas nedtill. Den hade en diameter av 0,25 – 0,8 m, höjden var cirka dubbla diametern över blästerhålet. Väggmaterialet var ofta lera, ibland förstärkt med vidjor. Stenar kunde användas som förstärkning. Slaggen i de flesta svenska blästerugnar samlades upp i en grop under själva schaktet. Blästugnar hade oftast ett hål i väggen, det så kallade blästerhålet. intill vilket bälgens munstycke (tätta) sattes ca en cm utanför, (inte in i blästerhålet). Blästluften kom från en eller två bälgar. Bälgarna var hand- eller trampdrivna. Därtill användes ofta en kolgrop för att producera träkol, en rostningsbädd för att rosta malmen och en hög för att lägga slaggen på (slaggvarp).

Råmaterial var rödjord, sjömalm eller myrmalm och resultatet efter smältningen i blästerugnen blev en klump järnsvamp (kallas för lupp, vikt upp till 30 kg). Den bearbetades omedelbart (slogs ihop) med en träklubba, för att bli av med hålrum och slagg. Efter fortsatt varmbearbetning med slägga fick man ett ämnesjärn som kunde smidas till önskad form.

Blästerugnar har funnits i norra delarna av Västmanland. Lämningarna är ofta en steninklädd grop på plan mark eller i sluttning och med slaggrester i närheten. Den variant av blästugn som har sten i konstruktionen går oftast under namnet stenramsugn och är mycket vanlig under äldre järnålder i Bergslagen men finns även i andra delar av landet. I Västmanland finns två anläggningar som är bevarade och som visas upp.

Föreningen Järnet på Lapphyttan har i flera år genomfört prov med uppmurad blästerugn. Se mera nedan under Nya Lapphyttan.

Dunshammar, två kilometer söder om Ängelsberg, är platsen för ett blästbruk som var i drift åren 300 – 400 eKr. Där tillverkades järn i blästerugnar vid sjön Åmänningen. Man plockade upp sjömalm från sjöbotten. Nu finns där ett litet obemannat museum som är öppet sommartid.

Bild: Det lilla obemannade museet i Dunshammar. Museum och gamla blästerugnar finns under taken.
Foto: Dependability. Bildkälla: Wikimedia Commons.

"Röda Jorden", är ett område som ligger i skogen 3 km sydväst om Riddarhyttan i Skinnskattebergs kommun. Här har det funnits blästerugnar sedan ca år 700 fKr. I Röda Jorden har under många år under sommartid tillhandahållits guidade turer och bedrivits levande demonstration av hur processen går till. Både Dunshammar och Röda jorden är besöksmål som ingår i  Ekomuseum Bergslagen.

Bild: Blästerugn demonstreras i Röda Jorden 2006.
Foto: Dag Lindgren. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Masugnar

De medeltida masugnarna byggdes ofta upp med nedre delen av kallmurad natursten. Pipan var uppförd av eldhärdig sten. Den övre delen var utvändigt klädd i timmer och värmeisolerad med mull (jord, sand och sten). Typen kallas för mulltimmerhytta. Nedan beskrives Nya Lapphyttan, Engelsbergs bruk och Landforsens hytta.

Träkolsmasugn var den vanligaste typen av masugn fram till slutet av 1940-talet. Masugnar började eldas med kol eller koks från början av 1900-talet beroende på teknik och ekonomi. Under 1960-talet fanns bara ett fåtal träkolsmasugnar kvar och 1966 lades den sista ned.

Råvaror var bergmalm, som ofta togs från Norbergs Bergslag. Masugnar lokaliserades ofta vid en å. Den dämdes upp för att få fallhöjd för ett vattenhjul. Hjulet drev bälgarna som pumpade in luft in i masugnen. Det behövdes mycket skog i närområdet för att man skulle kunna tillverka träkol i kolmilor. Träkolet användes i masugnsprocessen. 

 

Lapphyttan var en mulltimmerhytta som låg cirka 8 km öster om Norberg. Den anlades redan på 1100-talet och anses vara den tidigaste i Europa. Anläggningen var i drift till 1300-talet. Det finns nu bara jordhögar synliga där Lapphyttan låg.

Nya Lapphyttan är en rekonstruktion av Lapphyttan. Den finns i Bergslagens Medeltidsmuseum i Norberg. En hyttbacke är uppbyggd med masugn, rostgropar, smedjor, bostadshus, fähus och annat. Anläggningen har använts för genomförande av praktiska prov i hur man på medeltiden i en masugn av denna typ kunde framställa tackjärn från järnmalm. I anslutning finns friluftsområdet Karlberg med en rekonstruktion av en historisk bilverkstad och flera äldre byggnader. Sommartid håller ett kafé öppet.

Bild: Nya Lapphyttan. Uppsättning av träkol och malm vid toppen av masugnen i kvällsmörker sommaren 2009. Bälgarna finns under taket till vänster.
Foto:  Bengt A Lundberg, Riksantikvarieämbetet. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Bild: Nya Lapphyttans masugn. Masmästaren och hyttdrängar vid försök med järnframställning vid masugnens utslagsbröst sommaren 2009.
Foto: Bengt A Lundberg, Riksantikvarieämbetet. Bildkälla: Wikimedia Commons.

På senare år har föreningen  Järnet på Lapphyttan i samarbete med Jernkontoret genomfört praktiska prov med blästerugn (även i år 2020) vid Nya Lapphyttan. Proven avsåg demonstration av blästbruksprocessen. Man har murat upp en liten blästerugn som är en rekonstruktion av ugnar funna strax utanför Fagersta. Man har under åren provat processen med olika utformning av ugnen. Prov har tidigare gjorts med rödjord (limonit). Detta år användes bergmalm av en typ som man identifierat i resterna av en blästerugn från cirka år 200. Först knackade man ner malmen i småbitar. Därefter rostades malmen över eld i en trave med ved och träkol. Slutligen körde man blästerugnen med träkol och den rostade malmen. Målet var att prova olika konstruktioner och processer för att demonstrera genomförbarheten. Resultatet blev en liten klump (lupp) av smidbart järn.

Bildtext: Provning av blästprocessen i nymurad ugn vid Nya Lapphyttan, augusti 2020.
Foto: Eva Hjärthner-Holdar, Föreningen Järnet på Lapphyttan.

Landforsens hytta är en mulltimmerhytta. Den ligger 5 km söder om Karbenning. Vattenhjulet drevs av vatten i Svartån, långt innan den når Västerås. Den nu synliga masugnen var i drift ca 1790 till 1840. Hyttruinen kan besökas. Den ingår i Ekomuseum Bergslagen.

Bild: Masugnen Landforsen, det enda som återstår av hyttan. Bild från 2011.
Foto: MagnusA. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Engelsbergs bruk är kanske den mest kända mulltimmerhyttan. Det var i drift 1681 – 1919. Hyttan utarrenderades 1903-1915 till Fagersta bruk. Anläggningen är pietetsfullt bevarad, är ett världsarv och visas med guidade turer sommartid. Den ingår i Ekomuseum Bergslagen.

Bild: Engelsbergs bruk 2007.
Foto: Jürgen Howaldt. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Lienshyttan ligger i Riddarhyttan. I dag finns bara masugnen och en enorm slagghög kvar. Masugnen kan visas för bokade grupper. Det är den enda i Västmanland där man kan få komma upp och gå runt masugnskransen. Den nuvarande masugnen var i drift 1848 - 1959.

Bild: Lienshyttans masugn 2005.
Foto: Dag Lindgren. Bildkälla: Wikimedia Commons.

I och med den industriella revolutionen från cirka 1850 skedde en omvälvande utveckling. Ångmaskiner togs mer och mer i bruk. På masugnsområdet började man elda koks i nya masugnar i stället för träkol. Elektrostålprocesserna, bessemerprocessen och valsverk som drevs med elektricitet infördes. Masugnarna blev allt större och årsproduktionen ökades radikalt. Omställningen var nödvändig för att klara utländsk konkurrens. Mindre och äldre masugnar fick läggas ner. Detta kallades bruksdöden. Den tillgängliga kraften (ångmaskiner och senare elektricitet) medförde att nya masugnar inte längre behövdes placeras vid vattenfall. Detta möjliggjorde placering till exempel i Köping och Västerås.

Västerås hytta som ägdes av Västerås Masugnsaktiebolag, låg ganska precis där det nya Lögarängens badhus ligger i dag. Den var i drift i 23 år 1901 – 1924. Anläggningen byggdes och drevs av Fagersta bruk. Till hyttan hörde en stor kollada som låg vid Mälaren. Hyttan hade omkring åttio anställda som jobbade treskift om åtta timmar. Bostäder för hyttarbetarna byggdes. De kallades Gullbo, Sotebo och Järnbo. Lägenheterna bestod av ett eller två rum och kök som vanligen hyste fem till tio personer. Västerås stad köpte anläggningen och hyrde ut lokalerna till olika företagare. Under andra världskriget monterades luftvärnskanoner på toppen av masugnen. Mot slutet fanns en korvfabrik: Narvingers charkuterifabrik och Västerås järnmanufaktur i hyttan. Hyttan revs 1964. Den lilla hamnen utanför det nya badhuset är det enda som är kvar.

Bild: Västerås hytta efter nedläggningen 1924.
Foto: Okänd. Bildkälla: Digitalt museum, Västmanlands läns museum, Vlm-E 878.

Karmansbo hytta var nog den vackraste i Sverige. Anläggningen fick en imponerande och ovanlig exteriör. Den låg i Köping. Hyttan var arkitektritad av Köpings stadsarkitekt Theodor Dahl. Hyttan ägdes av Karmansbo bruk. Den var vid uppstarten den största och modernaste i Sverige. Den var i drift i 43 år: 1897 – 1940. Hyttan låg vid hamnen, där Byggmax ligger i dag. Ingenting är kvar utom namnet på en gata: Vällaregatan.

Bild: Karmansbo hytta i Köping 1913. Den ritades av stadsarkitekten Theodor Dahl.
Foto: Axel Johan Josef Guinchard. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Fagersta hytta tog tre masugnar i drift år 1915 och använde då träkol. Under 1940-talet gick man successivt över till koks. Masugnarna var i drift till år 1979 då de slogs igen. De ersattes samma år av två lågfrekvensugnar i vilka man tillverkade ett syntetiskt råjärn. Redan år 1982 avslutades den epoken. Därefter tillverkades inget kolstål i Fagersta.

Allt är nu borta.

Bild: Fagersta hytta. I den närmaste långa byggnaden syns skorstenarna till de fyra rostugnarna. Byggnaden bakom, som är högre, är byggnaden med de tre masugnarna.
Foto genom Bruksmuseet, Fagersta. Licens PDM.    

Bild: Längst upp i masugnsbyggnaden ser man den närmaste masugnens topp med locket (Tholanders uppsättningsmål) på. I lockets mitt hällde uppsättaren träkol och malm. Han använde en balansvåg för att få rätta mängder. I ytterkransen hälldes kalk. Uppsättaren lyfte locket med traversen. Då rasade kol, malm och kalk ner i masugnspipan. Därefter stängdes pipan igen med locket. Värmeåtervinning skede genom att förbränningsgaserna leddes till rostugnen. Malmfickor syns till höger. En tunna med träkol är på väg in längst bort i bilden.
Foto genom Bruksmuseet, Fagersta. Licens PDM.

Högfors bruk var ett järnbruk, beläget cirka 7 km sydöst om Norberg. Driften upphörde 1953 och området räknas idag till sveriges yngsta järnbruksruiner. Kvar finns grundmurarna av slaggsten till hyttan och de två masugnspiporna i rött tegel, sammanhållna av kraftiga järnband. Hyttan anlades 1915. Kvar finns också det stora kolhuset som användes för träkol. Arbetet i kolhuset beskrivs i boken "Vi ärvde deras drömmar" av Aila Nordh, utgiven 2016. I herrgården bodde  Florrie Hamilton, en svensk herrgårdsfröken och kulturpersonlighet. Herrgården finns kvar men är privatägd.

Bild: Högfors bruk, hyttbyggnaden med två masugnspipor och vattenfallet i Norbergsån. År 2015.
Foto: Holger Ellgaard. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Bild: Högfors bruk, det bevarade stora kolhuset. År 2008.
Foto: V-wolf. Bildkälla: Wikimedia Commons.

 

Spännarhyttan, strax norr om Norberg, hade masugnar, tre stycken efter varandra 1882-1981.

Den första hyttan anlades 1882. Den ägdes och drevs av Svanå bruk.

Surahammars bruk köpte hyttan 1905, rev den och byggde den andra hyttan. Den var ny och modern, försedd med värmeåtervinning. Masugnsgaserna tappades av och användes för värmning av rostugnarna. Masugnspipan hölls stängd högst uppe vid masugnskransen med ett lock (Tholanders uppsättningsmål). I lockets mitt hällde uppsättaren träkol och malm. Han använde en balansvåg för att få rätta mängder. I ytterkransen hälldes kalk. Uppsättaren lyfte locket med traversen. Då rasade kol, malm och kalk ner i masugnspipan. Därefter stängdes pipan igen med locket. Hyttan var byggd i tegel och försedd med ångmaskiner som hjälpmaskineri. Masugnen eldades med träkol, men man bytte till koks 1950.

Den tredje hyttan, ”Projekt 74” blev ett vågspel. När den blev klar 1974 blev den tyvärr olönsam i drift. Den var helt modern då, med en fristående masugnspipa tillverkad av stål. Flytande tackjärn fraktades i järnvägsvagnar från masugnen direkt till Surahammars bruk där stål tillverkades i en syrgasprocess. Anläggningen ägdes via Surahammars bruk av ASEA. Det blev ett av Percy Barneviks första uppdrag som nyutnämnd VD för ASEA att avveckla anläggningen, vilket ledde till stora lokala protester. Alla protester var förgäves och 1981 efter bara sju års drift stängdes masugnen. Därmed avslutades 99 års tackjärnsframställning i Spännarhyttan.

Hyttan är nu borta. Det enda som är kvar är en modell som finns i Bergslagens medeltidsmuseum i Norberg.

Bild: Spännarhyttan Projekt 74.
Foto: Okänd. Bildkälla: Torsten Bergmans samlingar, Norberg.

Bild: Inne i Spännarhyttan. Flytande järn tappas från masugnens botten, uppe till höger, ner i skänken som på järnväg gick till Surahammar.
Foto: Walther, Seved. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Se en film från masugnen i Spännarhyttan.

I vår film nr 36, "ASEA-filmer före andra världskriget" ingår en sekvens från Spännarhyttan 1918. Vi har brutit ut det klippet. Klippet är på tre minuter och försett med tal. Det är bergsingenjören Tor Olov Norrman (1932-2016) som berättar. Länk till filmen i Youtube  Spännarhyttan 1918.

Filmen spelades in 1918 och försågs 2019 med ljudspår från en tidigare filmversion (IHF:s DVD 1 och DVD 2).

Bild: Bergsingenjör Tor Olov Norrman berättar om masugnar för Industrihistoriska föreningen 2015.
Foto: Ulf Kjellsson.

Bild: Ett klipp från filmen om Spännarhyttan från 1918. Två tunnor med träkol är på väg upp längs "hundbanan" till masugnarnas topp. Ser ni hästen som drar en vagn?
Foto: Skärmdump från filmen.

Av Ulf Kjellsson 2020. Artikeln är lincensierad  CC BY 4.0.

Om författaren, se Power Big Meet i Västerås.