Rester av blästugn och slaggbut funnen vid plöjning på Österby marker vid Finskartorpet. Flyttad till hembygdsgården och rekonstruerad 1975. Det är endast den undre delen, slaggropen, som är bevarad.
Den tidigaste framställningen av järn skedde i blästugnar, där man använde myrmalm, sjömalm eller rödjord.
Upptagning av sjömalm
Det finns belägg för blästbruk i Hällestad redan från 500-talet e Kr, d v s under den senare delen av järnåldern.
Blästugnen bestod av en överbyggnad, uppbyggd runt ett rör av lera. Leran i ugnen brändes vid användningen. Ugnen var också förstärkt med flätverk eller byggd på en stenram, ibland ingick ytterligare stenar.
I den nedre delen av ugnen placerades bälgar, oftast handdrivna. Ugnen laddades ovanifrån med malm varvat med bränsle, i regel träkol. Processen krävde tid och höjden på schaktet bestämde hur länge processen varade. När tillräckligt med malm matats in och processen pågått tillräckligt länge kunde järnet, en så kallad lupp, plockas upp. Den togs upp antingen genom den övre öppningen eller genom en öppning vid blästerhålet. Slaggen, d v s avfallet, från processen fick oftast rinna ner i en grop under ugnen. När arkeologer gräver ut platser för järnframställning är slaggropen i regel det enda som återstår av ugnen.
Blästbruket var en avancerad teknik som krävde stor hantverksskicklighet. Men från medeltiden och framåt kom masugnstekniken att dominera. Det berodde främst på att masugnen var överlägsen vid produktion av järn från bergmalm. Masugnar och gruvdrift hör alltså ihop.