Å en, å två, å en två tre fyr

Man dansade alltid till ”levande musik”. Orkestrarna var oftast hämtade från närområdet. Många gånger mycket duktiga musiker,  idag skulle de kallas multimusiker. De klarade alltså att spela ett flertal olika instrument. Saknades det en basist fick saxofonisten ta över det viktiga instrumentet och så fick violinisten spela saxofon. Gaget, som oftast var mycket blygsamt fördelades  på ett progressivt sätt: de som hade lättast att bära och hördes minst fick lägst gage. I praktiken innebar detta att stackaren som spelade fiol tjänade minst. Han som spelade trumpet bar ett lätt instrument, som hördes ordentligt och tjänade således mer. Trummisen och basisten drog vinstlotten. I Sjönelund var gaget cirka 500 kronor för hela orkestern på 60-talet. Rikskändisar, som Ingemar Nordströms orkester kunde tjäna mer.

En av de populäraste orkestrarna var Arvid Perssons orkester. Det var Arvid Perssons på trummor, Erik Walde på dragspel, Ingvar Pettersson bas, Hilding Svensson trumpet och Börje Hillersjö Hawai-gitarr. Populära orkestrar hade också Helge Frogsjö för att inte tala om Gösta Andersson, som ansågs vara en av de skickligaste basisterna. Gösta hade fått köpa sin basfiol av Tore Jederby, Tore Erlings basist och det hade nog inte varit möjligt för vilken ”dussinmusiker” som helst.

På sextiotalet bildades ett antal populära orkestrar. Nu hade de elförstärkta instrumenten kommit, vilket underlättade för musikerna. Kommunikationerna hade förbättrats, vilket gjorde det möjligt att få engagemang runt om i Sverige. Det var då Bo Liljedal bildade sin populära orkester ”Liljedals”, Bengt Olof Bengtsson bildade ”Falco-sextetten”, Nore Nilsson med ”Nokespojkarna”. Nore Nilsson berättar att han startade sin orkester 1956. Sättningen var fiol, banjo och trummor. Gaget var blygsamma 5 kronor plus en läsk. År 1957 hade det börjat lossna och man spelade 3-4 gånger i veckan i en massa olika sammanhang. Fram emot 1962 hade man blivit populära i hela sydsverige och man hade spelningar i olika städer, Folkparker och stadshotell m m. Sedan kom giganterna, Bert Bennys, Mats Blads, Eckens orkester med flera

Ritualen

Dans var oerhört populärt, det var ett sätt för ungdomarna att träffas och att träffa ungdomar av det motsatta könet. Det var viktigt att man försökte piffa till sig efter bästa förmåga. En del flickor var sykunniga och kunde åstadkomma eleganta och moderna kreationer. Hur man under exempelvis krigsåren, på landsbygden kunde hålla sig underkunnig om vad som var modernt är en gåta, men det är klart att utsikten att bli ”balens drottning” triggade kreativiteten.

Värre var det för pojkarna som bara hade ”konfirmationskostymen” att tillgå. Ylletyg, som släppte pressvecken nästan omgående, så det var fram med strykbräda och pressduk och strykjärnet på spisen, tills man hade en byxa ”som en rakkniv vass”. I slutet av 40-talet kom så konstfibern Terylen som höll pressen betydligt bättre och sedan kom nylonskjortan, alla ungkarlars välsignelse.

Det var alltid pardans, mest foxtrot, men det kunde också smygas in en och annan tango och minst en vals under kvällen. Alla kunde dansa foxtrot, men ”Pjatten på Fors” hade lärt sig jitterbugg, så denna vildsinta dans tillämpade han. Det var alltid herrarna som bjöd upp ända fram till slutet av kvällen, då det annonserades ”Tre damernas” då det blev damernas tur. Detta var en tradition, som nästan bara tillämpades i södra Sverige, men här var den desto viktigare. Det fanns ett starkt symbolvärde i dessa danser; första damernas visade ett starkt intresse från flickans sida, andra damernas var hon mer tveksam medan den tredje var värdelös, det var bara en kompis, eller i värsta fall syrran som bjöd upp.

Sedan kom sista dansen och då gällde det att para ihop sig innan det var dags att avsluta kvällen. Dansbanans (och dansorkesterns) betydelse för ungdomars möjligheter att träffas kan inte överskattas. Detta var ju långt innan sådant sköttes via internet.

En ung man stod och gasade sin ”98:a” utanför Ätrasalen. Dansen var slut och trots motorcykeln var han ensam då en ung, söt flicka svängde fram på sin cykel, lade sin hand på hans axel och bad att hon skulle få ”tolka” med honom. Pojken accepterade. Hon har ännu inte släppt taget om hans axel trots att det är minst 70 år sedan hon kopplade greppet.

Tack Tage och Ulla Josefsson, Inger Josefsson, Bo Liljedal och Lennart och Nore Nilsson som har berättat om sin ungdoms dansbaneelände.