Broarna i Vessigebro

Broarna i Vessigebro och deras betydelse för bygdens utveckling sedan 1870-talet

Sammanknytningen av Alfshögs och Vessige socknar är en sen företeelse. För över 150 år sedan utgjorde Ätran fortfarande en svåröverkomlig gräns mellan de båda socknarna. Alfshög var annexförsamling med Ljungby socken medan Vessige bildade pastorat med Askome och hade sina kontakter däråt.

Ätran bildar gränsen mellan de två socknarna Alfshög och Vessige men även mellan de båda häraderna Faurås och Årstad. Kontakterna över ån, på gamla kartor ibland betecknad som Vessige Åh, var sparsamma och socknarna tillhörde inte ens samma härad.

Först när bron 1878 och sedan järnvägsstationen 1894 tillkom började socknarna långsamt att växa samman.

Ända sedan urminnes tider kan man urskilja vadställen med de båda socknarna där idag broförbindelsen knyter samman Alfshög och Vessige. Enkla roddbåtar och pråmar för att ta sig över Ätran har säkert funnits så länge det bott människor i Ätrans dalgång. Under 1700-talets början nämner källor för första gången om sådana pråmar. I ett tingsprotokoll från 1722 talas de om Vessige som en ”Färjestad”.

År 1740 flyttades ”Prammen”, som den kallades i folkmun, en bit uppströms till Lillåns utlopp där kvarnarna låg, till vilka många bönder, även i Alfshög, var tvungna att nyttja för att få sin säd mald till mjöl. Pråmen kom att fungera för dessa och andra transporter i drygt 140 år för att sedan ersättas med en bro. På Alfshögssidan landade pråmen strax söder om Borgarekullen.

I decennier pågick diskussioner om ett brobygge vid Vessige. I september 1856 gjordes en noggrann undersökning om var en sådan bro skulle kunna byggas. Alternativet, som så småningom valdes blev det norra, som hade de bästa bottenförhållandena för en bro, och dessutom bara skulle kosta hälften mot det näst bästa alternativet, det söder om Lillån.

Den 5:e november 1878 kunde bron invigas. Motala Verkstad var huvudentreprenör vilket Falkenbergs Tidning skrev om. Brons livslängd beräknades till 60 år.Bron kostade 75 000:-.

Bron i sig skapade ingen tätortstillväxt. Under de första 15 åren av brons tillvaro tillkom inte någon ny bebyggelse och ej heller någon inflyttning till området. Det var inte bron som skapade Vessigebro utan den naturliga platsen för en station när järnvägen drogs genom Ätradalen. Det satte fart på utvecklingen När järnvägen kom till platsen 1894 döptes stationen till Vessigebro av järnvägsbolaget, namnet som blev identiskt med platsen än idag.

I slutet på 1880-talet, då antalet dansbanor var relativt få började ungdomarna att använda bron som dansbana om aftnarna under flera år särskilt under den mörka årstiden, vilket å det skarpaste fördömdes av kyrkostämman. Efter framställan från broslyrelsen förbjöd länsstyrelsen all dans på Vessige bro den 31:e december 1891.

År 1939 börja man bygga en ny bro. Den nya bron, som stod klar 1942, kom att förlänga Brogatan i en rät linje mot Loricks smedja uppe i backen. Efter 57 år hade den första bron tjänat ut och började nedmonteras för att 1951 slutligen vara historia. Endast brofästena på båda sidor om Ätran finns än idag kvar.

Efter 67 år började Vägverket planera för att ersätta den dåvarande bron med en tredje version. Den dåvarande bron var 94 meter lång och konstruerades för att hålla i 60 år. När den tiden gått, alltså 1999, reparerades bron, men det räckte inte långt. Skadorna var nu så omfattande att bron nedgraderats till bärighetsklass 2, vilket innebar att de tyngsta fordonen måste välja en annan väg.

Bron, som började byggas i april, 2009, inspekterats i början av augusti 2010 av en delegation från Trafikverket. Beskedet var negativt. Så kallade pinholes upptäcktes och tätskiktet måste därför göras om. Färdigställandet och invigningen försenades därmed med två veckor, tills i mitten av augusti 2010. Bron kostade 30 miljoner att bygga.

Aktivitet blev det i alla fall på bron den planerade invigningshelgen. Då anordnade Vessigebro samhällsförening hemvändardagar. På lördagskvällen ordnades det med underhållning och dans på den nya bron, i gammal tradition från 1880-talet.