Vessigebro snickerifabrik

Ja, så ystert var det när man firade Hugo Svenssons femtioårsdag på Ekholmens pensionat, med god mat, god dryck och naturligtvis en ”festkantat” som hörde till kalasen, präglad av kärlek och en liten smula ironi.

Hugo Svensson föddes 1903 i Horsared. Huruvida han levererades av en stork är väl inte riktigt klarlagt, den storken hade i så fall skäppan full, för Hugo hade nio syskon. Pappa hette Alfred Svensson och mamma Matilda. De var småbrukare, men pappan drygade ut inkomsten (och arbetsbördan) i sin skog.

När Hugo nått mogen ålder kändes Horsared för trångt och han ville ut och se stora, vida världen och hamnade därför i Okome och därefter Vessigebro. I Okome byggde han ett hus, bland andra med hjälp av sig bror George, som han hade i släptåg. De gjorde så väl i från sig, att när de lämnade detta arbete medförde de varsin fjälla, två systrar som de hade träffat under byggtiden.

Färden gick vidare till Vessigebro där han slog ner sina bopålar. Han byggde där en snickerifabrik, som var färdig 1932. Att det blev Vessigebro berodde på att det fanns behov av byggmästare och byggvaror där och att det var lätt att få transporter av trä och annat material dit via ”Pyttebanan”. Brodern Ernst och Hugo  anställde ytterligare två bröder i firman samt en svåger, för nu hade Hugo och Elin, Okomedägan, gått in i det äkta ståndet. Så nu hade Hugo fått att göra, en snickerifabrik, (dessvärre riven numera, men den låg vid Venebergsvägen) en byggfirma och allt kontorsarbete som följde med detta. Fru Elin var hemmafru som brukligt var vid den här tiden, så hon fick ta hand om hus och hem och två välartade döttrar, som familjen begåvades med. Ernst hjälpte givetvis sin bror och företaget blomstrade.

Smens hästar och skomakarens ongar är sämst skodda, brukar man säga, men det gällde inte Hugo Svensson, för i ett tidigt skede i karriären byggde han och Ernst  varsin villa vid Ätrans strandkant. Hugo var en progressiv person, nyfiken och intresserad av det nya, moderna, så därför byggdes husen i Funkisstil, vilket då var ytterst fashionabelt och lite ovanligt, så han var först med denna arkitektur i Vessige.

Byggfirma smällde upp åtskilliga hus i trakten, och hade också många renoveringar. I en genomgång av den första, anspråkslösa kassaboken som upptar åren 1928 — 1930 kan man hitta följande projekt: det var hus i Hårsared, Lysebäck, Ryen, Svartrå, Höghult, Lia och en hel rad andra där det är svårt att tyda eller där orten inte är angiven. Han var också på Fagereds Sanatorium i Lia och Källsjö kyrka och skolhuset i Svartrå. Flaggskeppet var väl ändå Okome Skola som han uppförde 1941 mitt under brinnande krig.

Byggfirman avvecklades efter hand och snickerifabriken tog överhand, så nu började man ägna sig åt inredningssnickeri, fönster, dörrar och framförallt trappor. Hugo var ju inte rädd för det nya så bland annat lanserade han Perstorpsplattan, vilket var ett universalmaterial och riktigt fashionabelt.

Fortfarande finns det spår av köksinredningar från snickerifabriken.

1960 dog broder Ernst och Hugo fick ta över allt, men detta till trots hann han ägna mycket tid åt Vessigebros Hantverksförening, som han ansåg fyllde en mycket viktig roll i samhället. Dessutom var han en passionerad laxfiskare och kvällarna kunde gå åt till att spela Bridge.

Snickerifabriken såldes 1974 och är nu jämnad med marken, ett av många småföretag i Vessigebro, som tyvärr försvunnit.