Ett gammalt malthus eller kölna

Den som på sina strövtåg i skog och mark kommer till byn Åhs i Hallands mittpunkt, bör inte försumma att bese en kvarleva, därstädes befintlig från svunnen tid, nämligen en så kallad kölna.

Enligt vad de gamla berättat, skall kölnan vara uppförd av en för sin styrka synnerligen beryktad person, som gick under benämningen ”Spräckaren” (Johannes Jönsson, f. 1779). Han lär ha varit så stark, att han ensam lyft en i kölnans vägg synlig sten, som ser ut att väga minst 1000 kg, och en annan sten bortåt 1 meters höjd. Kölnan är helt byggd av sten med välvt tak, som utvändigt belagts med torvor avfall från linbrytning s k  skävor eller dylikt. Min far, som var den siste som använde kölnan, försedde dock densamma med takstol och halmtak, vilket dock för länge sedan ruttnat bort.

Kölnans inre upptogs till största delen av den s k galten, en byggnad av sten med en ugn i botten. På kanterna av galten är murat kanter av sten till en höjd av bortåt en halv meter och där ovan ett trä över galtens mitt något högre än de nämnda träna ligger ryggåsen, förr också den en träbit, men som den lätt av hettan underifrån förkolnades eller t.o.m. slog eld, så utbytte far den med en rälsstång av järn, som ännu finns där. Från sickträna och till ryggåsen voro så lagda något över en meter långa, med många borrhål försedda bräder, och det var där ovanpå, som maltet, som dessförinnan beretts så det kommit i groning, lades för torkning.

Men nu måste jag kanske även tala om hur nämnda beredning tillgick. Härom berättar far hur i hans barndom varje år från strax efter jul, och sedan ett par tre månader framåt, nästan dagligdags maltakörarna komma med säd till matning. Det var mestadels korn, som var det bästa sädesslaget för maltberedning, men de som inte odlade korn hade en blandning av råg och havre.

Det var i regel en gammal tunna som var lagom stor sats att mälta på en gång som skjutsarna hade med sig. Så mycket som 5 spann ville han ogärna mälta på en gång, enär det tog längre tid med beredningen.

För det första slogs säden i ett stort kar, och fick stå där tillsammans med vatten. Dagen därpå slogs nästa sats i ett annat kar. Detta kallades att sätta malten i stöt. När det stått i stöt i 2 dygn tappades vattnet av, och maltet lades upp på en s.k. mältekarm d.v.s. en av bräder hopspikad botten om 4 - 5 kvm med 20 - 25 cm höga kanter. Det lades i en hög och breddes över med säckar så att det tog värme och började gro. När väl groningen kommit igång måste maltet röras i och bredas ut, till sist över hela karmen. Detta för att  hettan inte skulle bli för stor, men också för att groningen skulle ske så jämnt som möjligt. När maltet hade legat på karmen i fyra dagar, var det i regel färdigt med groningen. Det behövdes således 2 kar och 4 karmar för att en sats skulle bli färdig varje dag.

När så den första satsen var färdiggrodd, så skulle kölnan vara eldad i ett par dagar så att den hunnit bli varm och torr, efter den köld och fukt som förut rått inom de tjocka murarna.

Så breddes maltet ut över den först omtalade brädbotten på galten. Sedan gällde det att elda på å hålla stark fyr i synnerhet i början så att maltet kunde torka. Härvid skulle också rökas, så att drycken skulle få bra färg, fördenskull användes helst enris, som rök bra.

Eldningen skulle hållas igång även på natten, så man fick ordna med halm att ligga på. Det gick inte att ha huvudet uppe, för då blev röken för svår. Någon skorsten fanns nämligen inte, utan röken fick tränga ut var den kunde, den skulle ju röka maltet. Sedan maltet rörts i en eller två gånger, vilket var mycket besvärligt för rökens skull, var det i regel färdigt, eldningen hade då pågått i ett dygn. Sedan togs det ned från kölnan för att lämna plats för nästa sats och så undan för undan ett par månader framåt.

När våren gjorde sitt inträde och kallade till annat arbete, var det i regel slut med mältningen, och kölnan lämnades öde, tills nästa säsong började. Ibland hände det dock att kölnan fick tjänstgöra även som basta, dvs att torka linhalm i, och då var det brytning och brytegille efteråt.

Per Svensson

En uppsats skriven av Per Svensson. Nedtecknad av barnbarnet Ulla Alvarsdotter.