Kalkugn idag 

Redan i mitten på 1700-talet hade man börjat bryta kalk ur Hunneberg, men det var i blygsam skala. Det berättas att när kyrkan i Naglum skulle vitkalkas 1771 så köpte man kalken från Nygård. 1775 köper Peter Bagge Nygårds egendom. Han var en driftig affärsman och entreprenör som startade upp kalkbrytning i större skala. Tidigare hade man använt ved vid kalkbränningen, men det var en bristvara vid den här tiden. Därför var det ett stort framsteg när man upptäckte att alunskiffern kunde användas som bränsle. Skiffern innehåller nämligen inlagrad olja som frigörs när den upphettas.

Till skillnad från de övriga västgötabergen saknar Halle- och Hunneberg rena kalklager. Den kalk som finns här ligger som stora ”körtlar” insprängda i alunskiffern och för att bryta den måste man också bryta skiffern. Men detta var ingen nackdel eftersom man fick bränslet så att säga på köpet.

Befolkningsökningen under 1800-talet hade gjort det omöjligt för alla att försörja sig på jordbruket, men genom kalkarbetet öppnades nya möjligheter. Avsättning för kalken fanns främst som jordförbättringsmedel men Peter Bagge startade också en cementfabrik där råmaterialet var kalk och den brända alunskiffern. Cementen man fick var av hög kvalitet och användes bland annat till slussbyggnationen i Göta älv.

1847 köper Nils Ericson (kanal- och järnvägsbyggaren) Nygård och verksamheten ökar. Ericson startar en cementfabrik på en ö vid Rånnumsfallen i Göta älv och inleder därmed den industriella epok som i början av 1900-talet resulterar i brukssamhället Vargön.

Kalkschakt vid Floget på 1920-talet                                              

Arbete med kalkframställningen gick till så att man under vinterhalvåret borrade och sprängde loss kalk och skiffer i schaktet. Allt var handarbete och verktygen var enkla. Man borrade ett meterdjupt hål och i det förde man in svartkrut. Detta antändes med hjälp av en ”tändsticka” av trä som man smort in med fett och svartkrut och en hemmagjord stubin. Många händer och ögon och några liv förlorades när laddningarna ibland gick i förtid.

Kalkugn vid vägen mellan kyrkan-prästgården omkr. år 1920   Fotograf: K Jonsson

Det lossprängda materialet slogs sedan sönder i lämplig storlek och lades upp i högar för att sedan under sommarhalvåret brännas i ugnen. Alunskiffern måste slås sönder i små skivor för att brinna bra. Ugnarna byggdes upp av sten i sluttningen nedanför schakten. Där lades först tändved i botten och sedan varvades skiffer och kalksten tills ugnen var full. Bränningen tog ca 14 dagar och de största ugnarna kunde ge upp till 700 hektoliter kalk.

Kunskapen om kalkbrytningen spred sig och nya schakt öppnades på många ställen runt Hunneberg och på östsidan av Halleberg. Schakten vid Tunhems kyrka ligger alldeles vid vägen och kan lätt beses. Mellan kyrkan och prästgården ligger också en ganska välbevarad ugn (se bilder) där den sista bränningen gjordes så sent som 1950.

tillbaka till Kalkgrottorna