Halleberg anses som Skandinaviens största fornborg. Dit har slättbefolkningen tagit sin tillflykt i orostider sedan ”hedenhös” ända fram till krigen mot danskarna under senare 1700-talet. Bergets branta sidor gjorde det besvärligt för inkräktare. Det enda sättet att ta sig upp var via några få s.k. klevar och där finner man än idag resterna av ett omfattande försvarsverk. Kullerstensmurar, som kunde vara upp till sju meter breda och sannolikt försedda med en träpalissad, gjorde berget näst intill ointagligt. Det fanns ju heller ingen alternativ reträttväg för eventuella inkräktare och därmed lätt att hamna i en fälla. Rester av försvarsmurarna ser man idag tydligast på norra sidan av uppfartsvägen från Vargön i Storegårds klev.
Kring Halleberg finns även ett antal andra fornlämningar. I sydväst ligger det kända gravfältet med domarringen Hästevads stenar. Ovanför domarringen ligger den sägenomspunna Häcklan med ättestupan, som hos Linné 1746 kallas ”Häckla Ättestörta”.
Ur ett PM från Riksantikvarieämbetet kan man läsa:
"Halleberg hör till de märkligaste i landet... I sydväst där det av naturen ytterst otillgängliga berget kan bestigas är system av vallar och förskansningar uppförda för att hindra fiender att tränga upp på berget. I Storegårds klev i sydväst, med Russ klev i sydost, finns ännu bevarade murverk med en sammanlagd sträckning av 1800 meter. I Björndals klev vid Lilleskog i söder och i Skytte klev i öster finns flera mindre vallsystem med mellan 20 och 40 meter långa murar.
Skiss över försvarsvallarna i Storegårds klev på Halleberg
Fornborgen har troligen varit i bruk periodvis ända från äldre järnåldern och in i historisk tid men inga synliga fornlämningar eller säkra fornfynd har anträffats. Däremot är bekräftat att borgen använts i historisk tid. Erik Dahlberg berättar i reseanteckningar från 1600-talet om några medeltida stormän, som värjt sig mot danskar och norrmän på Halleberg. I anteckningarna läses:
...’en man Råmund Basse på Råmmaus [Rånnums] herregård och Eskil Bubbo [Torbjörnsson] på Forstena med bönderna häromkring hava värjt sig i sju års tid på Halleberg emot de Danske och Norske’.
(Den s.k. Bassefejden i början av 1500-talet).
Skriftliga källor uppger att även Hunneberg använts som tillflyktsort under ofärdstider. Stor betydelse har de båda bergen haft under de talrika krigen mellan Sverige och Danmark-Norge under 14-1700-talen. Vid den s.k. Gyldenlöwefejden 1676 härjades Vänersborg med omnejd särskilt svårt och traktens befolkning tog sin tillflykt till Halleberg, där de tvingades stanna i nära tre månader. Därifrån kunde de se hur trupperna skövlade och brände den omkringliggande bygden och slutligen brände hela Vänersborgs stad.
Sista gången Halleberg användes som skydd mot fiender var 1788 då den dansk-norska hären invaderade Vänersborg. Ockupationen av staden var denna gång förhållandevis fredlig och efter någon månad kunde befolkningen återvända från berget utan att någon människa fått sätta livet till.
tillbaka till Halle- och Hunneberg