Timmertåg vid Långvattnet
Skogsjärnvägen på Hunneberg har genom sin unika kombination av järnväg – berglinbana - järnväg, ett både tekniskt och kulturhistoriskt intresse. Anläggningen tillkom samtidigt med andra skogsjärnvägar, som byggdes i ett första försök att mekanisera skogstransporterna.
Under första världskrigets slutskede började Statens Järnvägar (SJ) bryta torv på bl.a. Hunneberg för driften av sina ånglok. Från bergets norra sida (nära torpet Kvarnbacken) anlades ett primitivt järnvägsnät ut till de olika torvmossarna. Från bergskrönet skulle sedan torven fraktas på en linbana 650 meter över Lilleskogsdalen till riksjärnvägen Uddevalla-Herrljunga (UVHJ). Domänverket, som hade stora problem att få ner sitt virke från berget p.g.a. det undermåliga vägnätet och de branta nedfarterna (klevarna), såg här en möjlighet till samarbete. Linbanan dimensionerades för att även klara virkestransport och under ett par år sköttes Domäns transportbehov av SJ. Taxan till SJ var 2 öre per kubikfot (70 öre/kbm) oberoende av avstånd.
När torvbrytningen avvecklades 1921 övertog Domän hela anläggningen. Spårsträckningen och banans kvalitet var dock inte lämplig för skogsbruket så man började genast anlägga nya bangrenar med bättre banvallar, spår och lastplatser. Huvudspåret gick tvärs över berget från Kvarnbacken i norr till Fagerhult i söder med en avgrening åt sydost till Alsjön och detta förblev banans utsträckning under dess livstid.
Motorlok Warrant, bild fr. katalog 1911
Driften startades med ett encylindrigt motorlok av typ Warrant, tillverkat av Vara Gjuteri & Mek. Verkstad. Loket var nog passande för torvbanans behov men alltför klent och långsamt för de tunga timmerlassen. 1923 köper Domän tre identiska ånglok från firma Orenstein & Koppel till kronoparkerna Östra Kinneskogen, Hunneberg och Gullberg, som alla fick skogsjärnvägar vid samma tid. Ångloket blev sedan ”arbetshästen” ända fram till banans avveckling 1937-39. Idag finns det (efter div. ombyggnader) som museilok vid Östra Södermanlands Järnväg i Mariefred där det fått namnet ”Avesta” efter dess sista hemvist.
Ångloket Orenstein & Koppel nr 10549, Lokförare Julius Gustavsson
Idag är banvallar, rester av lokstallet och linbanans betongfundament det enda som återstår av anläggningen. Banvallarna har blivit bra vandringsleder och terminalområdet vid Kvarnbacken har på Hembygdsföreningens initiativ röjts och försetts med informationstavlor.
1. Lokstall för ånglok med kolförråd, smörjgrop och verkstad.
2. Dubbelspår för rangering.
3. Lokstall för motorlok. Förråd för div. järnvägsmateriel.
4. Träbrygga för utlastning av torv och ved till linbanan.
5. Stickspår för utrullning av timmer till mellanupplag.
6. Linbaneramp med kran och vändslinga.
7. Ångmaskin för linbanan.
8. Linbana till UVHJ.
Hitta hit: Kör 2 km österut från Bergagården till parkeringen strax efter torpet Kvarnbacken. Följ stigen nordväst ut mot bergkanten till terminalområdet. Efter 100m finns resterna av lokstallet, efter ytterligare 200m fundamenten efter linbanans lastningsramp.
Läs mer om banans historia och hur man transporterade de tunga loken upp och ner för den branta bergsidan i Hembygdsföreningens skrift "Skogsjärnvägen på Hunneberg".
Spårkarta över skogsjärnvägen
För den genuint järnvägsintresserade:
UVHJ-banan var ju en förutsättning för skogsjärnvägen på Hunneberg. En gedigen redogörelse kring dess historia kan läsas här.
Läs mer om det dramatiska skådespelet när Stålbron byggdes över Göta älv i Vargön 1866 i vår jubileumsskrift.
SVT har en arkivfilm (utan ljud) som visar utbytet av den gamla Stålbron 1945.
tillbaka till Halle- och Hunneberg