Text: Bo Larsson
Foto: Vanja Gauffin
Det är belagt att på platsen där Gärsbo kvarn idag ligger, hade det funnits kvarn sedan medeltiden. Nuvarande kvarnen uppfördes 1816. Gården Gärsbo, som tidigare varit ”frälsehemman” (säteri), hade då fått sin första ofrälse (ej adlige) ägare, den driftige bonden Johan Hedin. Han såg till att en ny kvarn byggdes, och bara året senare tillkom i samma byggnad en såganläggning. En kvarn fanns redan strax uppströms den nya, så till Gärsbo hörde nu två kvarnar. Ågården, där kvarnarna låg, var ett torp under Gärsbo, och mjölnaren hade alltså ställning som torpare.
1903 avstyckades Ågården med kvarnarna från Gärsbo, och köptes av unge Johan Bohman som under några år skaffat erfarenhet som mjölnardräng i bygden. Kvarnarna och sågen var ganska nedslitna när han tog över, men med stort intresse och kunnande satte han igång med upprustningen. Han var också duktig snickare och smed. Kvarnverksamheten utvecklades avsevärt de närmaste åren. 1905 byggdes ny spånhyvel med separat vattenhjul intill den övre kvarnen. Den blev flitigt använd och Bohman skriver i sin dagbok: ”Det verkar som de flesta i socknen vore taklösa. Hela dagarna får vi hållas vid spånhyveln – allt medan vi passar kvarnen. Gud ske lov att vi till båda kan använda samma vatten.”
Övre kvarnen fick också, bara ett par år senare en turbin, som ersatte det gamla kvarnhjulet. Turbinens lilla hjul med 51 centimeter i diameter gav större kraft än det gamla vattenhjulet på cirka fyra meter, men slukade mycket mera vatten. Det krävdes åtta kubikmeter vatten per sekund vid fullt påsläpp.
På grund av första världskriget blev det brist på fotogen, som var det vanligaste belysningsmedlet vid den tiden. År 1918 lät därför Bohman installera en generator i kvarnen, som gav ström till belysning både vid kvarnarna och på Gärsbo gård. 1930 hade en ramsåg kommit på plats som komplement till cirkelsågen i nedre kvarnen. Bohman hämtade den från Dumbäcken nära sjön Tolken, där sågverket hade förstörts genom brand och ramsågen blev ledig.
Vattenkraften användes till mycket. Bohman var mycket uppfinningsrik vad gällde att via remskivor och linor flytta kraften dit den behövdes. Utöver att få sin säd malen och sitt virke sågat kunde bygdens folk få åtskilligt annat utfört. I kvarnarna fanns en potatisrivare för tillverkning av potatismjöl, en lieslip och bondmororna kunde komma och skölja sin stortvätt i sköljrännan inne i kvarnen. Rensmaskin och sädeskross fanns också. I övre kvarnen hade Bohman en snickarbod med en hembyggd, vattendriven bandsåg. Där tillverkade han bland annat vagnshjul. I en mindre byggnad intill kvarnarna hade Bohman en smedja.
Till kvarnarnas utrustning hörde också sikten, ett såll där mjölet och fröskalet, kliet, skiljdes åt. I något som kallades rens- och slösädespåsen hamnade bland annat mjöldryga, en giftig svamp som kunde finnas i brödsäd. Den orsakar kramper som kan döda barn och ge sjukdom på djuren. Mjöldryga efterfrågades på apoteken och kunde lämnas dit mot betalning. Mjölnarfamiljerna kunde sitta kring köksbordet på vinterkvällarna och samla ihop mjöldryga. Bohmans sålde mjöldryga till Apoteket, en betydande biinkomst. Så här skriver Bohman: ”Förvånande att de kan betala detta höga pris, för detta korn, som alltid varit människan till plåga – drygan kommer att betala hela nyuppsatta sikten.” Det är lätt att föreställa sig ett myllrande liv och rörelse vid kvarnarna under åren de var i drift. I väntan på att mälden eller sågvirket blev klart kunde bönderna träffas och pusta ut i kvarnkammaren en stund innan det var dags att spänna hästen för lastad vagn och vända hemåt.
Johan Bohman var mjölnare vid Gärsbo kvarn i 45 år, ända till 1948. Ågården med kvarnar såldes det året till Hadar Nilsson som varit mjölnare på annat håll. Men vid den här tiden hade utvecklingen lett till att mindre vattendrivna kvarnar inte behövdes längre, så i början av femtiotalet upphörde driften. Trots detta såg Hadar till att kvarnbyggnaderna fick nya spåntak, och detta gjorde att det längre fram fanns kvarnar kvar att ta hand om. 1968 skänkte Hadar kvarnarna med omgivande markområde till hembygdsföreningen. Den övre kvarnen låg i en skarp kurva på vägen mot Rude och för att bereda plats för en nödvändig förbättring av vägen blev det tvunget att riva kvarnen. Bertil Gardell, som då var vice ordförande i hembygdsföreningen, tog hand om virket och av timret satte han upp ett fritidshus i Alhammar.
Det blev alltså den nedre kvarnen hembygdsföreningen tog sig an. Restaureringsarbetet var färdigt 1984. Primus motor för arbetet var dåvarande ordföranden, min far Arvid Larsson. I Tvärredsboken skriver han att han fann arbetet ”mycket stimulerande”, vidare att ”Jag har ju bott i närheten och kunnat cykla ned när jag fått en stund. Genom att jag vuxit upp i kvarnens närhet och själv kört flera hundra lass mäld dit, har jag liksom känt kvarnens pulsslag.” Restaureringsarbetena gjordes mycket grundligt och bland annat tillverkades ett helt nytt vattenhjul av imponerande dimensioner. Vid den högtidliga nyinvigningen i september 1984 agerade far mjölnare. En bonddräng anlände med ett hästlass säd, kvarnen sattes igång och säd maldes. Det förekom sedan några gånger därefter att kvarnen startades och det maldes. Det gjorde man exempelvis när klasser från Tvärreds skola kom på studiebesök. Tyvärr är detta spolierat nu, kvarnhjulet är borta. Vid en väderkatastrof en bit in på 00-talet gjorde väldiga vattenmassor att hjulet rycktes loss, kastades ner i bäckravinen nedanför och förvandlades till kaffeved. Idag är Gärsbo kvarn ett populärt mål för utflykter, ett fint och rogivande ställe att ta paus på vid en cykeltur eller när man vandrar. En vandringsrunda, Kvarnleden, med utgångspunkt vid kvarnen finns också att tillgå. Allra senast anlades en liten paviljong där det går bra att sitta och njuta sin fika.
Låt oss avslutningsvis berätta lite mer om mjölnaren Johan Edvin Bohman. Han bodde efter övertagandet först i den lilla stugan invid övre kvarnen, det som hade varit mjölnarnas boställe genom sekler. På den lilla åkerlappen vid stugan odlade han potatis och havre och han hade höns. Hustrun hette Anna Maria och de fick fem barn tillsammans. Efter hand som familjen utökades behövdes mer utrymme och 1914 byggdes ett nytt bostadshus på höjden ovanför stugan. När Hadar Nilsson köpte Ågården 1948 flyttade Bohman med hustrun Anna Maria och yngste sonen Kalle tillbaka till kvarnstugan. Vid sin död 1965 var Bohman 93 år. Kalle blev ensam kvar. Han tillbringade sina sista år på ett äldreboende. Året innan han avled 2003 skänkte han stugan med tomt, två uthusbyggnader och garage till Hembygdsföreningen.
Stugan vid Gärsbo kvarn har blivit platsen för många sammankomster. Sedan 2014, det år då Tvärreds hembygdsförening firade 50 år, har det varit våffelkafé vid kvarnstugan på lördagar under sommaren och från 2019 ordnades loppis tillsammans med kaféerna. De här evenemangen lockar många besökare. En mer idyllisk plats får man leta efter.