HERTIG KARLS ALLÉ
Hertig Karls allé sedd från Karlslundsgatan mot norr 1932. Konsumbutiker öppnades här1931 på vänster sida i nybyggd fastighet nummer 17-19. Butikerna drevs fram till 1973 då Domus Radio och TV övertog lokalerna.
Hertig Karls allé
1945 från Hagabron till Trängkårsvägen
1940 från Hagabron till Västra Nobelgatan
1901 från Hagabron till Markgatan
1888 Västra Allén
Vykort och text: Lennart Westesson
=================================================================================
November månads bilder
ALNÄNGSGATAN FÖRR OCH NU
Vykort från Lennart Westessons samlingar.
Foto: Lars Hammasrlund
Alnängsgatans sträckning under åren:
1956 från Svartån till Södra Grev Rosengata
1884 från Svartån till Gref Rosens gata
1856 från Svartån till Järnvägsgatan 4
1823 Westra Trädgårdsgränd
Alnängarna, de vidsträckta ängsmarker öster om Örebro, norr om Svartån, som under medeltiden tillhörde stormansgården Aina. Gården som ödelades under 1850-talet antas ha legat i nuvarande Stadsparkens östra del.
=================================================================================
Oktober månads bild
AB LIEDSTRÖMS SNICKERIFABRIK
Här ses AB Liedströms Snickrifabrik 1938 på Åbylundsgatan 19. Verksamt intill mitten på 1970-talet. Därefter har här varit verkstad och bilhandel. Fabriken grundades redan 1896 av Fabrikör Axel Liedström som då startade svarveri & snickeri i fabrikslokaler på Slottsgatan 16. Efter Liedströms frånfälle 1924 övertogs firman av sönerna Georg och John Liedström och fabriken flyttades till ovannämnda adress. Här ändrades tillverkningen till att huvudsakligen vara butiksinredningar. Antalet anställda på 1940–50-talen pendlade kring 15 till antalet.
FORTSÄTTNING OM FLER SNICKERIFABRIKER
Bröderna Erikssons Snickerifabrik behöver väl inte närmare nämnas om: Fabriken startade 1883 vid Fridå och slutade som Fönsterfabrik på Aspholmen i mitten på 1970-talet.
Björkkullens Snickerifabrik belägen vid Rosängen/Sommarrovägen. Startades 1935 av fabrikör Simon Andersson som redan 1936 hade jobb åt 4 anställda. Fabriken växte med åren - bra när man får jobb via en broder: John. M. Anderssons Byggnadsfirma tillförde så att 1950 hade Simon Andersson 20 anställda i fabriken. Tillverkningen som blev baserad på byggnadssnickerier behövde allt större utrymmen och fabriken byggdes till 1953-54. Med tillbyggnaden färdig; lades också räls på gårdsplanen - spår från såghus till tork och fabrik. Tillverkningen fick efter behov nya maskiner och verksamheten höll igång intill år 1981. Snart efter nedläggningen blev fabriken förmodligen påtänd och blev nerbrunnen till grunden. Bilder på fabriksbyggnaden saknas tyvärr!
Vidare något om Oskar & Georg Eriksson. Mekanisk Snickeriverkstad, belägen vid Angelgatan 5-7. Denna rörelse etablerades 1914 av nämnda bröder. Dessa började då sin verksamhet i lokaler på nämnd adress. Tillverkningen var här huvudsakligen affärsinredningar som bl.a. levererades till Konsums butiker i Örebro, Kumla, Hallsberg och Kopparberg. Inredningar levererades också till Oscarias affärslokaler i Örebro, Stockholm och andra platser.
Med början 1933 fanns också Teodor Anderssons Snickerifabrik, vid Gällerstavägen; med likartad tillverkning som nämns ovan.
Text o bild via Lennart Westesson.
=================================================================================
September månads bild
ÖREBRO SNICKERI & TRÄVARU AB
Hörnet Grev Rosen gatan - Slottsgatan 1930-talet. Fabriken verksamt 1876 - 1956.
Bild: Örebro stadsarkiv
Detta fabriksföretag grundades år 1876 och ombildades till aktiebolag år 1932. Aktiekapitalet som sattes till 175,000 kr ägdes då av direktör Carl Eriksson Pålsboda och disponent Carl Svanström Örebro.
Bolaget bedrev omfattande snickerifabrikation och hyvlerirörelse samt trävaruförsäljning i parti och minut. Byggnadssnickerier av furu och ek, samt butiksinredningar, såväl enklare som finare utfördes. Bolaget hade dessutom andra försäljningsuppdrag inom distriktet i vårt län. Bolagsledningen nedlade ett intensivt arbete på att få produktionen förstklassig och i prishänseende konkurrenskraftig och kunde glädja sig åt en ständigt ökande kundkrets.
Fabriken sysselsatte på 1930-talet kring 40-50 arbetare och årsomsättningen 1938 nådde över 900,000 kronor. Produkterna såldes i huvudsak på den inhemska marknaden, men även på utlandet. Med herrar Persson o Svanström som driftsleder drevs produktionen vidare under 1940 - och in på 50-talet tills en förödande brand den 14 juli 1956 gjorde slutet för fabriken. Här kan då nämnas att fabriken den 29 april 1900 helt ödelades och Örebro nyupprättade brandkår fick sitt elddop.
På denna tomt huserar nu baptistförsamlingen Filadelfia - som också här en tid drev Hotell Grev Rosén.
Text: Lennart Westesson
=================================================================================
Augusti månads bild
ALBIN RAPPS HERRKLÄDESFABRIK
Rapps herrklädesfabrik låg här i hörnet Östra Bangatan-Olaigatan: Fastigheten förvärvade av Rapp som här lät göra en ombyggnad för ändamålet varpå fabrikationen kunde starta här i januari 1938. Tillverkningen var igång intill mitten på 1960-talet. Nedlagt efter Albin Rapps frånfälle 1966.
Fabrikör Albin Rapp grundade företaget redan 1921, och det fick en blygsam start i förhyrda lokaler i fastigheten Storgatan13, där lokalerna blev för små efter att man blev över 25 anställda flyttade man 1927 till större utrymmen vid Köpmangatan 21. Albin Rapp startade vidare 1932 fabriker i Arboga och Strängnäs samt grundade 1946 fabriken ”Rappsons Regnkläder AB” i Hallsberg.
Före år 1921 drevs konfektionstillverkningen inom landet mer eller mindre hantverksmässigt. Det vanligaste arbetssättet hittills var t.ex. att kavajen tillverkades vid ett bord, där en skräddare och 3-4 kvinnliga arbetare var sysselsatta med densamma. Vid Rapps fabriksstart bestod ett arbetslag för kavajer av 25 personer, vilka var och en utförde en viss detalj av arbetet på plagget s.k. tempoarbete. Man kan säga att nu infördes en ny epok i den svenska konfektionsindustrin.
Rapps företag utvecklades i snapp takt efter flytt till större lokaler på Köpmangatan och man var 80-talet anställda i mitten på 1930-talet. Efter flytt till Östra Bangatan fick personalen ljusa tidsenliga lokaler och med nya maskiner var fabrikens glansdagar inne: Under 1940–50-talen nådde personalstyrkan upp över 250-talet och Rapps ansågs vara ett större företag i Örebro. In på 1960-talet gjorde sig konkurrensen allt mer kännbar varför Rapps företag nödgades gå i graven som nämnts ovan.
Text: Lennart Westesson
=================================================================================
Juli månads bild
Denna droskstation på Våghustorget ägdes av ”Kalk-Anders Gustaf Andersson. Historierna om honom är legio, en gång kunde han ej få broms på en taxameterbil vid Vasabommarna. Han varnade sina passagerare med ordet ”Blunda”. Därav ordspråket: ”Blunda, sa Kalk-Anders!
I egentlig mening omnämnes i en gammal tidningsnotis 25 maj 1899, där det heter, och lägg märke till att det gäller hästdroskor:
DROSKSTATIONER Torde vi ha redan till sommaren. Stadsfullmäktige har intet att erinra mot inrättandet av foderkrubbor i skilda delar av staden men överlåter ät magistraten att bestämma platserna. Sökanden hr Wieslander har själv föreslagit platsen öster om Stora Hotellet samt på Järn- och Pumpkälltorgen.
Åkare Axel Bergman på norr hade redan 1897 fått tillstånd ”för droskrörelse för personbefordran” såsom chef för gästgiveriet och ägare till Norra åkeriet med stationer på Järntorget och senare även vid Hamnplan och på Rynningegatan.
Den 15 maj 1899 hade en örebroare för övrigt fått Sveriges första kända körtillstånd: det var dåvarande löjtnant Carl Vogcl hos Andrew Hollingworths som begärde att under utställningen ”få trafikera stadens gator med en Automobil, driven med fotogen”. Magistratens tillstånd är så pass märkligt dokument att det förtjänar återges ordagrant:
Efter föredragning av ansökan fann Mag:n skäligt att till ansökan lämna bifall under villkor att största försiktighet vid automobilens användande iakttogs. Och föreskrev magistraten att sökanden skulle före automobilens begagnande för stadsfiskalen förete detta protokollsutdrag.
Som man ser var det satt som villkor att körningen måste ske under största försiktighet, vadan trafiksäkerhet och hänsyn inte är vår egen tids uppfinning! Det hette i fabrikör Alfred Hahns år 1904 av magistraten i Örebro utfärdade körtillstånd, vilket är landets andra bevarade i sitt slag, att även han ”skulle iakttaga den största försiktighet och icke köra auto-mobilen på torgdagarna i Örebro”. Dessutom skulle han hör och häpna ”ställa sig till efterrättelse gällande föreskrifter angående velocipedåkning i staden!”
Här skall endast erinras om en historisk bil till, nämligen ”mag-doktor” Emil Nilssons s.k. Skottkärra, vårt lands första privatbil som en läkare använde och för vilken han så småningom fick länsstyrelsen att ge ständigt ökade körtillstånd, även på de många dåvarande enskilda vägarna i länet. Om den bilen och dess efterträdare har för övrigt både åkare och droskbilschaufförer åtskilliga glada historier att berätta ännu. År 1903 var det första bilåtalet i Örebro ”för ovarsam framfart genom en folkmassa på Järntorget med en fart av 18 kilometer i timmen”. Året efter (eller 1904) tillsattes en spårvagnskommitté i Örebro för att utreda denna fråga som aldrig löstes.
=================================================================================
Juni månads bild
A. P. KJELLGRENS BRÖDFABRIK A/B
Hörnet Järnvägsgatan-Storgatan: Här låg bageriet från starten fram till 1913 då nytt bageri hade byggts nere vid Järnvägsgatan 16.
A. P. Kjellgren, firmans grundare, övertog år 1885 den av tysken Schöneck innehavda bagerirörelsen, vars lokaler voro belägna i hörnet av Storgatan och Järnvägsgatan, det s.k. Amilonska eller Schöneckska hörnet, namn välkända för alla gamla örebroare. Redan 1843 hade bageriet som senare blev APK, grundats av bagarmästare Amilon, och denne drev en ganska blygsam rörelse till år 1873, då affären överläts på nyssnämnde Schöneck.
Då Anders Petter Kjellgren övertog bageriet, hade han i flera år varit Schönecks verk-gesäll, och under hans insiktsfulla ledning utvecklades firman raskt och var redan 1901 vid A. P. Kjellgrens frånfälle en efter dåtida förhållanden betydelsefull bagerirörelse. Rörelsen fortsattes nu av sterbhuset till år 1911, då firman ombildades till familjeaktiebolag med Ernst Kjellgren som disponent och verkställande direktör. Ernst Kjellgren blev också bolagets huvuddelägare.
De gamla lokalerna (bilden) började bli allt mer otillräckliga, och då dessutom den planerade breddningen av Storgatan nödvändiggjorde snar rivning av det gamla bageriet, blev det nödvändigt att söka realisera de redan tidigare väckta planerna på större och tidsenligare lokaler.
Under flera studieresor, som disponent Ernst Kjellgren företog 1911-1912 till de tongivande bageriföretagen i Danmark, Tyskland, Österrike, Frankrike och Holland, studerades den moderna bageriteknikens medel och möjligheter i såväl hygienisk som maskinellt och administrativt hänseende. Därefter planerades den nybyggnad, som förlades till mittre delen av firmans tomt efter Järnvägsgatan, mitt emellan Storgatan och
Slottsgatan. Grundstenen till det nya bageriet lades i juli 1912, och den 1 september 1913 togs de nya lokalerna i bruk. I det skick bageriet då presenterade sig var det utomordentligt ändamålsenligt. Bagerinäringen hade till denna tid bedrivits som rent hantverk, men i det nya bageriet hade inmonterats en hel del maskinella hjälpmedel, och därmed började industrialiseringen även inom detta område. Bageriet hade planerats för en betydligt större tillverkningskapacitet än som på den tiden kunde utnyttjas, nämligen för en maximaltillverkning av c:a en halv miljon kronor per år. Att lokalerna voro väl planerade, förstår man bäst då man hör, att på samma utrymme producerades för två miljoner kronor bröd per år. Men med företagets tillväxt uppstod åter ett krav på större lokaler, vilket skedde genom tillbyggnad av tre våningar år 1943. Genom denna tillbyggnad kunde kapaciteten ökas än mer för att nu nått det maximala inom denna byggnad, tillverkningsvärdet är nu 7 å 8 milj. kr. pr. år. Är 1901 var hela personalen 20 st. Nu är fabrikspersonalen ca 180, vartill kommer administrations- och kontorspersonal så att APK numera sysselsätter ca 220 personer.
Den senare utvecklingen har möjliggjorts genom anskaffande av de modernaste och förnämsta maskiner, som finnas att tillgå. Huvudparten av den nuvarande maskinparken inköptes i Amerika så sent som 1946, då disponent Kjellgren under affärsresa därborta lyckades erhålla dessa maskiner, av vilka en del endast finnas hos APK förutom i USA. På så sätt har APK växt upp till en av landets största brödfabriker och specialiserat sig på tillverkning av mjukt matbröd och skorpor, där APK med säkerhet är störst och modernast i landet. Avsättningsområdet sträckte sig år 1959 från Sundsvall i norr till Jönköping i söder och omsättningsvärdet nådde upp över10 miljoner och man räknade med att var 3:e hushåll ”var APK konsumenter” - här i Mellansverige. Vid denna tid hade APK vidare åtta brödbutiker inom örebroområdet och det fanns 28 större och mindre bilar för utkörning. Så var det också järnvägstransporter åt alla håll!
Men en ny epok tog sin början 1964: APK-bageriet uppköptes av SKOGAHOLM: Bageriet som från början var litet och privatägt har sedan 1935 hetat Skogaholms bageri. De nya ägarna planerade snabbt för nytt bageri och man lätt bygga nytt på Holmen och Slöjdgatan 10. Så med utgången av 1960-talet fick APK-bageriet på Järnvägsgatan 16, upphöra efter 57 års verksamhet. Rivningen fullbordades i december 1971!
Skogaholm bageriet i Örebro är också numera nedlagt: Den klassiska APK-limpan som var/är snarlik med dagens Skogaholmslimpa bakas på de tre bagerierna - i Eskilstuna, Lund och Umeå!
Redigerad skrivelse med tillagd text. Av Lennart Westesson
=================================================================================
Maj månads bild
GAMLA OLJEKÄLLAREN PÅ NORR -
HÄR LIGGER NU SVAMPEN
Den gamla oljekällaren på norr numera försvunnen, med en dagsranson bensin och fotogen till landsortens distributörer.
Oljekällaren väster om järnvägen har kvar sin taksiluett ännu (1959). På bilden en tankvagn för fotogen (första i Örebro) och en vagn för fattransport.
Framför bussen står föraren Gustav Johansson – på plattformen konduktör Augustsson.
Den gamla numera rivna oljekällaren i Örebro (där vattenverkets pampiga svampvattentorn nu reser sig) byggdes 1876 för att svara för distribution och förvaring av lysoljor, främst fotogen. Redan tidigare hade man en mindre oljekälla på släktgården Pettersberg för Bröderna Larsson. Sedan kom den riktiga Oljekällaren där nu vattentornet ligger och dessutom även en väster om järnvägen vid Mannatorpsvägens förlängning en oljekällare, vars halvrunda tak ännu finns kvar. Man hade på den tiden Europas längsta oljeförande ledning från järnvägen på norr i Örebro, 920 meter lång, till denna oljekällare. Det var här som stadens första bilbussar, de s.k. bullerbusarna, fick tanka 1915. För transport av fotogenfaten från Norra hamnarm en vid Stora holmen hade stadens häståkare 25 öre per fat, man tog fyra varje gång under dagens högst 12 turer, och för många åkare var detta faktiskt enda årsförtjänsten, som bara fanns så länge Svartån ej frusit.
Första stadsbussen i Örebro 1915; märket Kissel Car. Arbetspass om 4 timmar – varvades med 2 pass dagligen och man var 8 man.
När ”Örebro Bilvagnstrafik” började sin verksamhet på hösten 1915 (se ovan) stod örebroarna i timtal medan polisen höll ordning på köerna vid de båda ändstationerna. Alla ville provåka detta nya fordon på stadens gator, som dock snart väckte affärsmännens opposition och rent av skräck. Då bussen kom på gatan slutade frisörerna raka sina kunder, berättades det! Det var bussförarnas ålderman i Örebro Gustav Johansson, pensionerad för några månader sedan, som satt vid ratten och konduktören hade uniform på sig! Även hästarna på stadens gator hade svårt att vänja sig vid bussen, och allt som oftast fick den bromsas in för att lugna hästarna i trafiken. Det var ständiga reparationer och ett evigt vevande med startveven innan motorn kom igång. Men tio öre kostade det att fara från Längbrotorg på norr till Södra stationen, och så fanns det inte mindre än 11 hållplatser ordnade sammanlagt. ”Detta brådmogna försök” för linjetrafiken måste dock snöpliggen stoppas redan på våren året därpå; Svårigheterna blev för stora!
Men den 17 november 1921 beviljades ny oktroj för ett nytt bolag att driva trafik ”med tvenne personautomobilomnibussar ä bestämd linje, å bestämda tider och mot bestämda taxor”. Det var herrar Gilmark och Tjernvik som fick tillstånd i staden sedan dock en 19-årig yngling från Glanshammar, tidigare fått avslag för stadstrafik men tillstånd för landsortstrafiken norr och senare söder om Hjälmaren.
Och så kan erinras att den första bussen från 1915 ”Ettan” slutligen degraderades till sommarstuga vid Förlunda. Men det var inte bara bussarna som hade det jobbigt ”även förarna” de började sitt arbete klockan 7 på morgonen och slutade inte förrän vid 11 tiden på kvällen.
Text Lennart Westesson
Källa: Utdrag ur skriften ”TRANSPORTARBETARNA I ÖREBRO” tryckt 1957.
=================================================================================
April månads bild
HISTORIA OM KARLSLUND & ÅBY TEGELBRUK
Åby Tegelbruk på bild år 1900. Blev efterträdare till Karlslunds Tegelbruk som lagts ner 1896. Snart därefter byggdes nytt Tegelbruk vid Svartån intill Åbylunsgatan men det skulle få en kort livstid. Ödelades totalt redan 1904 i en förödande brand.
Bildkälla Örebro Stadsarkiv. Foto Bernhard Hakelier.
Häradshövding Theodor Vincent Dieden (1845-1927) inflyttad från Malmö; köper Karlslunds Herrgård 1874. År 1875 övertar Dieden driften av Karlslunds Tegelbruk men nödgas samtidigt byta till det tidigare namnet som hade hetat Borrare backens Tegelbruk. Men ett år senare åter till namnet Karlslunds Tegelbruk och bruket är i drift fram till nedläggning 1896. Redan 1897 året efter bygger Theodor Dieden en ny fabrik i området Åby mellan Svartån och Åbylundsgatan. All tillverkning från gamla fabriken flyttas och det nya tegelbruket registreras under namnet Åby Tegelbruk ett namn som märkligt nog aldrig använts. I alla register, annonser och övriga dokument fortsätter de att använda Karlslunds Tegelbruk. Anledningen till flytten var att förbinda den då nybyggda Svartåbannan, samt att få bättre tillgång till vatten från den närbelägna Svartån.
Tegelbruket brinner: En kylslagen natt i mitten av november 1904 brinner Åby Tegelbruk ner till grunden. Det var sista arbetsdagen för året och strax efter klockan ett på natten precis efter vaktbytet börjar det brinna i en kur ovanpå ugnen där eldvakten brukar befinna sig. Senare framkom att en kvarlämnad fotogenlampa var orsaken till brandens uppkomst.
Bruksbyggnaden brann ner till grunden på mindre än två timmar och ur den rykande askhögen blandad med järnskrot reste sig den höga skorstenen som ett praktfullt monument. Eftersläckningsarbetet pågick hela morgonen med hjälp av folk från Snavlunda och Rosta och till sin förvåning kunde de senare konstatera att allt tegel klarat sig mycket på grund av att det aldrig dränktes i vatten vid släckningsarbetet. Skadorna uppgick till ett värde av 75 000 kr och historien om Karlslunds tegeltillverkning fick till slut i och med Diedens beslut att inte låta återuppföra något nytt tegelbruk på platsen.
Bild o text via Lennart Westesson
KÄLLA: LERINDUSTRIN I ÖREBRO
======================================================================
MARS månads bild
J.E. ÖSTBERG & CO KAKELFABRIK
Örebro Saftpresseri ”Fruktindustri” övertog 1919 Östbergs fastighet Fredsgatan 33. Firman bytte sedermera namn till Pomo. Pomo drev här Frukt/Saft tillverkning till år 1974. Rivningsbild 1978.
Bildkälla: Örebro Stadsarkiv.
Fortsättning från februari: Den 26 april 2006 avlider Kristina Östberg i sockersjuka och i samband därmed säljs kakelfabriken till fabrikör Albert Bernhard för 60 000 kronor. Robert Leonard Östberg blir kvar och Martin Ivar Andersson inflyttar från Skövde ansvarar för driften. Den 10 februari 1911 fyller Robert Leonard Östberg 67 år, dagen efter dör han.
De tidiga åren på 1900-talet skulle visa sig bli en riktig prövotid för kakelindustrin. För Östbergs kakelfabrik börjar det 1907 i samband med storstrejken. Måndagen den 8 maj går hela arbetsstyrkan ut i strejk och den väntande lockouten träder i kraft 22 maj. Fabriken står helt stil under nästan 4 månader innan nytt avtal tecknas 26 augusti.
När strejken är över kommer produktionen igång igen. På Östbergs kakelfabrik ska driften pågå i begränsad omfattning från september till december 1907, därefter tvingas de åter stänga. Nu handlar det inte om någon konflikt utan brist på arbete då efterfrågan på kakelugnar år nästintill obefintlig. Fabriken håller stängt under den mörka årstiden och först i maj 1908 startar tillverkningen upp igen. Allt fungerar bra fram till slutet av 1913 då efterfrågan på kakelugnar har sjunkit till en nivå att det inte längre lönar sig att hålla driften igång.
Ägaren till Östbergs ka kakelfabriken Albert Bernhard kastar in handduken i samband med krigsutbrottet 1914. Fabriken stängs och större delen av arbetsstyrkan sägs upp Albert Bernhard lämnar kakelugns-verksamheten helt och säljer till Martin Ivar Andersson som kämpar vidare med kraftigt reducerad personalstyrka under namnet f.d. Östberg-ska kakelfabriken.
År 1914 öppnar Martin Andersson en filial på Grefturegatan 41 i Stockholm i ett försök att ta sig in på huvudstadsmarknaden. Försöket ger inte önskat resultat och han tvingas lägga ner filialen redan 1915. Östberg-ska Kakelfabriken går i konkurs 1916 och Martin Andersson flyttar till mindre lokaler på Fredsgatan 29. Där fortsätter han som återförsäljare av Uppsala Ekebys produkter och personalstyrkan nedsatt till 7 personer. I fabrikens gamla lokaler återfinns därefter 1919 Nordiska Fruktindustribolaget; sedermera Pomo verksam fram till 1974.
Text o bild via Lennart Westesson
KÄLLA: LERINDUSTRIN I ÖREBRO
======================================================================
FEBRUARI månads bild
J.E. ÖSTBERG & CO KAKELFABRIK
Hette Örebro Kakelfabrik från starten år 1874. Kakelfabriken ses här 1903 i hörnet Fredsgatan – Alnängsgatan. Bildkälla Örebro Stadsarkiv.
Namnet Örebro Kakelfabrik har använts två gånger under olika perioder och båda fabrikerna grundades av Johan Richard Dahlberg född i Skänninge 1852. Den första fabriken uppfördes på Alnängsgatan och drevs perioden 1874-1879, den andra på Hovstavägen 1896-1918.
1879 drabbas Dahlberg av sjukdom och tvingas sälja fabriken. Köparna heter Östberg och har sitt ursprung i Avesta men kommer närmast från Strängnäs, där de på Stora Långgatan ägde och drev en kakelfabrik. 1879 lämnar de Strängnäs och flyttar till Örebro där de köper Johan Richard Dahlbergs kakelfabrik. De nya ägarna är förutom Johan Emanuell Östberg också hustrun Karolina Vilhelmina Östberg f. Stark, brodern Robert Leonard Östberg samt vännen och kollegan O.G. Olsson. Fabriken byter ägare 1879 och fortsätter under namnet J. E. Östbergs Nya Kakelfabrik.
J.E. Östbergs Nya Kakelfabrik fortsätter driften 1879 och de skulle några år senare bli en av de större tillverkarna av kakel och kakelugnar i Örebro. Adressen var från början Alnängsgatan 15, men efter ombyggnad av fabriken ändrades adressen till Fredsgatan 33. Men då redan 1880 hade Johan Emanuell Östberg avlidit och fabriken bytte därför namn till J.E. Östberg & Co Kakelfabrik.
När kakelfabriken vid Alsnäs läggs ner vid årsskiftet 1886-87 köper Östberg och Olsson upp hela dess kvarvarande lager. Det handlade om 300 nya kakelugnar, formar, verktyg och en hel del inventarier, allt till priset av 12 000 kr. 1888 lämnar Olsson företaget och flyttar till Hjo där han köper Källarmästare August Anderssons Kakelfabrik för 10 500 kr. Ägarna till Östbergs Kakelfabrik består därefter av Robert Leonard Östberg och Karolina Östberg.
Med åren på 1890-talet och några in på 1900-talet går det allt bättre för Östbergs fabrik; 1902 hade man 41 anställda och tillverkade över 1 000 kakelugnar. Anledningen till den stora volymen var samarbetet med Uppsala Ekeby, Österbergs Kakelfabrik stod för en betydande del av Uppsala Ekebys tillverkning av kakel och kakelugnar vars marknad fanns i Örebro. Fortsättning nästa månad!
Text o bild via Lennart Westesson
KÄLLA: LERINDUSTRIN I ÖREBRO
=====================================================================
JANUARI månads bild
AB VIKINGS GLASBRUK - SKEBÄCK
Vikings Glasbruk byggdes 1917 på norra sidan om Svartån för tillverkning av glasburkar avsedda till Vikings skokräm som hade börjat tillverkning vid nya fabriken - Hagagatan 7.
Industriaktiebolaget Viking den välkända fabriken för tillverkning av skoputsmedel grundades i Ludvika år 1901. Fabriken drevs till en början i blygsam skala – men efter hand utvecklades till Skandinaviens största specialfabrik för skokräm.
År 1907 ombildades firman till aktiebolag och flyttade till Örebro. Starten skedde i lokaler i fastigheten Strömersgatan 15, där tidigare tekniska fabriken Universal varit verksam. Dåvarande direktören Carl A. Pehrson insåg snart att större utrymmen behövdes för tillverkning av sin skokräm; så kom till kännedom att snickerifabriken ”vid Fridå” skulle flytta. Här passade Pehrson nu på att förvärva bra tomt och låta bygga egen fabrik lämplig för tillverkning av skokräm. Året 1914 var byggnaden färdig för inflyttning och produktion startade på adress Hagagatan 7. Antalet anställda steg nu med åren och nådde nära 70-talet varav 30 sysselsatta vid GLASBRUKET.
Kan här passa att nämna om vax: Vax ingick som en väsentlig del i tillverkningen och hämtades från långt belägna länder från Brasilien, Mexiko och främre Indien. Förpackningen från starten hade främst varit i askar av bleck-plåt; men blev förändrat efter GLASBRUKETS tillkomst 1918. Från nämnda tid dominerade sedan glasburken ända fram på 1940-talet för att snabbt bli överflödig; då Vikings skokräm lanserades i tuber. Glasbruket hade därmed gjort sitt och blev nedlagt 1951. Vid Hagagatan drevs tillverkningen vidare ”dock allt mer i en tynande tillvaro” varför Vikings skokräm och företaget nödgades upphöra in på 1960-talet.
Text och vykortsbild via Lennart Westesson