Wirsbo var från början fyra hemman runt Virsbosjön och Kolbäcksåns forsar vid utloppet från Åmänningen. Genom Virsbo drogs Strömsholms kanal och det största hemmanet, Gammelby, fick järnväg. 1620 byggdes en hammarsmedja vid forsarna och dess efterföljare var i drift till 1891, de allra första åren förvandlandes knappt 300 ton tackjärn till stångstål. 1897 startade förre översten i Frälsningsarmén, Herman Lagercrantz ny, fortfarande livskraftig industri.

Johan III gav Wirsbo till sin fältherre Pontus de la Gardie när denne gifte sig med Johan III:s dotter Sophia Gyllenhielm 1580. Pontus sondotter sålde 1657 Bruket till stockholmsborgaren Christoffer Boije i vars släkt Bruket skulle ärvas fram till 1873. Christoffer Boijes son Eric sammanförde egendomarna med smedjan och kan sägas ha grundat Bruket vars stångstålsstämpel EB är hans initialer. I ägarlängden finns bland andra en av frikyrkorörelsens grundare i Sverige, Elias Wolker och Niclas Sahlgren i Ostindiska Kompaniet. 1873 köpte C F von Hermanson Wirsbo och vid dennes konkurs 1891 fick häradshövdingen Marcus Wallenberg bli konkursförvaltare och lät bilda Wirsbo AB med Oskar II som delägare. 1897 köpte Herman Lagercrantz en mindre del av bolaget och blev ensam ägare 1908. Manufaktursmedjan från 1897  utvecklades med stålrörverk 1934  och plaströrstillverkning 1972

 Nära hälften av ortsbefolkningen har rötter i den stora arbetskraftsinvandringen under senare hälften av 1900-talet.

Bostadsmarknaden domineras av enfamiljsvillor och lägenheter i flerfamiljshus. Boendekostnaderna är låga. Kommunikationerna är bra med ungefär ett dussin avgångar med järnväg till Västerås eller Fagersta varje dag. På orten finns Virsboskolan från förskoleklass till årskurs 6. Gymnasieeleverna reser till Surahammar, Hallstahammar och Fagersta. I Virsbo finns ett kommunalt äldreboende och en vårdcentral. Det finns ICA-handel, brukshotell, matserveringar, bensinstation, frisörer och Bibliotek. Ramnäs församling har kyrka   i Virsbo och Finska Pingstförsamlingen har ett kapell. Folkets Hus byggdes 1926 och det finns en rad föreningar där Finska föreningen och Fiskevårdsföreningen är de största och där idrottsföreningarna i allmänhet äger sina anläggningar. Virsbo IF äger idrottsplatsen, Virsbo Tennisklubb sporthallen, SK Trim motionsanläggningen Skräddartorp med elljusspår. Det finns även kommunala anläggningar, ett elljusspår, och lokal för Brottarklubben.

Virsbo Bruksområde

Vattenfallen bestämde placeringen av industrin, i Virsbo på Verksholmen. Herrgården placerades på en udde i Virsbosjön medan allén till kyrkan dröjde, allén gick från början från Verksholmen efter norra stranden fram till Herrgården. Smedbostäderna med lagårdar och uthus placerades i Virsbo efter Bruksgatan söder om Verksholmen och lantbrukets bostäder och byggnader norr om Verksholmen, delvis i anslutning till tröskverksrännan, den norra av Kolbäcksåns sju strömmar genom Virsbo.

Verksholmen bestod från början av två öar med Smedrännan i mitten där kungsådran fanns. Smedrännan och Turbinrännan är nu helt igenfyllda liksom ett stort område ut i Åmänningen. Sedan Smedrännan fyllts igen gjordes en decauville-bana för transort av råvaror från kajen vid Åmänningen ned till smedjan. Smältsmedjans två hammare låg i var sin byggnad på den norra ön och den ena fick kraft från Turbinrännan, den andra från Smedrännan. Ett kolhus låg öster (nedströms) om det kvarvarande och ett i västra delen av den norra holmen där det ersatt 1700-talets inspektorsbostad och där nya brukskontoret ligger nu. På holmarna fanns vidare järnbod, stångstålsbod och en klensmedja som låg vid Smedrännans norra kant mitt emot kolhuset. Klensmedjan har flyttats till Herrgårdsparken. Kvarnen låg norr om Kraftsverksrännan där kraftstationen ligger idag. Sågen och tegelbruket låg på stranden söder om Verksholmen. Verksholmen förvandlades helt efter smältsmedjans nedläggning 1891 och manufaktursmedjans utbyggnad från 1897 fram till 1943 års funkisstil. 1947 började industrin flyttas till Nordanö, en flytt som avslutades 1987.

Bruksgatan som nu heter Storgårdsvägen, började vid rullbron över kanalen (ersatt av gång- och cykelbro) och övergick söderut till vägen mot Felingen. Närmast bron låg Snickarstugan väster om Bruksgatan (nu riven, låg mitt i Bruksvägen söder om nuvarande landsvägsbro). Mitt i korsvägen mellan Hammaren och Vinkeln fanns en vägskylt. Mitt emot Gammelgården låg ytterligare en smedbostad, Städet, som brunnit ned. Där Norrgården och Sörgården nu ligger låg smedernas lagårdar. Husgångarna, deras uthus och avträden låg ungefär där Felingvägen nu går och nordväst om dem låg Åkstallet (för Krogens gäster), de två flerfamiljshusen Amerika och Tallbo (som byggts av virke från det rivna Bränneriet). Längst i söder vid Bruksgatan låg två flerfamiljshus, Granhammar och Milgården som revs i början av 1980-talet. I norra delen av Bruksgatan hölls marknad den 12 och 27 varje månad.

Lantbrukets byggnader dominerades av Herrgårdslagården och de tre magasinen, varav det vita av sten finns bevarat. De övriga två låg i linje mellan Dammgården och Vita magasinet. Norr om Vita magasinet låg tröskverkslagården ungefär där Bruksvägen går över bäcken som nu ersatt tröskverksrännan. Här låg dagsverksstuga med finka och ljugarbänk, hönshus och svinhus. Mellan Vita magasinet och herrgårdsparken låg växthus för grönsaker som såldes i lökboden. Mellan Vita magasinet och Klockbyggningen låg en klensmedja.

Vita magasinet, Lagercrantz minnesrum

Minister Herman Lagercrantz, 1859 - 1945, var son till Carl Gustaf, chef för Krigshögskolan i Karlberg, finansminister och landshövding i Jämtland. Modern var dotter till guldsmeden och bruksägaren (Erik) Adolf Zethelius som ägde såväl Surahammars Bruk som Nyby Bruk. Herman var gift med Hedvig Croneborg vars far var Wilhelm Croneborg, son till Ulric (1796 - 1844) som var värmländsk bruksägare, diplomat och Kungens Hovmarschalk. Herman gick i Beskowska skolan i Stockholm och var klasskamrat med blivande Kung Gustav V, Werner von Heidenstam, Rickard Bergh, Hjalmar Branting med flera. Utbildningen avslutades ute i Europa med språk- och konststudier.

Morfars far var en av de bästa svenska silversmederna på 1700-talets slut och morfar gjorde 1818 de norska riksregalierna inför Karl XIV Johans kröning. Herman studerade konst i Paris samtidigt med Carl Larsson och August Strindberg. Herman blev löjtnant i Svea Artilleriregemente men tog avsked 1889. Herman greps av en väckelserörelse och startade på 1870-talet med andra officerskamrater hjälpverksamhet med soppkök och natthärbärgen i Stockholm. Han lärde känna Frälsningsarmén och tog värvning i London där han gjorde snabb karriär som bland annat William Booths adjutant, fältsekreterare (=personalchef) i Sverige och blev utnämnd till överste och chef för verksamheten i Indien. Där fick han återfall i sin tuberkulossjukdom och han fick resa hem till Sverige och tvingades ta avsked från tjänsten i armén.

Smältsmedjan i Wirsbo hade lagts ned 1891. Efter flyttningen till Wirsbo startade Herman en manufaktursmedja 1897 som blev framgångsrik och som lade grunden till den nuvarande industrin i Virsbo. Han fick snabbt andra uppdrag, framför allt i företag med problem och fick göra en rad rekonstruktioner och omorganisationer i såväl offentliga verk som privata företag och blev även ordförande i Exportföreningen. Herman blev 1907 envoyé i Washington efter att ha tackat nej till posten som ambassadör i London. Han fick tillfälligt avbryta uppdraget för att i Köpenhamn som minister leda förhandlingar om förändringar i Nordsjö-Östersjöavtalet som upprättats efter 1850 års engelsk-ryska krig och som reglerade förhållandena i Östersjön och Ishavet, bland annat Ålands neutralitet och militära ställning. I slutet av första världskriget blev han ledare för en svensk delegation i Washington som skulle köpa livsmedel till det av kriget avspärrade Sverige.

Vita magasinet, Wirsbo historiska arkiv

Arkivet bevarar bruksräkenskaper, förda i stort på samma sätt från 1711 till 1945, avtal och åtkomsthandlingar, rättegångsprotokoll och andra ämnesordnade handlingar, den äldsta en kopia från 1383. Dessutom finns det Lagercrantz´ka korrespondensarkivet med tusentals brev till Herman och Hedvig Lagercrantz och några andra familjemedlemmar och kopieböcker över de brev de skrev. Här finns några andra arkivbildare från Virsbo och ett herbarium med ca 3 000 växter från Ramnäs socken, samlade under andra hälften av 1900-talet av Ingvar Grankvist.

Boendet runt Virsbo
Gnarp

Bergslagens naturrikedomar, skog, vattenkraft och järnmalm förvandlades till pengar genom omvandling till stål. De tusentals bönderna, arrendatorerna och torparna och deras drängar och pigor spelade en avgörande roll för att tillgodose Brukens behov av ved, kol och transporter och utgjorde den största gruppen arbetare i Bergslagen.

Vid Wirsbo Bruk köptes träkol från omgivande bönder och kolades på egen skog av 50-talet arrendatorer vars arrendekontrakt föreskrev vilka kvantiteter arrendatorn skulle leverera i form av dagsverken eller kolade milor. Några arrendeställen var stora som Gnarp och hade hästar för inkörning av ved till kolbottnarna och kol från milan till bruket. Arbetet var årstidsbundet. Kolveden skulle huggas på vintrarna och torka över

sommaren så att milan kunde tändas i november när skogsbrandfaran var över. Transporten av kol till Bruket kunde sedan ske på vinterföre, helst över sjöar och myrar.

Gnarp finns ej på en karta från 1627 men däremot på en karta från 1650-talet. Där anges åkern ha medelmåttig årsväxt. Gnarp har arrenderats i 7 generationer i rakt nedstigande led från 1754. I början på 1900-talet odlades 30 tunnland vilket födde 2 hästar, ca 10 kor, får och grisar. Det fanns flera drängar och pigor, vilket var alldeles nödvändigt för att uppfylla arrendekontraktet. Gnarp-Johannes var en legendarisk arrendator vars kontrakt från 1923 innebar att han för varje år skulle betala 285 kr, utföra 230 dagsverken varav 130 på sommaren, utföra 200 kördagsverken åt Wirsbo, varav 75 på sommaren, utföra 10 kördagsverken åt torpare, leverera 2 000 hl kol, dock högst 4 milor. Å andra sidan skulle han få 20 m3 ved och erforderligt virke för underhåll av byggnaderna.

Johannes var förtroendeman, bland annat nämndeman och högt aktad och omtyckt. Han spelade fiol och var mycket musikintresserad, var skicklig smed med vagnshjul som specialitet. Han var beläst, kunnig och hjälpsam, blev talesman för Wirsbos arrendatorer och blev deras skrivkarl. Han var slagfärdig och historierna från Johannes är många. Han donerade föremålen i Gnarps gårdsmuseum enligt "testamente" från 28 aug 1973.

Gammelby by

Gammelby var ett av de fyra frälsehemman som på 1600-talet bildade Wirsbo Bruk. De andra var Näs, Nordanö och Wirsbo. Senare köptes även skattehemmanet Gammelby och 1887 bestod Gammelby av 2 1/32 mantal medan Wirsbos tre andra hemman tillsammans hade 1 12/32 mantal. Arrendekontrakten för Gammelby omfattade ca 167 tunnland samt beteshagar och myrslåtter. Byn är väl bevarad med 4 arrendegårdar. Här berättas om hur det var 1887.

Bergslagens naturrikedomar, malm, vattenkraft, skog (och snö för transporter) förvandlades till pengar och mat. Här betydde träkolen mest, halva kostnaden för smältsmidet hänförde sig till träkol i de skilda processerna från gruva via hytta till exportprodukten stångstål. Transporterna var betydande och trots utbyggnad av kanaler och järn(trall)vägar var forandet vintertid viktigt. Det fanns ett stort bestånd av hästar i Bergslagen. Människorna i Gammelby kolade, forade och odlade havre till hästarna, men även lin och hade hästar, kor, får, svin och höns men sedan något år inga oxar. I runda tal kolade man 1887 ca 100 milor vilket krävde 7 000 dagsverken samt forade 1200 lass kol och 300 lass timmer.

1887 producerade Wirsbo smältsmedja 2326 ton smältstycken motsvarande drygt 1 % av hela Sveriges produktion, 210 tusen ton. Det byggdes ny Herrgård i Wirsbo, det var strålande tider. Gammelby nämns första gången i historien 1412 då fru Helga på Nordanö i ett arvskifte efter sin make Salomon Niclison ger dottern Walborg, gift med väpnaren Martin Ulfson Ulf, 9 ½ öresland jord i Gammelby. Ulf ägde tidigare jord i Gammelby. I Gammelby bodde 1887 ingen självägande skattebonde men väl 7 landbönder, 4 torpare, 1 skeppare, 1 soldat och 4 järnvägsanställda, 8 fattighjon, 10 fattiga, 2 mindre vetande och 1 sinnessjuk. Med familjer och anställda fanns totalt 186 personer, av dem 29 med anknytning till järnvägen. Man hade 24 hästar och 81 kor. 19 gammelbybor hade fordringar på Bruket, i några fall motsvarande årsinkomsten. 9 hade skuld till Bruket. Största skulden hade Lars Carlsson i Ingelstorp med 2 466:26, största fordran Jan Ersson i Gammelby by (Lars Engwalls) med 1 441:-. Efter Brukets konkurs 1891 reglerades alla dessa fordringar utan förluster för fordringsägarna.

Arrendekontrakten innehöll kontant arrende, kolnings- och dagsverksskyldighet. Avräkningen med Bruket var viktigast för ekonomin, men det fanns nog andra relationer, t ex med varandra. 1854 när husbehovsbränningen i Sverige officiellt upphörde fanns 7 pannor i Gammelby. Skatt betalades av 10 personer och ett bolag enligt fyrktal som också avgjorde den kommunala rösträtten. Wirsbo fattigrote skötte äldre- och fattigvård enligt Fattigvårds Reglemente för Ramnäs socken. Totalt fick 15 personer hjälp med 920:-, av dem bodde 8 i Gammelby där fattigstugan fanns. Fattigrotens protokoll och mantalslängden är inte helt eniga om vilka som var fattighjon. Det föddes 6 barn varav ett dog. En 15-åring och två äldre avled. De 26 skolbarnen hade 3 km skolväg till Dammgården, 1888 skulle några av dem börja i den nybyggda skolan vid nuvarande Brandstation. De gick 2 år i småskola och 4 år i storskola och läste varannan dag.

Svenska kyrkan låg i Ramnäs men det förekom gudstjänster i skolan i Virsbo. 25 personer deltog i husförhör, 21 personer firade nattvard, konfirmanderna (6 ungdomar 1895) läste i Ramnäs Kyrkby. Fribaptisterna skulle 1888 tillsammans med trosfränder i Näs, Gnarp och omgivningar bilda Gammelby Fribaptistförsamling, som snart namnändrades till Virsbo Fribaptistförsamling. Pingstvännerna tillhörde församlingen i Högfors. Frikyrkorna höll gudstjänst i hemmen vilket var svårt i Virsbo samhälle eftersom bruksdisponent af Ugglas kunde avskeda arbetare som gjorde så.

Lövvikstorp eller Ludvigstorp är namnet på några arrendegårdar i Näs hemman. 1697 bodde Lodwik Andersson med hustrun Maria här och han har nog grundat och brutit marken och givit stället sitt namn. Det fanns bland annat Stora och Lilla Lövvikstorp, Nybygget, Skogsarbetarbostaden och en fördelsstuga, kallad Söderbergs Linas stuga efter den sista som bodde där. I dag finns Lilla Lövvikstorp och Skogsarbetarbostaden kvar.
NäsNäs omtalas första gången i ett arvsskifte från 1412 och var ett av de fyra frälsehemman som tillsammans med smältsmedjan i Virsboströmmen på 1600-talet bildade Wirsbo Bruk. Utöver en del av udden i Virsbosjön omfattade hemmanet gårdarna Gnarp och Lövvikstorp eller Ludvigstorp väster om Gnarpviken och stora skogsarealer runt dem.
Udden i Virsbosjön delades från början i nordsydlig riktning i två hemman. Det östra tillhörde från början Seglingsberg och kom den vägen att tillhöra Ramnäs. Under 1900-talets strävan att sammanföra markerna till större, mera lättskötta enheter föreslogs markbyte så att Ramnäs skulle byta till sig västra delen av udden i Virsbosjön mot skog på annat håll. Förslaget lämnades till Herman Lagercrantz som tyckte om själva idén men bestämde att bytet skulle göras tvärtom, han ville äga allt han såg från sovrumsfönstret på Wirsbo Herrgård och så blev det.
Virsbo saknade länge allmän väg. Näs låg i alla fall mitt i vägnätet. I Hökebo låg under någon tid Bergslagstullen, det fanns färjelägen mellan Bovallen och Muggbo och mellan Virsbo och norra delen av Näs där under 1700-talet två järnbodar och ett vagnsskjul låg där den enskilda vägen från Seglingsberg slutade. Vintervägen från Seglingsberg och norrut gick väster om åsen och ut på sydöstra delen av Gnarpviken vid Krogen, över Virsbosjön till Norrängen där vägen fortfarande tydligt kan ses. Av Krogen finns idag bara Krogstenen kvar.

Kolbäcksån hade fram till kanalbygget i slutet av 1700-talet fyra forsar öster om Näs. Gråforsen, Wargstuguforsen, Klysenforsen och Skomakarforsen försvann när vattennivån höjdes och namnen har fallit i glömska.