Video (länk till youtube)

Del I: Räddningen

Del II: Nissnissgården

Gammelstan – ett underverk trots allt

Huskropparna i Gammelstan i Norrboda tycks sprungna organiskt ur dalamyllan. Självklart och stolt hemmastadda vilar de på sin slänt vid landsvägen. De två bondgårdarnas formspråk framhärdar trotsigt att Norrboda i Dalarna är vår plats på jorden. Nissniss-gården och Finngården är deras namn. 
Men så har det inte alltid förhållit sig. Vid början av 1900-talet var de Norrbodas två enda helt överlevande gårdskomplex efter storskiftet. När skiftet inleddes på 1820-talet fanns det tjugo delägare i Norrboda och sjutton fullbyggda gårdar. 
Och Nissniss-gården och Finngården tycktes vara på väg att gå samma öde till mötes som majoriteten av de andra gårdarna. Somliga Orebor var kallsinniga till Gammelstan. Detta sätt att bo var för dem ingenting att romantisera. De hade själva fått känna på forna tiders hårda livsvillkor ända in i märgen. 

Men så hände det oväntade. Något av ett underverk faktiskt. Den mänskliga faktorn i skepnaden av konstnären Gustaf Ankarcrona grep in och denna gång i en positiv bemärkelse. Hans besök i Norrboda i mitten av 1920-talet blev avgörande. Han blev eld och lågor vid åsynen av Finngården och Nissniss-gården. De måste bara bevaras.  

Det låg i tiden att försöka rädda fädernas kultur, dialekter, sagor, sägner och föremål åt eftervärlden i en tid då den svenska bondekulturen snabbt var på väg att försvinna. Och det var bråttom. Bygemenskapen trasades sönder under den agrikulturella revolutionens skiften. Ouvertyren till jordbrukets effektivisering och mekanisering. Den industriella revolutionen gav i sin tur människorna nya möjligheter att försörja sig. Emigrationen och urbaniseringen förflyttade människor i en skala som aldrig förr och inledde landsbygdens avfolkning. Allting var i rörelse, idéer och människor. Många människor kunde inte längre försörja sig på jordbruk. Befolkningen ökade explosivt och nya sociala motsättningar uppstod av de sociala förändringarna.

Den kulturella motrörelse som Gustaf Ankarcrona i högsta grad personifierade brukar kallas nationalromantiken. Han levde nationalromantiken på ett kreativt sätt. Dess tankevärld var det andliga bränsle, som nybildade forn-, dialekt- och hembygdsföreningar hämtade energi och tankekraft ur. Ankarcrona riktade vid besöket i Norrboda en uppfordrande maning till Oreborna att försöka rädda Gammelstan och gav därmed den första impulsen till Ore hembygdsförenings (OHF) bildande den 16 juli 1927. 

Den ställdes genast inför stora utmaningar i kampen för bevarandet av socknens kulturminnen. Med Gammelstan i Norrboda som ett hjärte- och pionjärprojekt. Målet var att få Gammelstan förklarad som byggnadsminne av Riksantikvarieämbetet. Förutsättningen var att OHF lyckades förvärva hela äganderätten till bysamfälligheten. Det visade sig lättare sagt än gjort. Nu följde en segdragen och komplicerad kamp i nästan fyra årtionden,  där köp, byten och expropriation ingick. Föreningen låg en period till om med i träda; utgången var länge oviss. 
Men trägen vinner heter det och slutligen var allt på plats och i september 1966 inflöt en skrivelse från Riksantikvarieämbetet som gjorde veterligt att Gammelstan förklaras vara byggnadsminne, och därmed under statligt beskydd. Men det fanns ingen tid att vila på lagrarna. Det gällde att genast börja åtgärda brister i underhållet och reparera skador som orsakats av tidens tand. Att sätta och bevara Gammelstan i gott skick helt enkelt. Till detta krävdes kompetens, ett stort mått av ideellt arbete och pengar. Och gör så än i dag. Man måste i andanom buga djupt av respekt och vördnad inför pionjärerna som investerade så mycken tid, möda och inte minst kärlek i det mödosamma arbetet att rädda detta unika minnesmärke över Ovansiljans småbrukarkultur. På ursprunglig plats och som har så mycket att visa upp och berätta om livet förr – flera århundraden bakåt. 

Gammelstan och dess människors livsstil ger oss konsumtionssamhällets människor möjlighet att reflektera över den egna livsstilen, som alltför ofta går i överkonsumtionens, upplevelsehetsens, och miljöförstöringens tecken. I kontrasten ser man sitt eget människovara.
Den utgör dessutom ett fantastiskt arkiv av byggnader i träriket Ore skapade av skickliga hantverkare som behärskade sitt material, knuttimringens konst och andra gamla tekniker till fulländning. Forna tiders byggnadssätt kan verkligen studeras här. Kluvor eller pärt på taken? Både och! Varje knut talar sin egen hantverksdialekt. Allt har sin funktion. Det var denna mångformiga, mycket ålderdomliga helhetsmiljö av timmerhus –som vittnar om gångna tiders byggnadssätt – och som RAÄ fastnade för. En helt unik miljö. Och förmodligen det som också Gustaf Ankarcrona såg i Gammelstan. Det är inte för inte som somliga mellaneuropeiska guideböcker uppmanar sina läsare: ”Om du besöker Sverige måste du besöka Dalarna och i Dalarna måste du besöka Falu gruva, Rättvik och Gammelstan!”

I Gammelstan kommer man också innevånarna in på livet. Ägarlängderna går ända ner till 1600-talet. På 1890-talet bodde det fyra vuxna personer och tretton barn i Finngårdens parstuga. Den insikten triggar en liten ilning av olust och medkänsla, när man stiger in i parstugans minimala inre. Det kan inte ha varit lätt – men det fick gå. Och ”Nissniss-fasters” tragiska livsöde på 1800-talet berör en djupt. Hon som fick följa sin man och fyra barn till graven – och frivilligt valde att bo med tre getter och en ko i ett stall. På den tiden förde vanliga infektionssjukdomar barn i graven.
Vem skulle inte vilja träffa indelte soldaten Nissniss Olof Ersson Räf (1732-1807) vid Orsa kompani då han återvände från Tisland 1762, som det står inristat på en husgavel. De flesta soldater som drog ut i fält återvände aldrig. Räf hade krigat långt hemifrån. I Pommern närmare bestämt, där potatisen var stapelföda. Kriget benämns Potatiskriget, Pommerska kriget eller sjuårskriget som slutade just 1762. Ett rätt obegripligt krig som Sverige utkämpade i det politiska kölvattnet av landets korta karriär som europeisk stormakt. Hade Räf rent av potatis med sig hem? Vissa forskare hävdar att hemvändande soldater från detta krig medverkade till potatisens genombrott i svensk kosthållning. En kostförändring som gjorde det lättare för människor att i ofärdstider få i sig tillräckligt mycket kalorier för att lura svältdöden. En mycket bättre krigstrofé i så fall än äran av att ha segrat på slagfältet.

De flesta innevånarna i Gammelstan levde och dog i tysthet och lämnade få spår i skriftliga källor. De levde på vad djuren och jorden gav.
Alla ting i form av förindustriella redskap, verktyg och utensilier, nästan alla i trä, som man möter i Gammelstans samlingar har stor berättarpotential med nycklar till vardagens historia. En del är stumma eftersom deras funktion är svårbestämd eller helt okänd. Ovanför eldstäderna och ugnarna hänger en mångfald av hushållsredskap som vispar och slevar. De har alla exakta namn på målet. Ett namn som skiftar i de olika Ovansiljansmålen, dit också Oremålet räknas. Detta fantastiskt rika lilla dialektuniversum ger livet och kulturen en extra lokal språkljudsdimension, som vittnar om det mänskliga språkets uttryckskraft och komplexitet.
Bruksföremålen och redskapen var nödvändiga för livets uppehållande. Det var självhushållning som gällde. Mat, kläder och tak över huvudet måste fram. Och alla måste bidra efter förmåga.

Årdern, plogen, spaden, räfsan, slagan, lien tillhörde vardagen i ett jordbrukssamhälle men var livsviktiga redskap. Deras skiftande form och funktion konkretiserar hur tekniken utvecklades och långsamt ledde till en ökande livsmedelsproduktion. Också före mekaniseringen.
Och de skickliga smederna i Ore smidde tidigt plogbillar av järn i samarbete med bönderna. De dyrgriparna finns att beskåda i samlingarna.
Endast räfsan var ett kvinnligt verktyg. Vävningen och linhanteringen med alla dess olika steg och redskap var däremot i stort sett kvinnligt kodade. Lin odlades länge på en liten åkerbit i Gammelstan. Garnet användes i kläd- och dräkttillverkningen. Vävstolen tillhör de mest sofistikerade redskapen i jordbrukssamhället enligt en agrarhistoriker. Överhuvudtaget var textil- och klädframställning jämförelsevis komplicerad.     
Det finns ting och tecken i Gammelstan som avslöjar att människornas föreställningsvärld var en annan än vår. Till exempel visar bruket av dopkassen i Nissniss-gården att kyrkans lära har förändrats. Dopen skulle enligt lag ske snabbt, men det var bara fadern och hans släktingar som kunde transportera barnet till kyrkan. Modern ansågs oren och måste kyrktagas, en kyrklig akt, innan hon kunde återvända till kyrkan och församlingen. Gamla Testamentet i svensk tillämpning.

På flera av husväggarna finns det så kallade skyddsbränningar som skulle skydda mot det onda ögat och andra mer eller mindre farliga naturväsen. En förklarlig vidskepelse i utsatthetens tecken i samspel med en naiv men sträng kristendom.
Tack vare Finn Anders Hanssons åskådliga fäbodmodellbyggen går det att på ett pedagogiskt sätt åskådliggöra den livsviktiga fäboddriften, ”buföringen” eller transhumansen med en vetenskaplig term. Säsongflyttningar av boskap förekommer på många håll i världen. 
Utan fäbodarna och djurhållningen hade inte småbrukarkulturen kunnat existera. Själva gårdarna med inägor och fäbodarna bildade en komplex helhet. Men det var en hungerkultur, med en term lånad från en italiensk historiker. Också under goda tider var det inga mil till svältgränsen. Högsta prioritet var att få fram tillräckligt med hö för att djuren skulle klara den långa svenska vintern. En mild vinter, som försvårade slädtransporterna och en dålig skörd var lika katastrofala. 

Kvinnor och djur drog till fäbodarna vid midsommartiden. Där väntade gemenskap och hårt arbete dygnet runt. En av byns fäbodar hette Gotrisberget. Där var det kvinnorna som bestämde och stod för råslitet att valla djur, mjölka och sköta den tidskrävande produktionen av mer hållbara produkter. Av mjölken producerades med det syftet smör, ost och messmör.
Kvinnorna skapade även en immateriell biprodukt av stor kulturell betydelse, nämligen tonaliteten i folkmusikens tonspråk som färgats av de äldre vallåtarna och vallhornets klangfärg.

Slutligen gå det inte att undvika att lägga märke till den estetiska egenart som möter ögat i Gammelstan, som nog bara vi moderna människor har en känsla för. När man kämpar för att överleva, blir estetiken inte så viktig. Gammelstans timmerrike presenterar sig nämligen i en rikedom av nyanser av grått och brunt skapade av solens och skuggans kurragömmalekar. En ekologisk färgsättning som ger Gammelstan dess säregna skönhet och autenticitet – ett omdiskuterat begrepp. Allt känns så förunderligt äkta: varje knut, varje stock, varje lider… 
Att tillbringa en högsommarkväll på Nissniss-gårdens tun innesluten i Gammelstans byklase, inbäddad i Dalarnas fagraste gröna sommartäcke med en rimfläta av Karlfeldt ljudande i sitt inre blir till en högtidsstund av andlös förtätning och läkande tystnad. Lycklig är den som sedan vid utgången längs fägatan upptäcker den lilla slåtterängen där den rara fältgentianan blommar mitt i artrikedomen.
Visst kan man tala om underverk – men med små bokstäver som det höves en utböling och inte ens dalkarl.

Och på andra sidan landsvägen står vårt Kulturarvscentrum klart till det yttre. Äntligen kan vår dräktsamling få en lämplig förvaringsplats, där de vackra plaggen i urval också kan visas.
Gustaf Ankarcrona skulle ha gillat det.

 
Dixie Ericson
styrelsemedlem i Ore Hembygdsförening
och guide i Gammelstan