Företagaren och underhållaren Sune Magnusson höll ett tal i två delar, där han bl.a. berättade många intressanta minnen från sin uppväxt i Mariannelund på 1950-talet.

Tal av Sune Magnusson på nationaldagen 6 juni 2023 på Hembygdsgården i Mariannelund.

Ärade åhörare, mina damer och herrar.

Jag har fått i uppdrag att tala här på Sveriges Nationaldag idag. Det blir min andra gång, då jag år 2011 fick detta för mig så ärofyllda uppdrag. Gun Samuelsson ställde frågan, och sade samtidigt: Du kan använda en del om din uppväxt och ditt boende i Mariannelund från innehållet i ditt tal då. Hon fortsatte med: Du arbetade ju i din fars familjeföretag Magnussons Däckservice i Mariannelund och Hultsfred från 1962 och också senare som ägare. Ja, min far gick hastigt bort, en blodpropp i lungorna år 1971. Han skulle fylla femtioåtta det året. Jag bodde då sedan 1966 med min familj, min fru Britt-Marie och sönerna Peder och Mattias i Vimmerby. Hösten 1974 flyttade vi till Mariannelund. Peder arbetade i företagen och Mattias studerade. Min fru drabbades av cancer våren 1990 och gick bort hösten 1993. Min bror Stig och jag tog över verksamheterna som egna företagare, och 1974 köpte vi till Nils-buss Gummiverkstad i Vimmerby, där min äldste son Peder blev platschef.

År 1999 åkte jag och Maj-Len till hennes syster i Kalifornien, där vi gifte oss i Las Vegas. Året därpå köpte vi ett hus i Huskvarna och flyttade dit.

Därmed lämnade jag över min del av ägandet i företagen till Peder och Stig.

Min bror Stig fortsatte som ägare i mariannelunds- och hultsfredsföretagen fram till sin bortgång i cancer november år 2007. Peder är idag vd för MD-group AB, som omfattar fem däckservice-företag i Mariannelund, Hultsfred, Vimmerby, Oskarshamn samt Eksjö. Min andre son, Mattias, jobbar på ABB Robotics, Västerås, som ABB Robotics Senior Project & Chief Engineer i Sverige, Tyskland, USA, Japan och Kina.

Okej, jag tackade ja, så därför får det bli en tillbakablick om min barndom samt delar av min uppväxt här i Mariannelund, som en berättelse om hur det var förr i tiden, för dem som växer upp nu, och för er som minns.

Jag föddes i mitt föräldrahem här i Mariannelund 1942, Mina föräldrar tog väl hand om mig och min fyra år äldre bror Stig, så min barndom var trygg och bra.

Själv var jag mycket bråkig / stökig vad beträffar tredje och fjärde läsåret i skolan, men mina första två år innebar en hel del frånvaro på grund av sjukdom. Jag hade besvär med luftrörskatarr (bronkit). Min klassföreståndarinna, Hertha Nilsson, hjälpte mig vidare genom att jag fick läsa och bo på hennes mans lantbruksgård i Överarp under hela första årets sommarlov för att kunna få flyttas upp till andra klass i skolsystemet.

I tredje och fjärde klass hade jag också en fröken Mia Brandt. Hon var en snäll lärarinna, men hon hade svårt att kunna hantera en bråkig och svårstimulerad liten pojke, som inte kunde sitta still i skolbänken. Det resulterade i en betygsättning, med dagens betygsystem: icke godkänd med råge, både i uppförande och ordning.

Det innebar också många besök hos dåvarande rektorn på skolan, kallad ”Käpp-Erik”, eftersom man fick lägga händerna på hans skrivbord, där han använde en pekpinne / linjal som slagredskap, mot händer och fingrar.

Ibland fick man vända stjärten till, för att ta emot ett antal rapp, beroende på hur mycket man busat. En gång slog han av pekpinnen mot min stjärt.

Ett mildare straff på den tiden var att man fick lämna klassrummet och sitta ute i korridoren och skämmas tills lektionen var slut. Det blev en hel del korridorsbesök under dessa år. Men när jag tänker tillbaka på den tiden förstod jag nog, jag störde ju undervisningen.

Det viktiga var, att inte föräldrarna fick reda på hur mycket man busade, för då väntade det björkris eller livremsbehandling på nakna stjärten där hemma, Då var det inte så kul att visa upp sig för sina skolkamrater, när man skulle byta om till gymnastiktimmen. Behandlingen satt ju kvar lite längre på kropp och rygg, väl synlig vid klädbytet. En ganska vanlig metod för att fostra upp sina barn på den tiden, men inte i alla hem, är bäst att påpeka.

Jag har inga som helst mörka tankar mot mina älskade föräldrars uppfostran av mig och min bror. Jag har också, vad beträffar dåvarande uppfostringsmetoder, fått besöka vedboden några gånger, som också ”Emil i Lönneberga” fick, då hos min stränga farfar vid några sommarlovsveckor.

När jag började i klass fem, hade vi fått en ny rektor till skolan, som hette Hugo Lönwe, en rektor med pondus. Han behövde inte använda några ”ge stryk-metoder” för att få ordning bland eleverna i skolan.

Kan också nämna att man fick inte ha några ytterkläder eller mössa / keps på sig inne i skolsalen.

Jag var en mycket dominant kille på den tiden, också bland mina klasskamrater, varför rektor Lönwe, som dessutom blev vår klassföreståndare, valde ut mig som ordningsvakt för klassen.

Därmed slutade klassen och jag själv att busa i fortsättningen. Ett smart beslut utav honom.

På den tiden gick man sju år i grundskolan.

Man hade också respekt för människor som man inte kände genom att tilltala dem med ordet ni eller med farbror och tant. Vid sjukdom kom läkaren hem till patienten om man inte kunde besöka doktorsmottagningen.

Vi fick en ny klassföreståndare i sexan och sjuan, Tore Falk, som också senare blev rektor. Jag fick något återfall i årskurs 6, tror jag. En dum dispyt av mej med min nya klassföreståndare, men han lät sig inte kuvas av en liten pojkspoling, utan tog tag i mig, vilket lärde mig att inte sticka upp mot någon lärare i fortsättningen, och så blev det.

Inom skoltiden fanns varje år några dagar som kallades ”skurlov”, vilket bl.a innebar att lärarna utbildades och fick åka på någon utbildningskurs som Skolmyndigheten ordnade varje år. De dagarna städade man dessutom skolans lokaler och fastigheter. Vi skolelever ifrån klass årgång 6 och 7 fick anmäla oss för att kunna plantera skog, tall- och granväxter, eller plocka rovor vid skog- och åkerområden, som sågverksbolaget Wallnäs AB behövde få hjälp med, några dagar.

Det innebar att företaget betalade en summa pengar per planterad växt och upplockad rova till skolan. Dessa pengar användes senare till någon skolresa, som en dag på Öland eller en teaterresa till Norrköping för skolklasserna sex och sju.

Efter grundskolan fortsatte min skolutbildning på Vimmerby samrealskola, med en 4-årig examensutbildning. Därefter gick jag en ettårig handelsutbildning på Mariannelunds Praktiska Skola, där Paul Otterheim var rektor.

10 år gammal började jag på ett springschas jobb (man cyklade ut med varor till kunder) på sommarlovet under 2 – 3 veckors tid, för min del hos Gösta Skårmans charkuteriaffär, också på Bertil Möllers järnaffär likaså, samt under semesterstoppet på Brusafors-Hällefors sulfitfabrik. Vi var några skolkamrater i 15 – 16 årsåldern där som barkade timmer, och även rengjorde och målade invändigt två stora tankar (cisterner) för lagring av pappersmassa, som var nergrävda under markytan.

Inget bra barnarbete för hälsan, då det förekom både giftig gas från målarfärgen och rengöringsmedlet. Vi hade väl inte de bästa gasmaskerna och munskydden. För en sådan uppgift så vi fick klättra upp för stegen flera gånger per timma för att hämta andan och få lindring på den värsta berusningen och yrseln. Även skyddsglasögonen fungerade dåligt dessutom. Någon ventilation i den så kallade ”bingen” fanns ju inte, så vi svettades väldigt mycket och ögonen sved lite grann. Det påverkade också vår aptit, när vi skulle äta av vår medhavda frukost och lunchmat, hungern försvann. Vi talade inte om för våra föräldrar vilka förhållanden vi jobbade under. Det var bra pengar att förtjäna för oss unga pojkar. Bl.a. använde jag delar av dessa sommarlovspengar till att köpa en ny cykel med lite hjälp också från mina föräldrar. På den tiden fanns det sommarjobb att få för den som så önskade.

Vad jag också minns, var att första maj var en helgdag där socialdemokraterna ordnade demonstrationståg tillsammans med Mariannelunds musik-blåsorkester varje år. Man väcktes tidig morgon med att musikkåren åkte runt på ett lastbilsflak på gatorna i samhället och musicerade. Vi gick gärna ur sängen för att titta och lyssna från balkongen eller något fönster.

Blåsorkestern och demonstrationståget, som senare på dagen utgick ifrån Folkets Hus, fortsatte hela vägen upp till Hässleby Sanatorium, som på den tiden var ett rehabliteringssjukhus för tuberkulossjuka personer. Flertalet av patienterna kom också från krigshärjade länder, bl.a. från Ungern.

Personal och patienter hade också caféverksamhet samt försäljning, från egna fint tillverkade terapiarbeten, som de gjort under året som gått, denna dag. En riktig folkfest, som hela samhällets befolkning gärna slöt upp kring. Man ordnade bl.a. ett eget karnevalståg med plakat som innehöll många roliga målade figurer / texter. Och deltagarna var utklädda som för en maskerad. Spännande och kul att se på, varje år.

Maj-elden den sista april var också en höjdpunkt att besöka, för att också kanske kunna spana in någon tjej, som man hoppades få sällskapa med (dejta), för att på första maj-dagen vid sanatoriet träffas och gå till ”Stora Utsikten”, där man kanske tillsammans med några kompisar passade på att tjuvröka och smygpussas på vägen (den s.k kärleksstigen) dit upp, om man fått dejta en flicka.

Jag tror rektor Otterheims praktiska skola (MPS) finansierade byggnationen av en ny tennisbana, som senare överläts till Mariannelunds Tennisklubb, tack vare några eldsjälar (som slöjdlärare Stig Carlsson, lärarna Lennart Petersson, Hans Nilsson samt A K Erikssons försäljningschef Bertil Lönnäs), som tog hand om skötsel och uthyrning av banorna.

I slutet av 40-talet byggde kioskägare Kalle Bornholm den första minigolfbanan nära biografen i Mariannelund, uppe på berget mellan kiosken och Solhälls Mek. Verkstad, som ägdes av Robert Svensson. Den banan varade inte i så många år, då banorna hade masonit som underlag på bandelen.

Kalle Bornholm fortsatte senare med sin kioskrörelse, nere vid järnvägsstationen, den så kallade Pressbyråkiosken, tillsammans med sin fru och sonen Staffan. Staffan skrev också några sportreportage i Vimmerby Tidning under pseudonym-namnet ”stabo”.

Gun Samuelsson har beslutat att jag skall bryta här för en kaffepaus på 20 – 25 minuter.

Men jag kommer igen för ytterligare fortsättning om hur det var att växa upp i Mariannelund på 1950-talet som barn och vuxen. Vi hade ju ingen iphone, Ipad eller dator att sysselsätta oss med. Tätorten Mariannelund hade då 1.900 invånare.

Innan vi går och dricker kaffe stannar vi kvar för att utbringa ett fyrfaldigt leve / hurra för vårt fosterland, som idag fyller 500 år. Sverige utropades som stat och land den 6 juni vid riksmötet i Strängnäs domkyrka år 1523. Regenten var kung Gustav den förste Vasa.

Först ska vi ställa oss upp, de som kan, därefter sjunger vi tillsammans vår nationalsång. Jag sätter igång musikbakgrunden.

Men vi börjar med ett fyrfaldigt hurra för vårt Fosterland.

Hipp hipp: hurra, hurra, hurra, hurra.

Nationalsången

Välkommen tillbaka efter fikapausen, då jag har många minnen och platser kvar att berätta om.

(paus)----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hervon Johanssons sportaffär och cykelverkstad låg också i det hus, som ligger intill berget i dag, vid Mariannelundsbiografen. Johansson tillhörde också ledarstaben i Mariannelunds bandylag, som då spelade i den näst högsta serien, division två i Sverige.

I början på 50-talet byggdes en ny golfbana nere vid nuvarande tennisparken av Gösta Romare. Golf-kiosken fick han hjälp med att tillverka genom ”Gösta ”Mussjö” Öller, en originell dekoratör i samhället på den tiden.

På 50-talet fanns det 4 st konditorier i Mariannelund. Wallers, Waerns, Centrumkonditoriet, samt vid järnvägsstationen Stationsfiket. Invånarantalet i Mariannelunds köping på 1950-1960-talet sägs ha varit över 3000 personer. (Mellan åren 1 januari 1928 - 31 december 1970 var Mariannelund köping. Den 1 januari 1971 ingick vi i Eksjö kommun.)

En stor händelse för Mariannelund som köping var året 1954, då man firade Mariannelunds Hantverksförenings 50 årsjubileum med en utställning på gårdsplanen vid Furulundsskolan. Även närliggande gator / trottoarer i centrum användes som utställningsområden.

Hantverksföreningens medlemmar hade byggt montrar, där företagarna tillsammans med sina leverantörer kunde presentera sina varor för besökarna. Under en av dagarna inträffade det en stor solförmörkelse i Sverige. Vi fick köpa speciella mörka solglasögon i helplast för att kunna se fenomenet och för att skydda ögonen.

Man fick riva Gösta Romares minigolfbana nere vid tennisparken för att kunna använda detta område till ett stort tivoli. Det byggdes upp en stor scen också bakom Julius Nilssons mekaniska verkstad, där bl.a. Britta Borg och Flickery Flies uppträdde. Man byggde dessutom en stor dansbana där tennisbanorna nu ligger.

Efter firandet av jubileet flyttades Golfkiosken till golfbanan ner till tomten bakom Mariannelunds hotell, där Preems bensinstation nu finns. Denna tomt använde dåtidens zigenare / romer som uppehållsplats, och golfkiosken använde de som sitt utedass.

Den tomten användes också ibland till tältmöten av bl.a. Maranata-rörelsen på den tiden.

Mariannelund var känt för sina många kyrkor på orten. Förutom Svenska Kyrkan fanns Filadelfiakyrkan (numera Pingstkyrkan) som ligger vid ”frälsemon”, som man kallade delen av samhället bakom Furulundsskolan vid skoldammen.

Skoldammens vatten frös till is tidigt varje vinter. Bl.a. MAIS bandyklubb spelade några träningsmatcher där, då isarna på sjöarna Skruven eller Kolsgöl inte frusit till och Slättvallens bandybana inte spolats upp.

Betel-, Betania- och Missionskyrkan var namnen på tre ytterligare frikyrkor, som var verksamma i samhället. Själv gick jag till Betaniakyrkan på söndagarna när jag var i 6 - 7 årsåldern. Man fick ett häfte, där man kunde klistra in änglabilder och guldstjärnor, som delades ut vid varje besök.

Betelkyrkan är nerlagd, och Betaniakyrkan lades ner då baptisterna byggde en helt ny fastighet. Den fick namnet Centrumkyrkan och finns kvar ännu, vid torget. Missionskyrkan som låg tvärs över Storgatan mitt emot blomsterhandelsträdgården, har också upphört.

Andra minnen från skolåldern var att man höll till vid Spilhammarbadet under skollovet, där man lekte så kallade ”datten”, genom att springa runt och jaga varandra på bryggorna, i hopptornet, eller simma under de träplank som fanns under vattenytan, förankrade vid bryggorna. En ganska riskfylld badlek då man simmade under vattnet mellan stolparna och träplanken.

Efter en tid byggde man en ny minigolfbana, bakom Julius Nilssons Mek. Verkstad.

Möbeltapetserare Sven-Göran ”Pörgan” Andersson och Bengt-Göran Håkansson, med hjälp också av smeden Thure Drott, var de som tillverkade banan. Den blev ett kärt tillhåll på kvällar och helger.

Fritiden efter skoldagens slut innehöll mycket fotbollssparkande på gatorna vid hemmet, eller vid Slättvallens idrottsplats sommartid.

På försäsongen inför bandyspelandetspelade vi landbandy också på gatorna vid hemmet, eller vid en grusplan som fanns intill HSB-husen vid stationen, jämte Bror Carlssons buss- och lastbilsgarage. När kylan kom så spolade vi upp en liten plan och spelade både bandy och ishockey på den banan. Vi killar fixade också belysning för spel på kvällstid.

Även på taxiägaren Sven Åsbergs grusinfart spolades det upp för matcher mellan två lag, bestående av c:a tre till fyra pojkspelare i varje lag. Planens yta var lagom för fyra spelare åt gången. När vi blev lite äldre cyklade man till skoldammen eller sjöarna Skruven och Kolsgöl, när de frusit till. Det gällde att skotta fram en spelbar bandybana om snön fallit. Det blev många frusna tår, fingrar och öron när man spelat i flera timmar. Men glädjen överträffade smärtan.

Ett minne som jag har kärt när det gäller bandyspel var att 1955 var jag med i Mariannelunds a-pojklag vid en förmatch till den första bandylandskampen i Sverige för ett ryskt bandy-landslag.

Jag var 12 år gammal (nästan 13 år) då. Vi fick fritt från skolan den dagen för att spela mot ett kombinerat a-pojklag från Nässjö, med spelare från Nässjö IF och IFK Nässjö, inför en publik på tiotusen åskådare, på läktare som var tillverkade av snö, vid brandstationen i centrala Nässjö.

Alla skolbarn hade ledigt där, för att kolla på landskampen, som för övrigt vanns av Sverige med sex mål mot fem. Nicke Bergström från Nässjö IF gjorde själv fem mål.

Som ni förstår blev det mycket fotbolls-, bandy- och ishockeyutövande på min fritid, efter att skolläxorna var gjorda hemma.

Vi var några pojkar som också cyklade tur och retur till Vimmerby, 40 km, för att tävla mot några killar där, som hade byggt upp och gjort en cykelcrossbana intill ett sågverk. Vi tävlade / cyklade runt, två mot två i varje heat likt motorcykel-speedway. Vi hade också fixat till våra cyklar bl.a. med breda böjda styren och en lång sittdyna, tagit bort stänkskärmarna för att likna en riktig speedwaycykel samt monterat gumminabbade däck fram och bak. Vi hade ju inga datorer, dataspel eller mobiltelefoner att sysselsätta oss med, det blev istället mycket frisk luft att andas in utomhus. I mitt hem fick vi en TV-apparat julen 1957. TV-sändningen började på kvällen och avslutades med att Nationalsången spelades omkring klockan tjugotre, tjugofyra.

Jag kommer ihåg att vi tittade på testbilden långa stunder i början. Det fanns bara en TV-kanal att titta på, Så någon fjärrkontroll behövdes inte.

Mariannelund har genom åren uppmärksammats på Sveriges karta, framfört allt genom: Brusafors-Hällefors sulfitfabrik till att börja med.

Mariannelunds praktiska skola har varit känd för delar av vårt lands befolkning, då skolan hade en linje, som utbildade unga flickor från hela vårt land i ”hushållsarbeten”.

Flickorna kallades för ”björnar”, kanske för att de ansågs söta och kramgoda, tror jag. De kom för det mesta från välbärgade hem och hade kanske lite finare kläder och använde make-up, som inte var lika vanligt på flickorna från landsbygden på den tiden. Vid järnvägsstationen samlades killarna från Mariannelund, när flickorna anlände med tåg, för att spana in nån tjej, som man hoppades att få sällskapa med, varje ny årskull.

Vi hade AB A K Erikssons sågverksindustri med tillverkning av bl.a. bandsågar till trävaruindustrin, med sin export till olika världsdelar.

Filmen 491 med Lena Nyman och Börje Ahlstedt, som utspelades vid den gamla eken i Rumskulla-skogen, där några av MAIS b-lags bandyspelare medverkade som statister, blev ju också omtalad.

Filmerna med Emil i Lönneberga och Filmbyn Småland i Mariannelund, ger reklam för bygden, där delar av filmerna spelades in, bl.a. vid Mariannelunds herrgård och Julius Nilssons Mekaniska Verkstad. Många kända mariannelundsbor deltog som statister i dessa filmer. I år är det dessutom 60 år sedan den första Emil i Lönnebergaboken författades av Astrid Lindgren.

Brorssons AB, grossistföretaget som var Skandinaviens största fälgföretag, när det gällde försäljning av hjul- / aluminiumfälgar till bilar, kände många i landet till och kommer ihåg än. Dessutom tillverkades i deras verkstadslokaler den berömda ”stenbrytarbilen” som var ett stort hjälpmedel vid att få upp de stora stenblocken från åkers- och ängsmarkerna, så att man kunde få fram odlingsbara marker, framför allt ifrån det stenrika Småland.

Kommer också ihåg Mariannelunds träförädling vid Järnvägsgatan / HSB-husen med ägarna Gunnar Söderberg och Eskil Sporrek, där idag Stejdahls Produktions AB ligger.

Avslutningsvis vill jag tacka er för uppmärksamheten och bara tala om att Mariannelund har varit en mycket fin ort att ha fått växa upp och leva i för mej och min familj, med härliga minnen, inte minst genom idrotten, bra kamrater, goda vänner, trevliga människor, vänliga kunder samt också tillsammans med kunniga medarbetare i min yrkesverksamhet.

Vi är ju här för att fira Sveriges nationaldag, en tradition som vi måste fortsätta att bevara och värna om.

Slutligen vill jag önska er alla en fin sommar 2023. Tack för mig.

Sune Magnusson

Hemsida: sunemagnusson.se