En gammal masugn.

Den uppfördes 1632 av bergsmän i Mariedamm. Såldes sedan till Johan de Geer och kallades för Trehörningens masugn. En stark mystik vilade över såväl gruv- som masungsarbetet. Många bidragande orsaker härtill finnes.

Oupphörligt hängde blåsbälgarnas hemska och dystra suckar genom höstnattens mörker. Det grova maskineriets ständiga gnissel och vattnets ständiga skval och dropp gjorde inte stämningen lättare för vaktkarlen vid skjulet vid masugnens nerända. Där utanför avtecknade sig bjärta eldsflammor på pipans överända och var verkligt spöklika mot nattsvart mörker.

Inte alls underligt att alla, såsom masmästaren och arbetarna gemensamt buro känslan av andeväsens ständiga närvaro och visade stor respekt för dessa makter.

Så använde till exempel masmästaren en ”govigg eller åskvigg” = en stenyxa att slå eld mot dessa makter då han tände i masugnen. Detta för att onda makter inte skulle kunna skada järnet för honom.

Folkets livliga fantasi framkallade givetvis icke sällan tomtar och rån för sina blickar i masugnens mörka skrymslen. För dessa kände de aldrig fruktan. Emellanåt visade sig dock andra troll och då drog en kall kår över ryggraden på den som fick se den synen. Den aktade sig noga för att berätta detta innan natten var över.

När till exempel en kvinna gick till sitt nattskift vid masugnen (kvinnor arbetade i skift med männen i både gruvor och vid masugnen) stod där en väldigt stor man lika hög som masugnen bredbent i vägen för henne. Hon blev icke nervös men underlig till mods för fram måste hon dock. Hon tog gud i hågen och gick rakt mellan benen på den väldige.

Dylika syner voro icke sällsynta och det gällde för den som såg det att på rätt sätt gå uppenbarelsen tillmötes.

I långliga tider krossades malmen med slägga i lämpliga smådelar innan den lades i smältugnen. Detta kallades att boka. Först under senare delen av 1800-talet uppsattes här en primitiv malmkross. Den ansågs om ett mästerverk vilket belystes av följande: En masungsarbetare vars moder dog innan krossen kom till (modern hade också arbetat i masugnen) beklagade att modern dött innan krossen blev uppsatt. De beklagande orden lär ha fallit sålunda. ”mor ho dog så ho feck alri si krössen”

För tidsandan och penningvärdets belysande kan följande historia andragas:

En arbetare vid masugnen fick en dag besök av sin dotter som gråtande omtalade.

”Morbror ä döer. Va va säjer du flecka” frågade fadern upprört. ”Morbror ä döer. Jasså- jaha- då sjuter ja dej allri mer” sade mannen resolut till malmkärran som han sköt framför sig och slängde den högt uppe på malmhögen. Så följde han flickan hem glad i sinnet över det arv som väntade på honom. Morbrodern ansågs förmögen och lämnade omkring 300 riksdaler i arv till malmkärremannen. Med dessa penningar trodde han sig leva livets glada dagar utan att behöva arbeta. Det gick dock som det brukar gå i dylika fall. Riksdalerna voro runda och rullade fort ur händerna på arvingen.

Om en tid var han tvungen att spotta i händerna och ta tag i malmkärrans tunga skalmar och på nytt tas upp kampen för tillvaron. Den striden sedan sötebrödsdagarna var slut blev ännu mer bitter är förståeligt.

Nedtecknat av Ruben Carlsson.