Innehåll I Väsby Kvarn I Lagga Gamla Prästgård I Runstenar i Lagga I Lagga i litteraturen I 

ÖRBY – NAMNET OCH DEN TIDIGA BEBYGGELSEN

Sven-Erik Pernler

Under arbetet med boken ”Laggahärad. En medeltida socken i Uppland” blev det nödvändigt för mig att fundera över de ort-, plats- och funktionsnamn i Lagga som möter i medeltida källor. Ett namn kom att intressera mig mer än de andra, helt enkelt därför att jag under många somrar bodde i anslutning till Örby gård. Som bebyggelsenamn möter Örby i Lagga(härad) från och med år 1376 i de källor som bevarats till vår tid. Namnets ursprung är alltså äldre än så, men hur gammalt?

Tidigt hade jag fått lära mig att ”ör” betydde grovt grus. Det visste nästan alla i socknen. Eftersom de av erfarenhet och genom berättelser hade klart för sig hur högt upp vattnet kunde stiga under snösmältningen, förknippade de däremot inte platsen för det äldsta Örby med den nuvarande gården och dess läge, utan med de högre moränpartier som ligger mellan Husby, Sundby (nu tyvärr nästan helt utplånat) och Örby. Där hämtade man också regelbundet grus för gårdens behov, inte minst från sträckningen mot Sundby. Jag har själv omkring 1950 varit med om att med en hästanspänd rustik träkärra med höga lämmar, försedd med två järnskodda trähjul, längs denna väg hämta grus från en sådan grop, alltmedan backsvalorna matade sina ungar i bon strax under markvegetationen ett par meter upp.

Därför blev jag överraskad när jag insåg att forskningen inte längre primärt förknippade namnet Örby med dessa partier utan i stället – och ibland nog så kategoriskt – med en vägbank. Inte så att ”aur” (ör) i betydelsen ”vad, vägbank” varit okänt i det medeltida Lagga, liksom inte heller för språkforskare därefter. Givetvis inte. En runsten i grannsocknen Funbo talar exempelvis om två kvinnor som där anlade ett vadställe till minne av sin far. Den stenen står emellertid inte vid något Örby, men väl vid ett Sundby. En annan sten från Morby i Lagga talar om en kvinna som byggt en bro för sin avlidna dotters själ, varvid ”bro” sakligt sett knappast kan skiljas från ett vad eller en vägbank. Det rörde sig i Morby med största sannolikhet inte om någon välvd bro som vattnet flöt fram under, utan närmast om en bank som gjorde att man enklare kunde ta sig fram över vattendraget.
Den vägbank i Lagga som aktualiserats av ortnamnsforskare och referenter utgör en förlängning av nedförsbacken förbi nuvarande Örby gård, över Storån (Laggaån) till Marma / Sundbyberg. Samtidigt: vägen på andra sidan ån, liksom den fortsatta vägsträckningen längs med Storhögen (gärdesbacken med gravar) kan mycket väl ha byggts (ut) av material från just Storhögen och Sundbyberg, där grus och sand av olika dimension varvas med större stenar. Storhögen och Sundbyberg har nämligen ingalunda lämnats orörda, inte ens i sen tid.

Varifrån togs då den ör av vilken vägbanken på Örby-sidan byggdes? Rimligen transporterades inte heller den långväga ifrån, utan hämtades just från täkter i Örby-området. Så varför skulle inte redan den ör som faktiskt fanns och finns i marken ha kunnat ge upphov till platsens namn? Vad skulle annars en by byggd på grus- eller moränmark ha kallats med ett naturnamn, om man inte alternativt ville anknyta till det lägre liggande vattendraget? Varför skulle tillskapandet av något så begränsat som en kortare vägbank här vara själva förutsättningen för namnet Örby, låt vara att överfartsstället till Marma måste ha varit mycket betydelsefullt?

Det som ytterligare kan väcka viss tvekan inför alternativet med ”vägbank” eller ”vad” som primärt i just vårt fall är inte minst att det aktuella vattendraget ännu under medeltiden i viss mån brukades för seglation, vilket även det angränsande Sundby påminner om. Ett vadställe byggt tvärs över vattenleden med dess sanka sidor förefaller därför i ett första skede uteslutet, en vägbank med kompletterande flotte eller färja däremot mer möjligt.
Konstaterandet att huvudbyggnaden för dagens Örby ligger på lermark, alltså inte på grusmark, håller samtidigt inte som argument för att specifikt underbygga just vägbanksalternativet. Namn har ju en förmåga att flytta med från gammal till ny bebyggelse. Örbys nuvarande huvudbyggnad är från 1700-talet, även om godset har anor från 1600-talet. Däremot kan det förefalla något märkligt att man på 1600- och 1700-talet faktiskt vågade bygga så nära områden som ända in på 1950-talet, kanske även senare, skulle komma att drabbas av kraftiga vårflöden som fick vattnet att hamna nära manbyggnaden, utdikningar och årensningar till trots. Dessa höga vattennivåer vissa år kunde Lars Nilsson på Örby gård berätta om utifrån självsyn.

I detta lermarksområde kan med andra ord bebyggelsen bara inte ha legat på 1300-talet! Den tidiga bebyggelsen i Örby måste i stället ha legat norr och nordväst om nuvarande manbyggnad. Vi vet att Örby under senmedeltiden bestod av 3 frälsehemman. Något eller ett par av dem kan ha legat längs den ännu synliga vägsträckningen mot dåvarande Sundby, vilket hade 1 kyrkohemman. Andra alternativ att undersöka är givetvis den mycket illa åtgångna kullen vid sidan om dagens manbyggnad, med området kring runstenen U 492, samt den fortsatta höjdsträckningen bort mot Laggaberget. En parallell problematik föreligger beträffande socknens prästgård, vilken under medeltiden bara inte kan ha varit placerad där de senare manbyggnaderna från 1700- och 1800-talet ligger, utan i stället högre upp, närmare kyrkogården.

Ett tydligt exempel på att övergången / -farten mellan Örby och Marma verkligen omtalats som en ör utgör en äldre benämning på den bro som idag allmänt kallas Örbybron. Jag har själv aldrig i tal hört någon annan benämning än denna, alternativt ”bron vid Örby”, fastän vi som barn både badade och metade tillsammans med flera andra i nära anslutning till bron. Roland Otterbjörk antecknade dock 1952 belägget Örsbron, en träbro på vilken man ”förr” höll lördagsdans. Varifrån Otterbjörk fick sin information är inte helt klarlagt. Anknytningen till lördagsdansen möjliggör att även avsides boende kan ha haft namnet aktuellt ännu 1952. Kanske var det fortfarande till dels brukat vi denna tid, även om Örbybron börjat ta över efter ombyggnaderna på 1940-talet med många utsocknes inblandade, både från myndigheter och media. Bland de meddelare Otterbjörk namngivit för Lagga kommer man kanske främst att tänka på de antecknade uppgiftslämnarna för Marma, Karl Sigfrid Nordling i Stenby, och för Örby Johan August Stolt i Rosendal. Men benämningen Örsbron förekommer exempelvis även i Marma-sonen Sven Danielssons dagbok den 23 juli 1940.

När en första örsbro byggdes är okänt. Under en sådan kunde fortsättningsvis endast låga farkoster framföras. Inte minst sena dikningar, rensningar och nya brokonstruktioner har förändrat förutsättningarna för dem som nu vill paddla eller ro längs ån och under dess broar. Men fram på vårsidan kan man ännu idag få en uppfattning om hur lågt utrymmet mellan vattenytan och en sådan tidig bro måste ha varit.

I Örby backe finns en redan nämnd vikingatida runsten av grå granit. Den är rest bland gravkullar cirka 100 m nordnordväst om Örby gårds manbyggnad och placeringen har bedömts vara ursprunglig. Textsidan vetter mot sydväst och har följande inskrift:
x asbion + auk + kisl + aurir + auk + auÞbiorn + litu rita + stin aftʀ + biorn + foÞur sin +

En vedertagen översättning av denna inskrift lyder: ”Åsbjörn och Gisl, aurir och Ödbjörn lät uppresa stenen efter Björn, sin far”. aurir har därvid ofta uppfattats och behandlats som ett otolkat personnamn. Frågan är dock om detta är korrekt. Något auk (och) finns ju heller inte mellan kisl och aurir. Samtidigt: bebyggelsenamnet Örby har som första led just aur.

I det perspektivet finns det anledning att fråga sig om inte kisl aurir bör ses samman, och att Gisl därvid haft något med vadets / vägbankens tillkomst att göra. Jag är varken runolog eller nordist men har från sådana fått inte helt avvisande svar på frågan huruvida Gisl kan ha setts och karakteriserats (och inte minst kanske sett sig själv!) som aurir , ”vadgöraren” eller ”vägbanksbyggaren”. Om så är fallet skulle vi ju samtidigt få en relativt bra datering av detta byggande.

Tidigare har man ansett namnet Örby vara relativt sent tillkommit i Lagga(härad)s sammanhang. Per Vikstrand har dock genom sina forskningar påvisat att så inte med nödvändighet behöver vara fallet. Ortnamn på -by har tvärtom kommit till under en mycket lång period. Så frågan är om de på stenen namngivna brukade kalla sig Örby-bor eller inte! I det bevarade källmaterialet framträder annars uttryckligen och som den förste Örby-bon Esbjörn 1431, alltså nog så långt fram i tiden. Detta får nu inte lura oss: givetvis hade han generationer av föregångare, osagt hur många.

På något vis tenderar de här funderingarna i slutändan att bli till något av en ”hönan och ägget-problematik”. Men när Örby en gång i tiden blev den benämning som fortsättningsvis skulle komma att brukas i bygden, avsåg den då ett tillskapat ställe för överfarten till Marma eller avsågs den mark ur vilken materialet till ett vadställe eller en vägbank en gång skulle komma att hämtas? Såväl det grova gruset som ett vad eller en vägbank benämndes ju på samma sätt: aur, ör. Även om vi aldrig kommer att kunna närmare bestämma tidpunkten för namnet Örbys tillblivelse i Lagga, skulle själva frågeställningen ändå må väl av om man kunde säkerställa platserna för den vikingatida och medeltida gårdsbebyggelsen samt därmed samtidigt komma bort från den psykologiska fixeringen vid nuvarande Örby gårds manbyggnad. Den byggnaden är nämligen skäligen ointressant i just detta sammanhang.

Några böcker att botanisera i för den som vill fundera vidare:

Hellberg, Lars: Kumlabygden: forntid, nutid och framtid. 3. Ortnamn och äldre bebyggelse. Kumla 1967.  

Larsson, Gunilla: ”Lagga socken”, i Hus och gårdar. Knivsta kommun. Vallentuna 2008, s 315 – 325.    

         
Pernler, Sven-Erik: Laggahärad. En medeltida socken i Uppland. Skellefteå 2019.       

                                     
Pernler, Sven-Erik: ”Lagga medeltida prästgård”, i Årsboken Uppland 2020. Uppsala 2020, s 61 – 69.

Sahlgren, Jöran: ”Gårdsnamn och bynamn i Lagga socken”, i Lagga-Gubben 1941. Lagga 1941, s 2.

Sahlgren, Jöran: ”Gårdsnamn och bynamn i Lagga”, i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 1945. Uppsala 1945, s 9 – 12.  

 
Sahlgren, Jöran: ”By- och gårdsnamn på Laggaön”, i Britta Zamore, Lagga i mitt hjärta. Del 3. Redigerad text. Lagga 2019, s 16 f.

Strandberg, Svante: ”Några gamla bebyggelsenamn i Lagga”, i Lagga-Gubben 1986. Lagga 1986, s 3 – 5.   

     
Svenskt ortnamnslexikon. Red.: Mats Wahlberg. 2. rev. uppl. Uppsala 2016.     

      
Sveriges runinskrifter Bd 6 – 9. Upplands runinskrifter D. 1 – 4, granskade och tolkade av Elias Wessén och Sven B.F. Jansson. Stockholm 1940 – 1958.

Vikstrand, Per: Järnålderns bebyggelsenamn. Om bebyggelsenamnens uppkomst och ålder i Mälarlandskapen. Uppsala 2013.

Zamore, Britta: Lagga i mitt hjärta. Del 3. Lagga 2019.

Öberg, Anders: ”AUR GÆRA – ett runstensfynd och några ortnamn”, i Nordiska namn. Festskrift till Lennart Moberg. Uppsala 1974, s 24 – 38.   

Innehåll I Väsby Kvarn I Lagga Gamla Prästgård I Runstenar i Lagga I Lagga i litteraturen I