Från Rotegång till Ålderdomshem.


 

Nåra glimtar från fattigvården i Kärna.

Före socialvårdens tid då socknen övertog fattigvården.

Under medeltiden var det kyrkan och klostren som tog vård om de fattiga och sjuka. En del av det tionde som kyrkan tog upp av bönderna gick till deras underhåll.

När klostren lades ner efter reformation ställdes många behövande utan tak över huvudet. Då blev omsorgen om de fattiga och sjuka en angelägenhet för socknarna.

I kyrkolagen av år 1686 uppmanades församlingarna att bygga särskilda hus , fattighus eller fattigstugor, där de fattiga och sjuka kunde få bo men först i 1734 års lag föreskrevs att det skulle finnas fattighus i varje socken.

Rotegång.

Sedan gammalt var socknarna indelade i rotar. En rote kunde bestå av en by eller av ett antal gårdar. Roten skulle bland annat ta hand om sina fattiga som fick bo på de olika gårdarna under en tid; hur länge berodde på gårdens storlek.

I  vissa trakter utrustades de som hade tillstånd  att gå omkring i byarna, med en så kallad fattigklubba, ett trästycke där bomärken för de olika gårdarna var inristade. Av klubban framgick i vilken ordning gårdarna i roten skulle besökas och hur länge den fattige hade rätt att vistas på gården.  Detta slag av omsorg om de fattiga kallades rotegång.

Hur fattiga och sjuka togs om hand i Kärna socken kan man få en uppfattning om ur protokoll från stämmor och nämnder. i somliga protokoll kan man läsa mellan raderna att det inte alltid var omsorgen om de sämst ställda som kom i första hand. Ibland sägs det rakt ut att målet var att stävja tiggeri.

I sockenstämmans protokoll den 13 mars 1698 talas om rotegång i Kärna på följande sätt:

11: Huru the fattige i sochnen skola efter war Christendomsplicht warda i thenne swäre tiden försörgde, så att the icke måge lida nöd, hwilket är emot kl  Maj:ts ordning, blef mycket talat och rådgjort och stadnade församblingen omsider ther wid at man i thenna socknen såsom nu annorstädes skedt är, skal dela wissa fattige på hvar rota som then samma kan vara swag eller förmögen til, at the elendige som ther wistas kunna hafwa sitt wiste och ordenteliga uppehälle, och alt olofligit Tiggeri af fremmende blifwa afwärgdt.

Ny roteindelning.

År 1813 var det dags för en ny roteindelning. Detta år var av någon anledning särskilt svårt för de fattiga för sockenstämmans protokoll § 3 inleds med.

Rörande fattigvården, anmälde Vice Pastor, at i denna Församling voro beklagligen alt för många, som i synnerhet detta år, tarfvade Församlingens ömma behjertande och understöd....

Därefter uppräknas 15 personer som beviljades fattighjälp. Paragrafen avslutas med.

Till förekommande af framdeles Tiggerier, önskade Hr Doctorn och Biskopen, at Församlingen måtte öfverenskomma, at antingen Rotevis eller per hemman indela de mäst behöfvande Fattige, hvilket förslag Församlingen borde til nästa Sockenstämma taga i öfvervägande, och anmodades Vice Pastor, at dessförinnan Förteckning författa öfver alla i Socknenvarande fattige. 

Hellre Rotegång än Fattighus.

Den allra första gången som fattiga omnämns i ett protokoll från sockenstämman är år 1694. Då var den kända psalmdiktaren biskop Hagvin Spegel kyrkoherde i Kärna. I protokollet kan man läsa följande:

Församblingen tillspordes huru the ibland them warande elände och fattige försörjes. Swarades att effter Kongl, Maj:ts allernådigeste befallning en fattigstuga fuller woro upsatt och täckt, men som icke alenast ingå sig angifwit att willia komma ther in uthan ock låtit sig förmärkia häller wara nögda med att gå kring i församblingen , ty är samma byggnad med muur och inrede icke fullbordad, uthan församblingen lofvade willia draga all mögelig omwårdnad så om the elendigaste som the flere hvilka för almosejon rätterligen böra anses.

Sockenborna i Kärna hade tydligen lytt uppmaningen i den gamla kyrkolagen och byggt en fattigstuga men de fattiga tycktes föredra rotegången. Det är kanske inte så underligt eftersom de säkerligen fick bättre hjälp på gårdarna än i fattigstugan där de skulle bli tvungna att klara sig själva.

Fattigstugan togs i anspråk av Biskopen.

Eftersom det inte tycktes behövas något fattighus i Kärna, överläts huset till biskopen som uppehållsrum när han hälsade på i sin församling. Kärna var ju bislkopsprebende  och biskopen var således kyrkoherde i församlingen. prästtjänsten upprätthölls för övrigt av en vise pastor.

Sockenstämmans protokoll den 3 maj 1692 bestämdes om flyttning av fattigstugan:

Emädan ingen stufwa eller Cammar finns wid Kyrkan som kan wara begwämblig för Hr Biskopen att wistas uthi när han sielf ankommer, befrågades sochnemannarna om de eij tyckte godt wara att byggia der till något begwämbligit huus, hwar till swarades uthaf de förnämste och gafz förslag på fattigtugun hwilken är obebodd, effter som de fattige i församblingen hafwa hwar sitt tillhåld ther the hälst willia vara desuthan är ingen så eländig, som icke kan gå omkring till byerne i församblingen och sökia sitt nödtorftiga underhåld effter alla biföllo sådant förslag tyckteBiskopen thet samma godt wara och lofwade sig willia sådant andraga för Landshöfdingen, och der sådant kunde förmås bejakade föramblingen sig willia köra hwar sitt lass och flytta fattigstugun ned till Klockaregården sampt upsättia then byggningen på ett begwämbligt stelle.

Ny fattigstuga byggs. 

Det ser ut som om Kärna var före lagens krav, för den 3 oktober 1731 bestämde man att en ny fattigstuga skulle byggas.

5: Frågade Högwördige herr Biskopen om många fattige är i församblingen och om någon fattigstugu är för them bugd, samt huru de försörjes.

Rx: 1 at här end 14 á 15 fattige som taga almosor.

2¤:  är här ingen fattigstugu utan att wistas hos andra i församblingen, hwar de få och hälst willia, men blef beslutit at en fattigstugu skal byggas, hvar till timmer skal framskaffas i Winter af hwartera Sochnemännerna en stoch 16 alr lång och knutför i lilla ändan, i synnerhet lofwade hr Secreteraren på Tolefors stockar dertil och hr Cornetten i Tift 2 st.

Det ä oklart när den nya fattigstugan togs i bruk för det dröjer ända till 1748 innan någon ny fattigstuga omnämns i något protokoll. Då omtalas Brita i Fattigstugun:

8: samtycktes, at gamble Soldaten Mats Fröberg, Hustru Gertrud i Lillstugun, Brita i Fattigstugun, Forsmans änka, samt gamble drängen Gustaf Larssonfå niuta fattigdel.

Var låg fattigstugan?

I protokollet talas om två fattigstugor. Den ena kallades "fattigvårdens stuga Norrsäter, den så kallade Långstugan". Denna stuga revs på 180-talet samtidigt som man började tala om att bygga en ny fattigstuga. Fastigheten Norrsäter låg på den mark där Kärna skolas matsal är byggd.

Den andra stugan, som var den huvudsakliga fattigstugan, låg på östra delen av den tomt som nu är Gamla Ledbergsvägen 1. Den revs när den nya fattigstugan hade tagits i bruk år 1904.

Som kurositet kan infogas en paragraf i ett sockenstämmaprotokoll från 1864 där man läser:

Som behofvet påkallade ett hemlighus för ordinarie fattighjonen så beslöts att ett sådant skulle å andra sidan vägen på Grenadier Borgs Lägenhet Korset uppföras hvartill han gifvit sitt bifall och uppdrogs detta företag åt Kyrkovärden N P Nilsson i Wärö som lofvade werkställa förberörde byggnad under loppet af nästinstundande månad. Medlen härtill bestrides af Kommunalkassan.

Man kan ju undra hur de sanitära förhållande varit i fattigstugan under det hundratalet år som stugan har funnits.

Fattighjonen måste skriva testamente.

Villkoret för att få någon hjälp av socknen var att man måste testamentera sina ägodelar till socknens fattigkassa. Den 2 juni 1751.

5:  Blef fastställt at the som söker och får fattigdel skall låta sin egendom upptecknas hwiken sedan efter dess död och begrafning tillfalla fattigkassan.

Den 8 juni 1760 förstärktes bestämmelsen

3¤:  Antogs ibland the fattiges antal gamle ofärdige drängen Jon Jonsson uti Tift med the willkor, at han skulle låta upteckna sin lilla Egendom, och ther sedan effter sin död till fattigCassan aflämna , i stöd af kyrkolagen 28 Cap: 13§. Prästerskapets handlingar af åhr 1751 § 8, och församblingens fastställande af samma åhr § 5, hwilket hijt till blifvit försummat men nu och hädaneffter med alla som fattigdel begära och åtniuta, wärkställas skall. 

Främmande tiggare jagades bort.

Det var inte tillåtet att gå i andra socknar och tigga. År 1816 bestämdes den 11 augusti

§:2. Til förekommande af så många och täta Tiggerier, hvaraf Församblingen besväras, stadgades, at så snart någon Utsocknes Fattig hädanefter sig i Församblingen visar för att tigga, skall skall genast denne af sockenmännen; eller den han med tiggeri besvärargripas och til Prästegården utföras för at af Vice Pastor til behörig ort förpassad varda, och anmodades Jonas Carlsson i Tokarp att så ofta som skjuts till fattiges bortskaffande af Pastor påfordras, den samma genast utgöra, och hvilket äfven Jonas Carlsson lofvade mot erhållande af Skjutspenningar, hvilka af Magazins Cassan försträckas. 

Det var inte heller tillåtet för Kärnas fattiga att gå på tiggeri till andra socknar. Det var till och med så strängt att den som ertappades med att "stryka omkring" kunde förlora sitt understöd.

Släcktingar skulle hjälpa.

Det finns flera uppgifter om att det i första hand var anförvanternas uppgift att ta hand om dem som hörde till släkten. Ett exempel på denna plikt är gossen Magnus Persson vars moder dog. I sockenstämmoprotokollet den 16 maj 1797 kan man läsa:

§:6. Frågades om Gossen Magnus Persson i Fattigstugan, som är emellan 8 och 9 År gammal, skulle undfå Fattigdelen efter sin nyligen aflidne moder; men dertill nekades af det skäl, att bemälte en Gosse äger på Mödernesidan här i Församlingen sådane Slägtingar, som hade kunna försörga honom, och ej eller böra undandraga sig en så Christelig skyldighet. Församlingens ledmöter lofvade dock, at den som antager honom skulle af fattigkassan i 2:ne Års tid erhålla 2 riksdaler Årligen. Öfwerste-Lieutnanten, Herr Baron Lagerfeldt utfäste sig derjämte, at til den summa genast gifwa 1/2 tunna Råg.

....Men det fick inte kosta.

Det fanns vissa begränsningar i släktingars skyldighet eller rättighet att hjälpa de sina. Det fick inte under några omständigheter ske på socknens bekostnad, ens när det handlade om sjukdom. En dylik bannbulla råkade Johannes Carlsson ut för den 21 maj 1829:

§:9. Ytterligare väcktes frågan om obehöriga Personers kringstrykande, och anmärktes at Fattighjonet Pigan Stina Samuelsdotters Son Johannes Carlsson, som i många år vistats i Stockholm, skall vara hit återkommen och nu i längre tid haft sit tillhåll i Fattigstugan. Då Församlingen ofta varit i förlägenhet at kunna wårda och husbärgera egne fattige, ägde denne Johannes Carlsson, ehuru sjuk af frossan; likväl ingen rättighet sig hit begifva och än mindre at Pastors och Församlingens vetskap eller tillstånd sig i Fattighuset intränga, hvadan ock nu beslöts, at Fattigföreståndaren honom skulle anmana, at inom denna Månadens slut sig ur Fattigstugan och Socknen begifva, och skulle i händelse denna anmaning ej af Johannes Carlsson åtlydas, anmälan härom ske hos Konungens Resp.Befallningshafvande; som troligen lemnar Församlingen all vederbörlig handräckning at få Johannes Carlsson från Församlingen afhyst.

Johannes hade tydligen varit borta från Kärna så länge att han hade förlorat sin hemortsrätt här. Det kan dock synas märkligt att han " i längre tid" kunnat hålla till i fattigstugan. Nästan skrattretande i all dess tragik är det öde som drabbade Stina Nystedt och hennes dotter år 1883:

§:4. Enär Enkan Stina Nystedt i Pilsäter emot Kommunalnämndens vilja hemtagit sin ogifta dotter för att hos sig bo och vistas, ansåg Kommunalnämnden henne, då hon har råd att hålla sig piga, tills vidare icke behöfva något fattigunderstöd, hvarföre sådant icke heller nu henne tilldelas.

Fattigföreståndaren.

I pargrafen om Johannes Carlsson talas det om att fattigföreståndaren skulle vidta åtgärder för att få Johannes avhyst från fattigstugan. Vem var då fattigföreståndaren och var bodde han? Vilken uppgift fattigföreståndaren hade framgår inte mer än delvis i protokollen. Däremot framgår det klart att det var en av sockenmännen som valdes till sysslan. Så står det t ex i protokoll den 16 maj 1838:

§:11. Fattigföreståndaren Sven Henric Svensson i Tift begärde och erhöll afsked och tillsattes i hans ställe Jonas Carlsson i Gäbbarp.

Det fanns också "Tillsyningsmän i fattigvården". En av deras uppgifter var att ha uppsikt över tiggare från andra socknar. För att lättare kunna överblicka läget var Kärna socken indelad i sju distrikt. Två distrikt var så stora att det fanns två tillsyningsmän i dem, men för övrigt hade tillsyningsmännen ansvar för var sitt distrikt.

För att uppmuntra tillsyningsmännen att göra ett bra arbete hade de betalt för varja utsocknes tiggare som de tog fast. Den 2 december 1874 talas det om tillsyningsmännens ersättningar:

§:3. Enligt kommunalstämmans beslut den 9 December 1871 åtnjuter hvarje tillsyningsman

1 mo. En Riksdaler, R mt för hvarje anhållen och till Kronobetjäningen aflemnad bettlare.

20 öre:  För transport till närmaste Kronobetjänt med bettlare  1 Riksdaler och 50 öre milen i Skjutslega och

30 öre: För lemnad nödtorftig mat til anhållen och till Kronoetjäningen afförd bettlare 15 öre per mål, bestående av en half Kaka bröd, en half sill och 25 kubiktum svagdricka eller annan mat motsvarande detta, och för nattherberge 10 öre allt  R mt. Dessa medel skola utgå af Kommunalkassan.

Att mäta svagdricka i kubiktum verkar främmande för oss i våra dagar. 25 kubiktum motsvarar emellertid ungefär 4 dl och det behövdes kanske för att skölja ner en halv sill.

Olika klasser av fattighjon.

Alla som åtnjöt understöd av socknen kallades fattighjon. Denna benämning hängde mad långt fram i tiden. Så sent som i mitten av 1930-talet kungjordes från prediksstolen i Kärna kyrka vid högmässan att fattighjon den och den hade avlidit när någon i ålderdomshemmet hade dött.

De som bodde i fattigstugan kallades ofta fattigstugehjon till skillnad från dem som bodde ute i socknen. Vid sockenstämman den 11 mars 1764 indelades de fattiga i tre klasser enligt följande:

2.¤: Alla fattighjon blefwo effter theres torftighet delta ut i 3. ne Classer på thetta sättet, att uti 1. sta Classen kommo Jon Jonasson i Tift, Enkan Ingri Jonsdotter i fattigstugan, och Cari Larsdotter. Ibid: uti 2. dra Classen Enkan Anna Danielsdotter i fattigstugan Kiersti Persdotter i smedstorpet, Jöns Månsson i Stensätter, Enkan Brita Gunnarsdotter Ibid, Ingeborg i Lillstugan och Lars pärsson i Tjärarp, uti 3 . die Classen Per Larsson och hans hustru Brita i fattigstugan samt gamla pigan Cari Pärsdotter på Gärdstads ägor. 3.o. Åtog sig församlingen at till theras underhåll, sammanskiuta 1 4 T o spannmål, af the mindre, och then samma effter wanligheten lefwerera Andersmässedag eller i annor händelse betala dubbelt.  

4.¤: Lofwade Högw Herr Doctoren och Biskopen, såväl som Högwälb. Herr Grefwen och Kammarherren Douglas att gifwa, warthera en tunna Spannmål til de fattige årligen.

5.¤: Beslöts att alla the fattiges egendom skulle i närwaro af Rotemästarna uptecknas, och effter theres död fattigCassan tillfalla; och therest någon icke skulle finna sig wid thenna upteckning, ware then fatigdelen förlustig.

Detta protokoll berättar inte bara om indelningen av de fattiga. Det talar också om hur de försörjdes och att det fanns en fattigkassa i socknen. Punkt 5 visar att sockenborna minsann inte gav bort något utan försäkring att få åtminstone något tillbaka.

Protokollet visar också att en del av de välbärgade i socknen kunde visa generositet.

Utbredd fattigdom.

År 1764 fanns det tydligen enligt indelningen ovan 12 personer i Kärna som var så fattiga att de fick något slag av understöd av socknen. Det kan tyckas vara många i förhållande till folkmängden som enligt mantalslängden för 1760 var 244 personer. det vill säga att var tjugonde invånare i socknen erhöll någon slags fattighjälp.

Hjälpen bestod ofta av spannmål av olika slag, råg, korn eller ärtor var det vanligaste understödet. Det fanns ett fattigmagasin där understödstagarna fick hämta sin hjälp, ibland fanns det dock inget att hämta i magasinet. Då fann man på andra utvägar som på stämman den 26 juli 1787:

§:5. På öm föreställning att de fattige som njuta fattigdel, icke hafva någon säd öfrig i sitt Magazin till utdelning och att ingen inkommer förrän sena hösten, följackteligen att de fattige hela den tiden måste lida största brist å uppehälle, tog församlingen det lofvärda och goda beslut, att nu straxt och sedan årligen efter rågens inbergande, såsom till ett tacksamhets tecken för det Gud wälsignat deras åkrar och arbete, att af hwart matlag gifwa en kaka til hvardera af dem, som njuta fattigbröd, och som desse i år äro 13 till antalet, så blifwa ock kakorna så monga på hwart hushåll; detta skedde med det förbehåll att de fattige icke sedan så ofta besöka deras hus.  

Redan i november samma år klagades det emellertid på att beslutet inte åtlyddes.

§:9. Omtalades att de fattige i Församlingen ej af alla hushåll fådt den  wid sidsta Sochnestämman bewijade kakan. denne föreställning rörda alla dem som strxt och friwilligt hade fullgjort och wärkställt denna goda gerning och påstode att Församlingens en gång fattade beslut skulle gå i wärkställighet på de treskande såsom ock att de skulle upräknas i Församlingen i fall detta icke snart skedde och fullgjordes.

Huruvida hotet att ange de försumliga från predikstolen verkställdes kan inte utläsas i något protokoll men ännu år 1802 skrev man:

§:2. Som fattighjonen anmält, at Åtskillige i Församlingen icke, allenast för sistl, utan och för flere År restera med de til dem wid Sochnestämman d 26 Juli 1787  bewiljade Kakorna; fördenskull beslöts, at så framt de resterande wid nästa pålysning härom icke sin skyldighet fullgöra, skola deras namn på Predikstolen upräknas.

Trots hotet levererades tydligen inte alla brödkakorna och år 1805 upphävdes beslutet och varje fattighjon skulle i stället få en tunna råg och en halv tunna korn.

Den enes död den andres bröd.

Talesättet i rubriken passar mycket väl in på den behandling som många fattiga utsattes för. Det verkade inte vara i första hand behovet som avgjorde om någon hjälp skulle utdelas. Det var tillgången på medel som var avgörande. I åtskilliga protokoll kan man läsa att någon behövande får avslag på sin begäran just därför att inget fattigbröd är "ledigt". Detta hände t ex Sara Andersdotter år 1785.

Pigan Sara Andersdotter i fattigstugan begärde ock påökning i fattigdel hwilket icke kunde henne bewiljas, såsom den där har ännu någorlunda hälsa och krafter och kan sig sielf nogot förtiena. Då nogon af de äldre och skröpligare Quinnorna faller undan,lofwade Församlingen att hafwa henne i minne.

På sida 29 i protokollsboken finns följande anteckning:

År 1794 den  7 December, kommo efter 8 dagars förut skedd pålysning Församlingens Ledamöter tillsammans, och beslöto att aflidne ryttaren Trogens Enka Maja  Stina Lindstedt å Tifts ägor skulle undfå fattigdelen efter den nyligen med döden afgångna Enkan Brita Andersdotter i fattigstugan, och bo gvar i sin egen Stuga; samt att Enkan och fattighjonet Maria Persdotter i Sankgatan, skulle nu genast få flytta i Fattigstugan.

In fidem Protocolli  P. Laurenius

Sjukhjälp-om bot var möjlig.

De fattiga som var sjuka, kunde få hjälp med läkarvård men man kostade inte på vård så att säga i onödan. Det framgår av protokollet den 8 December 1791:

§:7. Sjuklige gossen Anders Persson i Sankgatan, fick löfte på 2 riksdaler af fattigCassan, så wida wederbörande wid Läns-Lazarettet kunna försäkra, at sjukdomen ej är incurabel.

Om gossen led av en obotlig sjukdom skulle han tydligen inte få någon hjälp! Nu blev det emellertid ett positivt besked, för i maj året därpå var sockenstämman välvilligt inställd mot Anders Persson.

Gossen Anders Persson i Sankgatan fick nu tillstånd at lyfta de honom wid sistledne, Sochenstämma bewiljade 2 riksdaler. 

Och ett år senare:

Hustru Stina Gabrielsdotter på Kyrkojorden, och Gossen Anders Persson i Sankgatan hwilka äro sinnade at nyttja Medewi HelsoBrunn fingo löfte på En riksdaler hvardera;

Det var inte ovanligt att socknen från slutet av 1700-talet bistod dem som ville besöka Medevi brunn eller Söderköping för att kurera hälsan.

Att bo i fattigstugan.

Hjonen fick sköta sig själva.

De som bodde i fattigstugan måste sköta sig själva så gott de kunde. Fattigföreståndarenverkade inte besöka fattigstugan så ofta för ibland skrevs i protokollet att "det lär sedan länge ha förekommit att..." när något har inträffat i fattigstugan.

Många gånger gick det tydligen trögt att få sockenborna att fullgöra sina skyldigheter mot de fattiga. Lite då och då klagades på att vissa sysslor inte blev utförda. Då får man tänka sig att fattigföreståndaren hade slagit larm. Vid sockenstämman den 12 november 1787 togs ett sådant ärende upp till behandling.

§:10. Omtaltes huru en del af Församlingens Innevånare undandraga sig att köra wed skedd pålysning, hvaraf sker att de fattige måste antingen frysa eller sjefwa kiöpa och skaffa sig bränsle såsom ock betala den som weden sönder hugger. Detta will Församlingen hafwa ändrat, så att hvart och ett hushåll i den roten som blifwer lyst att gifwa de fattige wed, skall köra ett lass bränsle till fattigstugan, då orgelnisten och klåckaren lofwade att det anteckna, när han därom tillsagd och underrättad warder, och på det de fattige hädan efter skola slippa att leja den som hugger sönder weden, så stannade Församlingen i det beslut, att de torpare som bo i den Roten där weden kommer ifrån, skola wid påkallan och tllsäjelse för intet den samma sönder hugga.

Den 7 juli år 1800 klagades det åter på den goda viljan.

§:5. Som klgomål anfördes deröfwer, at åtskillige i Församlingen efter skedde pålysningar förgätit at framskaffa Wedbränsle til Fattigstugan; så beslöts at hädanefter skall hwar och en som härutinnan förgäter sin skyldighet betala eller framskaffa Twå lass i stället för Ett, samt dess namn på Predikstolen upnämnas. Och på det man må veta hwilka som Kört til Fattigstugan med bränsle, skola alla sådana genast låta anteckna sig hos Klockaren och Organisten; i annor händelse blifwa de upräknade som resterande.

Det var som synes hård påföljd om man inte fullgjorde sina skyldigheter gentemot de fattiga. Det framgår dock inte av något protokoll att straff har utmätts.

Anna-Lisa sattes i bur.

Somliga fattighjon var svåra att härbergerera. En av de mera besvärliga var Anna-Lisa Tibeck. Hon ville gärna stryka omkring i bygden och från början gjordes undantag för henne men så småningom tröttnade tydligen sockenborna, vilket framgår av följande från 1825.

§:5. I anseende til de många olägenheter och stora kostnader Församlingens FattigCassa mäst widkännas för Fattighjonet Anna-Lisa Tibecks kringstrykande, och då tillika förenämnde fattighjon ingalunda kan förmås, at från kringstrykande afstå, och Församlingen dessutom omöjligt underhålla enskild vård om denna numera lösaktiga och mindre vetande kvinna, ty beslöto Församlingen at et trädgaller, försedt med dörr, skulle uti ena hörnet af Fattigstugan upföras, uti hvilket Anna-Lisa skulle, särdeles nattetid förvaras, på det hänne härigenom må betagas alt tillfälle at bortlöpa, kommandes Fattigstugehjonen at draga behörig omsorg, at hon inom detta trädgaller innesluten varder. Och som den fattigdel, hvilken blifva hänne tildeld, befinnes til hännes inneslutande otilräckligför hännes lifsbärgning, ty anmodades Församlingens Fattigföredtåndare, at af FattigCassans tilgångar inköpa hvad til dess nödvändiga behof erfordras kunde. 

Anna-Lisa var väl rymningsbenägen som man skulle säga i våra dagar. År 1830 den 25 maj skrevs nämligen:

§:4. Anmältes at Fattighjonet Anna-Lisa Tibeck, som sistlidne Höst från Fattighuset bortgått, nyligen skall vara återkommen, och tilsades derföre Fattigföreståndaren, at strängeligen antyda Fattighjonen i fattighuset, at hålla Anna-Lisa inständt, kommandes det fattighjon, genom hvars uraktlåtenhet Anna-Lisa får tilfälle at ensam utgå och kringvandra, at för en slik försummelse eller bristande tilsyn förlora hela sin fattigdel.

Alla skulle hjälpa varandra.

Den 15 maj 1832:

§:8. Fattighjonenuti Fattighuset voro til Sockenstämman inkallade. De blefvo förmante at lefva uti enighet och sämja sinsemellan-at de sjukliga och orkeslösa skulle njuta tilsyn, vård och hjelp af de friska, samt at det Fattighjon, genom hvars uraktlåtenhet Anna-Lisa Tibeck får tilfälle at från Fattighuset hädanefter bortrymma, kommer at förlora 1/4 del af sitt fattigunderhåll. 

Hjonen i fattighuset hade alltså skyldighet att bistå varandra men de kunde också bli belönade för sitt arbete, vilket framgår av protokollet den 11 maj 1791:

§:10. Enkan Maja Nilsdotter i Sankgatan bewijades 32 Sk af Fattigkassan, och Enkan Maja Andersdotter i Fattigstugan skulle af samma Cassa undfå 40 Sk, emedan hon ensam och med stor möda skött de Quinnor i Fattigstugan som derstädes i År med döden afgått.

Osämja i fattighuset.

Det var säkerligen inte alltid så lätt att hålla sams på det lilla utrymme som fanns i fattigstugan. Var och en skulle laga sin egen mat och då kunde det bli kollisioner vid spisen eller matbordet. År 1820 hade det tydligen varit någon sammandrabbning som fick besvärliga följder för i varje fall en av de inblandade.

§:4. Både med ledsnad och förtrytelse har såväl Hr Pastor Wessén som ock Församlingen försport, att Fattighjonen uti Fattighuset sins emellan lefva uti missförstånd och osämja, och som de äfven nyligen, oaktat förut erhållne varningar och förmaningar; skall i oskickligt förhållande mot hvarandra utfarit, hade undertecknad Vise Pastor genom Fattigföreståndaren låtit dem til denna Sockenstämma inkalla at ansvara för sit oanständiga förhållande. - Och instälde sig blott Enkan Maja Stina Lindstedt samt Pigan Anna Maja Pehrsdotter; hvilka intygade, at Enkan Lisa Månsdotter skall orsakat missämjan uti Fattighuset, och at dessutom Organisten Wilén med flere i socknen äfven vitsordade det samma, och hon nu tillika djerfdes ohörsamma kallelsen til Sockenstämman, beslöts at förenämnda Enkan Lisa Månsdotter skulle på halft år mista sin innehafda fattigdel, och i händelse hon sig här af ej bättrar helt och hållet från Fattighuset drifven varda. Den indragna fattigdelen skulle under detta halfår tildelas Enkorna Tibeck och Cajsa Håkansdotter til hälften hvardera.

Det var kanske inte själva bråket som bestraffades hårdast. Man kan nog anta att Lisa Månsdotter uteblivit från sockenstämman betydde väl så mycket.

Ett Fattighjons död.

När vägkorsningen Ledbergsvägen - Norrmalmsvägen byggdes om på 1950-talet igenfylldes den källa som omtalas i protokollet från sockenstämman den 21 november 1819.

§:4. Som Församlingen funnit, at en källådra framlöper uti gropen midt för Fattigstugu Dörren, beslöts, at denna källådra skulle uptagas och för Fattighusets räkning ordentlig källa af Sten sättas samt med källkar förses, hvartil Dagsverken till arbetet och Stenkörningen tages af Församlingen.

Sju år senare förbättrades källkaret med ekvirke och tallplankor och en gärdesgård sattes upp så att ingen skulle falla i källan. Vad som trots detta hände kan ingen veta, men följande finns antecknat på sidan 118 i kommunalnämndens protokoll:

Till Herr Kronolänsman G. Normalli.

Jag får härmed anmäla att ordinarie fattighjonet Enkan Lisa Larsdotter Apelgren i Kärna fattighus, född den 9 februari 1795, hvilken under de senaste åren varit sinnesrubbad, i dag på morgonen KL 5 kommit i den närbelägna Källan och hann ej att upptagas förrän hon ljutit döden. Om gumman gått i Källan med uppsåt eller icke är svårt att säga.

Ålderdomshemmet

Ny fattigstuga byggs.

Planeringen tog tid.

Som tidigare nämnts började man tala om en ny fattigstuga på 1880-talet. Den 13 juli 1882 skrevs i protokollet:

§:2. Som fattigvårdens stuga Norrsäter ( den s.k. Långstugan) är sådan, att den icke med ringaste fördel eller till nytta och bestånd kan repareras och kostnaden blefve alltför stor, utan motsvarande ändamål, så beslöt nämnden, efter tagen kännedom om förhållandet, att afsluta med påbegynta reparation och i dess ställe, med tillhjälp af det virke, som möjligen af gamla stugan kan användas, få på annan plats uppföra en ny stuga. Plats för byggnad ansåg nämnden, såsom dertill tjenlig och passande , bör kunna erhållas på Kyrkojorden söder om Gustafslunds lägenhet, hvarom begäran skulle framställas till kyrkorådets ordförande, om erhållande af en sådan; och enär behofvet är trängande, att med snaraste rum för behöfvande fattige, i stället för den nu bofälliga stugan, efverenskoms, att ordföranden i Kommunalstämman skulle med allra första på allmän extra kommunalstämma höra kommunen öfver ämnet och söka derstädes få afgjort om, att oförtöfvat, sedan plats dertill erhålles, på fattigkassans bekostnad få uppföra en byggnad med två rum, 2 spislar och en bakugn, hvilken,skulle byggas så, att den kunde utgöra en del af en framdeles blifvande större fattighusbyggnad. 

Vid den extra kommunalstämman, som hölls den 23 juli 1882, lade kommunalnämnden fram ett förslag om att bygga en ny fattigstuga som skulle vara 13 alnar lång och 7 alnar bred och innehålla en förstuga, två rum med spisel i båda och ugn i den andra.

Sedan kommunalnämndens beslut enligt protokoll den 13 dennes blifvit uppläst, planritning för byggnadsföretaget företedt samt öfverläggning öfver ämnet hållen, stadnade stämman i det öfvervägande beslut, att den afslog Kommunalnämndens gjorda framställning.

Nästa gång ett nybygge togs upp i kommunalstämman var den 8 november 1891. Då var alla överens om att fattigstugan var så dålig att man måste bygga en ny. Därför tillsattes en kommitté på tre personer som fick i uppdrag att vid nästa ordinarie kommunalstämma lägga fram planritning och kostnadsförslag till en ny fattigstugebyggnad.

Nästa vår kom ett förslag att i stället för fattigstuga skaffa en fattiggård och att reparera den gamla fattigstugan så att den kunde användas ytterligare en tid. Detta hände i mars månad och ytterligare en kommitté tillsattes. Den bestod visserligen av samma personer som den förra men hade nu fått nya direktiv. Kommittén skulle lägga fram ett förslag på en fattiggård före juni månads utgång.

På kommunalstämman den 8 juli fanns inget förslag till fattiggård eftersom kommittén hade misslyckats med att hitta någon gård som lämpade sig som dylik inrättning. Då ändrades kommitténs uppdrag ännu en gång till att:

låta uppgöra ritning och kostnadsförslag, dels till byggnader för fattiggård dels för fattighus, för att få utrönt hvilketdera stälde sig fördelaktigast för fattigvårdens ordnande. -allt detta före ordinarie Kommunalstämman i December månad. 

Eftersom fattighuset var dåligt tillkom ytterligare ett uppdrag.

Stämman beslöt att en efter behofvet påkallad reparation skulle å fattighuset, isynnerhet dess inre, genast för fattigkassans medel verkställas och nödigt antal sängar af trä anskaffas. Att härmed efter eget godtfinnade ordna och göra låta lemnades i uppdrag åt kommunalnämndens Ordförande Kantor Åbom.

"Det blir för dyrt"  sa stämman.

Den 16 december 1892:

§:11. Ehuru de å Kommunalstämma den 8 sistlidne Juli utsedde komiterade af sparsamhetsskäl och orsaker, som för stämman framhölls, icke låtit upprätta förslag till byggnader med kostnadsförslag, hvarken till fattighus eller fattiggård, beslöt stämman att vidhålla...

Så gick tiden igen och nu dröjde det hela åtta år innan bygget nämns igen i något protokoll. Den 4 december 1900 tillsattes en ny kommitté som skulle komma med förslag till januari nästa år. Då skrevs emellertid följande protokoll.

§:3. Sedan komiterade lemnat tillfredstäld upplysning om hvarföre ritning och kostnadsförslag icke kunnat eller kan upprättas under innevarande månad, så beslöt stämman, efter öfverläggning derom att denna byggnadsfråga skulle få vara hvilande till dess komiterade hinna och kunna till stämmans Ordförande inkomma med fullständig ritning och kostnadsförslag till det påtänkta fattighuset. 

Redan i mars 1901 lade kommitterade fram ett förslag till nytt fattighus, men

...efter öfverläggning derom ansåg densamma att kostnaden för ett sådant hus , som det föreslagna, stälde sig för församlingen ganska dyrt och att församlingen med nuvarande skulder för kyrka och skolhus finge stor svårighet att bära en större skuldbörda, hvarföre stämman anmodade komiterade att framdeles framkomma med ett nytt, enklare och mindre kostsamt förslag till fattighus, då stämman ville taga...  

Kyrkan hade brunnit nyårsdagen 1893 och det var säkert betungande för sockenborna att bygga upp sin helgedom igen. Så hade folkskolestadgan kommit med skyldighet för socknarna att bygga skolhus och inrätta skola. Då fick sådant stå tillbaka som inte var så angeläget för sockenborna i gemen.

Lagerfelt gjorde slag i saken.

Paragraf 6 i sockenstämmans protokoll den 27 december 1901 lyder:

Gustaf Lagerfelt  på Lagerlunda hade på eget initiativ för nytt fattighus och dithörande uthusbyggnad låtit upprätta ritningar med kostnadsförslag som nu företeddes stämman till påseende och granskning.

Sedan desse ritningar och kostnadsförslag grandskats samt öfverläggning öfver desamma och fattighusbyggnaderna, såväl i dess helhet som i detalj, förts och diskussionen ansågs slutad, fattade stämman enhälligt följande beslut, nemligen:

För det första, Godkänndes förslagsritningarna i hufvudsak och antogs för att efter desamma skulle uppföras såväl fattighus som uthus. 

För det andra, Att fattighusbyggnaderna, med hvad dit hörer, skulle uppföras under åren 1902, 1903 och 1904 och göras färdiga så att inflyttning uti desamma kunde ske sednast den 10 Oktober sistnämnda år 1904.

För det tredje, Kantor S:W. Åbom i Glyttinge och Förrådsförvaltare Ax. Hultgren i Segeltorp utsågs till byggnadskomité i och för fattighusbyggnaders uppförande.

För det fjärde, De komiterade skulle å såväl fattighus som uthusbyggnad i sin helhet - före den 14: de nästa Mars infordra anbud för att till antagande eller förkastande föreläggas nästa ordinarie kommunalstämma.

För det femte, Stämman skulle genom de komitérade skriftligen ingå till Kyrkostämman med begäran om att få vederbörligen uttaga och emot årlig afgäld erhålla behöflig plats för dessa fattighusbyggnader, i närheten af lägenheten Gustafslund å Kyrkojorden. 

Så blev det då äntligen bestämt att en ny fattigstuga skulle byggas. När beslutet väl var fattat gick arbetet lättare. man tog lån för byggandet och försökte köpa mark av kyrkan till tomt att bygga på. Kyrkostämman var emellertid inta villig att sälja någon mark men man fick hyra ett markområde "utgörande 6 290 qvadratmeter eller 1 Tunnland och 8,8 kappland" för en årlig hyra av 30 kronor.

Den mark som nu fick tas i anspråk för byggandet är den där Kärnagården ligger.

Föreståndarinna anställs.

Efter annonsering i Östgöta Correspondenten och Östergötlands Dagblad hade bara ett anbud kommit in. Det kom från byggmästare J E. Eriksson i Linköping som åtog sig att bygga både bostadshus och uthus för en summa av 15. 785 kronor. Anbudet ansågs för högt varför kommunalnämnden beslöt att sköta om bygget i egen regi. En tvåmannakommitté utsågs och den skötte tydligen arbetet med den äran för den 27 juni 1904 skrevs.

§:2. Stämmans uppdrog åt kommunalnämnden att bestämma tiden för inflyttning i nya fattighuset att anskaffa sköterska till sagda fattighus att bestämma lön för sagda sköterska dock högst 300 kronor per år.

Uppdrogs åt en kommitté bestående af Friherre Israel Lagerfelt kantor Åbom och förvaltare Fredriksson att anskaffa inventarier till nya fattighuset.

Beslöt. att gamla fattighuset skulle afrödjas från platsen och säljas - sedan detsamma blifvit utrymdt - verkställigheten häraf uppdrogs åt kommunalnämnden.  

Nu skulle alltså en föreståndarinna anställas att sköta om dem som bodde i fattigstugan. Hennes anställningsförhållanden fastställdes vid kommunalnämndens sammanträde den 12 september 1904.

§:2. Till den vid Kärna nya Fattighus ledigvarande föreståndarinnebefattningen hade, under den i annons bestämda tiden, anmält sig sjusköterskan Fröken Ester Maria Elisabeth Nilsson från Erikslund no 3 vid Linköping;

§:3. Med stöd af hvad i näst föregående § innefattar och efter öfverläggning derom antog kommunalnämnden Fröken Ester Maria Elsabeth Nilsson från Erikslund no 3 till Sköterska vid Kärnas nya fattighus med till vidare från och med den 1 nästa Oktober för en årlig lön af tvåhundrafemtio 250 kronor samt fri bostad, vivre, lyse och ved; efter 3 månaders uppsägning afträdes befattningen.

Reglemente fastställdes.

Kommunalnämnden fastställde reglemente som hjonen hade att rätta sig efter. Reglementet innehåller 11 punkter av mestadels förpliktelser för de intagna. Några av punkterna lyder:

111. Enligt gällande fattigvårdsförordning har fattigvårdstyrelsen, som i Kärna utgöres af Kommunalnämnden, målsmans- och husbonderätt öfver Församlingens fattighjon. Denna rätt utöfvas närmast af Föreståndarinnan.

1v. Föreståndarinnan har för sin räkning möbleradt rum med vedbrand och lyse i hemmet, fri kost därstädes samt årlig kontant lön. Föreståndarinnan har ansvar för alla hemmets inventarier, så fast som löst, och bör hon hushålla med hemmets förnödenheter med den största ordning och sparsamhet, så att intet förfares, utan allt kommer till bästa möjliga nytta. även skall hon tillse, att platsen omkring hemmet med vägen, planteringar m.m ständigt hålles vårdad.

Föreståndarinnan bör söka att vara en god matmoder för dem hon har under sig, och föregå dem med en kristlig vandel. Hon skall bemöda sig om att lugnt och allvarligt förhålla felande att bättra sig, vänligt uppmuntra dem som skicka sig väl och äro flitiga ömt och villigt vårda sjuka och svaga, deltagande trösta bedröfvade, ja, i allt söka ingjuta en sådan ande i hemmets invånare, att detta hem blifver, hvad det verkligen bör vara, en fridens ort, där gamle och trötte kunna hvila sig från lifvets oro och lyfta sina sinnen och tankar uppåt.

V. De på hemmet intagna äro skyldiga Föreståndarinnan aktning, lydnad, höflighet och villighet, samt höra de i allt skicka sig så, att hennes mången gång mödosamma kall blir så lätt som möjligt. Hjonen skola sins emellan lefva i sämja och hvar i sin stad söka bekämpa och öfvervinna just sina fel.

Hjonen äro skyldigs att hvar och en bädda sin säng samt hålla sina kläder i skick och sig själfva snygga och rena. Allt arbete, som kan ifrågakomma för och vid hemmet, äro hjonen skyldiga att utföra, såvida detta ej är af den beskaffenheten, att det öfvergår deras förmåga att utföra. Särskilt åligger det hjonen att omsorgsfullt vårda sjuka, synnerligen dem, med hvilka de dela rum. 

V111. Starka drycker få ej förekomma inom hemmet.

Kommunalnämnden bestämmer öfver hvilka böcker och tidningar, som få förekomma på hemmet.

Löst folk, som på hemmet begär mat eller härberge, skall genast afvisas.

1x. Om någon af de på hemmet intagna hjonen talar illa om hemmet, dess Föreståndarinna, Kommunalnämnden, dess Ordförande eller ledamot, utsprider osannfärdiga rykten, klandrar sina kläder och öfvrigt underhåll på hemmet, skall den för sådant sitt uppförande undergå bestraffning.

x. Hjon som ej efterkommer detta reglemente, af Kommunalnämnden gifvne föreskrifter eller Föreståndarinnans tillsägelser, så ock hjon, som gör sig skyldig till förseelser i något afseende, skall af Föreståndarinnan varnas därför. Skulle ej hjon låta sig i godo rättas af Föreståndarinnan, anmäle hon förhållandet till Kommunalnämndens Ordförande, som har att i samråd med Föreståndarinnan ådöma den felande straff.  

Sådana straff äro:

a) Förbud att lämna boningsrummet under längre eller kortare tid.

b) Minskad matportion under en till åtta dagar.

c) Indragning af soflet under en till fyra dagar.

d) Indragning af kaffe och socker under längre eller kortare tid. 

e) Förbud att begagna snus eller tobak...

Invigningen.

Så återstod endast att inviga den nya fattigstugan. I samband med invigningen nämns ordet Ålderdomshem för första gången. Bara det visar att en ny tid var i antågande, som för de fattigas del förhoppningsvis skulle bli bättre än den gamla.

Protokollet från invigningen som ägde rum den 1 november 1904 får avsluta denna skrift som vi hoppas har kunnat ge en liten inblick i förhållandena i Kärna socken under gott och väl två sekler.

§:2. Enligt kommunalnämndens öfverenskommelse  den 28 sistl.  Oktober skulle Kommunens nya fattighus till sitt ändamål invigas denna dag kl. 2 e.m. hvilket äfven skedde. Till denna enkla högtid hade Kommunalnämnden inbjudit kommunens samtlige fattighjon samt de af församlingens innevånare, som hade håg och sinne för att uti densamma deltaga. 

Denna invigningsfest försiggick på följande sätt: Klockan något öfver 2 på e.m. samlades de deltagande uti fattighusets matsal, under det församlingens orgelnist och skollärare F.O Holmer å en för tillfället lånt Orgel uppspelade ett preludium, hvarpå under  orgelaccompagnement sjöngs psalmen 33:1,2. Efter denna psalmsång höll församlingens vice Pastor Isak Thomasson ett lärorikt, till hjertat gående tal med ledning af Matt 25:35 och 36 samt invigde fattighuset till sitt ändamål och läste "Fader vår". derpa med ledning af Orgel sjöngs no 260 och 261 af sångernaa uti Sions toner. En stund häefter fotograferades deltagare i festen och fattighuset af Hoffotografen S Svensson från Linköping och fattighusets rum med befintlige inventarier togs i betraktande hvarefter samtlige festdeltagare af Kommunalnämnden inbjöds på kaffe uti matsalen.

Sedan kaffe druckits spelades ett preludium och no 14 i Sions toner sjöngs, hvarefter Pastor Thomasson höll ytterligare ett tal, hembärande sitt och församlingens tack till de personer, som haft bestyr och arbete med uppförandet af detta hus, sitt och de fattiges tack till församlingen och andra personer som offervilligt bidragit till att detta hus med inventarier är, hvad det är, bör vara och förblifva, nemligen ett fridfullt hem för fattige åldringar, sjuke och orkeslöse. Sköterskan Ester Maria Nilsson tillönskades tålamod, kraft, insigt och kärlek från Gud, att detta henne anförtrodda maktpåläggande kall med gläje utöfva. Många böner frambars till Gud derom, att Han med sin allmkts hand ville städse beskydda och med sin heliga Ande bebo detta Ålderdomshem samt att enighet, sämja, förnöjsamhet, hjelpsamhet, tacksamhet, Gudsfruktan och goda seder med Kristelig kärlek uti detsamma alltid råda. sedan slutbön gjorts och "välsignelsen" lästs afslöts festen med sjungande af psalmen 500.-  

Bland de festande deltagarna och mera framstående personer bemärktes Kabinettskammarherren m.m. Friherre Gust Lagerfelt på Lagerlunda med sin hustru, Friherrinnan Hedvig Lagerfelt, född Lovén, med dotter, Fröken Augusta; Förvaltaren m.m. Friherre Israel Lagerfelt på Lagerlunda, Jernvägsinspektoren Carl Gradin på Malmslätts station, Förrådsförvaltaren F.E Fredriksson, Fanjunkare Hagström i Skogshyddan samt medlemmar af kyrko- och skolråd m.m.

Alla i festen deltagande syntes vara belåtna och nöjda med sin eftermiddag, och tycktes återvända till sina hem med ett hjärtegodt minne från denna enkla tillställning.

Invigning nya fattighuset.

Text och bilder är tagna ur skriften

Från ROTEGÅNG till ÅLDERDOMSHEM

Skriven och utarbetad av Torsten Bladh och

Nils  Erik Sandberg

Förening:

Kärna Hembygdsförening

Skapad av: (2013-10-19 13:30:08) Kontakta föreningen
Ändrad av: Kärna Hembygdsförening (2021-01-27 22:15:57) Kontakta föreningen