Bilderna på dom gamla bruksföremålen finns att beskåda på Kärna Hembygdsgård. Texterna är mestadels tagna från ScandiText och Maria Vajta Klamer ord och Bild, samt sökningar på Internet.

 

Mangelbräde

Mangelbräde eller kavelbräde är ett redskap av trä som användes för mangling av textilier. Mangelbrädet användes tillsamman med en kavel, en slät rulle av trä. Den textil som skulle manglas lades på ett bord eller annat slätt underlag. Under hårt tryck rullades kaveln med hjälp av mangelbrädet fram och tillbaka över tyget.

Mangelbrädets ålder är oklar men mycket talar för att användes redan på 1500-talet. äldre Mangelbräder är jämnbreda och försedda med ett högre , mot kanterna avfasat mittparti. Yngre mangelbräden är ofta bredare mot främre ändan och har en plan översida. de äldsta handtagen har vanligen en enkel bygelform, vilket under 1700-talet ofta omformades till formen av en häst.

Lakeså

Lakesån placerades på trästolar då man lakade förr i tiden. Stortvätt eller lak skedde vanligen två gånger om året-vår och höst. När tvätterskorna "skrubbat" eller tvättat kläderna rena lades eller packades de ner i lakesån . Vanligen blev lakesån  till bredden full med kläder. Dessa skulle på kvällen och långt fram på natten lakas, det vill säga man värmde upp lut till kokpunkten och hällde det sedan över kläderna i lakesån. Man tappade sedan av lutet för att användas vid nästa tvätt. På morgonen dagen därpå fick två eller tre man lyfta den tunga lakesån, som därefter per häst och vagn kördes till närmaste vattendrag/sjö, i vars vatten kläderna sköljdes rena. Det var då som klappträna kom till användning.

Klappträ eller bösteträ

Klappeträ

Klappträ eller bösteträ användes efter lakning av tvättkläder, då kläderna sköljts i vatten, vanligtvis i åar eller i de vattendrag som fanns. Varje sköljerska hade sitt klappträ, som oftast hade namnets initialer inskurna så att var och en kände igen sitt klappträ. Liggande på knä vid åkanten och med en planka eller en slät sten som underlag för plagget bearbetades detta oavtåligt med klappträet, ända tills lutet var bortsköljt. Om det var flera sköljerskor, vilket ofta var fallet och när alla klappade på en gång uppstod ett ljud som på ett visst sätt påminner om en kulspruta.  

Besman/Betsman

Besman av äldre modell.

Besman/Betsma

Besman är en handhållen hävstångsvåg. den har en motvikt och en rörlig upphängningspunkt.

Principen är en tvåarmad hävstång med ett handtagfäst vid en pivopunkt i mitten. Det som ska vägas hängs till exempel i en krok i ena änden av stången. I andra änden finns en vikt. Handtaget med pivopunkten flyttas längs stången tills jämvikt uppnåtts. Stången är graderad så att vikten kan avläsas från pivopunktens läge.

En snarlik våg är Pyndaren. Den skiljer sig från en Besman genom att handtaget är fäst vid stången och vikten rörlig.

1739 kom en förordning, där besman förbjöds vid allmän handel, med undantag av fiskhandel. Denna förordning gällde fram till 1855, då träbesman förbjöds. Vid ungefär den tiden börjar järnbesman, som mera sällsynt förekommit redan på 1500-talet ersätta träbesman. Krönta järnbesman tillverkades ännu i början av 1900-talet.

Smörkärna

I regel kärnades smör en gång i veckan i hemmen. Man använde då en smörkärna som bestod av ett runt, högt och smalt träkärl. Vanligtvis var det laggat, det vill säga att väggarna bestod av raka något kupiga stavar som hölls samman utvändigt med band av trä eller av metall placerade i en skåra i bottnen. Inuti fanns en trästav med en trissa eller ett träkors som fördes upp och ner. Man fyllde kärnan till runt en tredjedel med grädde och stötte sedan med staven. Grädden kördes upp och ner genom hålen i trissan eller på sidan av korset och blev så småningom smör.

 

Mattina

 

I denna lades bröd, smör eller annan mat vilket erfordrades till folket, som sommartid arbetade på gårdarna, många gånger långt borta från hemmet. Det kunde ibland vara upp till 10 personer, som under skörden mejade och band nekar/kärvar. Alla behövde då rikligt med mat. På kvällarna då mattinan åter kom till gården var den i regel tom.

Kafferost

  

Kafferosten av ovanstående typ före järnspisens tid, den användes i öppna spisar och även i kakelugnar. Järnspisarna blev inte allmänna fören i början av 1900-talet. Med järnspisen kom en annan typ som passade att sätta ned i ringarna på spisen och var rund till formen.

Orostat kaffe var billigare och hade möjligen lite bättre smak när det var nyrostat. De dyra kaffebönorna drygades ut med rågkorn. det kokade kaffet innehöll inte bara den vanliga sumpen utan även agnar från rågkorn.

Häckla

Redskap som användes vid linberedning. Efter bråkningen repades linbuntarna en för en över en häckla. Allt löst linne-blånorna stannade då kvar på häcklan och i handen fick man det rena linet. Blånorna och linet spanns sedan var för sig, men av det rena linet fick man det bästa lingarnet.

 

Linbråka

Linbastning är ett steg vid beredning av Lingarn som går ut på att stjälkarna i rötat och torkat Lin krossas för att frigöra "Linbasten" från stjälkarnas ytterhud och ved. I början slog man med en speciell klubba under bastningen, men senare skapades en apparat som kallades Linbråka. I dag används maskiner med valsar för detta steg.

 

Bråkning (Knäckning)

En bild p hur det går till vid bråkning (Knäckning) av lin.

Trätjuga

Trehornad trätjuga utväxt på naturligt sätt. Dessa verktyg var förr i tiden mycket vanliga och användes för att häva hö eller halm vid tröskning. De fyllde sin uppgift väl då. men skulle säkert inta godkännas som arbetsredskap nuförtiden, då smidiga och lätta järngafflar (högafflar) finns att tillgå.

Skära

Den användes under skördetid, då säden skulle mejas. Det var före liarnas tid. Proceduren gick till så att man med vänstra handen tog så många strån som var möjligt, kvarhöll detta grepp och med skäran i höger hand skar av stråknippet vid markytan. Detta lades sedan som i en hög tills neken (Kärven) var full. Det tog sin tid, men på den tiden hade man gott om folk och gått om tid.

Årder

Årdret har sedan tidigt i vår kända historia varit ett grundläggande redskap och representerar en av de viktigaste innovationerna inom jordbruket. Man vet inte med säkerhet när Årdret (plogen) uppfanns men troligt är att den sträcker sig tillbaka till åtminstone 3000 f.Kr.

Till en början drogs Årdret av oxar och senare i ökande utsträckning av arbetshästar och mulor. Årdrarna var helt byggda i trä men som sedermera beskoddes med järn. Vår årder på Kärna Hembygdsgård är beskodd med järn.

Husnavare

Bilden visar tre exempel på navare för borrning i trä. Borren utgörs av järn och är i sin nedre del rännformig med skärande kanter. Med trähandtaget vreds borren ned i trästycket. Navare är kända sedan vikingatiden. Borrtypen är mest känd för att ha används vid timring av hus. Man satte fast träpluggar mellan stockarna för att bättre låsa dessa i sidled exempelvis vid fönster och dörrar (dymlingshål). Navarna har också används för borrning av hjulnav och pumpstockar. Den äldsta borren är från 1759. Borrtypen har används sedan 1940-talet vd timring av hus.

Stifttröskverk (Slagtröskverk)

Stifttröskverket uppfanns i sin enklaste form av skotten A.Meilke 1785 och vars tunna har 4-8 upphöjda släta eller räfflade slaglister, även skon är försedd med slaglister och framskjutande järnstift. Hos nutida slagtröskverk utgörs tunnan oftast inte av en sluten cylinder, utan av på en gemensam axel sittande ringar eller hjul, vid vilka slagor med slaglister eller stift är fästa. Eftersom tröskverket mer eller mindre fullständigats med anordningar för halmens avskiljande och sädens rensning, skiljer man mellan 1) enkla verk utan dylika anordningar; dessa är vanligen stiftverk  med 25-35 cm lång slagtunna.

 

 

 Trätråg/Baktråg/Degtråg

 

Degtråget är av trä från en urholkad stock. Tråget har en avlång, något rundad form. På de båda kortsidorna var det vanligt med järnband. Tråget användes vid bakning där degen vreds och knådades. Vid tillverkning av tråget användes oftast en specialyxa som kallades Texla.

Yxan Texla

 

 

Det gamla våffeljärneBeskrivning: Våffeljärn Fotograf: Anders

Våfflor har bakats sedan 1600-talet, men då oftast i form av en fyrkant. Den bakades över glöden och det gick oerhört snabbt. När järnspisen gjorde sitt inträde i slutet av 1899-talet, blev våfflan rund. Våffeljärnet formades för att passa i järnspisen. Detta innebar även att våfflan plötsligt inte hade fyrkantiga bitar utan tårtformade, som små hjärtan. I den största delen av världen är våfflorna fortfarande fyrkantiga, det är bara vi nordbor som bakar runda varianter.

Flåhacka

Användes vid nyodlingsarbeten på 1850-1890-talet, då man odlade upp eller som man sade på den tiden "flådde" kala gräs och ljungmarker till jord, som sedan efter ytterligare finfördelning kunde besås med säd. det är ansenliga arealer av den åkerjord som nu är i bruk, som odlades på detta sätt. Arvodet till dagsverken utgick per ruta, det vill säga ett visst antal kvadratfamnar. En kvadratfamn utgjordes av 3x3 alnar. Dagsförtjänsten var inte så stor. 

Den gamla handsågen

Redan de gamla egyptierna hade sågar med metallklinga. Sågen tillverkades i koppar har daterats till en ålder av mer än 6000 år. I takt med utvecklingen av olika metaller uppfann egyptierna bronssågen omkring 1,500 år f.kr. Denna såg hade en klinga som var hårdare än kopparsågen. Även om bronssågen var ett steg i rätt riktning så var problemet att sågbladet hela tiden kilade sig fast i sågspåret, man löste då problemet med kilar och smorde med olja.

Romarna kom på att man kunde skränka bladet genom att om man vinklade varannan tand åt vänster och varannan tand åt höger så blev sågspåret bredare än sågklingan. Detta innebar att sågspånet lättare kunde komma ur sågspåret och att friktionen blev mindre.

Den gamla järnskodda träspaden

I äldre tid användes järnskodd träspade, rundad framtill vid jordskottning, senare av järn eller stål, vilka var spetsigare.

Vid utgrävning av Göta kanal användes järnskodda träspadar av totalt 58000 personer. mellan år 1810-1832 användes alltså järnskodda träspadar för grävning av kanalen.