tidigare Raten: Karta, teckningen gjord av "Uffe tecknare". Andra boställen på gården: Högaberg, Klinten, Norrängen eller Djupadal, Soldattorp nr 62 - Jonsbo och Åbo (Carlsberg).

Jönköpings stads tänkebok 1490 Mons i Ratada, 1496 Mons i Ratida, 1510 Peder i Rathadha. Jordeboken 1543 Lit. A Ratan, Lit. D Ratha, 1544 Ratta, 1549 Rattann, 1552 Ratan, 1554 Rathenn, 1556 John i Rattanne, 1559 Ratan, 1563 Rattan, 1600 Rathen, 1612 Rathenn, 1642 Raaten, 1665-1790 ff Raten. Gårdens nuvarande namn är Dalskog, men  äldre personer i socknen använder ännu det gamla namnet. Ordet uttalas med slutet a och grav accent.

av Axel Forsström i 1990 års Hakarps Krönika.

Byn Raten bestod i gamla tider av tre gårdar: Uppgården eller Backgården, Hulugården och Södergården. Kyrkoherde Lilliander har inte alltid angett vilken Ratengård han avser i sina noteringar. Ofta har han bara skrivit Raten, utan att ange vilken gård han menar.

av Ragnar Karlsmo

Dalskog, 1 3/4 mantal frälse, består av tre hemmansdelar. De nämnas: Södergården, Hulugården och Backe- eller Uppgården. År 1543 hör två av dem till ägaren Vinstorp Grip och det återstående till Hans Claesson Kyle. År 1580 tillhör de två gårdarna Erik Gyllenstjerna, son till Marine Grip, gift med Hans Claessons syster, Ingrid, och det tredje Per Bagge. År 1627 ligger de två under Skålabro, vars ägare, K. Gyllenhjelm, var gift med Kristina Ribbing, dotterdotter till E Gyllenstjerna. År 1640 hör de två under Klämmestorp och är den tredje fru Karin Strangs, systerdotter till Per Bagge och gift med Lindorm Stråhle. Hennes hemman har 1651 övergått i en systers till deras måg, Jöns Rosenbjelke, jungfru Elisabet Rosenbjelke, ägo, som år 1655 ägde ett hemman i Raten. Vid sekelskiftet är alla tre hemmansdelarna Nils Hägerflychts utfrälse. År 1703 äges Backgården av Gustav Bonde.

År 1764 brukas Södergårdens två fjärdedelar av Daniel Johansson, född den 22 april 1702, och Måns Svensson, född den 5 februari 1728, Hulugårdens av Per Larsson, född den 22 juni 1697, och Per Månsson, född 1725, samt Uppgårdens tre fjärdedelar av: Johan Persson, född den 1 januari 1715, Nils Månsson, född den 21 september 1712, och Måns Johansson, född den 9 april 1725. 1860-1865 äger organisten Pettersson i Bogla hela Raten. Nuvarande ägare Salomon Gustafsson.

av Ragnar Lindstam i Huskvarna Krönika.

 

Raten-Dalskog

Några anteckningar kring en by, som blev en gård.

av Gottfrid Granemyr

 

Dalskog är en av de större gårdarna i Hakarp. Emellertid ar varken gårdens storlek eller namnet Dalskog av så gammalt datum. Ett par hundra meter öster om den nuvarande gårdsplanen har det av ålder legat en by, Raten, bestående åtminstone sedan 1500-talet av tre gårdar: Backe- eller Uppegården, Hulugården och Söregården. När här ett försök göres att berätta något om byn Raten och gården Dalskog är det endast avsett som ett bidrag till dess historia. Från olika arkiv torde åtskilligt mera av intresse vara att hämta.

Bynamnet Raten har under tidernas lopp skrivits på olika sätt. 1496 Rathida, 1510 Rathada, senare under 1500-talet Ratan, Ratha, Rattan, Rathen, Rattane, 1642 Raaten. Enligt Edvard Forsström skulle namnet betyda ungefär gödslad äng, förstavelsen rat = skräp, något man ratat.

Raten är antagligen en av de äldsta byarna i Hakarp. Här fanns i varje fall bebyggelse redan under järnåldern. Det är faktiskt så, att socknens allra äldsta gravfynd gjorts just här. Under odlingsarbete år 1890 tog man bort ett stenrös, som visade sig vara en grav från omkring 200 år efter Kristus. Graven innehöll en spjutspets och en sköldbuckla, ett hopböjt tveeggat svärd, två järnknivar samt några skärvor av ett lerkärl. Kanske fanns byn Raten redan på Kristi tid.

Flera omständigheter kan ha lockat till tidig bosättning på denna plats. Boplatsen måste ha haft ett synnerligen vackert läge på den långsträckta bergåsen med den brusande bäcken nedanför. Säkerligen var denna bäck under medeltiden och tidigare betydligt vattenrikare än nu, även om den fortfarande, särskilt om våren, forsar fram ganska strid. Kanske fanns då även fisk att hämta. Det är ju inte så många år sedan de sista kräftorna försvann med kräftpesten, och heller inte så länge sedan man kunde fånga smågäddor dar. Redan under medeltiden torde man ha utnyttjat bäckens vatten for att driva en skvaltkvarn. När en kunglig kvarnkommission år 1697 inventerade kvarnarna i riket, kunde den rapportera: "I Ratens Hulugård en skvalta som kan brukas. Bäcken kommer ur Baggarpa giöhl och löper åt Valnässjön, av föga värde." Ännu finns två dammar kvar i bäcken, den nedre nu dock genombruten och raserad. Vid den övre, ännu intakta dammen fanns ännu på 1800-talet en kvarn, vid den nedre såg och stickhyvel, där man alltså tillverkade takspån.

Beträffande gårdarna i Raten har rått samma förhållande som fram till 1800-talet gällde för huvuddelen av jorden i vart land: Högreståndsfolk, jorddrottar, kyrka och stat ägde jorden, bönder brukade den som arrendatorer. Som Hans Johansson vältaligt skildrar i förra årets Krönika om hakarpsbyns gårdar, deras ägare och brukare, så vet vi en hel del om de förra, men föga om de senare. Frågan är val annars, vem av dem som gjort vart land de största tjänsterna. De stora, jämna fälten, som nu omger Dalskog har kommit till genom många generationer av jordbrukets arbetares svett och möda. Anonyma är de flesta av dem, men vi kan se deras verk.

Ägare och brukare av gårdarna i Raten under medeltid och ännu tidigare århundraden är för oss okända till namn och öden. Först på 1500-talet skymtar några namn och släkter. Två av gårdarna uppges 1543 höra till ägaren av Vinstorp (Grip), den tredje till Hans Claesson (Kyle). År 1580 heter ägaren till två av gårdarna Erik Gyllenstierna, nära släkting till de två ovanstående ägarna. Den tredje gården ägdes vid samma tid av Per Bagge. Erik Gyllenstierna ägde förutom de två gårdarna i Raten bland annat Baggarp, Bockamålen och Ingelycke.

År 1627 äger Karl Karlsson Gyllenhielm, Karl den niondes son på sidolinjen, två av gårdarna. 1640 heter ägaren till en av gårdarna fru Karin Strangs, systerdotter till ovannämnde Per Bagge och gift med Lindorm Stråhle. Samma hemman äges 1655 av en av deras släktingar, Elisabeth Rosenbielke. När Hakarps säteri bildades år 1661 av en familj Lillihöök blev två gårdar i Raten så kallade landbogods under säteriet. Mot slutet av århundradet förvärvades Hakarps säteri och ratengårdarna av assessor Petrus Humble. Sedan denne råkat i ekonomiska svårigheter övertas dessa gårdar av Nils Hägerflycht, som vid sekelskiftet stod som ägare till åtskilliga större och mindre egendomar utom och inom socknen, bland de senare Ammarp, Baggarp, Gunnestorp, Smedstorp och Stutstorp. Om de olika turer som föregick Nils Hägerflychts förvärv av Hakarps säteri kan man läsa i Hans Johanssons utredning om hakarpsbyns gårdar i Hakarps Krönika. Gårdarna i Raten ha sannolikt tillhört samma affärstransaktioner. Den som dessutom vill veta mer om släkten Hägerflycht och dess verksamhet i Hakarp hänvisas till Harald Möllerströms redogörelse om denna släkt i Hakarps Krönika för år 1967.

Via ingiften mellan släkterna Hägerflycht och Teet kom ratengårdarna i början av 1800-talet i släkten Aminoffs ägo. När sedan inspektor C Svanfeldt år 1843 av makarna Johan Fredrik och Anna Charlotta Aminoff köpte Hakarps säteri torde även de tre ratengårdarna ha bytt ägare med samma köpare och säljare. Inspektor Svanfeldt, som var född 1794, förvaltade redan förut Stensholms säteri. Emellertid avled Svanfeldt redan året efter sitt stora fastighetsförvärv. Hans gravsten finns fortfarande strax invid Hakarps kyrkas norra vägg.

När gårdarna i Raten ånyo blev till salu förvärvades de av organisten P Petterson från Rogberga socken. Därmed inleddes början till slutet for den gamla byn Raten. Först några data om denne onekligen rätt märklige man, som ett trettiotal år kom att äga ratengårdarna och deras efterföljare gården Dalskog. Han var bondson, född i Hultsjö socken år 1799. Efter att redan vid 21 års ålder ha avlagt organistexamen blev han organist i Rogberga socken, där han bosatte sig i Bogla. Som andra klockare vid den tiden blev han den som skulle allt bestyra när det gällde skrivgöromål. Han torde därvid ha haft förstånd att ta bra betalt, varför han så småningom kom i så goda ekonomiska omständigheter, att han kunde börja köpa in gårdar i sin omgivning. Redan 1833 kom han i besittning av Göransberg, och så småningom blev han ägare till inte mindre än 8 större och mindre gårdar. Han var även under en period riksdagsman, därvid besegrande den ej alldeles obekante Petter Jönsson i Träslända, som dock efter en period återtog uppdraget.

Det blev alltså organisten Petterson, som skulle avsluta kapitlet Ratens by, som nu blev gården Dalskog. Anledningen till att han beslutade sig för att ta detta steg vet man ej. En av orsakerna kan ha varit att byn, egendomligt nog, ej synes ha genomgått vare sig storskifte eller laga skifte. Varken på lantmäterikontoret i Jönköping eller lantmäteristyrelsens arkiv i Stockholm finns några som helst lantmäterihandlingar eller kartor från Raten, vilket rimligen måste betyda, att byn aldrig skiftats. Att vara brukare i en oskiftad by var säkerligen besvärligt, och ett skifte kostade en hel del pengar. Kanske var husen på gårdarna dåliga och att bygga nya medförde naturligtvis betydande kostnader. Hur som helst, under tiden 1845-1850 torde arrendatorerna på ratengårdarna ha uppsagts och flyttat allt efter som deras kontrakt gått ut. Så sent som 1860, när bifogade karta över det nya Dalskog kom till, finns dock husbyggnader markerade på alla tre gårdarna. Sannolikt revs de snart därefter.

Så kom då den förste arrendatorn till den nya gården, och det blev en lantbrukare Carl Abrahamsson, född 1814, och han kom närmast från Lekeryd socken. Hans hustru hette Christina Jönsdotter, född i Svenarum socken.

När man nu vandrar omkring på den plats, där den gamla byn Raten legat, så är det ännu lätt att se, var de tre olika gårdarna funnits. Här och där syns rester av husgrunder, stenkällare och brunnar. Ratens söregård, som legat ett stycke från de övriga två gårdarna, på södra ändan av höjdsluttningen, måste ha haft det allra vackraste läget. Fortfarande finnas där flera stora askar, ett par av dem så gamla, att de kunde räknas som vårdträd av de människor, som en gång bodde här. En gammal apel härstammar nog också från den tiden.

De sista brukarna av de tre ratengårdarna hade nu alltså att söka sig nya boplatser och nya utkomstmöjligheter. Beträffande en av dessa, Sven Israelsson, vet vi, att han för sina fyra barn inköpte tre gårdar i Bockamålen och gården Björstorp. Intressant år, att Björstorp ännu äges och brukas av en ättling till Sven Israelsson, Lennart Svensson är nämligen sonsons sonson till denne. Björstorp är därigenom en av de få gårdar i Hakarp, som kan räknas som släktgardar.

Om alla de generationer av människor, som under seklernas lopp fötts, levat och dött i Ratens by, vet vi, som redan sagts, föga. I domböcker, tiondelängder och listor över Älfsborgs lösen skymtar en del namn, som inte säger oss mycket om namnens innehavare. I slutet av 1600-talet påbörjades en viss kyrkobokföring i Hakarp, och 1764 kom de så kallade husförhörslängderna, där namnen på de som bodde i byarna och på gårdarna infördes. När det gäller en by som till exempel Raten, så är svårigheten den, att det inte alltid framgår, vem som brukade en gård och vem som endast bodde "inhyses". Raten verkar nämligen att under 1700- och 1800-talet ha varit en folkrik by. Först och främst synes var och en av gårdarna ha haft minst två brukare. Dessutom bodde har tydligen en hel del familjer, där husfadern tyckes ha haft mer eller mindre regelbundet arbete vid någon av ortens små industrier. När i slutet av denna artikel ett försök göres till förteckning över brukare av ratengårdarna från omkring mitten av 1700-talet fram till byns försvinnande kan därför felaktigheter ej uteslutas. Ibland kan även källorna, husförhörslängderna, till exempel innehålla olika uppgifter på olika ställen beträffande namn och data. Här följer några exempel på vad kyrkoböckerna kan ha att notera om människor och händelser i vår gamla by, tagna på måfå. Namnen får representera alla de okända människor, som en gång framlevt sina liv i den nu försvunna byn.

7 april 1713 Vigdes drängen Nils Zakrisson och pigan Kierstin Eriksdotter i Raten.

7 juli 1714 Vigdes Johan Larsson i Raten och pigan Kierstin Månsdotter. Morgongåva 30 lod silver.

19 augusti 1712 Christnades Måns Jonssons och Sara Nilsdotters son i Raten och nemdes Nils.

Faddrar Johan Eriksson, Jonas Persson, Johan Larsson. Gudmor Kierstin Månsdotter, Karin Persdotter och Sigrid Nilsdotter.

28 april 1713 Begrofs enckan hustru Anna i raten uppegård.

28 april 1775 Begrovs drängen Lars Jonsson från Raten, 24 år. Sjukdom håll och styng.

28 april 1775 Begrofs enckan Annika Nilsdotter från Raten, 63 år, sjukdom hufvudvärk.

14 maj 1775 Begrofs danneman Johan Persson från Raten, 60 år gl., efter 3 dagars sängliggande och håll och styng.

25 maj 1775 Begrofs enckan Maria Håkansdotter från Raten, 81 år gammal. Sjuk i 2 dygn af bröstfeber.

Låt oss efter denna lilla utflykt bakåt i tiden återvända till den nya gården Dalskog och dess ägare, organisten P Petterson. Att han gav den nya gården namnet Dalskog i stället för att ge den, den gamla byns traditionsfyllda namn berodde kanske på att han inte tyckte att det gamla namnet klingade så särdeles vackert. Hur som helst så reste sig snart ett nytt stort corps de logis, bostad for anställda och nödiga ekonomibyggnader på den nu utsedda platsen. En stor park anlades enligt tidens sed, likaså en ny utfartsväg till landsvägen. Gårdens areal kom nu att omfatta 50 ha åker och 170 ha skogsmark. För att trygga tillgången på arbetsfolk anlade organist Petterson tre torp på ägorna, nämligen Åbo, Högaberg och Djupadal samt en annan stuga med lite jord omkring, avsedd som pensionärsbostad för gårdens äldre arbetare. Denna senare stuga kallades Klinten och är den enda som är kvar av Dalskogs torpbebyggelse. Den skänktes år 1952 till Hakarps Hembygdsförening av fru Lilly Gustavsson, dåvarande ägare till Dalskog.

Ett soldattorp på Ratens bys ägor kom till redan vid roteringens inrättande på 1680-talet, det fick namnet Jonsbo. Den siste soldaten, Per Johan Lindsten, frånträdde tjänsten 1891 och husen revs några år efter sekelskiftet. År 1872 gick skaparen av Dalskog, organisten P Petterson ur tiden, och snart därefter började hans efterlämnade familj avvecklingen av hans fastighetsinnehav.

År 1874 såldes Dalskog till en lantbrukare Alfred Sandahl till ett pris av 45.000 kronor. Sandahl kom från Ljunga församling, hustrun hette Augusta Maria Andersdotter. Här blev alltså ägare och brukare samma person, ett förhållande som ej varit fallet så långt tillbaka som Raten-Dalskogs historia har kunnat följas.

Sandahl innehade Dalskog i 14 år. År 1888 sålde han gården till en godsägare Johan Magnus Flodin, som närmast kom från Gunillaberg i Bottnaryd socken. En dotterson till Flodin, Åke Wiberg, blev med tiden överintendent och riksdagsman. Under sin barn- och ungdomstid vistades han mycket hos sina morföräldrar på Dalskog. Åke Wiberg nedtecknade senare i livet sina minnen från den lyckliga tiden denna plats. Resultatet blev en bok som han gav titeln En herrgårdsidyll.

Det som Wiberg här så förälskat skildrar är i själva verket hur livet kunde levas på en mindre herrgård någon mansålder tillbaka. Det är väl möjligt och rent av troligt att Wiberg med sina minnen av ljusa sommardagar på Dalskog får dessa att framträda väl skimrande, men säkerligen ger han ända oss en god bild av livet på en större lantgård strax före och omkring sekelskiftet. Han ger oss även en livlig bild av en färgstark lantpatron av den gamla stammen och av det rörliga liv som rådde på Dalskog och liknande gårdar innan människorna ersatts av maskiner. Denna tid är ju nu oåterkalleligen förbi. Kanske det därför kan vara försvarbart att ägna ett par sidor av Krönikans utrymme åt vad Åke Wiberg berättar.

I familjen Flodin farms utom makarna fyra söner och en dotter, som nådde vuxen ålder. Två barn hade i späd ålder dött i difteri. Äldste sonen Fritz var redan gift och hade ej mindre an nio barn. På Dalskog bodde också de första åren de båda äldre makarnas mödrar. Fyra eller fem drängar och lika många pigor fanns där, och på torpen bodde dagavlönade arbetarfamiljer. Systemet med dagsverkstorp hade Flodin avskaffat. En guvernant farms för att enligt tidens sed svara för dotterns undervisning. Ibland tog man emot hushållselever.

Till en plats där ungdom finns söker sig ju gärna annan ungdom, och till Dalskog tycks man ha funnit vägen från alla håll, från gårdar och herrgårdar runt om, och, inte minst, unga löjtnanter från regementet i Jönköping och jurister från hovrätten dar. Man idrottade och badade, spelade krocket och andra sällskapsspel, och man får väl antaga, att en och annan romans spirade under parkens lönnar och lindar.

Det finns nog inte många hakarpsbor, som har personliga minnen av familjen Flodin. En som minns är emellertid fröken Hanna Hakeman. En tid bodde hon nämligen med sina föräldrar och syskon på Dalskogs närmaste granngård, Gunnestorp. Fröken Hakemans far, sedermera riksdagsmannen K J Gustafsson och J M Flodin med familjer umgicks därför flitigt, och även sedan familjen Gustafsson flyttat till Stensholms säteri var ju de båda familjerna nära grannar. Fröken Hakeman har därför livliga minnen av familjen Flodin. Hennes minnesintryck stämmer väl överens med de omdömen, som Åke Wiberg ger: Johan Magnus Flodin en utpräglad sällskapsmänniska, alltid på gott humor, full av skämt och upptåg, vän med alla. Ett porträtt från den har tiden motsäger ej minnesbilden honom: Hans ögon och hela hans ansikte strålar av gott humör och livsglädje. Även om han inte var ointresserad av gårdens skötsel framstår han nog som en bättre sällskapsbroder än arbetsledare. Någon större insats inom Hakarps kommunala liv tycks han ej ha gjort. Han var dock under några år kommunens revisor och suppleant i kommunalnämnden.

Fru Flodin framträder i både dottersonens och fröken Hakemans minnen som en kvinna med hög resning. Sitt stora hushåll synes hon skött med fast hand, hon var klok, vänlig och mycket avhållen dem hon kom i beröring med.

Djurbesättningen på Dalskog bestod på den tiden enligt Wiberg 50-60 nötkreatur, 3 eller 4 par oxar, några par hästar, rätt många svin och ett hundratal höns. Man odlade bröd- och fodersäd, potatis och rotfrukter. Ett linfält var fru Flodins särskilda skötebarn. När detta blommade var det som ett blått hav. För linberedningen fanns en bastu nere vid en av dammarna i bäcken.

Gamle patron Flodin deltog ej själv i arbetet ute på fälten, men han slog naturligtvis sina lovar ditåt för att se hur det gick för folket. Under höskördens varma och pressande dagar brukade bleckhinkar innehållande sur- eller kärnmjölk finnas till hands för att läska de törstande. Vid skörden senare på hösten och vid tröskningen brukade man ha ett stort träkar med saft och vatten stående. Var patron på särskilt gott humor och tyckte att arbetsfolket behövde lite extra uppmuntran kunde han komma med en plunta konjak, som han slog i saftblandningen. Kvantumet av konjak var ju litet och påverkade knappast sammansättning och styrka, men handlingen vittnade om god vilja. Folket brukade därför, när det blev lite extra besvarligt, tala om, att nu kunde det vara dags för "patrondrickat".

På hösten när markens gröda lyckligen var under tak brukade makarna Flodin ställa till med en stor skördefest. Alla, som hade haft något med skörden att göra, bjöds in. Ett stort långbord med rätter av alla de slag dukades. På detta var dessutom placerat buketter av råg, vete och havre, och runt om låg små högar av rotfrukter och annat, som växt på gården under året. Så åt och drack man så länge man orkade och tålde, och till fiol och dragspel gick sedan dansen till långt fram på natten.

Även om Flodins på Dalskog var ovanligt godhjärtade människor, så var de naturligtvis barn av sin tid, och till punschbål och maskeradbaler hade arbetsfolket säkert ej tillträde. De var nog hänvisade till något enklare nöjen, och sådana synes ej heller ha saknats.

När en arbetsdag var slut och aftonvard spisats satte man ofta igång med att tävla i styrka och vighet, och i detta deltog både drängar och pigor. En sak, som var svår och som inte alla klarade av, var att korsa båda benen över nacken. Svårt var det att få benen dit, men ännu värre att få dem tillbaka igen. Wiberg berättar en rolig episod från ett sådant tillfälle: En afton, nar man arbetade ute på fälten och ämnade fortsätta med detta till långt fram på kvällen, skickades en av de yngre pigorna hem att hämta aftonvarden. Emellertid dröjde hon med att komma tillbaka. Till slut skickades en av drängarna för att se efter, hur det var fatt. Halvvägs hemma fick han se flickan, rullande som ett klot, med båda benen på nacken. Hon arbetade vilt for att komma loss och var alldeles förtvivlad. Här var nu ingen annan råd än att låta drängen hjälpa sig att få ner benen, och var nu inte flickans kinder redan röda av ansträngningen att komma på fötter, så blev de väl, när pojken krånglade benen tillrätta igen.

Mellan de gamla trotjänarefamiljerna och familjen Flodin rådde närmast patriarkaliskt förhållande. I synnerhet var det fru Flodin som man vände sig till, när man behövde råd och tröst. Innan makarna Flodin flyttade från Dalskog ordnade de en stor festlighet för gårdens anställda. Tre av trotjänarna fick då Patriotiska Sällskapets medalj för långvarig och trogen tjänst inför en stor samling av inbjudna gäster. Vid detta tillfälle togs den bild, som återfinns ovan. Man hittar på bilden åtskilliga av familjens vänner och grannar, bland annat kyrkoherde Sandström med familj, kantor Sehlin, riksdagsman K J Gustafsson med fru och tre söner, Larsson i Bråneryd, K T Andersson på Tormenås och fabrikör Wahlgren, Jönköping.

Även sedan makarna Flodin flyttat till Mullsjö hölls kontakt med de gamla trotjänarna. De inbjöds en gång varje år till Mullsjö på ett litet kalas. Detta var en stor och efterlängtad dag for de gamla, som då iförde sig sina allra finaste kläder. Gubbarna bar höghattar och långrockar, som en gång varit svarta, men som nu skiftade vackert i grönt. På brösten blänkte det finaste av allt, medaljerna. Man språkade om vad som sedan sist tilldragit sig på Dalskog.

Makarna Flodin tillbringade alltså sina sista år i Mullsjö. J M Flodin gick bort 1926 och fru Flodin 1930. De ligger begravda på Hakarps kyrkogård, i familjegraven, där tidigare deras i unga år avlidna barn jordats.

När J M Flodin år 1908 sålde Dalskog inköptes gården av mjölnaren Johan Karlsson från Huskvarna, som under tiden 1878-1909 arrenderade kvarnen där. Efter tio år på Dalskog sålde Johan Karlsson gården till Lennart Gustafsson, en son till riksdagsman K J Gustafsson. Efter blott två år på Dalskog avled Lennart Gustafsson efter en kort och häftig sjukdom, endast 29 ar gammal. Trots sin ungdom hade han redan hedrats med förtroendet som kommunalnämndens ordförande.

Efter Lennart Gustafssons bortgång övertogs Dalskog år 1921 av hans broder Salomon med fru Lilly, vilka dessförinnan innehaft Göransbergs gård.

Salomon Gustafsson hade liksom alla sina bröder i arv från fadern fått ett brinnande intresse fär offentliga värv. Redan vid 25 års ålder blev han  fattigvårdsstyrelsens ordförande. Snart var han även ordförande i såväl kommunalnämnd som kommunalfullmäktige. Vidare ordförande i taxeringsnämnd, nämndeman och häradsdomare samt under åren 1935-1938 landstingsman. De svåra depressionsåren i början av 30-talet med stor arbetslöshet på orten och kris- och krigstiden tio år senare medförde svåra bekymmer för Hakarps kommunalmän, och av dessa bekymmer fick Salomon Gustafsson sin beskärda del. De flesta av de nu levande äldre hakarpsborna har säkert någon gång haft ärende till honom. Alla försökte han hjälpa med råd eller dåd.

Frågan är om inte arbetsbördan med tiden blev allt for stor för en människa, som alltid hade så svårt för att säga nej. Redan år 1944 gick han bort, 57 år gammal.

En av dem som hade anställning på Dalskog under Salomon och Lilly Gustafssons tid är fru Berta Andersson, Stensholm. Innan hon kom dit hade hennes blivande, nu avlidne man, Arvid Andersson, under flera år haft anställning hos makarna Gustafsson. Fru Andersson berättar hur som hon, tillhörande en syskonkull om tio barn, redan vid fjorton års ålder måste ut och taga tjänst. Hon hade då, naturligt nog, ej hunnit lära så mycket av arbete i hem och hushåll. Efter några år på annat håll kom hon sa till Dalskog. Hon minns nu med tacksamhet allt hon fick lära där under en kunnig husmors ledning, färdigheter som hon haft glädje och nytta av senare i livet.

Efter makens död fortsatte fru Lilly Gustafsson att driva jordbruket på Dalskog med hjälp av anställda, som gärna stannade länge i tjänsten. Efter en del år överläts jordbruket till arrendatorer. 1967 sålde emellertid fru Gustafsson Dalskog till direktör Sigvard Attevik, vars dotter Anita och måg Per-Åke Löf flyttade in i huvudbyggnaden. Redan efter knappa två år gick direktör Attevik ur tiden. Dalskog äges nu av dottern Anita, och jordbruket är utarrenderat till Rolf Harrysson i Gunnestorp, som nu driver dessa båda gårdar i sambruk.

 

FÖRTECKNING PÅ BRUKARE AV DE TRE GÅRDARNA I RATENS BY FRÅN MITTEN AV 1700-TALET
TILL OMKRING 1850

Söregården, 1/2 mantal

1732 fanns här en brukare Johan Eriksson. Han återkommer några gånger som vittne vid barndop med mera.

Vid samma tid hette brukare nummer två Anders Andersson. Han var sexman 1735, kyrkovärd 1730-1733. Hustrun hette Karin Johansdotter, född 1700, död 1756. Bouppteckningen efter henne återfinns i efter slutet av denna artikel. De hade döttrarna Kierstin, född 1736 och gift med beredaren Måns Svensson från Ammarp. Maria, född 1728, död 1763. Gift 1753 med bajonettsmeden Friedrich Andersson-Falk, Hallen, samt Annika, född 1721, gift med beredaren Nils Månsson-Löngren.

1765 har Anders Anderssons måg Måns Svensson övertagit svärfaderns bruk av Söregården. Han blev snart änkeman och gifte om sig med Annika Johansdotter.

Den andra delen av Söregården synes 1765 ha innehafts av Olof Svensson, född 1712, död 1767. Redan vid denna tidpunkt har även Måns Svensson dött, och änkan Annika Johansdotter tyckes ha fortsatt att tillsammans med sina barn bruka den ena eller båda brukningsdelarna i Söregården till 1798.

Nils Bengtsson hette en av brukarna från 1783 till 1813. Han var född 1739 och gift med Sara Eriksdotter, född 1733. Barn Nils och Maria.

Från 1804 till 1828 brukade Olof Andersson en del av Söregården. Han föddes 1768 och var gift med Maria Nilsdotter. 1829 var han kyrkovärd. De hade barnen Anders och Nils.

Olof Anderssons son Anders är från 1829 till 1845 skriven som brukare av sannolikt först hela, sedan halvparten av Söregården. Han var född 1810 och gift med Lisa Svensdotter, född 1817. Johanna, Sven, Magnus, Maja-Christina och Nils Johan hette barnen.

Från 1840 torde Anders Olofsson ha delat Söregårdens jordbruk med Sven Israelsson, född 1786, död 1851, gift med Stina Catherina Johansdotter, född 1789. Barnen var Peter, Johan-Magnus, Israel och Lisa. Från makarna Israelsson härstammar en talrik släkt, av vilken många fortfarande bor i huskvarna-jönköpingstrakten. En av dem har redan omnämnts, deras sonsons sonson, Lennart Svensson, Björstorp.

År 1845 frånträder Sven Israelsson bruket av Söregården och blir därmed den siste i den långa raden av dannemän, som under seklernas gång sått och skördat på denna gård.

Ratens Backe- eller Uppegård, 3/4 mantal.

Halvdelen av denna gård brukades fram till 1764 av Måns Johansson. Han var gift med Sara Nilsdotter. Efter Måns Johanssons död 1764 efterträddes han av sonen Nils Månsson, som också kallade sig Löngren och född 1712. Kyrkovärd 1754-1757 och gift med Annika Andersdotter, född 1721 och dotter till söregårdsbonden Anders Andersson. Barn Måns, Anders, Sara, Johan, Christina. Nils Månsson brukade Backegården till år 1783.

Brukare nummer två vid samma tid hette Johan Persson, född 1715 och död 1775. Han var kyrkovärd 1762-1765 och gift med Annika Johansdotter, född 1728. De hade barnen Samuel, Johan, Zakris, Sara och Annika.

Nils Månsson och Johan Persson var ombud för Hakarps församling, när samtliga väghållningsskyldiga har var instämda till häradstinget i Ingaryd år 1764 för påstått dåligt vägunderhåll. Protokoll och utslag finns i Hakarps kyrkoarkiv.

Från 1783 till 1796 är Anders Persson en av Backegårdens brukare. Han var född 1742 och dog 1796. Hustrun Sara Larsdotter var född 1759 och dog 1818. Sven, Lars, Isak, Peter, Sara-Lisa och Christina hette barnen.

1799 kommer Jonas Håkansson till Backegården. Hans födelseår var 1761 och hans dödsår 1820. Gift med Annika Månsdotter, som var född 1758. Deras barn hette Peter, Magnus och Stina.

Jonas Håkansson efterträddes 1814 av Johan Samuelsson, född 1787. Han stannade till 1844, då han flyttade till Lekeryd socken. Han var gift med Maja-Lena Arvidsdotter, född 1788. Utom barnen Johannes, Christina och Sven Peter hade de fostersonen Gustav W Björkman.

Peter Persson kom till Backegården 1825 och stannade till år 1840. Han var född 1792, och med hustrun Ingeborg Månsdotter, född 1788, hade han barnen Sara-Maja, Magnus, Lena, Stina-Lisa, Johannes, Sven Peter och Gustaf.

Efter en lucka på fem år, då ingen står skriven som brukare av Backegården, (kanske den brukades i sambruk med någon av granngårdarna) är en Anders Andersson arrendator där. Det gäller åren 1840-1845. Denne var född 1787 och hans hustru Stina Matheidotter 1798. De hade barnen Anders Johan, Maja, Lena, Sara-Lisa, Johannes, August, Carl Gustaf och Frans Ludvig.

Sedan Anders Andersson lämnat Backegården har tydligen även denna gård blivit avhyst och uppgått i det nya Dalskog.

Raten Hulugård, 1/2 mantal

Per Larsson hette den ena av de båda först kända brukarna av denna gård. Han var född 1697 och var skriven på Hulugården till år 1770. Hans hustru hette Annika Nilsdotter, född 1712 och död 1775.

Den andra halvdelens brukare hette Per Månsson, född 1725, död 1797. Han var gift med Kristin Jonsdotter, född 1732, och tillsammans hade de barnen Måns, Christina och Ingegärd. Per Månsson var kyrkovärd året 1777.

En Jonas Jonsson var skriven för Hulugården under det enda året 1795, varefter familjen flyttade till Lekeryd socken. Med hustrun Stina Persdotter hade han barnen Sven, Anders och Magnus.

Måns Andersson, född 1757, kom 1795. Efter hans död år 1804 fortsatte antagligen hustrun Kierstin Jonsdotter, född 1754, att med barnens hjälp bruka gården till år 1816. Jöns och Lisa hette de båda barnen.

1799 flyttade en Peter Persson till Hulugården och stannade där till 1824. Han var född år 1761 och hustrun Ingrid Persdotter 1767. De hade barnen Nils och Johannes.

Jöns Månsson, möjligen en son till Måns Andersson ovan, kom till Hulugården 1820. Han var född 1792 och hustrun Agneta Persdotter 1802. Barnen hette Magnus och Peter, och 1848 synes den förre ha övertagit bruket och fortsatt med detta till avhysningen, som troligen skedde 1850. Magnus var gift med Anna Johansdotter makarna var födda 1827 respektive 1822.

Även på den andra halvdelen avlöste en son fadern som arrendator. Ny brukare blev här 1825 Johannes Pettersson, född 1797. Hustrun hette Sara Olofsdotter, född 1793. Barnen var Inga, Anna-Maja, Catarina, Stina och Sven-Peter. Familjen är skriven på Hulugården 1850.

Utom här omnämnda familjer, som alltså bott på och brukat gardarna i Ratens by fram till deras avhysning, har det, som redan antytts, bott åtskilligt med folk som "inhyses" eller på annat sätt. Utöver bostäderna för jordbruksfamiljerna har det tydligen också funnits annan bebyggelse, både som gårdshus och så kallade backstugor. En familj Peter Larsson med hustrun Stina Jonasdotter och barnen Maja-Lena, Johannes, Lovisa, Inga-Stina, Johan Fredrik och Matilda bodde inhyses i Backegården från 1825 till 1850 "i en stugbyggnad". En familj Anders Magnusson bodde 1850 "i Nordstugan". I ett sockenstämmoprotokoll från 1821 läses att "något av fattighjonen skulle anmodas att flytta till dödssjuka pigan Sara på Ratens ägor och sköta henne". Vid mitten av 1700-talet bodde i byn en skräddare Samuel Johansson och en smed Oluf Esk. Den efter artikeln återgivna auktionskungörelsen avser kanske en auktion efter denna smed.

Beträffande soldattorpet Jonsbo, torpen Åbo, Högaberg och Djupadal samt arbetarbostaden Klinten och de människor som under årens lopp bott på dessa ställen hänvisas till Ivar Meurlings artikel om torpen på Dalskog i 1957 års Hakarps Kronika. Om soldaterna, som under mer än 200 år haft Åbo som soldattorp berättar dessutom Gunnar Gadolin i Krönikan för år 1967.

 

Auktion i Backegården

Näst kommande Lördag som är 28 November blifver auktion utij Backegården i raten sampt kommer att försäljas till den mästbjudande en brännevijnspanna och en kiettil jämvähl smidie redskap ett smidiestäd och knifstäd så som annan smidie och file redskap jempte mans och qvinns gångkläder ett skåp förutom annan träbråte som icke så noga kan specifieras, skulle någon åstunda slikt till hånda kan dhe sig på ofvannämnda dag sig infinna och sijna anbud giora.

raten 22 november 1765.

Johan Ekebom

 

BOUPPTECKNING EFTER KARIN JOHANSDOTTER I RATEN

Åhr 1758 den 20 februari blef dannemannens Anders Andersson i Raten Söragård befintl. qvarlåtenskap efter dess afledna hustru Karin Johansdotter av oss undertecknade uppå dess begäran behörigen uptecknad, hvilken befantz som följer,

 

		Srmt
	Fast egendom, ingen
	Guld, silver, intet
	Mässing:
1	ljusstake		8
	Malm:
1	liten malmgryta, gammal	2	16
	Koppar:
1	brännvinspanna med hatt och pipa	10
1	gammal kiettil	10
	Järn och järnbråte:
1	gammal gryta	1	8
2	bråpannor		20
1	järnstång		20
1	gammal tälgyx		10
2	vedyxor		14
2	större nafvar		16
2	dito mindre		10
1	gammal bandknif		2
2	st bårr med träskaft		3
	hammare och tång		8
1	gammal höfvel		4
3	gamla lijar		8
1	huggjärn och en rasp		4
1	gammal skära och 2 lövhackar		11
1	gammal spade		1
1	torepa		4
1	bandjärn		1
2	gamla häcklor		10
1	stämknif		14
1	dragnagel		4
	Träbråte:
1	skåp	1	16
1	gammal kista		8
1	skrijn med lås och gångjärn		18
2	gamla kaar	2
3	st dito		24
3	gamla stånnor		15
1	laketunna		10
1	lakekaar		12
2	baktråg		6
1	halfskäppa		2
1	bryggekaar		24
4	lakebyttor, 1 stakebytta		18
2	öseträ		8
1	brännvijnsfjärding	1	8
1	kanna, 1 stop		8
2	bonkar		6
2	wattusåar		6
2	ämbar		6
1	gammal tierna, 1 tunnekaar		3
2	grynsåll		9
1	trästop	1
10	träskedar	1
1	spånrock		12
1	gammalt bord med fot		6
1	försäte		2
2	furustockar		4
2	smöraskar		3
1	dussin tallrikar		4
1	dussin teskedar		3
	Vagnredskap:
2	järnskodda hjul med axel	3	16
1	gammal arbetsvagn		24
1	gammal drög		6
1	stockkielke		6
1	släda		12
1	ärjekrok med bill		12
1	hraf		12
1	qvarnsadel		6
1	sele med töm		12
1	betsel		6
2	jernskodda grepar		6
	Beträffande således hustruns gångkläder så bfvo de efter överenskommelse delade mina 3:ne döttrar emellan.
	Sängkläder:
1	gammalt bolster med fjäder och randigt var	3	24
1	åkläde		24
1	dito sämre		12
1	klutakläde		12
1	huvuddyna		28
2	blaggarnslakan		28
1	duk		24
2	handkläden		12
1	förlåt af sängkappa	1
	Glaas och lerkiäril:
2	buteljer		8
2	små glaas		3
2	stenkrus		6
1	stenskåhl		3
5	stenfat		10
1	flått fat		2
	Kreatur:
1	brunt stoo		8
1	par kiöre stutar		34
1	brunraggot koo		12
2	kalvar		8
1	kiätte kalf	1	16
4	st fåår		5
2	st ungsvin		3
	3 st koor, en hvit, samt en rödhielmig och en svartryggot dito hvilka äro efter överenskommelse utsatta till yngsta dottern Kierstin, i anseende till de äldre Syskonen Anneka och Maria Andersdöttrars förut undfångna bodel samt bröllopskostnad.
	Summa	131	23
	Således uptages giäld och skuld:
	Skyldig Hakarps kyrka	16
	Dito till min måg Friedrik på Halla	14	4
	Dito till fru Karin på Lyckorna	5	18
	Dito för bouppteckningens inlevererande till tingsrätten samt Chartor	1	24
	Uptecknings- och värderingsmännens arvode	2
	De fattigas andel		6
	Summa:	39	20
	Således vara rätteligen upgifvit och at icke det ringaste av allt det som vid dödsfallet befanz med vett och vilja förtegat eller undandolgt är vill jag med liflig ed bekräfta.
	Ut supra   Anders Andersson A A S
	Såsom värderingsmän underskrifva
	Per Månsson i Hulestorp   P M S Daniel Johansson i Raten   D I S
	Afvittring mellan fadern Anders Andersson och dess 3:ne döttrar Anneka, Maria och Kierstin. När geild och skuld 39 daler 20 silvermynt är afdragen, blifver hela dehlningssumman mellan faderna och dess 3:ne döttrar stor 92 daler 3 silvermynt.

	Faderns fördehl	4	19
	Dess 2/3 dehlar	58	10	2/3		62	29	2/3
	Barnens in alles	29	5	1/3
	häraf får dottern Anneka	9	23	2 2/3
	häraf får dottern Maria	9	23	2 2/3
	häraf får dottern Kierstin	9	23	2 2/3
	Rättel. vara afvittrat och dehlat betygas   Hans Hakberg De fattigas andehl 6: smt äro af strebhuset betalta och uti fattigboken observerade betygas af Hakarp den 9 Martii 1758 And. Ståhl

ur Hakarps Krönika 1976

Titel	Boende år och namn	född	död
__________		__________	__________
	Nämnd 1688-1707
	Nils i Raten, dopvittne 1688, 1694
	Elisabeth, fadder 1692, 1693		1695
	Maria Olsdotter, dopvittne 1691
	Sara Nilsdotter, dopvittne 1691
	Sven Nilsson, fadder 1693
	Anna i Raten, fadder 1694
	Karin och Ebba i Raten		1693
änka	Karin Svensdotter		14/1 1694
	"Rata Elisabeth, Lisa på roten"		25/4 1699
	Svens dotter i Raten, Kierstin		24/12 1705
	Kierstin Larsdotter		18/2 1706
	Nils Biörnsson		17/3 1707
Inhysesänka	Karin Månsdotter		21/9 1687
	Nämnda 1683
	Håkon Persson Beenskiöld
hustru	Ingridh Andersdotter
son	Gustaf	13/5 1683
	Nämnda 1686-1696
	Johan Persson
hustru	Ingrid
dotter	Kierstin	5/4 1686
son	Dödfödd	22/3 1696	22/3 1696
	Nämnda 1688
	Jonas Svensson
hustru	Maria
barn	Ej namngivet	8/7 1688
	Nämnda 1692
	Anders Torstensson
hustru	Elin Arfvedsdotter
son	Johan	16/10 1692
	Nämnda 1694-1705
	Johan Erichsson ( i Södergården ? )
hustru	Karin Pedersdotter
son	Erich	9/4 1694	14/12 1705
barn	Dödfödd	15/3 1696	15/3 1696
dotter	Karin	13/2 1700
	Johan och Karin vigdes den 3 februari 1698.
	Nämnda 1693-1702
	Måns Jonsson ( även Jönsson )
hustru	Sara Nilsdotter
son	Jonas	26/10 1694
son	Johan	27/1 1697
dotter	Kierstin	6/7 1702
	Måns och Sara vigdes den 28 oktober 1693.
	Nämnda 1702
	Peder i Raten
hustru
son	Johan	18/5 1702
	Nämnda 1702
	Sven i Raten
hustru
dotter	Kierstin	11/5 1702
	ca 1749-
Skräddare	Daniel Johansson
hustru	Karin Olofsdotter
dotter	Kristina	14/2 1749
dotter	Katarina	11/1 1751
son	Johan	15/8 1756
	ca 1750-
Beredare	Måns Johansson
hustru	Annika Johansdotter
dotter	Sara	27/11 1750
	ca 1752-
Inhyses	Jakob Persson
hustru	Gunilla Persdotter
dotter	Cecilia	13/6 1752
	ca 1753-
Beredare	Johan Persson Eskebom
hustru	Maria Johansdotter
son	Samuel	21/10 1753
son	Zackarias	28/11 1757
	ca 1754-
Danneman	Per Månsson
hustru	Kerstin Jonsdotter
son	Måns	5/6 1754
dotter	Kristina	24/6 1756
dotter	Ingegerd	12/ 21767
	ca 1761-
Danneman	Måns Svensson
hustru	Kerstin Andersdotter
son	Anders	1/12 1761
	ca 1782-
	Jöns Månsson Lindblad
hustru	Stina Nilsdotter
son	Måns	10/1 1782
dotter	Sara	27/10 1783
son	Anders	23/8 1785
son	Johan	26/12 1788
son	Jonas	18/7 1790
son	Nils	26/1 1795
	ca 1782-
Danneman	Jonas Jonsson
hustru	Stina Persdotter
son	Sven	12/5 1782
son	Måns	10/11 1785
son	Anders	5/8 1788
son	Magnus	12/6 1794
	ca 1784-
Danneman	Anders Persson
hustru	Annika Månsdotter
son	Peter	29/8 1784
son	Johan	13/5 1789
son	Magnus	23/9 1791
	ca 1789-
	Anders Nilsson
hustru	Ingegerd Persdotter
son	Nils	24/9 1789
dotter	dödfödd	24/9 1789
son	Nils	12/5 1791
son	Magnus	26/2 1794
	ca 1792-
Danneman	Peter Svensson
hustru	Sara Larsdotter
son	Peter	8/11 1792
dotter	Sara Lisa	30/5 1795
dotter	Kristina	30/9 1797
	ca 1797-
Danneman	Peter Petersson
hustru	Ingegerd Persdotter
son	Johan	3/8 1797
	ca 1828-
	Jöns Månsson
hustru	Maja Stina Petersdotter
dotter	Maja Stina	16/9 1828
	ca 1868-
Arrendator	J M Johansson
hustru	M Ch Johannesdotter
son	Karl Johan	25/5 1868
	ca 1871-
Arbetskarl	G Petersson
hustru	?? Jonasdotter
dotter	Hulda Sofia	5/8 1871
	ca 1874-
Arbetskarl	Anders Jonsson
hustru	Anna Larsdotter
dotter	Anna Judit	11/12 1874