Stensholms Fabriks AB bildades år 1890 och skulle således kunnat fira hundraårsjubileum under innevarande (1990) år - om bolaget fortfarande existerat.
Artikeln om Stensholms Fabriks AB skrevs av Eskil Lago år 1978. Han var väl förtrogen med Fabrikens verksamhet, eftersom han under större delen av sitt yrkesverksamma liv var anställd vid företaget - under senare tiden som arbetsledare.
Eskil Lago var även en varm hembygdsvän och som sådan mycket kunnig i vår bygds historia. Han gick bort 1982 i en ålder av 81 år.

Sedan Stensholms Pappersbruk (teckning av "Uffe Tecknare" och föreställer fabriken någon gång på 1880-talet) blivit förstört genom brand 1889 beslöt bolagsstyrelsen att sälja företaget. Köpare blev Husqvarna Vapenfabriks AB. Den nye ägaren behöll dock inte Stensholms Bruk längre än till följande år, då det övertogs av ett nytt bolag, som bildats med namnet Stensholms Fabriks AB.

Den 6 juni 1890 fastställdes bolagsordningen och det nya bolaget övertog samtliga byggnader och den markareal som tillhört pappersbruket. Ett undantag gjordes dock. Vattenfallet, dammen och dammfästet behölls för all framtid av Vapenfabriken, medan det rinnande vattnet fick utnyttjas utan tidsbegränsning av det nybildade bolaget vid Stensholm.

Bolagets första styrelse utgjordes av brukspatron Wilhelm Tham, Huskvarna och brukspatron Hugo Tamm, Fånö, samt kamreraren vid Husqvarna, Karl Hård av Segerstad. Tillverkningen skulle bestå av finmekaniska detaljer med huvudtillverkning av stickmaskiner och skomakarmaskiner. Senare utökades sortimentet med taffelvågar.

Som ledare och chef för företaget utsågs ingenjören Axel Broman vid Husqvarna Vapenfabrik. Denne, som var något av ett mekaniskt snille, hade en tid sysslat med stickmaskinskonstruktioner i en egen liten verkstad i Huskvarna. Det är troligt att hans intresse för denna produkt påverkade styrelsens beslut beträffande bolagets verksamhet. Bilden visar fabriken år 1900.

Broman var en man med ovanlig energi och framåtanda. hans ledning av företaget gjorde Stensholm, beträffande personalvård och ordning, kom att väl hävda sig bland den tidens industriföretag. Ett anslag som var upphängt på verkstaden meddelade till allas kännedom bestämda ordningsregler för de anställda. Det gällde arbetstidens början och slut med tid för två raster, och det gällde straff för den försumlige i form av böter. Arbetstiden började klockan 6 förmiddag och slutade klockan 6 eftermiddag med två måltidsraster om vardera 1 timme däremellan. Böterna tillföll sjukkassan. Den som ertappades med att, vid för sen ankomst, kliva över eller krypa under staketet, var pliktig att varje gång böta 1 krona. Varje anställd måste vara medlem i sjukkassan.

Den första uppgiften för ledningen var att ställa arbetslokalerna i brukbart skick och att anskaffa arbetsmaskiner, verktyg och material för den nya tillverkningen. Till en början köptes delar till stickmaskinerna från firma Claes & Stentje i Tyskland. Men efterhand började man framställa flertalet detaljer på Stensholm. Nålarna, som var ett fint precisionsarbete, köptes dock under hela tiden som stickmaskiner tillverkades från Tyskland.

Stensholm började bli ett välkänt namn då det gällde finmekaniska produkter. Att försäljningen hade framgång berodde till stor del på att Stensholm fick utnyttja Vapenfabrikens försäljningsorganisation. Huvudkontoret låg i Huskvarna och Stensholms artiklar såldes under Husqvarna-namnet. Arbetsstyrkan i mitten av 1890-talet uppgick till cirka 75 personer. Axel Broman var ledare för Stensholm till 1898 och hade funktionen som driftschef ännu ett år, varefter han avgick med pension.

Som direktör hade under dessa år fungerat Karl Hård av Segerstad. Han hade denna befattning till 1898, då han efterträddes av kamreraren vid Husqvarna, Wilhelm Göransson. Denne var verkställande direktör för Stensholm till år 1939. Han hade då varit direktör för Stensholm i 40 år. Göransson var född i Halmstad, men hade genom sin familj anknytning till Huskvarna - hans mor var född Tham. Efter studentexamen i Växjö 1888 bedrev han studier i fysik och kemi vid Helsingfors Universitet samt handelsstudier på kontinenten, innan han inträdde på den merkantila banan. Efter att några år ha drivit affärsrörelse i Stockholm inträdde han 1898 i Husqvarna Vapenfabriks tjänst, först som kamrer, från 1909 som styrelseledamot och från följande år som direktör med speciellt den ekonomiska förvaltningen i det stora företaget på sin lott. Under hans framsynta ledning utbyggdes den utomordentliga försäljningsorganisationen som skaffat Husqvarna en sådan framskjuten plats både i Sverige och på världsmarknaden. Husqvarnafabrikens ledning lämnade han år 1937, men kvarstod som styrelsens vice ordförande till sitt frånfälle. Han avled i sitt hem i Stockholm till följd av blodpropp 1939.

Wilhelm Göransson var en person som höll på sin värdighet. Då han besökte Stensholm måste allt vara städat och fint och alla siffror stämma. Hans korrekta och avmätta uppträdande gjorde att han möttes med stor respekt av alla som hade något med honom att göra. Han intresserade sig dock för de anställda vid Stensholm och många fick hjälp av honom vid sjukdom eller andra svårigheter. Vid ett par tillfällen skänkte han pengar till Stensholm för ideella ändamål.

 

Stensholm under andra ledare

Sedan ingenjör Broman lämnat företaget utsågs en ingenjör Tjerneld som platschef. Han stannade dock bara ett år vid Stensholm och efterträddes av ingenjör Victor Pagels. Under hans tid skedde ingen större utveckling. Antalet anställda höll sig fortfarande vid samma antal. cirka 75 - 100 personer. Under ingenjör Pagels tid upptogs tillverkning av vridmaskiner, en artikel som visade sig ha stor framgång under många år. Man tillverkade även cykelpumpar och pumpfästen och en del legoarbeten utfördes.

År 1917 var det så tid för nytt chefsbyte. Då tillträdde ingenjör Ernst Pettersson, som kom att stanna vid Stensholm till 1920. Avsättningssvårigheter och stagnation kan känneteckna denna period. Första världskriget rasade och exporten försvårades för varje månad. Finland, som var den främste utländske köparen av stickmaskiner, fick ej utföra någon valuta och det bidrog till ett försämrat resultat för Stensholm.

Vid denna tid gjordes försök med tillverkning av karbidlampor, men utan större framgång. Det borde ju annars ha funnits marknad för en god konstruktion av denna artikel. De svenska hemmen fick ju vid denna tid i största utsträckning sin belysning från fotogenlampor och fotogen fanns inte att köpa liksom ej heller stearin.

 

Ingenjör Dahlstedt kommer till Stensholm

När direktör Göransson skulle utse ny driftschef efter ingenjör Pettersson föll hans val på ingenjör Harald Dahlstedt, som sedan ett par år varit anställd på Norrahammars Bruk.

Harald Dahlstedt var född i Kumla i Närke 1885. Han utexaminerades från Örebro Tekniska Gymnasium våren 1905, varefter han tog anställning som svarvare vid Lindholmens Varv i Göteborg. Befodrades till maskinuppsättare vid det då pågående pansarbåtsbygget Oscar II. På hösten förman vid båtbygget. På nyåret 1907 for han till Karlskrona för fullgörande av värnplikten vid Flottan och 1 juni samma år tillträdde han en tjänst som ingenjör vid AB Götaverken i Göteborg. 1908 flyttade han till Stockholm för att tillträda en plats hos Wihlborgs Maskin- & Sanitetstekniska AB. Efter ännu en del uppdrag i Sverige flyttade han 1 februari 1912 till Riga, Lettland, för en tjänst vid Graham Brothers AB, ett stockholmsföretag som tillverkade bland annat hissar som sin specialitet. år 1916 flyttade han till Petersburg i Ryssland och blev chef för Svenska Legationens varulager. På grund av oroligheterna i Ryssland tvingades familjen Dahlstedt mot slutet av 1918 lämna landet. Endast några fotografier och personliga tillhörigheter kunde medtagas.

Harald Dahlstedt var en framstående tekniker och konstruktör och kom att betyda mycket för Stensholms utveckling. Han kom med tiden att bli ägare till ett flertal patent, som gällde bland annat smörjsprutor, stickmaskiner och hushållsvågar. Han utnämndes till överingenjör 1940. Harald Dahlstedt kom till Stockholm 1921 och pensionerades 1952. Han avled i Örebro 29 oktober 1960.

Den främsta uppgiften som bolagsstyrelsen uppdrag åt ingenjör Dahlstedt var att konstruera en ny stickmaskin. Den typ som för tillfället framställdes hade ej genomgått någon större förändring under åren och var behäftad med brister, som ej kunde avhjälpas utan en helt ny konstruktion. Harald Dahlstedt löste uppgiften och år 1924 kom den nya stickmaskinen ut i marknaden under namnet "Fama" (latin = rykte, ryktets gudinna). Denna maskin hade en helt annan låskonstruktion än den gamla och i övrigt ett elegant och smäckert utförande. Det mest framträdande i utseendet var förutom sadeln, de lackerade gejdskenor i vilka sadeln, som satte nålarna i rörelse, gled fram.

För att åstadkomma en produkt som "Fama" stickmaskin fordrades åtskillig rationalisering. Nya arbetsmaskiner inköptes och produktionen förbättrades över lag. Trots detta återstod mycket handarbete innan stickmaskinen kunde lämna fabriken. Slutmonteringen var ett arbete som utfördes utan maskinell hjälp och därtill erfodrades yrkesvana och erfarenhet, vilket fanns på Stensholm. Under många år med mekanisk tillverkning hade utbildats en skicklig arbetarstam, som nu kunde överlämna en "Fama"-maskin till belåtna köpare.

Stickmaskiner framställdes i olika längder och med olika nåldimensioner, alltefter det garn som skulle användas. Till Norge och Finland exporterades mest maskiner med de grövsta nålarna. De användes för stickning av plagg till fiskare och skogshuggare.

Trots den lyckade konstruktionen av en ny stickmaskin blev försäljningen ej an den storlek som erfordrades för att ge Stensholm en utveckling av större format. Första världskriget kastade sina skuggor över hela tjugotalet. Driftsinskräkningar och avskedande skedde i hela landet. Stensholm undgick inte denna trend. Avskedande av personal skedde vid ett par tillfällen i början av detta årtionde och flera år kördes med korttidsvecka. Hur svår den ekonomiska situationen var framgår av att de månadsavlönade fick en lönesänkning av 10 %, vilket bolagsledningen meddelade i en skrivelse av 25 februari 1932.

Ett flertal andra produkter tillverkades också under denna tid. Förutom vridmaskiner, som hörde till det äldre sortimentet, framställdes hushållsvågar, knappnålsautomater, smörjsprutor och luftpumpar, körriktningsvisare för bilar samt mycket annat, med varierande försäljningsframgång. Man utförde också legoarbeten för Volvo.

Den beställare av mekaniska detaljer som fick störst betydelse för Stensholm var dock AB Svenskt Kontrollregister. Någon gång under tjugotalet hade KF startat ett dotterbolag under detta namn för tillverkning av kassaapparater. Omkring 1930 fick Stensholm sin första beställning. Det blev ett samarbete mellan Stensholm och Hugin Kassaregister, som företaget senare kom att kallas, som varade i över tjugo år.

Före ingenjör Dahlstedts tid fanns ej någon utrustning av mätverktyg. Man använde mest krumpassare och stålskala. I och med stickmaskinstillverkningen, och i ännu högre grad bearbetning av detaljer till kassaregister, blev andra mätinstrument nödvändiga. Håltolkar, hakmått och passbitar måste nu användas, då varje detalj var angiven med måttoleranser.

Ända fram till 1939 var en betydande del av arbetarna sysselsatta med denna tillverkning. Antalet arbetare var detta år 88 och bolagets omsättning i pengar nästan 900.000 kronor, varav säkert en tredjedel kom från detaljer för Hugin Kassaregister.

 

Övriga förändringar under Harald Dahlstedts tid

Ingenjör Dahlstedt ägnade sig inte bara åt produktionen. Många förändringar till det bättre inom arbetslokalerna och bolagets bostäder skedde under hans tid.

Sedan gammalt hade fabriken uppvärmts med koks- och vedkaminer. Nu installerades centralvärme och en bastu byggdes för de anställda och deras familjer. Den var belägen vid den östligaste byggnaden och en gångbro byggdes över ån, så att man slapp att gå genom fabriksområdet. Inom det sanitära området ersattes de gamla utedassen med vattenklosetter. Tvättställ med rinnande vatten ersatte de opraktiska gamla vattenhoarna. I arbetslokalerna byggdes nya arbetsbänkar och klädskåp. En stor förbättring skedde 1929 då likströmsgeneratorn ersattes med en generator för växelström med en effekt av 150 kiloWatt. Detta betydde en bättre och jämnare belysning både inom fabriken och i bostäderna. Gatubelysningen kunde nu utökas till längre sträcka tack vare växelströmmen.

Fabriken hade ju från första stund byggt sin tillvaro på vattenfallet, under pappersbrukets tid genom ett stort vattenhjul och senare med en turbin. En axelledning gick genom hela maskinverkstaden och från den fick varje arbetsmaskin sin rörelse genom remdrift. Genom en signal meddelades att "verket" sattes igång eller stoppades. Denna syssla skötes i många år av en originell gammal trotjänare, Johan Svensson. Han ryckte i ett handtag, som genom en järntråd var förbunden med ringklockor i de lokaler där arbetsmaskiner fanns.

Som en kuriositet kan nämnas att vintertid vid några tillfällen då dammen var isfri stannade vattnet i sitt lopp och bildade en bottensörja av is, som omöjliggjorde en passage genom turbinen. namnet för detta fenomen var att vattnet "luttrar". Det skedde endast under vissa vindförhållanden och köldgrader. De morgnar då vattnet luttrade stod maskinerna stilla och ingen belysning fanns. Då brukade gubbarna kura ihop sig i hörnen och prata tills dagsljuset kom. Efter några timmar kom vattnet på andra tankar och började rinna som förut. Detta låter som skrock, men räknades som realitet bland både chefer och arbetare vid fabriken.

Ingenjör Dahlstedt var också mån om att förbättra bolagets bostäder. Han anlade avloppsledningar och drog in vatten i samtliga lägenheter. Visserligen var det ännu bara åvatten som ej kunde användas till matlagning. Under Dahlstedts tid byggdes år 1938 en ny chefsbostad, några meter sydligare än den gamla som fanns från pappersbrukets tid. Det nya huset har senare fått namnet Brukshotellet.

Bolagets ekonomiska ställning var nämnda år utomordentligt stark. Det framgår av årets verksamhetsberättelse att omsättningen var 897 000 kronor med en vinst av 122 000 kronor och baland annat bankfordringar på 155 000 kronor.

 

Tiden efter 1939

Som verkställande direktör för Stensholm efter Wilhelm Göransson, som avlidit 1939, utsågs försäljningschefen för NK i Stockholm, Fredrik Wilhelm Ernstson af Klercker. Af Klercker var född i Hakarp, Jönköpings län, den 9 november 1908. Han blev reservofficer vid K1 i Stockholm år 1929 och var sedan verksam i London åren 1929-1932. Ägde egna företaget Svenska Liense F af Klercker & Co, Stockholm, 1933-1936 samt var försäljningschef vid NK 1937-1940. Han förvärvade Stensholms Fabriks AB, Huskvarna, 1940 och var dess verkställande direktör åren 1940-1955. Innehade samma befattning för Haldex AB, Halmstad, 1951-1966. Han verkade som styrelseledamot i företagen Haldex AB, Husqvarna Vapenfabriks AB samt AB Svenska Elektromagneter. 1958 utsågs han till Nederländsk Vicekonsul. Han avled i sitt hem i Vence, Frankrike, den 24 november 1969 till följd av en hjärtinfarkt.

Fredrik af Klerckers tid som ledare för Stensholm kännetecknas av en våldsam utveckling på alla områden. Han grep sig an uppgiften med stor optimism och energi. Under hans tid genomförde stora förbättringar och förändringar både inom fabriken och i samhället. Han tillträdde platsen under brinnande krig med allt vad det innebar av produktions- och exportsvårigheter för ett industriföretag. Stagnation i försäljningen av Stensholms gamla produkter, stickmaskiner och kassaregister, uppstod ganska snart på grund av kriget. I det läget gynnades företaget ändå, genom den olycka som ofreden innebar, med tillverkning av krigsmaterial.

 

Stensholm blir vapenleverantör

Alltsedan krigsutbrottet pågick en förstärkning av Sveriges försvarsberedskap. Det innebar för Stensholms del stora beställningar av krigsmaterial. Bajonettfästskenor och delar till kulsprutepistoler blev den främsta uppgiften. Stensholm var underleverantör till Husqvarna, som i sin tur hade Gevärsfaktoriet i Eskilstuna som beställare. Gevärsfaktoriet hade egna kontrollanter stationerade i Huskvarna och Stensholm.

Maskinparken var lämplig för nämnda produkter, men tyvärr alltför otillräcklig. Nya arbetsmaskiner inköptes och nya arbetslokaler byggdes. Redan 1940 tillkom en ny verktygsverkstad med delvis nya maskiner. Efter ett par år tillkom ännu en verkstad. Det var en ny maskinverkstad med avdelningar för ytbehandling och härdning. Den byggdes på platsen där den gamla järnboden legat, varvid den lokal som sedan gammalt varit maskinverkstad blev centralförråd. På denna byggnad tillkom nu en andra våning, som efterhand kom att bli monteringsavdelning.

Den gamla remdriften slopades och elkraft kom nu att användas direkt vid alla arbetsmaskiner. Elverket med sin generator hade tjänat ut. Produktionsökning och nya lokaler krävde nyanställning av arbetskraft. Det forcerade tempo som gällde för vapentillverkningen gjorde att skiftarbete förekom vid vissa arbetsmaskiner under lång tid. Under ett par år hade arbetarantalet ökat till 222 personer och bolagets omsättning var 1942 över 1,5 miljoner kronor.

Under de följande åren fullföljdes utbyggnad av verkstads- och kontorslokaler. En stor verkstad byggdes 1945 för montering av kassaregisterdetaljer och oljetätningsringar. Den kom senare att användas bland annat till lindning av magnetspolar och byggdes närmare holmen utanför maskinverkstaden.

 

Nya produkter planeras och tillverkas

Under tiden som vapentillverkning och nybyggnation pågick utarbetades planer för nya produkter. Vapenarbetet måste ju en gång upphöra och det gällde då att stå rustad för andra uppgifter. År 1941 uppgjordes ett förslag som innehöll avveckling av vapentillverkningen och en del andra produkter för en övergång till framställning av industritillbehör såsom termostater, strömställare, svänghjulsmagneter och oljetätningsringar.

Då detta sortiment ej förut tillverkats i Sverige och ingen vid Stensholm hade erfarenhet därav, måste ett omfattande konstruktions- och experimentarbete utföras innan någon produktion kunde komma igång.

Efterhand som vapentillverkningen upphörde kom nu Stensholms egna produkter ut på marknaden. Termostater och strömställare såldes till Norrahammars Bruk, oljetätningsringar och svänghjulsmagneter till industrier i Sverige och utlandet.

I och med af Klerckers chefskap för Stensholm flyttades försäljningskontoret upp från Huskvarna. En ny och utökad försäljningsorganisation byggdes upp som så småningom omfattade också utlandsförsäljningen.

Ökade beställningar av kassaregister tillkom efter krigets slut och bidrog i hög grad till det goda försäljningsresultatet. Arbetarantalet hade 1946 stigit till 237 personer och bolagets omsättning till 3 miljoner kronor.

År 1945 började också framställas en frankeringsmaskin "Taxopost" på uppdrag av firman Hadar Schmidt i Stockholm, vilket företag också var ansvarigt för konstruktionen. Det beställda antalet var 1.000 styck. Någon ekonomisk framgång blev emellertid ej frankeringsmaskinen och nya beställningar uteblev.

Redan då beslut fattades om Stensholms nya produkter räknades med att vissa gamla tillverkningar skulle upphöra. År 1945 var så tiden inne för vridmaskinerna. De överläts till Norrahammars Bruk och två år senare var tiden ute för Stensholms gamle trotjänare - stickmaskinen. Den såldes till firman Per Persons Stickmaskiner i Ulvsunda. Smörjsprutor och pumpar gick till Joheds Mekaniska Verkstad i Huskvarna.

Framtiden syntes alltså ljus för Stensholm. Bolagets personal och omsättning hade ökat under hela 40-talet. En tillfällig nedgång skedde år 1945, då fabriken stod stilla i fem månader på grund av metallarbetarstrejken.

År 1950 var 257 arbetare och cirka 100 tjänstemän anställda vid Stensholm och bolagets omsättning var 7 miljoner kronor.

Ett bekymmer under hela efterkrigstiden var arbetskraftsproblemet. Det var ju arbetskraftens marknad och mången hoppjerka sökte sin lycka lite överallt. Stensholm hade i detta läge god hjälp av de krigsflyktingar som fick fristad i Sverige. Många var balter som flytt över Östersjön och polacker som räddats ur Hitlers slavläger, samt flera andra som sökt sin tillflykt hit. Många av dem har stannat och blivit bofasta här. Vid denna tid hade Stensholm också svensk kvinnlig arbetskraft i stor utsträckning.

 

Stensholm utvidgar

År 1950 togs ännu ett steg som var ämnat att öka Stensholms framgång och utveckling. Då inköptes nämligen Haldex AB i Halmstad med tillhörande dotterbolag i London och Stockholm. Som disponent och chef för dessa företag utsågs civilingenjör Nils Olof Engström vid Stensholm.

Huvudtillverkningen vid Haldex var taxametrar. Redan följande år skedde överflyttning av vissa arbeten till Haldex. Det var bland annat montering av komponenter till kassaregister, som i framtiden skulle tillverkas där. Full sysselsättning och god försäljning var alltså kännetecknet för Stensholm. Detta framgick också vid de tal som hölls vid bolagets 60-årsfest på Stora Hotellet i Jönköping detta år. I Stensholms personaltidning "Information" kunde man också läsa om de framgångar företaget haft och vilka som ytterligare väntades. Ingen trodde därför på rykten som började spridas: att verksamheten skulle upphöra vid Stensholm och flyttas till Halmstad. Tyvärr talade ryktet sanning denna gång.

 

Stensholm till ny ägare

År 1954 såldes Stensholms fabrik med mark och fastigheter till Husqvarna Vapenfabriks AB, vilket helt narturligt vållade oro och besvikelse bland personalen. Enligt de ursprungliga planerna skulle Vapenfabriken förlägga någon av sina tillverkningar till Stensholm. Förhoppningen hos de berörda var därför att driften i stort sett skulle fortsätta som förut under den nya ägaren. Så blev nu inte fallet, någon tillverkning från Husqvarna placerades inte i Stensholm. De flesta av arbetarna fick temporär anställning vid Husqvarna. Ett mindre antal tjänstemän följde med till Haldex och resten skaffade sig andra anställningar.

Under 1954-1955 skedde avvecklingen med transport av material och arbetsmaskiner till Haldex, där produktionen skulle ske av svänghjulsmagneter och kassaregisterdelar.

För tillverkning av termostater, oljetätningsringar och strömställare bildades ett nytt bolag med namnet "STEFA", som förlades till Landskrona. Även dit fördes material och arbetsmaskiner från Stensholm.

Nu var epoken Stensholms Fabriks AB avslutad. Varför behövde så drastiska åtgärder vidtagas i ett företag som hade fullt upp med arbete och stora order? Hela tiden hade ju tongångarna varit uppåt och framåt. Nu skulle allt upphöra. Vi skall inte här försöka utreda orsakerna, men tydligt är att ställningen var annorlunda än vad som framkom i den officiella förkunnelsen. Starkare krafter än de som fanns på Stensholm hade avgjort utvecklingen.

 

Bostadsförhållanden och byggnation

Under pappersbrukets tid fanns för de anställda fem bostadshus, som tillhörde företaget. Det var Backen, Åbo, Ängen, Hallen och Utsikten. Tillsammans innehöll de 23 enrumslägenheter och cirka 12 enkelrum.

Enkelrummen var försedda med järnspis och kunde bebos av mindre familjer, vilket ofta var fallet. Lägenheterna med rum och kök uppvärmdes av kakelugn i rummet och järnspis i köket. Något inlett vatten fanns inte, ej heller avloppsledning. Vattnet hämtades med hink ur brunnen och slaskvattnet samlades också i hink och tömdes ut i terrängen eller i något dike.

Belysningen bestod av fotgenlampor. I barnrika familjer måste nog både rum och kök användas till sovrum, i andra fall var köket enda sängkammaren, där utdragssoffan var den förnämsta sovplatsen.

Belysning utomhus fanns inte och vägarna var ofta i dåligt skick med gropar och vattenpölar.

Utöver de ovan nämnda fastigheterna fanns fyra eller fem hus med privata ägare. Standarden i dessa var väl ungefär lika med Brukets bostäder.

Någon ökning av bostadsbeståndet skedde ej förrän 1915, då inte mindre än sex fastigheter tillkom. Det var tre enfamiljshus för gamla trotjänare, ny bostad för arrendatorn samt en hyresfastighet med två lägenheter, kallad Slätten. Alla dessa är nu rivna. Nu byggdes också Hotellet. År 1923 uppfördes Mästargården, ett hus med två lägenheter för fabrikens arbetsledare.

I Hotellet fanns ett antal ungkarlsrum samt utrustning för matservering. Under första världskriget med åtföljande livsmedelsbrist var en matservering av stort behov för ensamstående anställda vid företaget.

Under tiden fram till tiden 1940, då det stora genombrottet skedde, byggdes också några hus av privatpersoner, men det var först sedan direktör af Klercker blivit chef för Stensholm som samhället började få det utseende det har idag. Framstegen i byggnationen berodde väl mycket på att tomtmarkfrågan till största delen var löst.

Redan i början av sin verksamhet inköpte Stensholms bolag ett stort jordområde, med anslutning till fabriksområdet. Jorden arrenderades ut till en brukare, som även fick bostad i bolagets fastighet. I arrendevillkoren ingick också att han skulle utföra erfordrliga transporter till fabriken. Detta skedde med häst ända till ingenjör Dahlstedts tid, då lastbil anskaffades. Då direktör af Klercker kom till Stensholm upphörde snart jordbruket och området togs i anspråk till byggnationer.

 

Nya bostadsområden tillkommer

Med den ökning av antalet anställda som skedde vid fabriken under hela 1940-talet blev bostadsfrågan ett problem som måste lösas. Tidigt gjordes därför planer på nybebyggelse av egna hem och flerfamiljshus. Som medhjälpare i detta arbete utsåg af Klercker fru Ulla Westerlund och ingenjör Bengt Bondesson. Den senare uppgjorde ritningsförslag till de flesta enfamiljsvillor som nu pryder samhället.

Förutom byggnation drogs gator fram till de olika områdena, belysning anbringades och det inte minst viktiga, vatten- och avloppsfrågan löstes. Genom djupborrning på flera ställen fick man vatten, som leddes in i husen. Avloppsvattnet passerade genom reningsbrunnar, då ännu inget centralt reningsverk fanns.

Under kriget och tiden därefter var byggnationen i landet på grund av materialbrist ransonerad av centrala myndigheter genom byggnadskvoter till kommunerna. Direktör af Klercker gjorde under åren åtskilliga framställningar till kommunen med begäran om högre byggnadskvot.

Trots svårigheter av olika slag lyckades ändå Stensholm att under åtta, nio år i olika etapper bygga 32 styck egnahemsvillor, delvis åstadkomna genom billig tomtmark, subvention från Stensholms bolag och förmånliga lån från stat och kommun. Dessutom hade, ungefär vid denna tid, bland annat genom markköp från Nordskogens gård, byggts hus som tillsammans innehöll 65 lägenheter och 18 ungkarlsrum.

Ytterligare bostadstillskott skedde då bolaget köpte ett hus i Jönköping och ett i Pettersberg med tillsammans 25 lägenheter.

Nästa steg togs då Hakarps kommun och Stensholm bildade en stiftelse för utförande av radhuslägenheter. De byggdes på Götängen och stod färdiga 1950 med 20 lägenheter i 5 huskroppar.

En ny direktörsvilla uppfördes på nordskogsområdet och en villa i närheten som en tid beboddes av ingenjör Everyd.

Under tiden uppstod behovet av en affär vid Stensholm och en konsumbutik uppfördes mitt emot Ängen. Den är nu nedlagd, men tjänade innevånarna i många år.

År 1948 byggdes en bruksbar med klubbrum och sammanträdeslokaler.

Då direktör af Klercker ansåg att gatuunderhåll med mera var en kommunal angelägenhet, sökte han förmå Hakarps kommun att mot vederlag till Stensholms bolag överta gator och ledningar. Efter många överläggningar och utredningar beslöt kommunalfullmäktige år 1949 att betala 177.000 kronor för gator, ledningsnät och gatubelysning och att därefter svara för underhållet.

Vid försäljningen av Stensholms fabrik till Husqvarna Vapenfabrik ingick i köpet även Stensholms fastigheter. Senare såldes de till Huskvarna stad och ägs nu efter kommunsammanslagningen av Jönköpings kommun.

 

Föreningsliv och kulturell verksamhet

Den första kända föreningen som tillkom i Stensholm var sjukkassan. Dess fullständiga namn var Stensholms fabriks arbetares sjuk- och begravningskassa och bildades 1891. Den verkade till 1934, då den uppgick i Hakarps Sockens Erkända Sjukkassa, som omfattade hela Hakarps kommun. Begravningskassan fortlevde dock till 1958, då den upplöstes och tillgångarna fördelades bland medlemmarna. En person som lade ned stort arbete inom sjukkassan var verktygsarbetaren J H Eklund, som bland annat var kassör i många år.

Den förmån som Stensholms arbetare hade genom fri läkarvård och medicin kanske tillkom under sjukkassans första tid. Muntliga uppgifter från äldre personer talar för detta. Förmånen räckte under bolagets hela verksamhetstid, men efter år  1934 i begränsad omfattning.

Nästa föreningsbildning av betydelse skedde år 1917. Då bildades avdelning 152 av Svenska Metallindustriarbetarförbundet. 45 personer antecknades som medlemmar vid starten. Inom avdelningen förekom, förutom rent facklig verksamhet, en livlig studie- och upplysningsverksamhet i olika former under alla år. Framställningar och underhandlingar i frågor som hade betydelse för medlemmarna förekom ofta under de följande åren. Någon konflikt med lokal begränsning till Stensholm förekom inte. De arbetskonflikter som berörde företaget var den så kallade kompensationsstrejken 1920, som varade i sju veckor, samt metallstrejken 1945, som räckte i fem månader.

Naturligtvis inriktades den fackliga verksamheten främst på medlemmarnas löner. Det pressade konjunkturläget under 1920- och 1930-talen gav inte förutsättningar för större löneökningar. Under dessa år höll sig medellönen vid cirka 1 krona per timme för att 1937 ha stigit till 1,25. Först efter andra världskriget passerade timförtjänsten 4 kronor och var 1954 cirka 4,40.

År 1914 bildades en blåsorkester av några arbetare vid fabriken. Efter inköp av en del äldre instrument övades i en av fabrikslokalerna och 1915 spelades offentligt för första gången. Denna musikkår gav fest och färg åt det lilla samhället i många år och medverkade även på andra orter vid förstamajdemonstrationer och sammankomster. 1919 skänkte direktör Göransson en penningsumma för inköp av nya instrument och 1923 bildades en andelsförening med uppgift att stödja musikkåren ekonomiskt. År 1931 spelades för sista gången och efter ett antal år såldes instrumenten och andelsföreningen upplöstes. Som ledare för musikkåren fungerade under hela tiden verktygsförmannen Hjalmar Höög.

En förening som bör nämnas är Stensholms kyrkliga arbetsförening, som stratade 1949 på initiativ av fru Birgitta af Klercker. Under årens lopp har betydande summor åstadkommits genom medlemmarnas trägna flit - pengar som skänkts till kyrklig verksamhet, till fadderbarn och till andra ideella ändamål.

En livlig idrottsverksamhet förekom under 1940-talet. Fotboll spelades på IKHP:s idrottsplan och ishockey på Stensholms skridskobana, ibland med publik som kunde uppgå till flera tusen personer.

Inom föreningslivet förekom en livlig bildningsverksamhet genom studiecirklar och kurser av olika slag.

Till sist kan Stensholms personaltidning "Information" nämnas som en yttring av kulturaktivitet. Den utkom under åren 1945-1952 och hade som främsta uppgift att göra personalen underkunnig om företagets verksamhet, men behandlade även ämnen av mera allmänt intresse.

av Eskil Lago i 1990 års Hakarps Krönika.