Brunflo -Södergård - Hagnastadha
Södergård möter oss första gången år 1324. Gården ägs då av ärkebiskopen i Uppsala. Av Södergård skänker ärkebiskskop Olof i Uppsala till Brunflo kyrka 4 februari 1324 1/3 av gården med tillhörande fiske i Gimån och 1/3 av de offergåvor som insamlas i kyrkan med villkor, att han vart tredje år erhåller tre timmer gråverk. Det är en intressant urkund, då den exakt anger, när Brunflo prästbord tillkommer. När kyrkor byggdes utsågs också prästbord. Det skulle vara fritt från alla skatter och pålagor. Socknens invånare skulle bygga och präst underhålla vissa hus. Antalet var i början fyra, men utökades 1289 av ärkebiskop Johan till sju. I Brunflo synes den unika stora stenkyrkan byggd på Södergård vara byggd av ärkebiskopen. Det är därför helt logiskt, att ärkebiskopen avstår en tredjedel av sin gård Södergård till prästbord, när inte bönderna ligger bakom tillkomsten av kyrkan. Tidigare var det ej nödvändigt, när prosten bodde på gården, varifrån all administration sker. Kyrkan hade nu fått nya uppgifter. För att få en bakgrund till detta måste vi gå ett steg bakåt i tiden till det skede, när Jämtland kristnades. När kristendomen kommer till Jämtland är Brunflobygden en stor bygd, vilket återspeglas i de många gravfält, som finns i bygden. Vid vikingatidens slut finns 23 förhistoriska gårdar i Brunflo. Vi kan idag konstatera, att mer än 50% av alla fornlämningar finns kring kyrkan. Gunnar Smedberg utgår ifrån, att endast privatägda kyrkor var möjliga i själva missionsskedet 1000 - 1200. Menighetskyrkor förutsätter, att kristendomen antagits inom ett visst område. Runstenen visar att så skett vid 1000-talets slut, men även dess placering vid östersundet är märklig. Dess placering synes vara en kompromiss mellan tre avgudahov. Missionstiden är för oss dunkel. Missionärerna sänds till vissa landskap. Stenfinn utnämns till missionsbiskop över Hälsingland. Biskopsdöme och folk blir i princip en enhet. Avgränsningen i missionsfält kommer senare att bestämma stiftsindelningen. Det synes ske i mitten av 1000-talet och upphör först år 1164, då Uppsala stift upphöjs till ärkestift. Missionsverket utförs av engelska missionärer, som skickas till missionsområden med kungens tillstånd. Före Uppsala stiftets tillkomst sker det från Sigtuna. Vid rekonstruktion av den äldsta kyrkliga organisationen i Sveariket, så synes landet vara indelat i stift vart och ett under en biskop. Redan år 1120 föreligger namnen på Sigtuna, Tuna, Aros, Linköping och Skara. Sigtuna omfattar hela Norrland. Sigtunabiskopen indelar sitt stiftsområde i prosterier. I varje finns en prost, som har att inför stiftschefen svara för den kyrkliga organisationen. Sigtunastiftet synes tidigast ha varit uppdelat i ett antal storprosterier. Vi kan skönja Sigtuna i Uppland, Söderala i Hälsingland och Brunflo i Jämtland som huvudorter. I dessa byggs prostkyrkor redan under 1000-talet och i början av 1100-talet av sten. I Sigtuna är St Pers kyrkoruin huvudkyrkan. I Söderala är prostkyrkan ännu bevarad, medan Brunflo kyrka delvis rivs och ombyggs på 1770-talet. Prostkyrkornas uppgift blir att utgöra den fasta punkten för missionsarbetet, som prosten utför åt biskopen. Här kan vi spåra byggandet av de unika korskyrkorna som huvudkyrkor. Sen kom turen till sockenkyrkorna. Socknarna var i regel ej organiserade förrän in på 1200-talet. Nils Sundquist, som framfört denna teori, kommer till slutsatsen, att vid 1200-talets mitt har den säregna situationen uppstått, att prostkyrkan fått nya uppgifter. Den blir sockenkyrka som de övriga i landskapet. Genom Adam av Bremen, får vi veta, att Trondheim var huvudstad i Norge på 1070-talet. Det fanns flera kyrkor i staden. De första biskoparna kom från England. Den tredje Sigfrid predikade både hos norrmännen och svenskarna. Sigvard förestod omkringliggande bygder. Det kan betyda, att han verkade i Jämtland och är den biskop, som går igen i vårt sjulsmässofirande. Runstenen visar entydigt, att mission bedrivis här på 1000-talet. Den synes ha kommit från Hälsingland. Östman betecknar en man österifrån. Stenens typ och ristning tyder på svenskt samband. Otto von Friesen vill i Asmund, runristaren, igenkänna den engelske missionsbiskopen med det latiniserade namnet Osmund. Han var verksam i Sverige under kung Emund 1. I sin ungdom var han bosatt i Trondheim. Han kan således ha besökt Jämtland. Adam av Bremen visar, att år 1075 inga stift var upprättade.
Gunnar Smedberg klarlägger, att Hälsingland ej uppfyller kraven för ett stift, däremot Sigtuna. Det har varit ett stift under kungligt beskydd. Engelstad har ortnamnsmässigt och arkeologiskt studerat kristendomens kamp mot hedendomen. Han konstaterar, att de äldsta kyrkorna förlagts till de gamla kultplatserna. I Hälsingland sker det dock med ett betryggande avstånd mellan kultplats och kyrka. Något liknande synes äga rum i Brunflo, om vi utgår ifrån, att den gamla kulten utövats på gården Brunflo vid St Olovskällan. Brunflo gamla kyrka avviker helt från de övriga i Jämtland. Den byggs som en korskyrka med ett centraltorn över mitten och den synes ha haft korabsid. Intill byggs senare kastalen. Byggnadsmässigt skiljer sig kyrkan från kastalen. Den representerar en annan period. Kastalen är byggd av jämnt lagda kalkstensblock. Den gamla kyrkan var däremot byggd av två murstensbalkar med lera och kalk som fyllning emellan. Planen är densamma som Söderala och St Olov i Sigtuna. Upp-Sveriges omvändelse till kristendomen slutförs av engelska missionärer av nordiskt ursprung. Efter slaget vid Hastings år 1066 drar många vikingar hem. De påskyndar övergången från hedendom till kristendom. Senast på 1080-talet har Sigtuna utvecklat sig till kristendomens huvudort i Mälardalen. Det dröjer ända till 1130-talet, innan den nya läran erövrar Uppsala.

Gråstenskyrkornas period

Brunflo forna kyrka var en gråstenskyrka. Gråstenskyrkorna sammanhänger med missionsverket. Sigtunas kyrkotyp dominerar vid 1000-talets slut, men har upphört år 1150. Utmärkande är murarnas slutenhet och tyngd. Vid rekonstruktion av de första stiften, finner vi, att Stigtuna redan år 1120 är ett stift. Stiftet är indelat i prosterier. I dessa synes biskopen förvärva en gård. I såväl Söderala som Brunflo möter oss en biskopsgård. Biskopsgården i Brunflo heter Södergård. Det är en anrik gård med rötter ner i vikingatiden. Arkeologiskt kan vi följa gården, som ligger på terass två, en grusås med två gravfält, ett söder om gården och ett väster om gården. Jämsides med detta område ligger 500 meter norrut, på terass tre, en motsvarande ås med ett stort antal gravar och ett gravfält kring Jungfrukullen samt två kända gårdar lagmansgården Hagnastadha och gården Vamsta. Vi kan således se, att området kring nuvarande Brunflo kyrka omges av två områden med omfattande gravar och flera gravfält. Nu kompliceras situationen dels av att gården vid kyrkan heter Södergård och att det väster ut längs gravfältet, dels finns en St Olovskälla, dels av att ovan källan funnits en gård, som som är öde 1550. På biskopsgården Södergård låter biskopen bygga Brunflo unika kyrka. Vi kan nu skönja, när biskopen förvärvat Södergård och byggt gråstenstemplet. Det måste ha skett, när Jämtland tillhörde Sverige och ej stod under norskt beskydd. Forskarna är idag ganska eniga om att först år 1111 kom Jämtland under Norge. Biskopen bör således ha förvärvat gården före 1111 eller senast på 1120-talet. Lagmannnen, som bor på granngården var då Jämtlands politiske ledare. I Brunflo bodde rika och inflytelserika män. Vi vet genom de arkeologiska utgrävningar som skett, att Södergård är en köpmansgård under vikingatiden.
Köpmansgården Södergård

År 1961 sker utgrävningar av arkeologen Margareta Biörnstad. I den ena graven återfanns en vuxen man, som bränts på bål. Den andra graven var synnerligen innehållsrik. Här hittades vågbalans av brons med visare av järn, 5 kantfragment av vågskålar av brons, sölja av brons med rektangulärt rembeslag och torne av järn. 5 fragment av tunn bronsplåt med ornering, tremolierstick, bronsnit sannolikt till kam, ringsölja av järn av platt ten, bältering, hammare, brodd, spikar, järnfragment, benkam, ringsölja av järn av platt ten med upprullade ändar och platt torne, bältering av järn med rektangulärt remfäste, nyckel av järn, i två delar med symmetriskt ax och inåtvända klor, skaftet avslutat med en ögla, brodd av järn, bandformigt järnfragment, järnplatta, trapetsformat med två kvarsittande nitar, avbruten i ena ändan. 18 delar av sammansatt benkam, varav 16 tillhörande förstärkningsskenor, ornerade med olika streckmönster, flintbit och brynesstenar av skiffer och eldstål. Bland de brända benen fanns också skelettdelar av en gammal hund. Utanför området med brända ben påträffades på två ställen fynd av ring av järn, oval av trind ten och en spetsoval platta av järn, möjligen ett eldstål samt obrända ben. 30 meter från utgrävningen fanns en samling stenar, som utgjort en gravanläggning. Här påträffades doppsko av järn till ett spjutskaft, 3 delar av skifferbryne med slipytor bevarade på tre sidor. Järndoppskor till spjutskaft finns i flera vikingagravar i Storsjöbygden. Doppskon synes ha tillhört en vuxen man sannolikt under medelålder, enligt Nils-Gustaf Gejvall. Av särskilt intresse är den inre anordningen av graven. Något egentligt kollager efter likbålet fanns icke. Det leder till förklaring, att det understa stenlagret i röset lagts på plats redan före bränningen och fungerat som fundament för bålet. Att den döde i röset varit en man framgår klart av fynden, dels av de personliga tillbehören, dels redskapen genom sin attribuering till personliga yrken. Till de personliga tillbehören hör remsöljan av brons, som hört till bältet, vidare ringspännet av järn, kammarna av ben och nyckeln. Av kamfragmenten tillhör de flesta de ornerade förstärkningsskenorna till två sammansatta kammar. Söljan kan dateras till 900-talet eller möjligen början av 1000-talet efter Kr. Till redskapen hör brynstenen och eldslagningsflintan och den spetsovala järnplattan, som sannolikt är ett eldstål. Det är redskap som dagligen användes. Av speciellt slag är den lilla hammaren av järn. Den har sannolikt nyttjats vid klensmide och berättar något om den vuxnes verksamhet under livstiden. Det märkligaste med fynden i graven är vågen. Den är under vikingatiden handelsmannens attribut. Med vågen vägs betalningsmedlet upp, i allmänhet bitar av silver av det slag som ingår i de vikingatida silverskatterna. Stänger och spiraler användes liksom mynt och smycken, som klipps sönder för rätta mängden silver vid betalning av aktuell vara. Brunflograven är den femte av jämtländska vikingatidsgravar med balansvåg, alla i den rikaste järnåldersbygden vid Storsjön. Det är mer än något annat landskap kan visa upp. De visar klart på samhörighet med handelscentra i mellan Sverige och Gotland. Fynden av bronsskenor synes ha tillhört en penningväska. Fynden av sydskandinavisk karaktär vittnar om traditioner ner till 500-talet e.Kr., dels från Brunflo missionshus, dels från gården Hagnastadha och fynd från gårdarna i Vamsta och Håkansta. Fyndet av en smideshammare i en handelsmans grav, skriver Margareta Biörnstad, ger anledning till reflexioner om icke järnframställning vid sidan av handeln har spelat en stor roll i den vikingatida Brunflobygden. Förutsättningarna för järnframställning synes också ha varit goda i äldre tider i Brunflo. Den man som gravlagts i Brunflo har av fynden att döma varit både handelsman och smed. Det intressanta är nu, att järnframställning i stor skala synes ske på granngården invid St Olovskällan och på gården Vamsta.. Brunflo utgör vid vikingatidens skede en stor bygd med en administration som uppfyller de krav vi möter i Hälsingland och i det uppländska Sverige. I Brunflo blir det därför naturligt att förlägga den administrativa kyrkan och senare resa kastalen. Kastalen kommer under den första tiden att tjäna som en förvaltningsbyggnad samtidigt som den sannolikt byggs i strategiskt syfte mot inträngande fiender i landskapet. Edv. Bull visar, att vissa byggnadsdetaljer i tornet såsom den avsmalnande fönstergluggen på kastalen pekar på ett entydigt samband med Sigtunakyrkorna. När kyrkan byggs synes Jämtland vara kristet enligt runstenen vid östersundet. Det synes ske 1076 (Erik Tryggdahl) och av Östman Gudfastsson. Kyrkans dopfunt av den gotländske stenristaren Sighrafs krets antyder också förbindelser med sveariket och de gotländska kastalerna. Under medeltiden införs olika pålagor, som gör det nödvändigt för ärkebiskopen att i varje område ha en förvaltningsbyggnad.

Varför en förvaltningsbyggnad i Brunflo?

År 1153 hade St Peterspenningen antagits på ett kyrkomöte i Linköping för hela landet. Påven Gregorius VII påyrkade 1080 underhåll för de andliga, vilket innebar införandet av tiondet. Det kom dock ej att införas förrän genom Knut Erikssons stadga i slutet av 1100-talet. Tiondet skulle delas i tre delar. Kyrkoherden åtnjöt en tredjedel till lön och underhåll. Det övriga skulle insättas i kyrkohärbret innan Kyndelsmäss. Skedde ej detta till påsk, utestängdes man från Herrens nattvard. Bannlysning kunde också ske. De två tredjedelarna av tiondet skulle tillfalla kyrkan och den andra biskopen, det s.k. Biskopstiondet. Även de fattiga kunde få del av tiondet. Den världsliga överheten fick vid straff av bann icke befatta sig med tiondet. Inbrott bestraffades med livet.
År 1257 införs koppskatt, som alla över 20 år skulle erlägga. Ärkebiskop Johan förordar år 1289 om taxa för brudvigning, barndop, kyrkogång och begravning. Likstol eller själaavgift utgick, när prästen höll själamässa. År 1343 införs Biskopsskatt. Tre år senare tillkommer domprosteskatt . Den utgörs av två penningar av var bonde årligen. År 1381 beslöts om Vårfrupenning. År 1389 skrev drottning Margareta till Jämtland, som då hörde under Norge och klargjorde, att allt vad som av ålder hade hört under Uppsala stift skulle bli under kunglig fred och värja. Vi ser av denna redogörelse, att en naturlig funktion finns för kastalen i Brunflo. Biskopens tionde och andra skatter lagras i denna byggnad. Icke förrän år 1346 får biskop Hemming i Uppsala konung Magnus utslag att ej allena i Jämtland få nyttja utan också sälja detta var han ville.
Ödesbölet Lövberget

Biskopsgården Södergård och Brunflo kyrkas marker är således en stor egendom. Till kyrkan hör under 200 år den gamla gården Änge i Brunflo. Den synes ha kommit under kyrkan i samband med Digerdöden, kanske som en donation, då kyrkan även får fler gårdar. Den säljs år 1535, men ytterligare en gård synes ingå i Södergård. Till Södergård hör nämligen Lövberget, som är en ödegård /ödesböle, (JFT B3,s.57 f) som omnämns 1550 under Brunflo kyrka, enligt rannsakning, som prosten Erik Andersson i Oviken gör. Han ställer på prostetinget i Brunflo 1550 frågan om Lövberget är kronans eller kyrkans egendom? Brevet berättar om ödegården Lövberget, att när kyrkoherden Erik i Sunne under den tid han var lille Nils kaplan, kyrkoherden Nils lät hugga skogen av gården Lövberget. Vid rannsakningen vittnade också Anders Kettilson och Hänning i Optand, att gamle Jon Erichsson i Optand under Carls tid(1480-talet) som kyrkoherde i Brunflo bjöd honom XI marker för gården Lövberget. Björn Olofsson i Gärde vittnade på sin morfars ord, att gamle Peder på Berge, sagt att gården gett kyrkan 2 pund järn i avrad varje år. Likaså vittnade denne, att han åtvardat kyrkoherden Nils Matthiasson samma Lövberget 22 år tidigare med samma förord, att han skulle ge kyrkan 2 pund järn om året, vilket han också gjorde Enligt akt 70 LMK, ligger St Olovskällan vid Lövbergstorpet, som tillhör prästbordet. Traditionen berättar, att St Olov under sin färd till Norge rastade vid källan. Den gamla vägen från kyrkan, den s.k. Pilgrimsvägen, gick också förbi källan. Fale Burman antecknar 2/10 1798 “Besåg St Olofskälla, nedanför ett torp under Prestbordet, som heter Löfberget. Utom denna Källa, syntes många Källsprång i bredd, nedom en och samma backe. Ett af dem var isynnerhet häftigt. Ett annat sätt att närma oss församlingens ålder och betydelse är landskapslagarnas bestämmelser, om hur prästbordet skulle anläggas. Prästbordets storlek antyder en särställning. År 1589 genomförs Trondhjemska Reformsatsen i Jämtland, varvid alla kyrkor rannsakas. I Brunflo upptas 21 byar och 90 bönder. Kyrkoherdens årliga ränta belöper sig till 208 tunnor tiondesäd, två tunnor tre pund smör och en tunna fisk och bogar alltefter fångst. Siffran är värdefull med storleken på biskopstiondet för hela landskapet tidigare. För detta måste ha krävts en förvaltningsbyggnad av kastalens storlek. På prästgården i Brunflo kunde sås 16 tunnor säd. Här kunde hållas 23 mjölkkor och 16 ungnöt. Prästbordet är dubbelt så stort som de övriga tillsammans inom pastoratet. Genom 1766 års fäbodrannsakning får vi uppgift om djurbesättningen 200 år senare. Antalet djur är då 8 hästar, 60 kor och 80 getter, som betar på hemskogen och på fäbodskogen fanns 40 kor, 20 ungnöt och 12 getter och får. Prästbordet är Brunflos största gård. Vi kan således se, att intill Södergård finns ytterligare en gård vid St Olovskällan. Den har gett upphov till namnet Brunflo och är således centralgården, som får ge församlingen namn. En kompromiss har tydligen ägt rum i medeltidens första skede, då centralgården försvinner, men ej namnet. Det intressanta är att den järnframställning, som framskymtar i tidigare utgrävda gravar likaväl kan knytas till denna gård som Södergård. Ett orört gravfält finns söder om Södergård. Ett stort antal gravar på området, knyter samman gården Södergård med gården Brunflo, där nuvarande skolmuséet ligger och tidigare klockarebostaden fanns. Gården brukades 1763 av änkan Brita Larsdotter mot viss årlig avgift till kyrkan. I skrivelse till domkapitlet 29
dec.1806 heter det: ”Likaledes har av ålder nyttjats under prästbordet och nyttjas ännu mot 2 lispund järns avgift till kyrkan eller i dess värde i penningar en kyrkoäga kallad Löfberget i stöd av pergamentsbrev från 1550”. I nådigt brev av 12 maj 1857 medges av K.M. att lägenheten Löfberget skall avsöndras från Brunflo prästbord till boställe att användas för Brunflo och Marieby församlingars folkskollärare, som tillika skall vara organist och klockare. Organist och folkskollärare är Olof Lidin, en duktig och drivande person, som förmår församlingen att bygga en skola i Brunflo på Lövberget. 1865 efter 940 dagsverken är skolan färdig att tas i bruk. Den nyttjas i 89 år fram till 1954, då Kastalskolan ersätter den. Lokalerna kommer sen att nyttjas som militärförråd fram till 1985. 1989 får Brunflo hembygdsförening uppgiften av Östersunds kulturnämnd att skapa ett skolmuseum. 1995 inviger skoldirektör Torsten Ahlberg Brunflo skolmuseum på Lövberget. Det har nu drygt 8000 föremål dataregistrerade. Muséet speglar skolans undervisning och utveckling i Storsjöbygden från folkskolans tillkomst 1842 och fram till idag.

Ett stort antal fynd från vikingatiden har gjorts på området. Det bekräftar det antagande ortnamnsforskaren Per Wikstrand framför, att det förekommit en maktstrid, som vunnits av ärkebiskopen, men som blivit en kompromiss så till vida att gårdens namn blivit församlingens, när de två gårdarna slås samman till en gård med namnet Södergård. På centralgården Brunflo har den gamla kulten utövats och varit den centrala, när konungen Olof Haraldsson besöker källan sommaren 1030. Den jämtländske aktören har då varit lagmannen på gården Hagnastadha. Under de två första århundradena möter oss inte namnet Brunflo utan benämningen österut i Jämtland såväl på 1000-talet som på 1100-talet i flera dokument. Den första uppgiften om kyrkan och församlingens storlek daterar sig till år 1316. Endast tre socknar är då jämförbara med Brunflo. Det är Lit, Rödön och Oviken. Samtliga erlägger 1 mark och kyrkoherden 2 mark i avgift till ärkebiskopen Olof. En urkund, som också styrker kyrkans ledande ställning under den äldre medeltiden, är den kyrkostadga, som kungörs i Brunflo 14 februari 1425 av ärkebiskop Jöns Håkansson under dennes visitationsresa i Jämtland. Den motsvaras av en liknande för Hälsingland i Helsing-Tuna den 4 mars. 1425 års stadga innehåller bestämmelser om kyrkan och prästens egendom samt förbud att viga främmande folk utan intyg om äktenskaps ledighet. Även vid andra visitationer under 1400-talet håller biskopen sitt “ämbete” i Brunflo. I ett brev från 1346 bekräftas också att Södergård tillhör domkyrkan i Uppsala. På Frösötinget deltar då fogden Nikulas Pedersson på konungens vägnar, prosten Agmund i Hammerdal på äkebiskopens vägnar och kyrkoherden Michel på Brunflo kyrkas vägnar i ett mål om hagen mellan lagmansgården Hagnastadha, Vamsta och Södergård. Torbjörn Kille och Öjulf i Ope svär inför bibeln, att Södergårdsmannen hade hage gentemot lagmansgården och Vamsta. “Horngång” och “hofgång, timmer och trädhuggning och icke mera”. Lagmannen Peder Olofsson synes ha bott på Södergård 1451, då han beseglar ett brev på gården. 1509 beseglar Hans i Södergård en handel om Kälen. 1526 nämns Marit i Södergård, en syster till Halvard Ketilsson i Viken, sannolikt gift med lagmannen Magnus Hanssson. 1528 nämns Sven i Södergård som vittne i en gårdshandel. I vår första jordebok från 1540-talet erlägger Olof i Södergård 3 skinn i skatt för gården. Södergård indras genom Gustav Vasas försorg till kronan. 1550 nämns samtidigt lagmannen Olof Hemmingsson och hans son på Södergård. 1550 rannsakar som tidigare nämnts prosten Erik Andersson i Oviken gården Södergård. År 1551 begär Anders Petri, kyrkoherde i Brunflo, att få byta till sig det gamla kyrkogodset Södergård. 1568 redovisar Faste gården. I tionderegistret på spannmål år 1568 redovisar Waster 1 tunna för gården. I 1599 års jordebok bor länsmannen på Södergård och erlägger 3 skinn 3 mark i skatt. 1600 skattar Olof “Skomager” 2 spann för gården. Lagmannen Nils Botelsson lyckas på 1570-talet få Södergård förenad med lagmansgården Hagnastadha, Som kronans gårdar upptas år 1565 en hel gård Van(m)stad, en dito Södergård, en tredjedel i Åkre, en del av västra gården i Grytan och en fjärdepart i Viken. De svenska myndigheterna hade efter till Norge flydda jämtar också lagt beslag på en broderdel i Torvalla, en hel gård i Grytan, yttre gården, en hel gård i Fugelsta, östra gården och en part i Vålane, Vålbacken.

Den nye lagmannen, som är dansk flyttar till Jämtland och Brunflo. Det visar sig nu, att lagmansgården är mycket förfallen “baade paa huusbygning och Jorden ehr meistin lagt igen thill engh”. Södergård är i bättre skick, men här bor nu sorenskrivaren Jens Michelsen från Århus. Han har redan 1610 fått kungligt brev att få bruka och bo på Södergård under sin livstid mot att till lagmannen årligen utge arrende och andra stadgade utlagor. Södergård hade också varit förfallet. Han hade tvingats lägga ut stora summor för att få gården i hävd. Han förklarade sig villig att flytta, om en annan gård ställdes till hans förfogande. När Hans Michelsen blev lagman i Stavanger, rekommenderade han sorenskrivaren tjänsten, eftersom denne hade tjänstgjort i 20 år och kände bönderna väl i Jämtland. Efter 1645 är Södergård sammanslagen med lagmansgården. Till Södergård förläggs den judiciella verksamheten inom lagsagan Jämtland. Södergård blir häradshövdingeboställe.

Lagmannen var under medeltiden den ämbetsman, som förestod lagstiftningen i landskapet. Han var allmogens förtroendeman mot kungamakten Jämtlands lagman och lagmansgården Hagnastadha. Lagmannen var Jämtlands främste man. Mycket tidigt hade Jämtland en lagman. En sådan är Torar lagman, som vi möter år 1026/27 i Snorres sagor. Lagmannen var då böndernas ordförande och rådgivare. Han stod i spetsen för landskapets rättsväsen. Icke blott i rättsfrågor utan även andra allmänna ärenden fick av honom sin lösning. Omkring 1184 blir lagmannen under kung Sverres regering, 1184-1202, en konungens tjänare. Det av honom ledda tinget avgör nu endast rättstvister. Det sammanträder årligen på St Botolfsdagen den 17 juni på Sproteid. Länge ägde lagmannen ingen domsrätt. Han hade endast att besvara juridiska frågor och att förvara lagboken. Med tiden får lagmannen allt större betydelse. Genom landslagen som utkom 1256-73, blir hans utlåtande laga dom. Lagen gör honom till ordförande på tinget. Hans inflytande blir mycket kort. Alltinget liksom alla tidiga ting hölls under bar himmel på en slätt med en kulle. Det var överallt i Norden vanligt, att forntida tingsplatser förlades till sluttningen av ett berg, en ås eller en större ättehög. Från den skulle tinget kungöras. “Lagmnen skall låta ringa i klocka, när han vill gå till ting med lagboken. Då skall lagrättsmännen och andra tillstädeskomna gå nyktra till tinget, när solen är i öster, och sitta där till middagen.” Det här bruket upphörde på 1600-talet. Ännu 1643 hölls lagting på Sprotedet på Frösön. Lagting där är ej kända före 1480. Jämtland hade sin egen lag. Magnus Lagaböters allmänna landslag gällde under lång tid även i Jämtland.

Tinget öppnades under vissa religiösa bruk. Hit hörde fridlysningen. Under hednisk tid lyste hofgoden frid. När kristendomen kom, blev det prästens uppgift. Sen utnämndes lagrättsmännen av lagmannen. I Jämtland utsågs 24 tingmän eller nämndemän av landets äldste. Förnämsta tinget för Jämtland var alltinget, senare lagtinget. Det hölls årligen på Frösön. Utom denna tingsplats möter oss ett 14-tal tingsplatser. På dessa hölls bygdeting, skatteting på vintern och vapenting på sommaren. Över bygdetinget stod lagtinget. När man var missnöjd med en dom, kunde man vädja till lagtinget, som leddes av lagmannen. Under medeltiden hölls även landsting. Det skedde, när biskopen visiterade och höll stämma eller ting med allmogen. Det förekommer många gånger under medeltiden vid Brunflo kyrka. Förutom Torar lagman nämns på 1200-talet lagmannen Eskil. I Snorres Heimskringla berättas, att Islands störste hävdatecknare Snorre Sturlasson, 1179 - 1241, besökte Jämtlands lagman 1218. År 1223, under Skule Jarls tid, uppges Jämtlands lagman ha varit Torsten Åsmundsson. Från 1303, då Halvarder Lagman framträder och fram till 1644, då Jens Mickelsen dör, är ett 50-tal lagmän kända med namn. De flesta är bosatta i Jämtland och på lagmansgården i Brunflo. Före 1645 nämns tingsstugor endast i Brunflo, Näs och Hackås. Lagmannen var känd av alla och han kände de flesta. Ämbetet var folkligt och patriarkaliskt. Till lagmannen inbetalades en årlig avgift, som kallades lagmanstullen. Lagmannens boställe var gården Hagnastadha. Med undantag av lagmannen Esbjörn Sämundsson i Ösa, Ås och två lagmän på Södergård har de flesta av de medeltida brev vi känner från medeltiden utfärdats av lagmännen i Brunflo. Lagmansgården låg norr om
Södergård 500 meter från Brunflo kyrka intill gården Vamsta.

Lagmansgården Hagnastadha

År 1346 var det i Brunflo en hagtvist mellan de tre gårdarna Hagnastadha, Vambastadha och Sydhragard. Gården synes av hagtvisten vara s.k. allmän egendom. Gården företräds som tidigare nämnts av konungens representant Nichulas Petersson. Jämtlands sigill förvaras vid denna tid på granngården av Gunnar på Vamsta, som har eget sigill. Till den gamla lagmansgården hör ett vidsträckt skogsområde, det s.k. Lagmanslandet, vid sjön Ismunden. Det ålåg de tre östligaste tingslagen att underhålla gården Hagnastadha, att bygga hus, när så erfordrades eller verkställa reparation. Detta är ett belägg för gårdens ålder, när vi vet, att Jämtland var indelat i fjärdingar, som senare övergår i tingslag. Lagmanslandet får sina första nybyggare på 1830-talet då Eskil Eskilsson, f. 1785,g.m. Kjerstin Pålsdotter, f. 18/5 1791 bosätter sig där och bygger upp en gård. Han anges som bonde på Lagmanslandet. De har barnen Kjerstin, f.13/6 1820, Eskil, f. 23/8 1829. På gården bor även mågen Göran Andersson, f.28/8 1800 och hustrun Karin Eskilsdotter, f. 10/8 1814. De har sönerna Eskil, f. 10/8 1814 och Andreas f.11/12 1844. Göran Andersson upptas som torpare. Den andre nybyggaren är Anders Käck,f.31/3 1796, g.m.Gretha Ersdotter, f.26/8 1793. De har döttrarna Ursila, f. 1821, Catharina, f. 2/4 1824, Sara Lena, f. 1829 och Margaretha, f. 15/8 1833. En tredje nybyggare åren 1848-1855 är Urselman Andersson, f. 1/7 1821,g. 1849. Fadern är Anders Käck gift med med Gretha Ersdotter. Åren 1874-1883 ägs gården Lagmanslandet 1 om 7/8 tld, dels av Eskil Eskilsson, dels av Pehr Nilsson, f. i Offerdal. Olof Nilsson och Anders Käck upptas som födorådstagare. Ägare av Eskilssons gård blir senare sonen Per Olof Eskilsson. På gården upptas arbetskvinnan Brita Catharina Eskilsdotter boende tillsammans med stenhuggaren Anders Lundgren, f. 18/9 1851 inflyttad från Uppsala län 1887. De har barnen Hilda Maria Charlotta f. 27/10 1883, sönerna Anders Gustaf Arvid Lundgren,f . 5/9 1888 och Paulus August Emanuel Lundgren, f.24/7 1891. Samtliga verkar vara födda utom äktenskapet. På Lagmanslandet upptas även snickaren Eskil Theodor Wiberg, f.23/10 1870 och torparen Anders Olofsson, vars torp ägs av faktor P. Norlén. Här upptas även arbetaren Andreas Göransson, sömmerskan Brita Märta Andersson, arbetaren Jonas Fastberg och stenarbetaren Nils Erik Eriksson(Eskilsson), f. 1868 i Brunflo och g.m. Ingeborg Hansson, f. 1870. De har sonen Erik Gustaf *******

Lagmannen Nils Botelsen lyckades som tidigare nämnts få Södergård förenad med Hagnastadha. År 1578 anslås Södergård och tre andra gårdar till underhåll för Västerhus skola på Frösön. Lagmannen lyckades dock ändra på detta. Istället förenas Södergård med lagmansgården. År 1597 får Jämtland gemensam lagman med Tröndelagen. Lagmannens boställe arrenderas nu ut. År 1630 utnämns Hans Mickelsen till lagman. Jämtland blir nu åter egen lagsaga. Ny lagman efter honom blir en dansk som flyttar till Brunflo Det visar sig nu, att gården är mycket förfallen. Lagmannen heter Klaus Lauritzen. Han är hård och brutal och avsätts år 1639. Han hade omättliga krav på lagmanstullen från bönderna och kräver att husen på lagmansgården och Södergård skall rustas upp. Lagmannen kallades av bönderna för en skälm. De tappade respekten för denne. Bonden Nils i Anviken sade om lagmannen:”Vore I någon vis man så saden I icke det I säger. Jag är så god i min tröja för en bonde som I är i Eder kjortel för en lagman”. På en herredag i Oslo 1634 besvärade sig den jämtländska allmogen över lag- mannens krav på husbyggen på Hagnastadha och Södergård och jordbrukets iordningställande. Herredagen beslöt, att bönderna ej skulle besväras om ej kungen bestämde. Bönderna önskade få lagmannen avskedad och sorenskrivaren utnämnd till lagman. Sorenskrivaren Jens Mickelsen stämde lagmannen till tinget i Brunflo år 1635. År 1639 den 12 mars utnämns Jens Mickelsen till hans efterträdare. Lagmannen blev dock kvar i Jämtland och krävde bönderna på skatt i stormande uppträden under flera år. Jens Mickelsen lämnade 1633 sin syssla men fick bo kvar på Södergård. Han flyttade senare till gården Berge.
Berge hade inköpts till honom av hans svärfar prosten Drake i Brunflo. År 1639 övertog han lagmansbostället. Jens Mickelsen avled år 1644. Lagmannens ställning framgår också av det nya sigillet Jämtland får år 1635. Det skulle förvaras i den s.k. Landskistan med två hänglås. Nyckeln till det ena förvarades av lagmannen och den andra av allmogens förtroendeman. Landskistan med sigill förvarades i Brunflo kyrka. När strider rasar i Brunflo 1644 så utsätts lagmansgården för fiendens eld. I närheten av Brunflo kyrka och domaregården blev det strid. Fienden gick till kraftigt motanfall och blev beskjuten både från kyrkan och domaregården.

År 1645 kom Jämtland under Sverige. Det gamla lagmansämbetet upplöses nu. Gården Hagnastadha är nu försvunnen, men på 1770-talet, då Erik Tryggdahl samlade uppgifter för sin Jämtlands beskrivning, kunde man i Brunflobygden berätta var lagman Torar varit bosatt på Hagnastadha. Fale Burman, som reste genom Brunflo något senare, berättar förutom om Lövberget;”Urfjället, som räntade till Brunflo kyrka 2 pund järn”, följande: 9/8 1798 “Kom till Södergård”, “e.m. Promenad till Hångstad - rudera efter gamla Lagmansgården legat bredvid Vamsta - stalaktitgrus, under myllan, i Myran där nedanföre. Denna utgjort en del av forna Brunflon. - Växterna på densamma, utmärkte god jordmån. - I Hångstad-Lägden, Orchis Odorata”. Hångstadlägden är identisk med Södergårdslägden. Namnet möter oss vid Laga skiftet åren 1831-34. Det heter om den s.k. Södergårds Lägden, att gården legat där i forntiden, “hvarefter ännu märken av Hus, tomter, källare och annat tydligen synes, är så gamle, att underrättelser saknas huru odlingarne tillkommit”. Såväl platsen som sägnerna om gården är nu borta, men ännu så sent som 1962, kunde en nu avliden brunflobo, som var född i Vamsta, utpeka källaren för den gamla gården, som sedan dess begravts av stenmassor. Lagmansgården är den märkligaste gården i Brunflo i äldre tid. De arkivariska beläggen är många och har redovisats av författaren i Brunflobygden 1962-63 och Jämten 1963. Gården låg intill Jungfrukullen, som är en av Storsjöbygdens största gravhögar, 36 m i diameter. Här ligger sannolikt den gamla tingsplatsen för Brunflo. Där utövade lagmannen i äldre tid sin syssla. Jungfrukullen ingår i ett gravfält, som delvis varit föremål för utgrävning. Platsen är mycket gammal. Arkeologiskt kan den föras till folkvandringstiden. Platsen, där gården legat, är i litteraturen känd under namnet Petterbrottet efter bonden Petter Andersson. I Jungfrukullen har en kvinna begravts och fynden är rika. I Petterbrottet har hittats i en skelettgrav två par häktespännen av förgylld brons, en liten bronsring fäst i en bronsögla, rester av en sammansatt kam, en trekantig benpil och några brons-och järnföremål. Ytterligare en skelettgrav har utgrävts i området, men fynden från denna är förkomna. Även från den närbelägna gården Vamsta finns många intressanta fynd. Väster om gården finns flera stora fornlämningar som antyder bebyggelse under yngre järnåldern. Namnet Hagnastadha är ett sta-namn som liksom Håkansta, Gusta och Vamsta i Brunflo har bildats från Kristi födelse och fram till vikingatiden. Mansnamnet Hagne ingår i Hagnastadha. Hagnes gård förtjänar ett bättre öde i den jämtländska historien än den hittills rönt.
Häradshövdingebostället Södergård

Efter 1645 är således Södergård sammanslagen med Hagnastadha. Till Södergård förläggs den judiciella verksamheten inom lagsagan Jämtland. Södergård blir häradshövdingeboställe. År 1646 tillsätts nya tjänstemän såsom kronobefallningsman, lands/häradsskrivare och för lagstiftningen inom tingslagen en häradshövding. Alla dessa befattningshavare placeras i Brunflo. Den judiciella indelningen blir i stort sett oförändrad fram till år 1811. Jämtland där uppdelad i domsagor. Den östra domsagan omfattar Ragunda, Revsund, Brunflo, Hackås och Näs Tingslag. Under åren 1811 - 1878 är länet uppdelat i en norra och en södra domsaga. 1878 delas de båda domsagorna i fyra; Jämtlands norra, östra och västra samt Härjedalen. Domarverksamheten inom lagsagan Jämtland utövas av en underlagman. Den 18/12 1680 utnämns lagmannenAndreas Plantin till häradshövding i Jämtland och Härjedalen. Plantins hustru heter Catarina Vulf. 1693 nämns en Lorents Vulf och en dotter Magdalena Plantin. Plantin tjänstgör till 1696, då häradshövding Erik Sparrman flyttar till Södergård. Under sin ämbetsperiod fram till 1709 nämns han som en mycket redlig, flitig och aktiv herre. I kyrkoboken skriver kyrkoherden, att han var gudfruktig och en god kristen, frikostig mot Guds hus och de fattiga. Erik Sparrman begravs 1 juni 1709. Han avled 30 maj kl 6 om morgonen 49½ år gammal. Erik Sparrman var gift med Anna Margreta Blix. Hon avled 40 år gammal och begravdes 9 november 1715. Efter honom kommer Haqvin Stridsberg. Han tjänstgör till 1743, varvid de sista två åren som assessor. Haqvin Stridsberg var gift med Margreta Wendela Theet. De hade barnen Margreta Wendela, f. 1713, Eric, f. 1716, d.1778; Borgmästare i Sundsvall samt Lars f. 1721 och Hedvig.

År 1718 förordnas domstolens lägsta instans bestå av en lagman och två häradshövdingar som bisittare. Häradshövdingen skall håll hålla uppsikt över kronobetjäningen, fogden, läns-och fjärdingsmännen. Jämtland delas nu upp i två lagsagor med två häradsdomare, Haqvin Stridsberg efterträds av Johan Wasell, 1691-1761 Han är häradshövding och bosatt på Södergård åren 1741-1761. 69 år gammal avlider han efter en elakartad förkylning. Johan Wasell var gift med Barbro Elisabet Barck. 1754 21 juli avlider Barbro Elisabeth Barck. Fadern Anders Barck var borgmästare i Västerås och gift med Maria Angerstein. Barn: 1/Christina, 1718-1759 g.m. landsskrivaren Olof Renström på Håkansta, 2/Magdalena Elisabet,1720-1794 g.m. postmästaren Salomon Klockhoff, 3/Johan,1722-1789 4/Erik Gustaf,1724-1766 5/Johan Jacob,1726-1787. 6/Johanna,1730-1797 g.m. fänriken Per Liljesköld, 7/Maria, 1730-1730 8/Carl Magnus,1733-1803. 1754 21 juli avlider Barbro Elisabet Barck, g. 1716 med Johan Wasell. Begravdes i salige prosten Hallings grav i stora gången i kyrkan, men flyttades 1761 tillika med häradshövdingen till pastor Holmbergs grav främst i gången. 57 år gammal. Johan Wasell avlider 69 år gammal 11 april 1761, f. 19 dec 1691 i Uppland och Litslena. Fadern var prosten i Litslena Eric Waselius och modern Christina Hestscho. Bevistade trivialskolan och gymnasium i Västerås. Reste 1708 till akademien i Uppsala. Disputerade 1712 under professor Törners presedio:”de alimentis artium” Skrev pro exmine samma år och tog därefter anställning hos assessorn i Svea hövrätt Isak Silferstråle. Blev 1717 auditör vid Östgöta tremänningsregemente. Gift samma år och levde i äktenskap 37 år. Hade med henne 9 barn, 4 söner och 5 döttrar. Tre döttrar avled före fadern. Endast åtta barn har kunnat beläggas. 1721 blev han auditör vid Upplands regemente. 1741 utnämns han till häradshövdning i Jämtland och Härjedalen. Blev änkling 1754. Gifte om sig 1755 med änkepastorskan Helena Walkling och levde med henne i sex år. Helena Walkling blev änka 10 september 1735 efter kyrkoherde Johan Holmberg i Brunflo, f. 1677. Helena var född 1703, dotter till handlanden Jöns Walkling och Johanna Helena Torsos. Helena dog 1790 i Resele, Ångermanland hos sonen i första äktenskapet Olof Holmberg, f. 1727. Begravd i Resele 10 oktober 1790. Sonen Erik Gustaf Wasell g.m. Anna Cajsa Björner synes ha haft tjänsten en tid efter fadern. Häradshövding Johan Wasell d.ä. överlämnade häradshövding- eämbetet år 1752 till sin son Johan Wasell d.y. f.1722. Den från Odensalahög tidigare nämnde Jonas von Engeström blir häradshövding åren 1762-1774. Under den här tiden möter oss också på Södergård auditören Eric Tryggdahl. Han efterträds av Johan Johansson Wasell,1722-1789, som tjänstgör åren 1774-1787. Han efterträdde sin far år 1752 som häradshövding, 30 år gammal. Sunne församlings kyrkobok förmäler, att den 8 september 1752 vigs häradshövding Johan Johansson Wasell med dygdeädla frun Maria Elisabeth Nensén, f. 1728. Hon var dotter till prosten i Sunne magister Anders Nensén och hans fru Eva Maria Eckman. Johan och Elisabeth bosätter sig på Nygården i Hara, vilken gård häradshövdingen bygger upp som en vacker sätesbyggnad om fyra rum och kök samt röstkamrar på andra våningen. Huset hade vackra proportioner med två vitrappade skorstenar. Byggnaden var typisk för tidens herrgårdar. Wasell lät också bygga såg, kvarn och linstamp i den vid gården förbi flytande ån. Under största delen av häradshövdingens tid som domare utgjorde Jämtland en domsaga med kansli förlagt i Hara, varifrån rättsskipningen sker. Nygården var en stor gård för vars drift man hade sju drängar och sex pigor. På Nygården bodde Johan Wasell från 1752 till sin död 1789. Han var domare i 40 år, dels som extra ordinare, dels som ordinarie. Södergård verkar arrenderas ut till landbönder under den här perioden, men var för häradshövdingen en löneförmån. Barn: 1/Eva Elisabeth, 1753-1753 2/Elisabeth Maria, 1754-1815 3/Johan,1756-1784 4/Margaretha Christina, 1759 -? 5/Anders Johan, 1759-1828 6/Margaretha Christina,1761-1839 7/Eva Magdalena,1764-1770 8/Ursila Johanna,1767-1830 9/Sofia Magdalena,1770-1840. 1789 nämns häradshövding Biberg, bosatt i Ope. Anders Johan Wasell föddes 17 juli 1759 på Nygården i Hara. Han började 1768 Frösö Trivialskola. Bevistade Härnösands gymnasium 1774 och tog studenten 18 år gammal vid Uppsala universitet. Anders Wasell gifte sig på Hara gård i Sunne 6 april 1788 med mademoiselle Catarina Charlotta Cimmerstedt. Hon var dotter till Hans Hindrich Cimmerstedt, f. 1724 i Stockholm, g.m. Sara Juliana Dufva. f. 1724, dotter till generalvagnmästaren Petter Dufva och Sara Dahlström. Makarna Anders och Catarina Charlotta Wasell fick under åren 1788-1803 åtta barn tillsammans. Catarina dog 13 juli 1813 i Östersund i bröstfeber 51 år gammal och 6 månader. Barn 1/Maria Charlotta, 1788 - 1854, 2/Johan Adolf, 1790-1847, 3/Ulrica Sophia, 1791-1871. 4/Henrik Gustaf, 1793-1854, 5/Erik Magnus, 1795-1854, 6/Juliana Albertina, 1796-1888 7/Katharina Elisabet, 1799-1865 8/Carl Fredrik, 1803-1803 Åren 1787-1810 möter oss Anders Wasell, på Södergård. Han blir Jämtlands förste landshövding och flyttar in till Östersund. Fale Burman berättar i sin dagbok från ett besök i domargården år 1800, att Anders Wasell hade på Södergård Jämtlands förnämsta kryddgård. Här fanns en lövsal av plommon, körsbär, lönn, alm och oxel. Anders Wasell skänker till Brunflo kyrka år 1800 den lilla altartavlan, som målats av Pehr Sundin i Sunne. Anders Wasell och hans barns levnadsöden är historiskt som sociologiskt synnerligen intressanta att följa. De visar på 1700-och 1800-talens starka gruppbildningar och statustänkande. Trots att familjen oftast hade dålig ekonomi, ansåg de sig tvungna att leva ett för dem själva och omgivningen godtagbart sätt. Som lagman och landshövding håller han sig med betjänt. Han hade också att dra omsorg om sina syskon. Hans syster Sophia bodde vissa tider på Södergård som han brukade som löneförmån, innan han flyttade till Östersund. Han hade att följa de regelverk som gällde. Han uppges vid mantalsskrivningen 1801 ha anhållit om tillstånd för sin betjänt att få spela kort. 1808 uppges han få betala skatt för antalet glasade fönster i varmbonade rum och om han var innehavare av fickur och om så var fallet om de var i nickel, silver eller guld. Anders Wasell tog hovrättsexamen och var auskultant i Svea hovrätt i Stockholm 1781, vice notarie där 1782.Vice häradshövding i Jämtland 1783. Auditör vid Jämtlands regemente 1786. Ordinarie häradshövding i Jämtlands domsaga med Härjedalen enligt fullmakt 30/5 1787, då han efterträdde fadern. Riksdagsman år 1800, 1809 och 1810. Lagmansnamn, heder och värdighet 9/6 1800. Riddare av Nordstjerne Orden 1808. Vice landshövding i Jämtlands nybildade län 7/5 1810 och ordinarie landshövding 17/10 1811. Avsked som landshövding 14/10 1817 på egen begäran.

Anders Wasell var en av de tongivande förespråkarna för att Jämtland skulle bli ett eget län. Vid 1809 års riksdag lär han med skärpa krävt att Jämtland skulle utbrytas ur Västernorrlands respektive Gävleborgs län. Beslutet blev, att 7 maj 1810 bildades Jämtlands län med häradshövdingen och lagmannen den nyss utnämnde riddaren av Nordstjerne Orden Anders Wasell utsågs till länets förste landshövding, först som vice och året därpå 17 oktober 1811 som ordinarie. Det gällde nu för Wasell att ordna med bostad i den nyanlagda staden Östersund. Först 1809 är Anders Wasell med familj skriven i Östersund efter att ha bott på Södergård alltsedan 1780. 1810 återfinns han på Södergård, men sedan i Östersund. 1809 uppger han sig som tjänstefolk ha en betjänt vid namn Lidzell och en piga, mademoiselle Ulrica Wasell, som är hans syster. Wasell inköpte i den nya staden två tomter, 13 och 14 med tillhörande kålhage och vretlott. Året därpå köpte han halva den angränsande tomten nr 16. På den lät han uppföra ett tvåvåningshus, som sex år senare skulle bli det första residenset. Efter hans avgång 1817 inköptes det av staten. Det fortsatte att vara landshövdingebostad till 1848, då det nya residenset uppförs. Traditionen säger om Anders Wasell, att han var en jovialisk person, som spelade fiol, när tiden medgav. Från perioden 1812-1815 finns flera brev bevarade av hans hand. De handlar om den nöd befolkningen i länet led av på grund av missväxt. Han påtalar, att man måste äta barkbröd och anmälde ett behov av 8000-9000 tunnor säd. Nödhjälp kom så småningom 1812 i form av säd, men ej i den omfattning han begärde. Ett rykte förmälde, att ett skepp med rågsäd under befäl av en skeppare Bomfeldt hade förlist. Sädesleveranserna söderifrån fördes med båt till Sundsvall och därifrån med hästforor till Jämtland. Nöden var stor och det kan noteras, att Wasell engagerade sig i behovet av hjälp för befolkningen i Jämtland. De nya kontakterna med Norge engagerade Wasell och denne erbjöd sig att hjälpa trönderna om behov uppstod. 1815 slog skörden återigen fel. Anders Wasell tillskrev på nytt statssekreteraren Wisén och anhöll om tillstånd att som betalning för säd ur kronomagasinet få mottaga av allmogen framställda yllevävnader. Dessa kunde användas för truppernas beklädnad. Att administrera ett så stort län som Jämtland krävde stora personliga insatser, som säkerligen bidrog till Wasells försämrade hälsa och personligt dåliga ekonomi. Några månader före sin död 1828 anhåller han om gratifikationer. Under sin domartid hade han årligen rest över 300 mil, vilket slet hårt på kroppen och även hans ekonomi. Hans lön var ett anslag om 3355 riksdaler som skulle räcka dels för honom själv, dels för 19 andra tjänstemän. Själv erhöll han 1000 riksdaler och visst till hushyror och resor. Han påpekade att handelsvaror var 50% dyrare i Jämtland än i huvudstaden. Han hade hustru och sju barn att försörja samt nödig betjäning. En tunna korn kostade missväxtåret 1812 hela 33 1/3 riksdaler riksgälds. 1817 anklagades han för att ha en brist i sin kassa, men hans försämrade hälsotillstånd är nog den framsta orsaken till hans avsked som landshövding 17 september 1817. Han hade då ensam innehaft Jämtlands och Härjedalens bägge då förenade, men nu fördelade domsagor. Anders Wasell var 58 år vid sin avgång till sin tjänst som auditör, domare och landshövding. 1813 blev han änkeman. De sista åren får han en årlig pension om 300 riksdaler. Åren fram till sin död begär han årligen en gratifikation på 200 riksdaler. 1825 blev det 250 riksdaler för att kunna överleva. Landshövding Anders Wasell dog i Brunflo hos sin dotter Maria Charlotta den 19 oktover 1828 och begrovs den 28 oktober. Maria Charlotta var gift med kronofogden och assessorn Per Wilhelm Granbom.

År 1789 nämns häradshövding Biberg bosatt i Ope och på Sörviken 2 häradshövding Carl Magnus Wasell, född 1733 och död 1803, g.m. Hedvig Sofia Björkebaum, f. 1739. Hon var dotter till kaptenen Eric Björkebaum, f. 1688 i Uppland, g.m. Maria Magdalena Arendt, f. 1698 i Stockholm. De var bosatta på gården Bodal i Brunflo. Åren 1813 till 1850 finner vi Johan Montelius som häradshövding på Södergård. Åren 1807-1817 upptas hästjägaren Jac.Monkling bosatt på Södergård. gift 4/3 1813 med fru Catharina Christina Blom, f. 4/2 1777. De har barnen Nils Daniel, f. 16/10 1813 och Carl Johan Viktor, f. 1816. Födoråd på gården har Anna Olofsdotter Godén, f. 18/11 1795 och Erika Katarina Godén, f. 14/11 1799. På Södergård är skrivarna Vagenius, Lizell och Gabr.Lor Howerberg, f. 1766 upptagna, men de anges flytta till staden. Ett stort antal pigor och drängar redovisas på Södergård, bl.a. pigan Gunnel Nilsdotter, drängen Carl Andersson, pigan Kjerstin Matsdotter, drängen Carl Mattsson, pigan Inger Nilsdotter och Erika Ersdotter, drängen Olof Jonsson, och Anna Bengtsdotter och pigan Rackel Ersdotter. Hon anges som inhyses med 15 torpdagsverken i Lindalen. Slutligen redovisas drängen Carl Matsson, Eva Sofia Sandberg, pigan Karin Hansdotter, drängen Olof Larsson och pigorna Ingrid Nilsdotter och Kristina Karlsdotter.

På Södergård bor torparen Pier Rasmundsson, f. 1772,g. m. Märta Johansdotter, f. 1777. De har sönerna Johan Pettersson, f. 4/11 1799 och Pär Pärsson, f. 12/10 1804, dottern Kristina Pärsdotter, f. 13/1 1802 samt sönerna Magnus Pärsson, f. 31/1 1811 och Jöns Pärsson, f. 12/8 1813. I husförhörslängden för Brunflo åren 1817-1827 redovisas häradshövding Johan Montelius som gift med Catarina Christina Blom, f. 6/2 1772. De ingår äktenskap 4/4 1815. De har styvdottern Lovisa Catharina Godén, f. 13/10 1799 och sönerna Nils Emil Montelius, f. 6/10 1813 och Carl Joh. Petrus Montelius, f. 9/12 1816. Källmaterialet är något oklart för åren 1810-1813. Johan Mondtelius synes förordnad som häradshövding 1810, men en annan uppgift anger åren 1812- 1848. Montelius synes ha haft en landbonde som arrendator för gården. Av de besiktningssyner som sker får vi en god bild av gården. 1837 uppges gården ha en karaktärsbyggnad och bryggstuga under samma tak. Den är 23 alnar lång, 13 alnar bred och 4 alnar hög. Den är indelad i förstuga, kammare, skafferi, bryggstuga och kök. Gården har en källare, som uppförs av sten år 1840. Fähuset är gammalt och utsynas. Stallet är komplett. Hemlighuset bör få nytt tak. Svinhuset är nybyggt. Kornladans tak är i behov av reparation. Härbret är gammalt med uppruttet tak, varför det döms ut. Visthusbod på stenfot ännu brukbara. Vedlidret är gammalt och förfallet. Åkern är väl vårdad. Kryddgården utmärkt. Humlegården bör omläggas mad ca 200 stänger. Södergårdslägden har 6 lador. Rosenlundsänget har en större lada. Rissne -och Strömänget har skogsslåtter och 4 lador. Lundkälens fäbodvall har jämte en skogstrakt vid senaste storskifte tillfallit bostället. Besiktning sker på nytt 5 juni 1848. Johan Montelius är då ej med utan han har gett bonden Johan Svensson i Optand fullmakt att närvara. Han är sannolikt arrendator på Södergård. Montelius synes bo i Kjösta i Lit, då fullmakten är underskriven där. Vid besiktningen framgår, att bryggstugan var försedd med spjell och 2 fönster. Källaren uppförd 1840 och fähuset 1846 var inredd med 18 båsrum och spisel och ett stall för 6 hästar. Härbret var mycket gammalt. Brunn fanns ej utan vatten hämtades från en i Sörgårdslägden befintlig källa. Avträdessyn sker för Montelius 1849. Montelius hade då besuttit Södergård i 37 år från 1813 till 1850. Av besiktningsprotokollet verkar det som Montelius son brukat Södergård viss tid åt fadern. 1849 har herr J.O. Caspolin fullmakt att företräda häradshövdingen Montelius sterbhus. Närvarande är nu häradshövding Johan Gunno Hasselberg och kronofogden V. Söderberg såsom kronans ombud. Mangårdsbyggnaden av grantimmer 23 alnar lång 13 alnar bred och 5 alnar hög utdöms nu och ersätts med en ny byggnad om 24 alnars längd, 14 alnar bred och 6 alnar hög. Härbret ersätts med ett nytt 12 alnar långt, 10 alnar brett och 6 alnar högt. Det får stolpar på knutstenar. Reskaps-och vagnsbod ersätts med ett nytt 18 alnar långt, 12 alnar brett och 5 alnar högt. Tröskloge för slaga byggs 23 alnar lång, 15 3/4 bred och 5 3/4 alnar hög. Kryddgården ansågs som en vacker anläggning med planterade trän och buskar från landshövdingen Wasells tid, i senare tid mycket illa vårdad. Hasselberg yrkar att kryddgården åter skall sättas i stånd. Åkern omfattar 10 tunnland 14 kappland och ligger ned mot Aspänget beväxt med landhavre. Åkern är vattensjuk.. Någon brandstege finns ej, men bör oumbärligen anskaffas. Vattenbrunn fanns ej utan vatten hämtas för gårdens behov från närbelägna källor. Gården är försedd med kornlada, tröskloge och körbult. Ekonomisk besiktning sker på nytt 1852. Häradshövdingen Hasselberg har då sin arrendator landbonden Nils Ersson med. Han är född 1824 16/9 och gift 1753 med Catharina Nilsdotter, f. 1827 21/9. De har sonen Nils, f. 1855 9/4. På Södergård finns då två drängar, Olof Olofsson, f. 1819 2/11 och Carl Joh, Pehrsson, f. 1828 5/10 samt pigorna Ingeborg Andersdotter, f. 1828 8/9 och Maria Jönsdotter, f. 1830 5/4.
Mangårdsbyggnad är nu uppförd. Visthuset är nybyggt liksom stallet och står nu intill vagnslidret. Hemlighuset är flyttat. Svinhus ej byggt. Fähuset är i gott skick. Badstugan står på sitt gamla ställe. Kornlada och härbre nybyggda. Fårhus nybyggt. Kryddgården ännu ej iståndsatt. 1852 är Nils Eric Carlsson boställets landbonde. Vid besiktning på Södergård 1852 anges han som arrendator på Södergård. Han blir arrendator i 20 år och överlåter arrendet 1872 till Carl Göran Rödén, som blir arrendator fram till 1892, då Södergård utbjuds till försäljning. Åren 1848 - 1855 upptas på Söderård Johan Swensson i Optand, torparen Anders Sivertsson, f. 1823 19/6 g.1851 med Anna Märtha Pehrsdotter, f. 1815 20/4. De har dottern Maria Kata, f. 1854 15/10, d. 1855 12/2. Nils Eric Carlsson blir efter de 20 åren arrendator på Stor Grytansgården och är författarens farmorsfar. Nils Eric Carlsson var son till bonden Carl Nilsson i Vamsta och gift med Karolina Olofsdotter, dotter till bonden och kyrkvärden Olof Olofsson i Åkre. Åren 1856 - 1863 uppges häradshövding Johan Gunno Hasselberg bo i prästgården med Nils Ersson som arrendator, men även Nils Erik Karlsson, g. m. Anna Lisa Olofsdotter finns upptagen. De har dottern Brita Catharina, f. 1850 29/6. Dessutom redovisas drängarna Pehr Pehrsson, f. 1828 17/11 och Olof Mårtensson, f. 1830 6/2. Carl Nilsson, f. 1807 25/5 redovisas ha födoråd med hustrun Brita Ersdotter, f. 1807 25/6 i Marieby. Åren 1863 - 1873 innehas häradshövdingebostället Södergård av Johan Gunno Hasselberg. Arrendator är Nils Erik Carlsson, f. 1831 7/5 g. 1858 m. Anna Lisa Olofsdotter, f. 1834 3/1 De har barnen Brita Catharina, f. 1859 29/5, Carl , f. 1863 1/6, Anna Greta, f. 1865 24/4, Olof f. 1868 27/1, Carolina, f. 1870 15/7 Erik, f. 1872 2 0/8, d. 1872 4/12. Dottern Olivia, f. 1841 6/10 uppges g. m. torparen Erik Persson i Hegen,(Stegen?) Rossbol. Dessutom redovisas fadern Carl Nilsson, f. 1807 25/5. G. 1828 m. Brita Ersdotter, f. 1807 25/6 i Marieby. Dottern Margareta, f. 1846 uppges g. 1872 26/11. Carl Olof, f. 1848 26/7 uppges vara död 1866 22/5. Till familjen hör även dottern Emma, f. 1851 14/12, sonen Pehr, f. 1855 7/6. Anna, f. 1830 15/1 redovisas som arbetskvinna med sonen Carl Göran Rödén, f. 1850 20/10 och Oskar Rödén, f. 1854 24/10, sonen Wilhelm Erhard, f. 1866 8/1 och dottern Anna, f. 1869 24/1. Brita Carlsdotter, f. 1833 21/10 redovisas som Carl Nilssons dotter.
Torpare på Södergård

På Södergård redovisas torparna 1/Jöns Pehrsson, f. 1813 2/5, g.m. Catharina Olofsdottor, f. 1808 25/10, 2/Pehr Eriksson, f. 1833 26/10, g.m.Catharina Olofsdotter, f. 1836 4/5 och 3/ Olof Olofsson,f. 1820 17/2 g.m. Anna Olofsdotter, f. 1821 7/2, d. 1864 3/11 och omgift med Wendela Sivertsdotter 1865 26/11. Dessutom uppges Anders Sivertsson, f. 1823 10/6, g. 1851 m. Anna Märtha Pehrsdotter, f. 1815 20/4 och Jöns Svensson, f.1826 4/1 g. 1851 med Juliana Pehrsdotter, f. 1826 18/7 vara torpare på Södergård. Sonen Sven Petter Jönsson, f. 1852 6/4 uppges vara fältjägare vid Revsunds kompani. Även åren 1863 - 1873 uppges Johan Gunno Hasselberg som innehavare av Södergård om 6 tld. Johan Gunno Hasselberg, f. 1808 förordnas som häradshövding i Jämtlands norra domsaga och efter länets delning i fyra domsagor i den östra. Han är riddare av Nordstjärne Orden och dör i Östersund 1886. Han uppges då äga och bebo egen gård i Östersund. Under Hasselbergs tid flyttas tinget från Lill Grytans Gården 1860 till Södergård och senare till Tingsgatan vid Brunflovägen i Östersund. Hasselberg är förordnad som häradshövding åren 1849 - 1878 i norra domsagan och därefter till sin död 1886 i Jämtlands östra domsaga. 1886 sker ekonomisk besiktning av Södergård av det till Statsverket indragna häradshövdinge-bostället. Gården uppges då enligt syneinstrument från 1881 ha mangårdsbyggnad och badstuga uppförd 1865. På gården finns uppförd en större bryggstuga. Åker och ängar bör dikas. Tre torp är uppförda utan tillstånd. Torpen på Södergård Silverstorp innehas av Anders Svensson. Till torpstugan, som ägs av torparen finns ladugård, loge och foderbord i en länga samt stall, härbre och lada. Torparen erlägger 52 dagsverken. Per Jönstorpet är bebyggt med stuga och kornlada av boställets skog. Ladugården är gammal tillhörig torparen. Torparen gör 32 dagsverken eller kontant 35 kronor.
Ol Jönstorpet består av upptimrad stuga med virke från boställets skog, men till innanredet har torparen köpt erforderliga plank och bräder. Därjämte finns ladugård, stall och födorådsbyggnad, loge och härbre samt tre lador. Torparen har dessutom en fäbodlägenhet bestående av en mindre stuga med mjölkbod samt sommarladugård. En vid torpet befintlig bryggstuga uppges tillhöra torparen, som gör 52 dagsverken och har fri kost hos arrendator. Innehavare är Ol Jonsson.

Lundkälen

Inom utskogsskiftet på betydligt avstånd från gården är denna torplägenhet anlagd med bebyggd stuga, ladugård och kornlada. Innehavaren Jöns Svensson erlägger i arrende 55 kronor. Vid laga af-och tillträdessyn 1873 för häradshövdingen Gunno Johan Hasselberg redovisas att Södergårdslägden har 7 lador, Asplägden 1 lada, Rosenlundsängen mellan Håkansta och Backens rågångar har en hölada med bristfälligt tak. Bästa delen hade gått förlorad genom den nya vägen som drogs mellan Pilgrimstad och Ope. Skogen anses som tillräcklig för husbehov. Gården har nu visthus uppfört år 1843 uppdelat i bod och vind, nybyggt härbre, redskapshus och vagnsbod eller port och lider. Nytt hemlighus uppförs och badstugan förbättras. Humlegården saknas nu helt. Kryddgård utan anmärkning. Åkern anses vara mindre väl hävdad och utmagrad. 1872 20/4 utarrenderas Södergård till drängen Carl Göran Rödén på 20 års tid. Arrendatorn förpliktigas att teckna brandförsäkring. Under kort period tjänstgör även brodern Oscar som arrendator på Södergård
Södergård utbjuds till försäljning

Södergård utbjuds till försäljning 1891 Gården förvärvas vid auktion på Länsstyrelsen 16 december 1891, varvid Nils Larsson från Valne i Lockne uppger högsta anbudet å 11.500 kronor, varvid 1/6 skall erläggas 14 mars 1892 och 1/6 vid midfastan varje nästpåföljande fem år. Kontrakt upprättas med Kungl.Maj:t 12 mars 1892 på Lill Vikens Gästgiveri, bevittnat av Petrus Åhrberg och gästgivaren Em. Björklund. Arrendator på Södergård är då Carl Göran Rödén, som 13 juni 1892 överlämnar gården till Nils Larsson. Carl Göran Rödén får en ersättning å 200 kronor 20 november 1892. Gården Södergård utgör 12 hektar odlad mark. Till fastigheten hör ett samfällt fiske i Storsjön. Dessutom äger Södergård vattenområdet utanför fastigheten i Storsjön. Fastigheten består av tre skiften, enligt fastställd ägostyckning 31/10 1910. Nils Larsson var född i Bräcke 1845 10/7. Gift 1873 med Anna Lisa Jonsdotter, f. 1854 22/7 i Anviken, Revsund. De har barnen Lars Peter Nilsson, f. 1874 29/3, Brita Margareta f.1876 30/1, Jonas Alfred f. 1878 3/12 i Lockne, Nils Emanuel, f. 1888 29/4 och Anna Charlotta, f. 1890 29/10. Av tillgängliga handlingar är Lars Peter gift med Alma Lidin, dotter till kantor Olof Lidin i Brunflo.

14 mars 1892 säljer Nils Larsson till Sven Petter Pettersson i Viken en jordlägenhet i Rosenlund för 500 kronor. 8 maj 1900 säljer Nils Larsson torpet till torparen Olof Jönsson och hans hustru Karin Jönsdotter för 2000 kronor. Torplägenheten, som ej är utbruten utgörs dels av torphägnaden till Jonas Perssons f.d. torpbyggnad är uppförd, dels av ett särskilt ägoskifte 55 ar som sträcker sig från gamla landsvägen 1500 alnar och skiftets bredd vid gamla landsvägen som norra ändan skall utgöra 150 alnar. Med köpet följer den byggnad, som finns på det försålda torpet med samma rätt som jag densamma bekommit. 6 december 1902 säljer Nils Larsson avverkningsrätten på sitt hemman med gränser Ängeskogen i söder och mot Backmans skifte i norr alla furu och granträd som i genomskärning är fyra fot från marken å största sidan uppnå och överstiga 9 verktum. Avverkningstiden är 3 år. 1 mars 1909 säljs den s.k. Södergårdslägden för 10 000 kronor till gårdsägarna Erik Jonsson & N.P. Agerberg i Odenslund. Området gränsar i söder mot Olof och Per Jönssons torplägenhet och i norr från nämnda torplägenhet med rätt att ta vatten i Södergårdslägdens källa. 18/1 1930 upprättas ett köpekontrakt på 0.5005 har för kyrkvärden Anders Olof Persson i Håkansta. Småbrukarhem byggs på Södergård 4 december 1937 försäljs 2½ har för småbrukarhem åt Karl Verner och hans hustru Frida Jonsson, Vamsta beläget mot Nordenmarks fastighet. 6/12 1938 försäljs likaledes ett område om 5 har till småbrukarhem till Helmer Östlund i Häggdalen och hans
hustru Märta Adina. 12 juli försäljs en tomt till Per och Naime Karlin. 12 november säljs en tomt till Karl Gösta & Gunhild Lovisa Nilsson samt samma dag en tomt till Johan Teodor & Lydia Tegman i Viken. 11 augusti 1944 försäljs från Södergård en tomt till Johannes Mauritz Vejdegren och 19 mars 1946 en tomt till Erna Maria Åhlin likaså till Erland Justinus Åhlin. Betydande avstyckningar sker således från Södergård, men ändock utgör Södergård 1938 12 hektar odlad mark. Till fastigheten hör ett samfällt fiske i Storsjön och vattenområdet utanför fastigheten. Fastigheten består av tre skiften enligt ägostyckning 1910. 1938 medges telegrafverket nedlägga ledningar för en tid om 50 år. Till Södergård hör del i sågfastigheten Vamsta 1:6. Anna Nilsson på Södergård upplåter mark för brytning av sten i Gråberget åren 1960 - 1971 enligt avtal med Bjurstorps Marmorverk. Gustav Lindkvist i Brunflo startar 1959 upp företaget Rosenlunds Marmorsåg och arrenderar mark enligt kontrakt 30 december 1953 på Södergård med inriktning på husinredning, kalkstens-och granitarbeten. Sågen utsätts på 1960-talet för brand och ödeläggs Äldste sonen Lars Peter Nilsson gifter sig med Alma Lidin; dotter till kantor Lidin i Brunflo. Han etablerar sig som köpman i Brunflo och öppnar handelsbod på Södergård 1896. I handelsregistret införs han 1896-05-11 att inom Brunflo Kommun idka handelsrörelse jämväl med fotogen under firma L.P. Nilsson. Alma Lidin är ägare till Säters säteri i Kila socken. Nils Larsson får enligt inteckningsprotokoll 2500 kronor av Alma Nilsson 13 februari 1909. Hon säljer säteriet, som omfattar 5.8425 hektar för 27.000 kronor. Rådstuvurätten i Luleå dömer makarna till boskillnad 1909. Alma Nilsson har lagfart på 1 mantal Säter. Lars Peter Nilsson är vid den här tiden köpman i Enköping med en lägenhet 1921 att nyttjas som kontor och bostad. Födorådskontrakt Nils Larsson upprättar 1921 1/11 ett födorådskontrakt på Södergård för sig och sin hustru Anna Lisa Larsson,då han säljer sitt hemman om 605/344 mantal Södergård nr 1 till sin son Jonas Alfred Nilsson. Kontraktet föreskriver bostad i lilla byggningen på gården med rätt till husrum för dottern Brita Margareta Nilssons under den tid hon lever. Övre våningen i härbret skall disponeras liksom erforderlig del i källare, kryddgårds-och potatisland. Varje år skall levereras 600 kg korn och 150 kg råg, väl rensat, varav hälften under hösten liksom 10 kg fläsk, 200 kg hö och 50 kg halm, 8 famnar björkved, 6 kvarter lång, torr och hemkörd i vedboden samt 6 l oskummad mjölk. Möjlighet att på väl hävdad åker sätta en och en halvtunna potatis. Föda och skötsel såväl vinter som sommar för tvenne får. Skjuts till och från Brunflo järnvägsstation då så erfordras liksom skjuts för malning av säd, Slutligen uppges i födorådskontraktet en anständig skötsel och ett gott bemötande. Jonas Alfred beviljas lagfart på Södergård 1 november 1921. 1927 6 januari avlider Jonas Alfred Nilsson, f. 3 december 1878, g.m. Anna Kristina Nilsson, f. Jönsson. Nils Larsson har också en bror, Per Larsson, bosatt på Södergård. Han dör 1931. Övriga syskon är Brita Juliana, g.m. Ivar Jönsson i Änge, Lockne och avlidne brodern Andreas Larsson i Hackås.
Intressant bouppteckning Bouppteckningen efter Jonas Alfred Nilsson ger en god bild av vilka jordbruksredskap som nyttjas på Södergård 1927. I bouppteckningen upptas 1 kastmaskin, 1 hackelsemaskin, 1 trösk med skak, 2 järnplogar med plogskaklar, 1 oxsele, 1 arbetsvagn, 1 gödselspridare, 1 järnvelt, 1 radsåningsmaskin, 1 åktrilla, 2 gödselkärror, 1 fjäderharv, 1 tassharv, 1 årder, 2 åkskrindor, 2 getdoningar, 3 seltyger, 1 storskrinda, 1 slåttermaskin, 1 släpräfsa, ½ del i tallriksharv, potatisupptagare och stubbrytare, 1 mjölkkärra, 2 stålspett, diverse verktyg och 1/12 del i Vamsta husbehovssåg. På gården finns 10 st kor, 3 kalvar, 1 tjur, 1 får, 6 höns och 2 hästar. Andreas har 1 aktie i Brunflo Mejeriaktiebolag, 3 aktier i Hackås Näs Elektriska och 1 aktie i AB Karlsberg samt 1 st 1923 års statens premieobligationer. Gårdens skulder upptas till 7 298,97 kr. Boets behållning utgör 38 247,74 kronor. Bouppteckningen undertecknas av änkan Anna Kristina Nilsson, f. Jönsson, fadern Nils Larsson i Södergård och hans hustru Anna Elisabeth Larsson. 1933 avlider kyrkvärden Nils Larsson. Bouppteckning förrättas 19 april 1933. Han efterlämnar hustrun Anna Elisabeth Larsson och barnen Lars Peter Nilsson i Södergård, döttrarna Brita Margareta Nilsson och Anna Charlotta Nilsson i Södergård samt sonen folkskollärare Nils Emanuel Nilsson i Östersund. 99 år gammal avlider änkan Anna Lisa Larsson, f. Jonsson 22 juli 1854. Bouppteckning sker 2 juli 1953. Närvarande är då
myndiga dottern Brita Margareta Nilsson på Södergård, sonen Nils Emanuel Nilsson i Östersund, myndiga dottern Anna Charlotta Nilsson på Södergård. Avlidne sonen Lars Peter Nilsson bemyndigas av barnen Inez Karin Pernemo, bibliotekarie i Stockholm, systrarna Gudrun Julia Margareta g. Grevaeus i Viggbyholm ochRagna Sigrid Maria, g.Rogeby i Stockholm. Lars Peter Nilsson återvänder till Södergård och brukar tillsammans med systrarna gården efter broderns bortgång. Ur Södergårds arkiv kan vi se att, Lars Peter Nilsson ansöker om statsbidrag för torrläggning på 9.5 har produktiv skogsmark och 8.0 har impediment 8 dec. 1933. Avverkning sker på Södergård åren 1927 och 1947 av Margareta och Anna Nilsson på dåvarande Södergård 1:7 20 juni 1949 ansöker Margareta Nilsson om gränsbestämning för Södergård1:7. Margareta instiftar före sin död en diakonifond och 1959 på Anna Lisa Nilssons 97 årsdag överlämnas gåvor till Nils Larssons gravfamilj 600:-, Lidins gravar 600:-, Diakonifonden instiftad av dottern Margareta 1000:-, Anna Nilsson 1000:-, Brunflo hembygdsförening 1000:-, logen Vikingafanan i Brunflo 800:- och mor Anna Lisas 97–årsdag till missionen i Brunflo 200:-. Brodern Nils Emanuel Nilsson utbildar sig till folkskollärare och får tjänst i Östersund. Nils Emanuel är synnerligen musikalisk. Under 1920-talet tar han initiativet till Brunflo Manskör, som han är ledare för. Systern Anna Charlotta Nilsson utbildar sig till småskollärare med tjänst i Brunflo. Anna Charlotta var en mycket plikttrogen och duktig pedagog, som utstrålade moderlig värme och omtänksamhet. Många i Brunflobygden som gått i skola för henne har bara goda minnen av henne från sin skoltid. 89 år gammal avlider Anna Charlotta Nilsson i Brunflo 4 december 1979. En intressant brunflosläkt med rötter i Revsund lämnar Brunflo av många bevarad i tacksamt minne.  Genom marköverlåtelser och ägobyten övergår Södergård i Brunflo kommuns och kyrkans ägo. På Södergård anläggs ett nytt villaområde med gatunamn som anknyter till gårdens äldre historia. Prästbordet och Södergård är idag involverade i varandra, varför en särskild historik behövs över prästbordet.